Vid lunch ringde Kyrkans Tidning. Jag tänkte att de nog ringde för att gratulera. De kunde nämligen meddela att Kammarkollegiet nu återkallat mitt förordnande som vigselförrättare. Sedan hade vi ett hyfsat långt samtal och ett gott sådant. Jag lovade att hålla tidningen informerad. Bara jag kommer ihåg det nu.
I webtidningen publicerades sedan en mindre intervju som Dagen klippt från. Vi får se om den blir lite utförligare på torsdag. Då kommer ju pappersupplagan. När jag sedan kom hem vid 16-tiden låg beslutet från Kammarkollegiet här. Det togs den 28 mars 2011 och där står:
Återkallelse av förordnande till vigselförrättare
Beslut Håkan Sunnlidens förordnande till vigselförrättare inom Svenska kyrkan återkallas.
Bakgrund
---
Ansökan, m.m.
---
Skäl förbeslutet
Svenska kyrkan har enligt 2 § lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund, vigsellagen, rätt att ansöka om att präst eller annan befattningshavare inom samfundet förordnas som vigselförrättare. Det finns däremot ingen laglig skyldighet för en sådan befattningshavare att vara vigselförrättare inom samfundet. Håkan Sunnlidens begäran om återkallelse av Kammarkollegiets förordnande av honom som vigselförrättare inom Svenska kyrkan ska därför bifallas.
Enligt 5 § vigsellagen får detta beslut inte överklagas.
---
Det är naturligtvis glädjande att i en djupt teologisk fråga som äktenskapet kunna vara överens med Kammarkollegiet! Nu har jag läst skälen för beslutet några gånger och tycker mig kunna konstatera:
- att Svenska kyrkan inte alls behöver ansöka för alla präster kollektivt
- att jag kan ersättas av någon av församlingens vaktmästare
- att det inte finns laglig skyldighet för någon att förrätta vigslar
- att jag således handlat helt rätt i förhållande till staten
Sedan finns det alltid en baksida av allting. Det tråkiga i den här saken är att det är Svenska kyrkan som utgör det riktigt stora problemet, det stora hotet. Har inte denna arma kyrka nog med problem?
Jag fick också ett protokollsutdrag från Domkapitlets sammanträde den 18 mars 2011 och av det framkom att Kyrkostyrelsen meddelat Domkapitlet att jag sänt tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Domkapitlet har då beslutat att inleda ett tillsynsärende mot Håkan Sunnliden. Usch, hör du hur det ekar mot, mot och mot Håkan Sunnliden. Ingen bra början. Min önskan var att Domkapitlet inte skulle motsätta sig saken alls. Varför ska de göra det? Kan någon förklara det för
mig? Jag har ju inte gjort något fel?
Nu väntar jag bara på att domarledamoten Charlotte Brokelind tillsammans med Biskopen ytterligare ska utreda ärendet. Jag hoppas på att få komma till Domkapitlet och själv få lägga fram saken. Men det återstår att se. Jag träffar ju Biskopen i morgon på Stiftsstyrelsen så då får jag väl fråga. Alltså: fortsättning följer.
tisdag, mars 29, 2011
söndag, mars 27, 2011
Jungfrufödseln - ett teologiskt faktum
Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag. Hon har fått en egen dag eftersom hon har fött Guds Son, enligt evangelisten Lukas. Detta är i sig så märkligt att det är en del av Kyrkans bekännelse. Jesus är ”född av jungfrun Maria” eller har, som det uttrycks i den Niceanska trosbekännelsen ”för oss människor och för vår salighets skull stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande och blivit människa”. Jag har i veckan som gått läst Christina Grenholms bok Levande teologi och inser att detta ställer hon inte upp på. Det är kanske inte så märkvärdigt med tanke på att det finns många andra som inte heller gör det. Det märkliga är att hon är Svenska kyrkans chefsteolog.
Liberalteologer och andra som inte tror förklarar denna märkliga berättelse med att Maria haft en utomäktenskaplig förbindelse. Några går så långt att de menar att hon blivit våldtagen av en romersk soldat. Händelsen skulle då vara så skamfylld att Lukas då i stället förklarar den som en jungfrufödsel. Han ljuger med andra ord. Och det kan väl knappast vara en del av Guds evangelium? Varför är då denna jungfrufödsel så viktig? Jag ska ge dig tre skäl.
För det första berättar Lukas redan från början det Kyrkan tror; nämligen att Jesus är den andra människan. Han är den nya skapelsen. När Gud skapade den första människan formade han den av stoft från jorden och blåste sedan in sin livsande. Så blev människan en levande skapelse, 1 Mos 2:7. Detta är avgörande för vår förståelse av Jesus
För det andra. I den hellenistiska kulturen och sedan den västerländska logiken kan inte det gudomliga och det jordiska förenas. De två måste hållas isär somman också gjorde inom gnosticismen och gör inom liberalteologin. Dagens evangelium vittnar om det motsatta. Gud blir människa och det innebär att Gud erkänner och bejakar det jordiska. Guds eviga Ord förenas med mänskligt DNA, gener och kromosomer som Han får av jungfrun Maria. Jesus är med andra ord den Högstes Son. Och det är som sådan han predikar, undervisar, kämpar och lider, dör och uppstår från de döda.
För det tredje är jungfrufödseln ett svar på Israels längtan, en uppfyllelse av profetian. Det händer att människor frågar sig om Maria kunde sagt nej till Jesus. Jag tror det. Hon var bärare inte bara av Guds löften utan också av det judiska folkets längtan. Tillsammans med folket längtade hon intensivt efter Guds Messias, så intensivt som bara en tonåring kan göra. Därför fann hon nåd inför Gud och svarade ja på kallelsen.
När Gud talade till ormen i paradiset lovade Han att kvinnans Säd en dag skulle trampa sönder ormens huvud, det vill säga krossa djävulens makt, 1 Mos 3:15. Denna dag handlar om hur Gud börjar förverkliga sitt löfte genom Jungfrun. Men Maria representerar inte bara Israels längtan utan mänsklighetens längtan. Hennes längtan får idag representera vår längtan. Då är det gott att veta att Gud håller sina löften. Det kallar Kyrkan evangelium.
Liberalteologer och andra som inte tror förklarar denna märkliga berättelse med att Maria haft en utomäktenskaplig förbindelse. Några går så långt att de menar att hon blivit våldtagen av en romersk soldat. Händelsen skulle då vara så skamfylld att Lukas då i stället förklarar den som en jungfrufödsel. Han ljuger med andra ord. Och det kan väl knappast vara en del av Guds evangelium? Varför är då denna jungfrufödsel så viktig? Jag ska ge dig tre skäl.
För det första berättar Lukas redan från början det Kyrkan tror; nämligen att Jesus är den andra människan. Han är den nya skapelsen. När Gud skapade den första människan formade han den av stoft från jorden och blåste sedan in sin livsande. Så blev människan en levande skapelse, 1 Mos 2:7. Detta är avgörande för vår förståelse av Jesus
För det andra. I den hellenistiska kulturen och sedan den västerländska logiken kan inte det gudomliga och det jordiska förenas. De två måste hållas isär somman också gjorde inom gnosticismen och gör inom liberalteologin. Dagens evangelium vittnar om det motsatta. Gud blir människa och det innebär att Gud erkänner och bejakar det jordiska. Guds eviga Ord förenas med mänskligt DNA, gener och kromosomer som Han får av jungfrun Maria. Jesus är med andra ord den Högstes Son. Och det är som sådan han predikar, undervisar, kämpar och lider, dör och uppstår från de döda.
