Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig

När Karen Armstrong skriver religionsvetenskap har hon inget kristet perspektiv. Hon hänvisar till exempel till en tysk forskare (Walter Burkert) som menar att det inte finns någon tanke eller lära bakom riten, i alla fall inte som är åtkomlig. Tvärtom menar han att det är just praktiserandet av religionen som ger upphov till läran. Detta var också det sätt som till exempel Karl Marx tänkte på. Men med kristen tro är det annorlunda, eftersom vi menar att Jesus faktiskt uppenbarar vem och hurudan Gud är, menar att torahn avslöjar Guds lära och själv uppfyller den. Inte desto mindre är det så att just riten, det vill säga vårt sätt att fira gudstjänst visar och till dels ger upphov till läran eller hur vi formulerar läran. Det är därför gudstjänstens form är så viktig för oss, lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Den får inte behandlas som ett människoverk vilket som helst. Jag är medveten om att det låter lite filosofiskt, men i alla fall. När jag skrivit ett antal bloggar utifrån Karen Armstrongs bok, vill jag läsa och berätta något om Bengt Hägglunds bok Kunskapsteori och metafysik i teologin - en idéhistorisk tillbakablick. Om Armstrongs bok reser frågor om sanningen så försöker Hägglund besvara dessa.

Min poäng med denna och förra bloggen är att religionen (och kristen tro självfallet) har att göra med våra liv OCH den måste praktiseras för att få sin rätta plats. Människan är homo religiosus. Kyrkofadern Augustinus citeras ofta när han säger: "Mitt hjärta är oroligt tills dess det finner ro hos Dig, O Gud." Och just så är det. Så varför undanhålla någon enda människa tron, i synnerhet den kristna?

Armstrong skriver att "människan är så funtad att hon periodvis vill pröva ekstasis, "att stiga utanför" normen. När människor i våra dagar inte längre finner detta i en religiös inramning, söker de det i musiken, konsten, sexualiteten, drogerna eller sportevenemangen. Vi eftersträvar sådana upplevelser som berör oss så djupt att de för en stund lyfter oss ut ur oss själva."

Jag är ju själv mer eller mindre född i den karsmatiska rörelsen och minns så väl hur många kyrkliga diskuterade huruvida denna ens var relevant för kristen tro. Man menade att den var känslosam och strax skulle upphöra. Nu är jag visare än så och med stöd också av religionsvetenskapen vill jag påstå den Helige Ande, den karismatiske livgivaren, ingår i den kristna tron. Ordet ekstasis betyder i grund att man förflyttas från ett tillstånd till ett annat. Det översätts lite olika beroende på sammanhang, till exempel "förundran" i Apg 3:10 och "hänryckning" i Apg 10:10 och 22:17. Det används inte ofta, men det finns där. Vi brukar tala om pingsten som hänryckningens tid, men ser inte mycket av detta i våra sammanhang. Avsaknaden av hänryckning gör Svensk kyrkan ointressant för de flesta. Kristen tro får inte stanna i huvudet utan måste också få fylla våra hjärtan. Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig. Den får inte reduceras, därför att den då leder till frustration och vilsenhet. Vi måste våga gå på vattnet!