Svenska kyrkans överklagandenämnd

Svenska kyrkans överklagandenämnd
751 70 Uppsala

ÖVERKLAGANDE

Överklagat beslut: Domkapitlet i Växjös beslut den 16 maj 2011 i ärende § 68, Dnr 11-216-39
Klagande: Håkan Sunnliden, personnummer 19520201-1119
komminister i Värnamo kyrkliga samfällighet
Jönköpingsvägen 9
331 34 Värnamo

Yrkande:
Jag yrkar att Överklagandenämnden undanröjer Domkapitlets beslut.

Bakgrund
Den 16 maj 2011 beslutade Domkapitlet i Växjö stift (DK) att ge mig en skriftlig erinran för att jag ansågs ha agerat illojalt mot Svenska kyrkan. I sitt beslutsunderlag gjorde DK gällande att jag brutit mina prästvigningslöften. Beslutet är svårt för mig att förstå rent sakligt. Inte minst som jag efter att ha tjänat solidariskt i nästan 35 år plötsligt betraktas som illojal, ha nedsatt tjänstbarhet och ha brutit mot mina prästvigningslöften. Mitt agerande att ansöka om att bli befriad från vigselrätten strider inte mot mina prästvigningslöften. Grund saknas därmed att ge mig en erinran. Överklagandenämnden ska därför med stöd av kyrkoordningen 31 kap. 18§ undanröja DKs beslut.

Eftersom jag hade semester och var bortrest under tiden 17/5-30/5 kunde jag inte få del av beslutet förrän den 27/5.

Saken
Frågan gäller huruvida präst, som har tjänst i Svenska kyrkan, som en del i sin anställning måste inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet svarar på den frågan med ett tydligt nej. Det finns ingen laglig skyldighet för präst inom Svenska kyrkan att vara vigselförrättare. Domkapitlet svarar indirekt ja, men svävar på målet eftersom det inte självt kan förordna vigselförordnanden. Det har inte heller vid någon av tidigare förfrågningar framförts som nödvändigt för upprätthållandet av prästämbetet att inneha ett sådant förordnande. Jag har därför handlat i god tro när jag ansökte om att bli fråntagen vigselrätten.

Det går att närma sig frågan om äktenskap och vigsel ur olika perspektiv såsom ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller att demokratisk perspektiv. För mig har det inte varit tillräckligt med ett perspektiv, med bara ett tvingande måste. Domkapitlet hade möjlighet att underrätta Kyrkostyrelsen om att jag inte längre ska ha ett förordnande (23 kapitel 4 § kyrkoordningen). Istället valde man att försöka tvinga mig inneha ett sådant. Det kan tyckas som enkelt att säga att nu har vi denna ordning och det är bara att följa den, men riktigt så enkelt är det inte. Jag vill argumentera för min sak med hjälp av tre frågeställningar.

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse? Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel? Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse?
Under denna rubrik är det främst fyra skäl som bidrar till mitt handlande. För det första framgår det av inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen att Svenska kyrkans lära om äktenskapet har ändrats. De diskussioner som förts före, under och efter det att beslutet togs visar oenighet i frågan om huruvida synen på äktenskapet verkligen har förändrats eller inte. Min uppfattning är att Svenska kyrkans syn på äktenskapet har förändrats på sådant sätt att den inte längre står i samklang med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Därför kan jag inte medverka till denna ordning, se också Confessio Augustana, art 28, om sammanblandningen av den andliga och världsliga makten.

För det andra; Vad man än anser om bekännelsen står det att läsa i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet.” DKs beslut i detta ärende strider mot detta direktiv och är ett löftesbrott.

För det tredje ska dessa olikheter, enligt samma skrivelse, hanteras inte av Domkapitlet utan av kyrkoherden. Detta är också skälet till att det inte finns några särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Därför kan också sättas i fråga huruvida Domkapitlet alls är behörigt att pröva denna fråga.

När Domkapitlet i Växjö stift gav mig en skriftlig erinran hänvisade det till ett liknande ärende i Göteborgs stift som skrev: ”Om någon är missnöjd med kyrkans beslut … finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en opinion för en annan uppfattning och för att försöka åstadkomma en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”. Vid ett närmare studium av detta protokoll visade det sig att ledamoten Bo Hansson lämnade följande yttrande: ”Svenska kyrkan har bestämt att ingen präst ska vara skyldig att förrätta vigsel av samkönade par. Om kyrkan anser att samvetsfrihet på denna punkt bör råda för kyrkans präster, finnar jag det naturligt att det också bör vara frivilligt att motta förordnande att förrätta sådana vigslar. Att staten inte skiljer mellan förordnande som förrättare av vigsel för olika slag av par, kan i denna situation vara opraktiskt för kyrkan, men bör inte hindra, att den som besväras av Kammarkollegiets förordnande får avsäga sig detta."

Domkapitlet i Göteborg delade inte ut någon skriftlig erinran och var heller inte enigt. Kyrkans principiella inställning är oklar och konsekvensen av det är att olika kyrkliga instanser bedömer frågan olika. Detta är inte en godtagbar rättssäkerhet.

Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel?
För det första framgår det av den svenska kyrkohandboken att det inte krävs något särskilt vigselförordnande för att leda en gudstjänst med kyrklig välsignelse över ett borgerligt äktenskap. De som önskar Guds välsignelse får då ha med sig, inte hindersprövningen, utan istället vigselattesten. Detta skulle kunna vara en god praxis för oss som saknar vigselförordnande, och på så sätt kan vi medverka till att utveckla en kyrklig vigsel i ordets rätta mening. Det är en ordning som andra kyrkor har levt och lever med och för det behövs inget särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Jag förstår, för det andra, att Svenska kyrkan för närvarande samverkar med staten vad gäller vigslar. Men en sådan samverkan kan hastigt förändras. I sin doktorsavhandling från 1959 om Luthersk äktenskapsuppfattning påpekar förre ärkebiskopen Olof Sundby att det finns en gräns för denna samverkan mellan kyrkan och staten. Då handlade det om vigsel av frånskilda och Sundby befarade att ”det kan komma till en punkt, där kyrkan måste skilja sina vägar från staten”. Under åren 1969-2010 gifte sig 11 796 män och 11 021 kvinnor för tredje eller upp till elfte gången, redovisar SvD 11/6 2011. Det finns ingen anledning att moralisera över detta, men enligt min mening måste präster i denna fråga ha rätt att följa sina värderingar och tro och – i enlighet med uttalanden från Svenska kyrkan – ha möjlighet att avstå ett särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet. Därför vore det en god sak om Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphäver Domkapitlets bestraffning av mitt handlande. Det skulle öppna för en framtida lösning, för en lösning måste förr eller senare komma till stånd. Det vore redan nu en klok lösning och skulle samtidigt visa att det faktum att jag lämnar statens göranden inte innebär att jag är illojal mot Svenska kyrkan.

Om, säger om, Kammarkollegiet nästa gång inte automatiskt och kollektivt tilldelar Svenska kyrkan vigselförordnanden kommer sannolikt ingen präst att betraktas som illojal trots att då ingen innehar ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. I ett sådant läge skulle dessutom jag plötsligt betraktas som lojal igen. Detta känns alls inte rättssäkert.

Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Det var min övertygelse att DK skulle lämna mitt handlande utan åtgärd. Då hade saken varit klar. Istället vill DK tvinga mig att inneha ett vigselförordnande - fast det i realiteten inte kan det. Det är Kammarkollegiet och ingen annan som förordnar. Hur kan då vigselförordnandet sägas ingå i Svenska kyrkans lag och ordning när det från och med 1 maj 2010 kommer från Kammarkollegiet. Det finns minst tre skäl till att det är orimligt att sanktionera mitt agerande.

Det första är att det skapar en tystnadens kultur. Jag har vid ett flertal tillfällen genom åren fått avböja vigslar på grund av kontrahenternas trasiga relationer. Det har varit svåra beslut både för kontrahenterna, för mig och min arbetsgivare. När DK vill tvinga mig och mina kollegor att inneha vigselförordnande får vi fortsätta leva med detta pastorala problem och istället för att prata öppet om det skapar vi en tystnadens kultur.

Jag menar, för det andra, att vi inom Svenska kyrkan internt måste lära oss hur vi lever med olika synsätt och olika pastorala praxis. Det är oroande att i Kyrkans Tidning (23/11, 2011) läsa om hur representanter för flera olika stift uttalar sig. Biskopen i Stockholms stift säger bland annat: ”Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade.” Eftersom detta och liknande uttalanden strider mot kyrkomötets intentioner anser jag att Överklagandenämnden ska upphäva mitt straff. Det är dessutom ett känt faktum att den allmänneliga Kyrkans hålls samman inte med hjälp av lag, utan av evangelium.

För det tredje finns det andra stift än Växjö som har fått hantera liknande ärenden och stiften har gjort olika bedömningar. Det tidigaste jag känner till är från december 2009 och Göteborgs stift, där några präster ställde frågan om det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan utan att inneha vigselrätt, alt. utan att göra bruk av vigselrätten. Något klargörande lämnades aldrig. Det andra fallet hämtar jag från Luleå stift där en kollega återsänt sitt förordnande till Kammarkollegiet. Eftersom prästen i fråga inte innehar någon tjänst får hans ”illojalitet mindre konsekvenser”, skriver DK. Det tredje fallet härrör från mitt eget stift, april 2010, där frågan ställdes och DK svarar att frågan ännu inte är prövad och därför lämnas obesvarad. Det fjärde fallet, som jag känner till, gäller Linköpings stift. Där yttrade sig DK först inte alls varefter vid närmare efterforskning framkom särskilda omständigheter. Men av protokollet framgår att biskopskollegiet ”för närvarande diskuterar frågan huruvida en präst som saknar vigselrätt skall kunna vara behörig att utöva vigningstjänsten” Idag, mer än ett år senare, har vi fortfarande inte fått klara besked om vad som gäller. Hur kan då DK utdela en bestraffning av mig?

Sammanfattningsvis
Med tanke på att Svenska kyrkan ännu inte har löst frågan huruvida ett särskilt vigselförordnande kan knytas till prästämbetet eller - annorlunda uttryckt - huruvida en präst måste inneha ett sådant, kan det inte anses skäligt att straffa dem utav oss som intresserar oss för svaret. Det inte bara går att lösa prästs avsaknad av vigselförordnande lokalt. Det är till och med där det ska lösas.

Ingen har tidigare informerat mig om att det skulle vara illojalt mot Svenska kyrkan att återsända vigselförordnandet och jag yrkar därför att Överklagandenämnden upphäver Växjö Domkapitels beslut om skriftlig erinran. Om detta inte räcker vill jag påpeka att Växjö Domkapitel hänvisar beslutet till 34 kap. 12 § 1 punkten, vilket för mig gör det hela än mer obegripligt.

Värnamo Annandag Pingst, 13 juni 2011

Håkan Sunnliden
komminister i Värnamo