För det tredje är jungfrufödseln ett svar på Israels längtan, en uppfyllelse av profetian. Det händer att människor frågar sig om Maria kunde sagt nej till Jesus. Jag tror det. Hon var bärare inte bara av Guds löften utan också av det judiska folkets längtan. Tillsammans med folket längtade hon intensivt efter Guds Messias, så intensivt som bara en tonåring kan göra. Därför fann hon nåd inför Gud och svarade ja på kallelsen.
När Gud talade till ormen i paradiset lovade Han att kvinnans Säd en dag skulle trampa sönder ormens huvud, det vill säga krossa djävulens makt, 1 Mos 3:15. Denna dag handlar om hur Gud börjar förverkliga sitt löfte genom Jungfrun. Men Maria representerar inte bara Israels längtan utan mänsklighetens längtan. Hennes längtan får idag representera vår längtan. Då är det gott att veta att Gud håller sina löften. Det kallar Kyrkan evangelium.
söndag, mars 20, 2011
Om kristen TV
Skönt med en vilodag. Är egentligen ledig i morgon, måndag, också men måndag och tisdag går åt till att spela in resterande delar av 1 Thessalonikerbrevet för Cymbal TV. Kjell som tillsmmans med sin hustru står bakom CymbalTV gjorde inspelningarna av Galaterbrevet för Kanal 10 , men den här gången är det 1 Thessalonikerbrevet för Visjon Norge . Programmet sänds under rubriken Studio Sverige på tisdagar kl 19.00. Det går att se både som vanlig TV - om man har kanalen förstår - och som på datorn. Visjon Norge bygger just nu en studio i Sverige och räknar med att sända över hela Norden framöver. Jag tror kanalen ska heta Vision Norden. Själv funderar jag på om det verkligen finns underlag för två kristna kanaler, men jag hann inte mer än att tänka tanken så inser jag att det också uppstår en Kanal 316 som också ska vara rikstäckande. Eller hur det nu stod i annonsen? Inte mig emot, men jag tror det blir tufft för dessa och risken att de kristna konkurrerar ut sig själva måste vara uppenbar. Hursomhelst googlade jag Kanal316 för att få veta mer. Det visade sig att det rör sig webbTv och att det finns två kanaler, dels Nornet.tv och dels Glorynet.tv . Jag tittade en stund på den senare. Klicka i överkanten på Watch now. De visade då en häftig konert. Jag börjar förstå att jag rör mig på ett område som är gränslöst. När det gäller webbTv visste jag att Livets Ord sänder sedan några år. Du kan välja mellan en mängd möten och undervisningstillfällen. Det är bara att välja.
Har ni upptäckt allt detta? Tittar ni på det? Det vore kul att höra vad ni rekommenderar.
För övrigt sammanträdde Domkapitlet i fredags. Jag har inte hört ifrån dem, men tydligen går det till så att nu har det faktum att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande blivit ett ärende av något slag. Förmodligen ska detta nu undersökas och sedan ska något bestämmas vid nästa sammanträde som enligt mina anteckningar ska äga rum 5 april. Jag hoppas att jag får ge Domkapitlet lite mer information än media lyckats med. Det är väl rimligt att jag får redogöra för mitt handlande om jag nu på något sätt ska dömas av denna märkliga domstol. Från Kammarkollegiet har jag inte hört något. Men också de lär ha haft sammanträde i fredags. Jag utgår från att de beslutat att ta tillbaka mitt förordnande. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Jag lovar att hålla er informerade.
Oj, jag höll på att glömma. Du kan faktiskt också se predikningarna från Värnamo kyrka . Jag har visst lite svårt att hänga med.
Har ni upptäckt allt detta? Tittar ni på det? Det vore kul att höra vad ni rekommenderar.
För övrigt sammanträdde Domkapitlet i fredags. Jag har inte hört ifrån dem, men tydligen går det till så att nu har det faktum att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande blivit ett ärende av något slag. Förmodligen ska detta nu undersökas och sedan ska något bestämmas vid nästa sammanträde som enligt mina anteckningar ska äga rum 5 april. Jag hoppas att jag får ge Domkapitlet lite mer information än media lyckats med. Det är väl rimligt att jag får redogöra för mitt handlande om jag nu på något sätt ska dömas av denna märkliga domstol. Från Kammarkollegiet har jag inte hört något. Men också de lär ha haft sammanträde i fredags. Jag utgår från att de beslutat att ta tillbaka mitt förordnande. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Jag lovar att hålla er informerade.
Oj, jag höll på att glömma. Du kan faktiskt också se predikningarna från Värnamo kyrka . Jag har visst lite svårt att hänga med.
torsdag, mars 17, 2011
Kan denna väg få några efterföljare?
Hur ska det gå för Svenska kyrkan? Var är vi om fem år? Hur ser vägen ut framöver? Efter de två senaste dagarna är frågorna jag lever med mer berättigade än på länge. Det beror på att jag läst Christina Grenholms bok levande teologi som drar åt ett håll samtidigt som jag varit med stiftsfullmäktige på Tallnäs och fått information om "det nya konceptet" som drar åt ett helt annat håll.
