Nu har jag haft ett långt samtal med käre far, Allan i Katrineholm. Han frågade naturligtvis om hur jag tagit detta med Domkapitlets skriftliga erinran. Jag sa som det var. Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått inte bara 40-50 starka uppmuntringar utan också uppmaningar att överklaga. Jag ska redovisa fyra starka skäl för er
För det första fick "populisten" som skrivit några kommentarer mig att på nytt ställa frågan till mig själv. Jag tycker om hans argument; Om du inte kan följa Bekännelsen får du väl följa svensk lagstiftning! Kammarkollegiet har sagt att ingen kan tvingas att inneha ett vigselförordnande, underförstått inte ens en präst. Det rimmar med min vän advokaten som sa; då blir det en arbetsrättstvist.
För det andra ställde Dag Sandahl frågan. Det kanske inte var helt överraskande. Alla vet att på vilken sida han kämpar i kyrkokampen. Men så läste jag nyligen in hans blogg, dagens; "Och hanteringen av Håkan Sunnliden reser många frågor. Skriftlig erinran - hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Du kan själv läsa slutet på hans blogg genom att klicka till höger.
För det tredje läste jag ledaren i Världen i Dag. Den var skriven av pastor Ulf Ekman. Han kommenterar faktiskt detta tillsynsärende. Han ställer naturligtvis kritiska frågor till Svenska kyrkan angående behandlingen av Håkan Sunnliden. Nu har jag inte ledaren framför mig, men vill minnas att den sista meningen löd ungefär så hör: Det är förfärande att se Svenska kyrkans förfall, men också hur de som vet bättre tiger". Det taggade mig. Varför är det, förutom Dag Sandahl, så tyst? Min tes förutom de som tycker som Domkapitlet är: de är rädda. En kollega antydde för mig hur jag ska förstå det; "Du kämpar som en David mot Goliat." Jag är osäker på vad han menade, men trodde att han menade att mina möjligheter är utsiktlösa. Jag kommenterade med orden: "Vem var det som vann?"
För det fjärde läste jag på eftermiddagen Söndagskrönikan i SvD. Jag läser gärna PJ Anders Linder, inte bara för att han är från Värnamo, utan därför att han skriver politiskt klokt. Den krönikan handlar inte om mig, men om nationaldagen. Han skriver:
"Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människorna i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt."
Det är bra skrivet, men överför det på Svenska kyrkan. Den kyrliga ledningen borde inte bestraffa mig utan arbeta för en gemensam känsla för alla oss inom Svenska kyrkan. Domkapitlet har gjort det motsatta; att förklara en av de mest lojala för illojal är ett misstag. Var finns känslan av samhörighet när man utestängs från all karriär? Hotas med nedsättning av lönen? Och stämplas för illojal när man håller sig till Bekännelsen? Men förhoppningsvis kan det rättas till. VSB, som jag fick lära mig att skriva i småskolan. Det betyder Vilket Ska Bevisas.
Sammantaget betyder detta att jag för närvarande vacklar. Jag tänkte INTE överklaga, men har tvekat eftersom ärendet blivit principiellet viktig för prästerskapet. Om inte jag driver det vidare; vem gör det då? Min vän advokaten tyckte jag ska låta bli, eftersom mitt straff kan komma att förvärras. Men jag tror att han då tänkte på Arbetsrättsdomstolen. Att gå vidare till Svenska kyrkans Överklagandenämnd kostar sannolikt ingenting och betyder sannolikt ingenting. Därav min tvekan. Men det går att vända på argumentet. Just därför ska jag överklaga.
När eller om jag förlorar där kan jag göra ärendet till en arbetsrättstvist. Då står kyrkan mot staten. Kyrkan vill tvinga mig att inneha ett förordnande, men staten har friat mig. Vem har rätt? Staten eller kyrkan? Problemet är bara att ett sådant ärende går förmodligen över flera år och det kostar hundratusentals kronor. Jag tror staten väger tyngre än kyrkan, men kanske kan jag uppnå samma önskvärda resultat genom att gå direkt till Riksdagen? Nu börjar ärendet bli principiellt viktigt.
OM, säger om, jag osannolikt förlorar mot staten då är det EU-domstolen som gäller. Är det rimligt att tro att EU anser det aboslut nödvändigt att präster inom Svenska kyrkan innehar vigselförordnande? Tror inte det.
Nu börjar jag förstå Dags ord: "hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Be. tillsammans med mig att jag får vägledning i denna sak. I morgon ska jag gå igenom detta för mig själv, ringa en eller annan. Det är bara det att överklagandetiden är satt till tre veckor. Och jag som varit på semester i två av dessa tre veckor. Kan det vara så illa att det är för sent? Återkommer så for jag vet svaret.
PS Käre far, som kämpar på samma sida som mig i kyrkokampen, var inte heller främmande för ett överklagande. DS
7 kommentarer:
Jag tycker att du ska överklaga. Gör det!
I detta tillstånd är du en B präst. Vill du vara det?
SO
Guds folk är tjänare, inte "karriärister".
Säger inte att det betyder att du bör överklaga eller inte, men "karriären" bör inte vara en avgörande faktor.
I våra ögon är du en hjälte.
