torsdag, december 22, 2016

Förnyelse, förändring och återerövring

Så länge jag engagerat mig i "förnyelse", och det är i alla fall 40 år, så har ord som "sekt", "pietist" eller "konventikel" varit negativa. För att inte tala om "ekklesiola im ekklesia". Och inte bara negativa utan förlöjligande, avfärdande, något att med rätta att ta avstånd i från. Och jag har förstått varför.

Under hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet har jag trott på, bett och arbetat för "förnyelsen inom Svenska kyrkan". Är det inte förresten så som OAS-rörelsen fortfarande formulerar sig? OAS-rörelsen fanns inte på min tid. Den måste ha blivit till någon gång i mitten på 1980-talet. Kanske när jag tänker efter som ett försvar för "status quo". Och åtminstone på papperet befinner den sig där fortfarande. I praktiken, nu när biskop Bertil och Carl-Gustaf Stenbäck gått hem till Herren kanske inte. Var den befinner sig låter jag vara osagt.

När jag slutade i Hjälmseryd berodde det på insikten att "det här går inte och kommer inte att gå vidare". Jag konstaterade det i sorg men mitt samvete tvingade mig vidare in i Missionsbasen och Cellkyrkan. Då var ordet "förändring" vägledande. Min insikt var att det inte går att förnya Svenska kyrkan. Året var 1993-94. Men kanske det skulle gå att genom Cellkyrkan "förändra" Svenska kyrkan, åtminstone lokalt. Det ordet har under min tid i Värnamo varit ett ledord. Fram till 2015-16. Sedan vi fick en ny kyrkoherde har jag insett att det inte går att förändra Svenska kyrkan ens lokalt. I alla fall inte åt det håll jag tror vara nytestamentligt. Möjligen åt ett annat håll än det jag önskar. Jag gav upp och jag ville under sommaren 2016 inte medverka till utvecklingen eller avvecklingen rättare sagt. Ska jag följa mitt samvete som jag tror är Guds röst i mitt inre var det bara att säga upp sig. Jag är glad att jag gjorde det. Jag vill inte vara med i det som händer vare sig nationellt eller lokalt.

Nu kan jag tänka att det räcker med den Koinonia vi formaliserat, eller ...  Det är inte mer än ett par veckor sedan jag fick ett nytt ord som jag tror vara vägledande för mig. Det är ordet "återerövring". Visst har jag som många andra brottats med tanken att ge upp, att sluta bry mig eller att konvertera. Men så kom uppmaningen "återerövra". Först begrep jag inte hur det skulle gå till, men sedan var det som att 1 + 1 lades i hop. Återerövra - i hemmen!!! Och där är jag nu. Kononians bröder och systrar samlas i hemmen och det är där vi ska fortsätta. Och det är där jag ska fortsätta - som präst! Om än som prästvigd för Svenska kyrkan.

Nu har saker och ting kommit i ett nytt ljus. Efter att ha uppdaterat mina insikter om Herrnhutismen, jag bloggade om det häromdagen, inser jag att en ekklesiola in ekkelsia, en församling i församlingen, inte längre kan vara ett skällsord utan ett önskan, en längtan, ett program för framtiden.

Nu ser jag fram emot att Värnamo koinonia ska fortsätta utvecklas. Och kanske kan jag som prästvigd skjuta till sådant som annars inte vara möjligt. Vilket spännande år vi har framför oss!

6 kommentarer:

Lars W sa...

Men inom den Anglikanska Kyrkan går det tydligen bra.Där finns åtskilliga förnyade församlingar.Varför funkar det inte i Sverige ? Med den Angelikanska Kyrkan delar vi mycket av liturgi och teologi.Så var är felet ? Detta har jag och många andra tillsammans med grubblat en del över.Du kanske utifrån Din erfarenhet och vilja i detta kan reda ut vad skillnaden består i !?

Håkan Sunnliden sa...

Den troligaste förklaringen är att den Anglikanska kyrkan aldrig har byggt in partipolitiken i sig. Den är partipolitiken som sätter ramarna för Svenska kyrkan och dessutom omformar Svenska kyrkan.

Kerstin Carlsson, Värnamo sa...

Varför kom de undan, men inte vi?

Anonym sa...

Helt opåverkade av politik är inte Anglikanska kyrkan men i mindre mån än Svenska kyrkan. Sen är det stora problem inom Anglikanska kyrkan också med förfall i lära och praxis kan man konstatera.

Tänk om de hade varit kejsar Augustus eller hans lokala företrädare Pilatus eller folket (som dömde Jesus istället för Barabbas) som skulle styra över den unga kyrkans lära istället för dem Jesus själv utsett (apostlarna under Petrus ledning) eller dem som apostlarna därefter under bön och handpåläggning insatt i apostlaämbetet (Mattias osv) - då hade det inte varit Kristi kyrka utan något annat.

En demokratisk, folkkyrka är alltså obiblisk.

Med önskan om en god och välsignad Jul

Jonas M

Håkan Sunnliden sa...

Tack och lov att kyrkan till sitt väsen INTE är vare sig territoriell, öppen eller demokratisk! Att Svenska kyrkan blev sådan kan inte skyllas på någon annan än politikerna. Det blev aldrig så illa i England som i Sverige. men nu är det som det är och vi har att protestera. Vi får försöka leva upp till vårt namn PROTESTANTER om än i modifierad form.

Men, Kerstin, även om det nu är som det är så kan inte kyrkan vara något annat till sitt väsen än den faktiskt är - Kristi kyrka.

Unknown sa...

I Anglikanska kyrkan är det vad jag hört den mässfirande församlingen som är röst berättigad. Jag vet inte hur ofta per år man måste gå i mässan för att vara kvalificerad.
Däremot har varje församling ett territorium som man har pastoraltansvar för. Prästerna är anställda av stiften byggnaderna är församlingens ansvar.