Här är inte platsen för någon ingående analys av Grenholms bok. För den som inte vet det är Grenholm Svenska kyrkans "chefsideolog" så hennes bok ska läsas med intresse. Det har jag gjort även om det gick trögt och utan inspiration. Hon skriver om levande teologi vilket betyder existentiell teologi och nya öppningar på det mesta, kort sagt allmähetens åkning. Mycket av det som står är bra på så sätt att Guds Ord ska hållas levande, vi får tolka och använda nya ord. Här ligger styrkan, men hon har ingen given utgångspunkt och inget mål. Det finns ingen början och inget slut på vägen, bara en mer eller mindre lustfylld resa. Den här boken befinner sig på gungfly! Hon visar vägen ut i periferin. Hon "undervisar" bland annat om arvssynden, ämbetet och äktenskapet. Jag orkat inte redogöra närmare för det, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
I Oxfords stift använder man sedan länge ett koncept som betyder att man har heligheten i centrum.Från heligheten utgår sedan principer om lärjungaskap, ledarskap, evangelisation och små gemenskaper. Om jag känner igen det? Var så säker. Oxfords stift är Växjö stifts vänstift. Nu vill Växjö stift lära av Oxford stft, översätta material och påverka stiftets samtliga församlingar innan år 2014. För detta ändmål har bildats en processgrupp av stiftsanställda som ska arbeta via kontrakten mot församlingarna. I kontrakten ska tillsättas arbetsgrupper som ska informera anställda och lekmän. Processgruppen svarar också mot styrgruppen som jag uppfattade som stiftsstyrelsen. Till detta har också bildats en referensgrupp som representerar församlingarna. Tanken är att alla, säger alla, verksamheter i församlingen ska innehålla helighet och relatera till vårt centrum. Jag tror det är söndagens Högmässa som åsyftas. Det övergripande målet är tillväxt och konceptet kommer att på svenska heta "Till tro". Det får en egen hemsida, www.tilltro.nu från och med 1 april, (varför kunde de inte valt 2 april?). Jag är häpen, imponerad, överväldigad och glad, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
Här är inte platsen för någon ingående analys av Grenholms bok. För den som inte vet det är Grenholm Svenska kyrkans "chefsideolog" så hennes bok ska läsas med intresse. Det har jag gjort även om det gick trögt och utan inspiration. Hon skriver om levande teologi vilket betyder existentiell teologi och nya öppningar på det mesta, kort sagt allmähetens åkning. Mycket av det som står är bra på så sätt att Guds Ord ska hållas levande, vi får tolka och använda nya ord. Här ligger styrkan, men hon har ingen given utgångspunkt och inget mål. Det finns ingen början och inget slut på vägen, bara en mer eller mindre lustfylld resa. Den här boken befinner sig på gungfly! Hon visar vägen ut i periferin. Hon "undervisar" bland annat om arvssynden, ämbetet och äktenskapet. Jag orkat inte redogöra närmare för det, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
I Oxfords stift använder man sedan länge ett koncept som betyder att man har heligheten i centrum.Från heligheten utgår sedan principer om lärjungaskap, ledarskap, evangelisation och små gemenskaper. Om jag känner igen det? Var så säker. Oxfords stift är Växjö stifts vänstift. Nu vill Växjö stift lära av Oxford stft, översätta material och påverka stiftets samtliga församlingar innan år 2014. För detta ändmål har bildats en processgrupp av stiftsanställda som ska arbeta via kontrakten mot församlingarna. I kontrakten ska tillsättas arbetsgrupper som ska informera anställda och lekmän. Processgruppen svarar också mot styrgruppen som jag uppfattade som stiftsstyrelsen. Till detta har också bildats en referensgrupp som representerar församlingarna. Tanken är att alla, säger alla, verksamheter i församlingen ska innehålla helighet och relatera till vårt centrum. Jag tror det är söndagens Högmässa som åsyftas. Det övergripande målet är tillväxt och konceptet kommer att på svenska heta "Till tro". Det får en egen hemsida, www.tilltro.nu från och med 1 april, (varför kunde de inte valt 2 april?). Jag är häpen, imponerad, överväldigad och glad, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
måndag, mars 14, 2011
Hette det Facebook?
Nu har jag läst färdigt boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av docenten Gunnar Hallingberg. Det var givande att läsa den och den gav mig en djupare förståelse av det nyevangeliska skeendet, det vill säga den väckelse som var innan frikyrkan. Den utspelade sig till stor del i hemmen. Jag visste det men boken gjorde klart för mig att den kristna trons fanns i princip i alla hem i hela Sverige. När tiden för det moderna genombrottet kom var frågorna om den kristna tron ett allmänt samtalsämne, i hemmen, på torgen och andra mötesplatser. När vindarna nådde vårt land andades folket åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihetl föreningsfrihet och tillsammans med den kristna tron frigjordes enorma krafter. Överallt lästes det och studerades det. Mestadels kristna postillor, men tron tog sig också i uttryck i handling, i nykterhetsrörelsen, i arbetarrörelsen och en spirande demokratirörelse. Det är fascinerande läsning må jag säga.
Metodismen, och även baptismen, kom så att säga utifrån och hjälpte till att underblåsa skeendet. C-O Rosenius var till dels ett barn av metodismen, vars store ledare hette Georg Scott, en av dem som förvisats ut ur landet. Svenska kyrkan (läs statskyrkan) gjorde vad den kunde för att kontroller och behålla sina positioner, men det fanns gott om frimodiga läsarpräster också. Hallingbergs bok är främst litteraturhistoria, men läsarna var just läsare och dominerade marknaden. Denna historia har moderna litteraturhistoriker på ett skrämmande sätt tystat ner. Man har upphöjt enskilda författare ur den tidens kulturelit som C.J.Love Almqvist, P.D.A. Atterbom, E. Stgnelius, L.J. Hierta, A. Strindberg eller V. Rydberg, men gått förbi storsäljarna C-O Rosenius, P.P. Waldenström, O. Ahnfeldt, L. Sandell-Berg m.fl, m.fl., sannolikt därför att de ledde den kristna rörelse som skulle tystas ner under 1900-talet. Hallingberg har därför gjort en mycket stor insats för svensk litteraturhistoria. Jag ser fram emot del II som handlar om just 1900-talet. Den lär komma ut i år.
Redan på första sidan, sidan 9 kan jag läsa: "Folkväckelsen har förstås sina rötter i pietismen på 1700-talet med allt vi förbinder med dess enkla, innerliga fromhet, allvar och strikta livsföring. Och med herrnutarnas nätverk av gemenskapsceller och missionsiver i hela Nordeuropa."
Det är svårt att tro att denna folkväckelse skulle kunna hända igen. Men har vi inte väl så stora möjligheter att bilda "nätverk av gemenskapsceller" kristna emellan idag som då? Hette det Facebook?
Texten blev lite liten. Placera "markören" på bilden och "klicka" på den så får du bättre läsbar storlek.
Metodismen, och även baptismen, kom så att säga utifrån och hjälpte till att underblåsa skeendet. C-O Rosenius var till dels ett barn av metodismen, vars store ledare hette Georg Scott, en av dem som förvisats ut ur landet. Svenska kyrkan (läs statskyrkan) gjorde vad den kunde för att kontroller och behålla sina positioner, men det fanns gott om frimodiga läsarpräster också. Hallingbergs bok är främst litteraturhistoria, men läsarna var just läsare och dominerade marknaden. Denna historia har moderna litteraturhistoriker på ett skrämmande sätt tystat ner. Man har upphöjt enskilda författare ur den tidens kulturelit som C.J.Love Almqvist, P.D.A. Atterbom, E. Stgnelius, L.J. Hierta, A. Strindberg eller V. Rydberg, men gått förbi storsäljarna C-O Rosenius, P.P. Waldenström, O. Ahnfeldt, L. Sandell-Berg m.fl, m.fl., sannolikt därför att de ledde den kristna rörelse som skulle tystas ner under 1900-talet. Hallingberg har därför gjort en mycket stor insats för svensk litteraturhistoria. Jag ser fram emot del II som handlar om just 1900-talet. Den lär komma ut i år.
Redan på första sidan, sidan 9 kan jag läsa: "Folkväckelsen har förstås sina rötter i pietismen på 1700-talet med allt vi förbinder med dess enkla, innerliga fromhet, allvar och strikta livsföring. Och med herrnutarnas nätverk av gemenskapsceller och missionsiver i hela Nordeuropa."
Det är svårt att tro att denna folkväckelse skulle kunna hända igen. Men har vi inte väl så stora möjligheter att bilda "nätverk av gemenskapsceller" kristna emellan idag som då? Hette det Facebook?