B-präster finns det många i SvK. Var och en som stämplats som kvinnoprästmotståndare eller på den sista tiden motståndare till samkönade äktenskap är därmed satt på B-listan med de konsekvenser det för med sig. Man har i praktiken gjort sig omöjlig på arbetsplatsen SvK.
Hur långt det har gått i utförsbacken med SvK kan man se i Sydsvenskans reportage från prästvigningen i Lunds domkyrka i går(söndags)där en nyprästvigd man öppet hånglar med sin man på kyrktrappen. Tala om styggelse i Guds hus och givetvis övervakad av styggan själv dagen till ära missprydd med mitra.
SvK har öppet sällat sig till den ultraliberala fåran och demonstrativt övergett "klassisk" kristen tro. Man har helt enkelt i bekännelsefrågan bitit huvudet av skam.
Det är inte av en tillfällighet som stiftsjuristerna tutar om illojalitet mot arbetsgivaren. De vet att om det går till en arbetsrättslig tvist då ger AD vanligen arbetsgivaren ett generöst utrymme på den punkten.Det kan vara bra att ha i minnet om du vill driva saken vidare arbetsrättsligt!
Det kan stämma att AD gett arbetsgivaren rätt i en del illojalitetstvister. Men i dessa fall har det handlat om helt andra saker. Det handlar om arbetsvägran och sådant. Men det finns även domar där AD gått på den enskilde prästens linje (i s.k. illojalitetstvister). I Håkans fall handlar det om något helt annat.En liknade fråga har inte behandlas hos AD. Det finns, vad jag förstår, ett kyrkomötesbeslut om att ingen präst behöver viga samkönade par. Då kan man ju rimligtvis inte straffa en präst som avsäger sig vigselrätten. Dessutom verkar domkapitlen och biskoparna i de olika stiften inte eniga i frågan. Håkan, lyssna på din fars goda råd. Han verkar insatt i saken. Alternativet är att du förblir en andra klassens präst och avslutar din prästagärning som en sådan. Ovärdigt och trist. Dessutom är du relativt ung och har många år kvar att jobba. Kör på- snabbt!
Dan
Om ingen stor förändring sker av det kyrkopolitiska klimatet i Sverige, är och förblir H.S. en präst i B-laget så länge han inte är villig att göra en hel pudel.
Så vitt jag vet finns det inget kyrkomötesbeslut på att präst i SvK inte behöver viga samkönade par. Det skulle se ut det! Däremot har man i kyrkomötet inför antagandet av de nya bestämmelserna informerat om rådande praxis i SvK att vigselskyldigheten åvilar kyrkan och inte den enskilde prästen och uttalat att det finns utrymme i kyrkan för olika äktenskapsuppfattningar.
Präst med samvetsproblem kan alltså slinka undan på det sättet, men lika väl bli orsak till ett diskrimineringsåtal.
Anklagelsen mot H.S. om illojalitet riktar sig följdaktligen inte mot att han skulle ha vägrat i något enskilt fall utan att han genom att återlämna sitt vigselförordnande har offentligt demonstrerat mot sin arbetsgivare.
SvK har nu preciserat sin hållning i den här frågan till att präst kan säga nej i det enskilda fallet, men att han/hon inte får driva en öppen oppositionell linje.
Hållbarheten i detta kan man givetvis låta pröva arbetsrättsligt, men klokt är väl att man innan dess går genom saken noga med arbetsrättslig expertis.
En given försvarslinje borde ju annars kunna vara att H.S. genom sitt återlämnande på intet sätt avsett att demonstrera mot arbetsgivaren utan enbart gjort detta av omtanke om denne dvs. att det inte skulle lämnas något utrymme för ett diskrimineringsåtal mot arbetsgivaren. H.S. har ju bevisligen redan utsatts för provokationer på området så risken är påtaglig.
Nu är jag juridisk liksom kyrklig lekman, men jag tror att det här gäller det att hålla tungan rätt i mun. En präst är ju inte anställd av stiftet utan av församlingen. Eftersom domkapitlet är ett stiftsorgan finns alltså ingen konflikt med arbetsgivaren och alltså ingen arbetsrättslig konflikt. Istället finns ett ställningstagande av en extern part vilket menligt påverkar den anställdes relation med arbetsgivaren. Situationen borde likna att en advokat eller fastighetsmäklare klandras av respektive samfund på felaktiga grunder.
Givet detta torde det väl finnas grund att stämma stiftet på skadestånd alternativt för förtal (enligt vilka paragrafer i kyrkoordningen har domkapitlet rätt att uttala sig om prästers lojalitet och har Sunnliden verkligen agerat illojalt)?
Det verkar komplicerat det här... Men intressant! Stå på dig!
Den kristna erfarenheten är att de ädlaste kristna (apostoliskt troende) är ett avskum för världen (1 Kor 4:13). Det är därför en hedersbetygelse att bli varnad därför att man är beredd att lyda Gud mer än människor. Prästernas B-lag är sannolikt de bedjande prästerna till skillnad från "karriäristerna" som bara söker makt och inflytande. Nej nu är det tid (kairos) att gå ut till Honom utanför lägret och bära Hans smälek. Vi får inte glömma att perikatharma (avskum) också kan betyda försoning. Att tro som apostlarna är ju att vara i försoningens tjänst. Det är ju Gud själv som ställer apostlarna sist i detta försoningens drama, men de sista skall bli de första.
I Kristus
Thomas Andersson
Skicka en kommentar