Texten blev lite liten. Placera "markören" på bilden och "klicka" på den så får du bättre läsbar storlek.
söndag, mars 13, 2011
Lördagen den 17 april
Allt fler efterlyser mindre gemenskaper. De kommer sannolikt att växa fram i allt större utsträckning. Många söker nya vägar för församlingen och många söker trons vila för sig själva. Är det möjligt att leva ett normalt Svensson-liv och ändå vara en Jesu Kristi lärjunge? Absolut.
Lördagen den 17 april kommer vi i Värnamo församling försöka dra nytta av de år som ligger bakom oss. Vi vill tro att Herren visar oss nya vägar. I morgon lägger jag ut programmet här på bloggen.
lördag, mars 12, 2011
"Du gav mig en folkkyrka. Här står jag med en sekt."
Rubriken är ett citat från en nyligen pensionerad Biskop i Svenska kyrkan. Han yttrade detta när han skulle redogöra för vår Herre för sin tid som biskop.
En enorm okunskap har blivit synlig genom mediahaussen kring min ansökan om befrielse från vigselförordnandet. Den har nästan uteslutande kretsat kring att jag "vägrar viga homosexuella", som om det någon gång ens varit aktuellt. Media och några bloggkommentarer kan inte se sammanhanget, linjen i den utveckling Svenska kyrkan står i. Därför ger jag en kort översikt av läget stat/kyrka.
1527, vid riksdagen i Västerås, påbörjades statskyrkobygget av Gustav Wasa. Han lyckades inte helt genomföra sina idéer. Han kunde inte ta över kyrkan, inte ta kontroll över Kyrkans lära. Därtill var Kyrkan för stark. I stället bildades Riksdagen som bestod av de fyra stånden; adel, präster, borgare och bönder. I den inkluderades Kyrkan genom prästerna och denna ståndsriksdag bestod ända till 1862-63. Då upplöstes ståndsriksdagen och ersattes med tvåkammar-riksdagen. Året därefter inrättades kyrkomötet. Uppgörelsen ledde till att kyrkomötet bestod av 30 präster (inklusive biskoparna) och 30 lekmän. Det skulle råda balans mellan staten och kyrkan. Ändringar i läran var inte aktuella och låg dessutom utanför kyrkomötets kompetens. Det var Bibeln och Bekännelseskrifterna som skulle gälla.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innebar att Svenska kyrkan ockuperades, inte av politiker, men av rationalismen, humanismen och liberalismen. Kyrkan stod i mycket emot, men tvingades 1949 att "reformera" kyrkomötet. Det kom nu att bestå av 56 politiker, 23 präster, 13 biskopar och 6 från de Teologiska fakulteterna, det vill säga 98 ledamöter. Nu börjar politiseringen med avsikten att omforma Svenska kyrkan inifrån. Det första kraftprovet skedde 1957 då det skulle införas kvinnliga präster. Men det lyckades inte, utan ett nytt kyrkomöte beordrades in 1958 och genom en politisk manöver infördes kvinnliga präster. Inte som en ny lära, utan som en god ordning. Så är det fortfarande även om det finns de som menar att det inte är en bra ordning. Lärofrågan är fortfarande olöst. Den som vet mest om detta är Dag Sandahl.
1982 genomgår Kyrkomötet en dramatisk förändring. Då beslutas att stat och kyrka i princip ska skiljas åt, vidare att kyrkomötet fortsättningsvis ska 251 ledamöter, samtliga ska vara politiker (eller lekmän som det heter mer positivt.) Biskoparna sitter med vid sidan om som några slags experter men får ingen rösträtt. Prästerna som sitter med är inte invalda därför att de är präster utanför för att de representerar ett parti eller en nomineringsgrupp. I princip är därmed det som kallas läroämbetet avskaffat. Biskoparna kan inte längre ansvara för Svenska kyrkans lära. Läran guppar omkring på ett gungfly. Så ser förutsättningarna ut för att till exempel ändra läran om äktenskapet. Kompromissen bestod däri att kyrkomötet inrättade en Läronämnd vid sidan om kyrkomötet. Där skulle lärofrågorna behandlas, men röstningen sker i kyrkomötet. En av biskoperna som röstade för denna, ur kristen synpunkt, katastrofala reform ursäktade sig med orden: "Något annat var inte politiskt möjligt".
2000 "skildes kyrkan från staten". Då hade den sekulära staten, genom utbildnings- och utnämningspolitiken lyckats Svenska kyrkan under sig. Biskoparna isolerades och prästerna sattes under de lokala makthavarna. Ämbetets reella betydelse avskaffades och prästerna gjordes till tjänstemän. Det Gustav Wasa inte lyckades med har dagens poliker lyckats med. Svenska kyrkan är därför inte längre bara ockuperad utan annekterad av staten. Nu har vi en statskyrka, - mer än någonsin tidigare. Så är läget.
Under perioden 2010-1013 ser fördelningen ut på följande sätt:
Socialdemokraterna 71
Moderaterna 41
Centerpartiet 34
Kristdemokraterna 18
Folkpartisterna 13
Miljöpartisterna 8
Sverigedemokraterna 7
Vänsterpartiet 3
Partipolitiskt obundna 33
Frimodig kyrka 13
Öppen kyrka 8
Kyrklig samverkan i Visby 1
Seniorpartiet 1
2009 ändrade staten på lagen om äktenskap och tog i samma veva över ansvaret för vigslarna. Som om det inte räckte beslutade sig samma partier för att köra igenom ärendet också i kyrkomötet. Det var inte särskilt svårt med den överväldigade majoritet de nu har. Sagt och gjort.
Jag tror att det så kallade kyrkomötet kommer att fortsätta på den inslagna vägen allteftersom opinionen blåser. Tänkbara nästa steg är att begravningsverksamheten flyttas över till kommunerna, men prästerna får fortsätta som om ingenting har hänt. Det lär inte vara många som protesterar.
Vad värre är kan kyrkomötet komma att avskaffa vad vi kallar läran om arvssynden. Den som pekar på dopets nödvändighet. Eller omtolka den, se den ur ett annat perspektiv eller vilka ordvändningar man kommer att välja. Och det redan under min mandatperiod! De nya lärorna om äktenskap, arvssynd och dop kommer att synliggöras i den nya Kyrkohandboken.
Ska jag be om ursäkt för att jag protesterar? För att skickar tillbaka mitt vigselförordnande? Tror inte det. Ska jag be om ursäkt för att jag vill verka för en ny reform? För Kyrkans frihet från staten? Tror inte det. Jag skulle vilja ha 73 ledamöter i stället för nuvarande 251, nämligen
30 lekmän (personval)
30 präster (personval)
13 biskopar (självskrivna)
Alltså två listor. De kan delas ut i Högmässan. Men det får vi återkomma till.
En enorm okunskap har blivit synlig genom mediahaussen kring min ansökan om befrielse från vigselförordnandet. Den har nästan uteslutande kretsat kring att jag "vägrar viga homosexuella", som om det någon gång ens varit aktuellt. Media och några bloggkommentarer kan inte se sammanhanget, linjen i den utveckling Svenska kyrkan står i. Därför ger jag en kort översikt av läget stat/kyrka.
1527, vid riksdagen i Västerås, påbörjades statskyrkobygget av Gustav Wasa. Han lyckades inte helt genomföra sina idéer. Han kunde inte ta över kyrkan, inte ta kontroll över Kyrkans lära. Därtill var Kyrkan för stark. I stället bildades Riksdagen som bestod av de fyra stånden; adel, präster, borgare och bönder. I den inkluderades Kyrkan genom prästerna och denna ståndsriksdag bestod ända till 1862-63. Då upplöstes ståndsriksdagen och ersattes med tvåkammar-riksdagen. Året därefter inrättades kyrkomötet. Uppgörelsen ledde till att kyrkomötet bestod av 30 präster (inklusive biskoparna) och 30 lekmän. Det skulle råda balans mellan staten och kyrkan. Ändringar i läran var inte aktuella och låg dessutom utanför kyrkomötets kompetens. Det var Bibeln och Bekännelseskrifterna som skulle gälla.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innebar att Svenska kyrkan ockuperades, inte av politiker, men av rationalismen, humanismen och liberalismen. Kyrkan stod i mycket emot, men tvingades 1949 att "reformera" kyrkomötet. Det kom nu att bestå av 56 politiker, 23 präster, 13 biskopar och 6 från de Teologiska fakulteterna, det vill säga 98 ledamöter. Nu börjar politiseringen med avsikten att omforma Svenska kyrkan inifrån. Det första kraftprovet skedde 1957 då det skulle införas kvinnliga präster. Men det lyckades inte, utan ett nytt kyrkomöte beordrades in 1958 och genom en politisk manöver infördes kvinnliga präster. Inte som en ny lära, utan som en god ordning. Så är det fortfarande även om det finns de som menar att det inte är en bra ordning. Lärofrågan är fortfarande olöst. Den som vet mest om detta är Dag Sandahl.
1982 genomgår Kyrkomötet en dramatisk förändring. Då beslutas att stat och kyrka i princip ska skiljas åt, vidare att kyrkomötet fortsättningsvis ska 251 ledamöter, samtliga ska vara politiker (eller lekmän som det heter mer positivt.) Biskoparna sitter med vid sidan om som några slags experter men får ingen rösträtt. Prästerna som sitter med är inte invalda därför att de är präster utanför för att de representerar ett parti eller en nomineringsgrupp. I princip är därmed det som kallas läroämbetet avskaffat. Biskoparna kan inte längre ansvara för Svenska kyrkans lära. Läran guppar omkring på ett gungfly. Så ser förutsättningarna ut för att till exempel ändra läran om äktenskapet. Kompromissen bestod däri att kyrkomötet inrättade en Läronämnd vid sidan om kyrkomötet. Där skulle lärofrågorna behandlas, men röstningen sker i kyrkomötet. En av biskoperna som röstade för denna, ur kristen synpunkt, katastrofala reform ursäktade sig med orden: "Något annat var inte politiskt möjligt".
2000 "skildes kyrkan från staten". Då hade den sekulära staten, genom utbildnings- och utnämningspolitiken lyckats Svenska kyrkan under sig. Biskoparna isolerades och prästerna sattes under de lokala makthavarna. Ämbetets reella betydelse avskaffades och prästerna gjordes till tjänstemän. Det Gustav Wasa inte lyckades med har dagens poliker lyckats med. Svenska kyrkan är därför inte längre bara ockuperad utan annekterad av staten. Nu har vi en statskyrka, - mer än någonsin tidigare. Så är läget.
Under perioden 2010-1013 ser fördelningen ut på följande sätt:
Socialdemokraterna 71
Moderaterna 41
Centerpartiet 34
Kristdemokraterna 18
Folkpartisterna 13
Miljöpartisterna 8
Sverigedemokraterna 7
Vänsterpartiet 3
Partipolitiskt obundna 33
Frimodig kyrka 13
Öppen kyrka 8
Kyrklig samverkan i Visby 1
Seniorpartiet 1
2009 ändrade staten på lagen om äktenskap och tog i samma veva över ansvaret för vigslarna. Som om det inte räckte beslutade sig samma partier för att köra igenom ärendet också i kyrkomötet. Det var inte särskilt svårt med den överväldigade majoritet de nu har. Sagt och gjort.
Jag tror att det så kallade kyrkomötet kommer att fortsätta på den inslagna vägen allteftersom opinionen blåser. Tänkbara nästa steg är att begravningsverksamheten flyttas över till kommunerna, men prästerna får fortsätta som om ingenting har hänt. Det lär inte vara många som protesterar.
Vad värre är kan kyrkomötet komma att avskaffa vad vi kallar läran om arvssynden. Den som pekar på dopets nödvändighet. Eller omtolka den, se den ur ett annat perspektiv eller vilka ordvändningar man kommer att välja. Och det redan under min mandatperiod! De nya lärorna om äktenskap, arvssynd och dop kommer att synliggöras i den nya Kyrkohandboken.
Ska jag be om ursäkt för att jag protesterar? För att skickar tillbaka mitt vigselförordnande? Tror inte det. Ska jag be om ursäkt för att jag vill verka för en ny reform? För Kyrkans frihet från staten? Tror inte det. Jag skulle vilja ha 73 ledamöter i stället för nuvarande 251, nämligen
30 lekmän (personval)
30 präster (personval)
13 biskopar (självskrivna)
Alltså två listor. De kan delas ut i Högmässan. Men det får vi återkomma till.
onsdag, mars 09, 2011
De silar mygg men sväljer kameler
Nu har den värsta stormen lagt sig. Det var i måndags drevet gick. När Jönköpings radion hade sänt nyheten om att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande på morgonnyheterna och Tidningarnas Telegrambyrå (TT) fått del av det bröt det osannolika ut. Jacob konstaterade snart att några timmar senare var nyheten ute förutom på radion, på tre TV-kanaler och 39 dagstidningar. Men vad är det som är så märkligt? Att en präst skickar tillbaka sitt förordnande? Vänner - läs vad jag skriver - här kan vi lära oss något om massmedia förutom att de skriver av varandra okritiskt. Källkritiken är i mitt fall närmast obefintlig.
Inom forskningen talar vi ofta om för-förståelse. Det är den förståelse vi alla har genom uppfostran, miljö, förkunskaper eller hållning i största allmänhet. Detta är något vi måste vara medvetna om eftersom det styr vårt sätt att tolka. Och tolkade gjorde journalisterna, men för ovanlighets skull undertolkade de. Journalisterna utgick ifrån att jag tycker illa om homosexuella och att jag protesterar mot dem. Det är journalisternas förförståelse. De sätter rubriker som att jag vägra att viga, vilket jag inte alls gör, men det är vad de hör, det är vad läser och det är vad de skriver. Jag kallar det för tunnelseende eller kanske fixering. Så här stod det i TT:s meddelande:
Ännu en präst i Svenska kyrkan vill avsäga sig sin vigselrätt i protest mot kravet på att även viga samkönade par.
-Då har man ju lämnat det som är kristet, säger prästen i Värnamo, Håkan Sunnliden, till Sveriges Radio Jönköping.
Hans åsikter är kända i trakten. I fjol utsattes han för en falsk vigselannons i lokaltidningen med ett samkönat par.
Det var den text som gick ut i hela Sverige. Men det var väl inte det jag skrev i min ansökan till Kammarkollegiet? Jag skrev:
Regeringen beslutade den 1 april år 2009 om könsneutral vigsel. Det är ingenting att säga om. Mitt problem uppstod när Svenska kyrkan bejakar denna ordning genom att kollektivt ansöka om vigselrätt för sina präster samt ändra ordningen för vigsel i Kyrkohandboken. Genom denna anpassning fortsätter Svenska kyrkan sin myndighetsutövning som om ingenting har hänt. Dessutom har Svenska kyrkan därigenom ändrat på förutsättningarna för äktenskap och en mängd frågor främst av teologisk art uppstår. Det är frågor som rör den kyrkliga demokratin, Svenska kyrkans lära, de ekumeniska relationerna, församlingarnas pastoraler för att inte tala om prästens egen identitet.
I min förra blogg lade jag ut texten i fem punkter. Jag förstår att media har sin infallsvinkel. Jag kan uppfattas som den som protesterar mot homovigslar, men mitt ärende är betydligt större och viktigare än så. Tänk att media ännu en gång missade poängen Eller som någon känd person sa: De silar mygg men sväljer kameler.
Inom forskningen talar vi ofta om för-förståelse. Det är den förståelse vi alla har genom uppfostran, miljö, förkunskaper eller hållning i största allmänhet. Detta är något vi måste vara medvetna om eftersom det styr vårt sätt att tolka. Och tolkade gjorde journalisterna, men för ovanlighets skull undertolkade de. Journalisterna utgick ifrån att jag tycker illa om homosexuella och att jag protesterar mot dem. Det är journalisternas förförståelse. De sätter rubriker som att jag vägra att viga, vilket jag inte alls gör, men det är vad de hör, det är vad läser och det är vad de skriver. Jag kallar det för tunnelseende eller kanske fixering. Så här stod det i TT:s meddelande:
Ännu en präst i Svenska kyrkan vill avsäga sig sin vigselrätt i protest mot kravet på att även viga samkönade par.
-Då har man ju lämnat det som är kristet, säger prästen i Värnamo, Håkan Sunnliden, till Sveriges Radio Jönköping.
Hans åsikter är kända i trakten. I fjol utsattes han för en falsk vigselannons i lokaltidningen med ett samkönat par.
Det var den text som gick ut i hela Sverige. Men det var väl inte det jag skrev i min ansökan till Kammarkollegiet? Jag skrev:
Regeringen beslutade den 1 april år 2009 om könsneutral vigsel. Det är ingenting att säga om. Mitt problem uppstod när Svenska kyrkan bejakar denna ordning genom att kollektivt ansöka om vigselrätt för sina präster samt ändra ordningen för vigsel i Kyrkohandboken. Genom denna anpassning fortsätter Svenska kyrkan sin myndighetsutövning som om ingenting har hänt. Dessutom har Svenska kyrkan därigenom ändrat på förutsättningarna för äktenskap och en mängd frågor främst av teologisk art uppstår. Det är frågor som rör den kyrkliga demokratin, Svenska kyrkans lära, de ekumeniska relationerna, församlingarnas pastoraler för att inte tala om prästens egen identitet.
I min förra blogg lade jag ut texten i fem punkter. Jag förstår att media har sin infallsvinkel. Jag kan uppfattas som den som protesterar mot homovigslar, men mitt ärende är betydligt större och viktigare än så. Tänk att media ännu en gång missade poängen Eller som någon känd person sa: De silar mygg men sväljer kameler.
måndag, mars 07, 2011
Vilket rabalder om ett litet vigselförordnande
Det var väldigt vilken känslig fråga detta var. Om du klickar på
Jacobs blogg så får du veta vad jag egentligen sagt. Bäst vi tar det från början så att det åtminstone blir rätt fråga som diskuteras. Det är alltså INTE så att jag vänder mig mot de homosexuella, det är INTE ens så att jag vänder mig mot statens
äktenskapsbalk som du hittar här om du är intresserad av vad lagen säger. Nej, det är värre än så. Jag menar paradoxalt nog just så som många av mina kritiker säger; Svenska kyrkan ska inte svansa efter staten! Därför skickar jag tillbaka mitt förordnande till staten. Vi är skilda från staten och måste nu se över vilka följder detta får för oss. Då rör vi vid fem stora viktiga områden som jag vill sätta sökarljuset på. I all korthet klipper jag från Jacobs blogg. Vilken glädje att man åtminstone har barn som fattar vad det är fråga om. Alltså, det olyckliga beslutet:
1. Det påverkar den kyrkliga demokratin. 800 präster var emot förslaget och hälften av biskoparna anande vad det var fråga om. Ändå likt en demokratisk diktatur kördes vi alla över.
2. Det påverkar Svenska kyrkans internationella och ekumeniska kontakter negativt. Flera stora världsvida kyrkor och samfund har tagit avstånd från vårt sätt att besluta. För att inte tala om andra religioner, till exempel en halv miljon muslimer bara i lilla Sverige.
3. Det påverkar Svenska kyrkans lära och undervisning. Detta kommer först att synas i den nya Kyrkohandboken som planeras till 2014.
4. Det påverkar församlingarnas pastoraler. (pastoraler anger hur församilngen ska arbeta med till exempel dop, begravningar osv.)
5. Det påverkar prästens identitet. Är man en sämre präst om man väljer att skicka tillbaka förordnandet? Kyrkomötet har sagt att båda åsikterna är lika mycket värda. Slutsatsen blir då att ingen präst kan prickas av domkapitlet.
Som varje seriös läsare av denna blogg förstår är saken inte avslutad med detta. Nu får vi hoppas att fler präster följer efter och att frågan om hur Svenska kyrkan ska hantera frågan framöver väcks på nytt i Kyrkomötet. Som det ser ut nu är Svenska kyrkan på väg fel åt fel håll och jag vill inte vara med längre i det avseendet. Ska det väcka sådant rabalder för att en präst gör upp med staten om att avstå. Vi har väl religionsfrihet i landet Sverige?
Jacobs blogg så får du veta vad jag egentligen sagt. Bäst vi tar det från början så att det åtminstone blir rätt fråga som diskuteras. Det är alltså INTE så att jag vänder mig mot de homosexuella, det är INTE ens så att jag vänder mig mot statens
äktenskapsbalk som du hittar här om du är intresserad av vad lagen säger. Nej, det är värre än så. Jag menar paradoxalt nog just så som många av mina kritiker säger; Svenska kyrkan ska inte svansa efter staten! Därför skickar jag tillbaka mitt förordnande till staten. Vi är skilda från staten och måste nu se över vilka följder detta får för oss. Då rör vi vid fem stora viktiga områden som jag vill sätta sökarljuset på. I all korthet klipper jag från Jacobs blogg. Vilken glädje att man åtminstone har barn som fattar vad det är fråga om. Alltså, det olyckliga beslutet:
1. Det påverkar den kyrkliga demokratin. 800 präster var emot förslaget och hälften av biskoparna anande vad det var fråga om. Ändå likt en demokratisk diktatur kördes vi alla över.
2. Det påverkar Svenska kyrkans internationella och ekumeniska kontakter negativt. Flera stora världsvida kyrkor och samfund har tagit avstånd från vårt sätt att besluta. För att inte tala om andra religioner, till exempel en halv miljon muslimer bara i lilla Sverige.
3. Det påverkar Svenska kyrkans lära och undervisning. Detta kommer först att synas i den nya Kyrkohandboken som planeras till 2014.
4. Det påverkar församlingarnas pastoraler. (pastoraler anger hur församilngen ska arbeta med till exempel dop, begravningar osv.)
5. Det påverkar prästens identitet. Är man en sämre präst om man väljer att skicka tillbaka förordnandet? Kyrkomötet har sagt att båda åsikterna är lika mycket värda. Slutsatsen blir då att ingen präst kan prickas av domkapitlet.
Som varje seriös läsare av denna blogg förstår är saken inte avslutad med detta. Nu får vi hoppas att fler präster följer efter och att frågan om hur Svenska kyrkan ska hantera frågan framöver väcks på nytt i Kyrkomötet. Som det ser ut nu är Svenska kyrkan på väg fel åt fel håll och jag vill inte vara med längre i det avseendet. Ska det väcka sådant rabalder för att en präst gör upp med staten om att avstå. Vi har väl religionsfrihet i landet Sverige?
Nu börjar media piggna till
Klockan är strax efter 8 och TV-reportern på Jönköpings TV har kommit på plats. Bland det första som händer denna morgon är att hon hör mig på Jönköpings radio . Mattias på Jönköpingsradion försökte intervjua mig i fredags som jag berättade på bloggen samma dag.
Det dröjer inte länger förrän hon ringer mig och jag får pallra mig i väg till Värnamo kyrka vid 11-tiden för en intervju. Jag lyssnar inte på radion, men där finns en text som jag läser. Nyheten är inte att Svenska kyrkan har övergivit bibelns undervisning eller Kyrkans allmänneliga tradition och att det får följder inte bara för mig utan för relationen till alla andra kyrkor i världen också. Nej, nyheten är att jag inte anser det vara rätt med samkönade vigslar. Det är i och för sig riktigt, men knappast den stora nyheten.
Vi får se hur TV får till det. Jag lovar att skriva på bloggen också fortsättningsvis därför att jag menar att detta har allmänt intresse ur en helt annan infallsvinkel än den media kan prestera. För övrigt kan jag berätta att Kammarkollegiet tar beslut den 9 mars och Domkapitlet sammanträder den 18 mars.
Jag kan också meddela att det idag på dagen är 114 år sedan Hammarby IF bildades. Hur vi nu ska fira det.
Det dröjer inte länger förrän hon ringer mig och jag får pallra mig i väg till Värnamo kyrka vid 11-tiden för en intervju. Jag lyssnar inte på radion, men där finns en text som jag läser. Nyheten är inte att Svenska kyrkan har övergivit bibelns undervisning eller Kyrkans allmänneliga tradition och att det får följder inte bara för mig utan för relationen till alla andra kyrkor i världen också. Nej, nyheten är att jag inte anser det vara rätt med samkönade vigslar. Det är i och för sig riktigt, men knappast den stora nyheten.
Vi får se hur TV får till det. Jag lovar att skriva på bloggen också fortsättningsvis därför att jag menar att detta har allmänt intresse ur en helt annan infallsvinkel än den media kan prestera. För övrigt kan jag berätta att Kammarkollegiet tar beslut den 9 mars och Domkapitlet sammanträder den 18 mars.
Jag kan också meddela att det idag på dagen är 114 år sedan Hammarby IF bildades. Hur vi nu ska fira det.
lördag, mars 05, 2011
Populisten! Jag vill inte vara med längre ...
Bäste Populisten! Tack för dina invecklade frågor. Jag ska anstränga mig en gång till för att du ska förstå hur jag menar och jag ser gärna att du återkommer med nya kommentarer. Det är viktigt för mig att kunna presentera detta så folk förstår.
Min utgångspunkt är Bibeln och Kyrkans tradition. Det finns en lära om äktenskapet och i prästvigningen har jag lovat att ge den vidare till nya generationer.Det är detta som är saken så att säga. Nu har den sekulära staten bestämt något annat och undervisar på ett annat sätt än den allmänneliga Kyrkan gör. Det kan tyckas som statens sak, men problemet är
1) att staten ensam utfärdar vigselförordnandet
2) att Svenska kyrkan bejakar statens lära.
Riksdagsbeslutet inte bara motverkar min undervisning utan skickar mig ett vigselförordnande där de ber mig att följa deras lära. Följden blir då att jag skickar tillbaka mitt förordnande och säger nej tack!
Det är klart att jag påverkas av både staten och Svenska kyrkans beslut. Det är klart att kyrkomötets beslut påverkar mig och får följder för mig. Jag begriper inte hur du kan säga annat.
Sedan komplicerar du genom att föra in fler och andra faktorer. Du frågar mig om statens vigsel är giltig? Du frågar mig om jag kan viga man och kvinna med den ordning som alltid gällt inom Svenska kyrkan? Du säger att detta är en sak mellan Svenska kyrkan och mig. Och plötsligt blir allt väldigt rörigt, onödigt rörigt. Vad jag förstår har dessa frågor sina svar som kan diskuteras, men de rör inte vid mitt uppdrag att undervisa om äktenskapet. Kanske menar du att jag ska undervisa som jag alltid gjort och samtidigt inneha ett förordnande som jag förvaltar efter eget gottfinnande. Den möjligheten finns ju. Kanske förordar du att jag ska strida varje gång det är fråga om omgifte som jag gjort i mer än 30 år eller hängas ut i pressen när jag vägrar vigsel mellan samkönade. Kanske ska jag ingenting säga alls utan göra som de flesta andra präster gör, skylla på kyrkomötet eller tiga i saken. För mig är detta ett hyckleri. Jag är trött på det och känner ett behov av att säga STOPP till både svenska staten och Svenska kyrkan. Jag vill helt enkelt inte vara med och jag behöver inte vara med heller. Kammarkollegiet blir plötsligt min frälsare, inte Svenska kyrkan som sannolikt riktar kritik mot mig för att jag inte hycklar.
Jag skulle kunna ge mig in på dina sidofrågor, men tror att debatten då leder oss fel. Får jag fråga; Har du förstått vad jag menar så här långt. Bekräfta gärna och kom sedan med följdfrågor om du vill eller orkar.
Min utgångspunkt är Bibeln och Kyrkans tradition. Det finns en lära om äktenskapet och i prästvigningen har jag lovat att ge den vidare till nya generationer.Det är detta som är saken så att säga. Nu har den sekulära staten bestämt något annat och undervisar på ett annat sätt än den allmänneliga Kyrkan gör. Det kan tyckas som statens sak, men problemet är
1) att staten ensam utfärdar vigselförordnandet
2) att Svenska kyrkan bejakar statens lära.
Riksdagsbeslutet inte bara motverkar min undervisning utan skickar mig ett vigselförordnande där de ber mig att följa deras lära. Följden blir då att jag skickar tillbaka mitt förordnande och säger nej tack!
Det är klart att jag påverkas av både staten och Svenska kyrkans beslut. Det är klart att kyrkomötets beslut påverkar mig och får följder för mig. Jag begriper inte hur du kan säga annat.
Sedan komplicerar du genom att föra in fler och andra faktorer. Du frågar mig om statens vigsel är giltig? Du frågar mig om jag kan viga man och kvinna med den ordning som alltid gällt inom Svenska kyrkan? Du säger att detta är en sak mellan Svenska kyrkan och mig. Och plötsligt blir allt väldigt rörigt, onödigt rörigt. Vad jag förstår har dessa frågor sina svar som kan diskuteras, men de rör inte vid mitt uppdrag att undervisa om äktenskapet. Kanske menar du att jag ska undervisa som jag alltid gjort och samtidigt inneha ett förordnande som jag förvaltar efter eget gottfinnande. Den möjligheten finns ju. Kanske förordar du att jag ska strida varje gång det är fråga om omgifte som jag gjort i mer än 30 år eller hängas ut i pressen när jag vägrar vigsel mellan samkönade. Kanske ska jag ingenting säga alls utan göra som de flesta andra präster gör, skylla på kyrkomötet eller tiga i saken. För mig är detta ett hyckleri. Jag är trött på det och känner ett behov av att säga STOPP till både svenska staten och Svenska kyrkan. Jag vill helt enkelt inte vara med och jag behöver inte vara med heller. Kammarkollegiet blir plötsligt min frälsare, inte Svenska kyrkan som sannolikt riktar kritik mot mig för att jag inte hycklar.
Jag skulle kunna ge mig in på dina sidofrågor, men tror att debatten då leder oss fel. Får jag fråga; Har du förstått vad jag menar så här långt. Bekräfta gärna och kom sedan med följdfrågor om du vill eller orkar.
fredag, mars 04, 2011
Vigselförordnandet är ett statligt sidouppdrag
Det har rört sig något sedan jag bloggade senast. Igår var jag för övrigt på kontraktsdag på Tallnäs stiftsgård. Biskopen celebrerade mässan. Jag kunde vid utgången passa på att tacka för senast och sedan efter kaffe berättade Biskopen för oss hur han tänker. Massmedia kunde inte få tag på mig. Men idag har Jönköpings Radio varit här och vi hade ett ganska långt och förstod jag på reportern svårt samtal. Han var nog inte riktigt insatt (som vanligt), spelade in för mycket och kommer att få åtskilligt med redigeringsjobb. Men roligt var det.
Sedan har jag mailat några gånger med prästen Tord Nordblom. Det var han, inte jag som jag felaktigt angav i förra bloggen, som var först och så här långt den ende som fått sitt vigselförordnande återkallat. Han har dokumenterat ganska väl vad han fick gå igenom. Jag har gjort på samma sätt och tror vi kan ha användning för det framöver. Tord kallar vigselförordnandet för "ett statligt sidouppdrag", en alldeles utmärkt benämning på vad det handlar om. Det här är med andra ord en sak mellan Kammarkollegiet och mig.
Idag har Biskopen eller rättare sagt Domkapitlet avgett sitt yttrande till Kammarkollegiet och de avstyrker min ansökan, på samma sätt som Domkapitlet i Göteborg gjorde. Och på samma sätt nu som då förhoppningsvis saknar det betydelse vad Svenska kyrkan tycker i den här frågan.
Det finns flera kommentarer som har gjort klart för mig att de inte förstå varför jag gör så här. Det saken gäller är att riksdagen i vår sekulära stat omdefinierar äktenskapet och tömmer det på sitt kristna innehåll. Och det kan man göra, men kan Svenska kyrkan anpassa sig till detta utan att samtidigt ge upp det kristna innehållet i äktenskapet? Jag tror inte det. Får jag fråga? Vem har givit mig uppdraget att viga? I vems namn viger jag juridiskt? I Kammarkollegiets, Svenska kyrkans eller den Treenige Gudens? Det kan väl inte vara en helt oväsentlig fråga, särskilt inte för den som har avgett prästlöftena!
Nu har Kyrkomötet baxat igenom denna anpassning på uppenbart partipolitiskt sätt. Varför i all sin dar ska vi godta det? Jag tror att flera präster kommer att skicka in sina förordnanden till Kammarkollegiet och alla kommer att få det beviljat. Sedan kommer nog också den dagen då vi får ett äkta civiläktenskap, en dag då vi skiljer mellan statens uppdrag och Svenska kyrkans. Det är staten som ska anskaffa vigselförrättare inte Svenska kyrkan.
Nu ska jag ta mig an boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av Gunnar Hallingberg. Den kom idag. Den är tjock. 478 sidor om jag också läser personregistret och det gör jag. Det ska bli gott att minnas de gamla goda dagarna från 1800-talet. Eller hur var det med det?
Sedan har jag mailat några gånger med prästen Tord Nordblom. Det var han, inte jag som jag felaktigt angav i förra bloggen, som var först och så här långt den ende som fått sitt vigselförordnande återkallat. Han har dokumenterat ganska väl vad han fick gå igenom. Jag har gjort på samma sätt och tror vi kan ha användning för det framöver. Tord kallar vigselförordnandet för "ett statligt sidouppdrag", en alldeles utmärkt benämning på vad det handlar om. Det här är med andra ord en sak mellan Kammarkollegiet och mig.
Idag har Biskopen eller rättare sagt Domkapitlet avgett sitt yttrande till Kammarkollegiet och de avstyrker min ansökan, på samma sätt som Domkapitlet i Göteborg gjorde. Och på samma sätt nu som då förhoppningsvis saknar det betydelse vad Svenska kyrkan tycker i den här frågan.
Det finns flera kommentarer som har gjort klart för mig att de inte förstå varför jag gör så här. Det saken gäller är att riksdagen i vår sekulära stat omdefinierar äktenskapet och tömmer det på sitt kristna innehåll. Och det kan man göra, men kan Svenska kyrkan anpassa sig till detta utan att samtidigt ge upp det kristna innehållet i äktenskapet? Jag tror inte det. Får jag fråga? Vem har givit mig uppdraget att viga? I vems namn viger jag juridiskt? I Kammarkollegiets, Svenska kyrkans eller den Treenige Gudens? Det kan väl inte vara en helt oväsentlig fråga, särskilt inte för den som har avgett prästlöftena!
Nu har Kyrkomötet baxat igenom denna anpassning på uppenbart partipolitiskt sätt. Varför i all sin dar ska vi godta det? Jag tror att flera präster kommer att skicka in sina förordnanden till Kammarkollegiet och alla kommer att få det beviljat. Sedan kommer nog också den dagen då vi får ett äkta civiläktenskap, en dag då vi skiljer mellan statens uppdrag och Svenska kyrkans. Det är staten som ska anskaffa vigselförrättare inte Svenska kyrkan.
Nu ska jag ta mig an boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av Gunnar Hallingberg. Den kom idag. Den är tjock. 478 sidor om jag också läser personregistret och det gör jag. Det ska bli gott att minnas de gamla goda dagarna från 1800-talet. Eller hur var det med det?
onsdag, mars 02, 2011
Inkallad till Biskopen
Idag har jag varit kallad till Biskopen med anledning av att jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande till Kammarkollgeiet. Samtalet nedtecknades av sekreterare. Ska bli intressant att så småningom få läsa vad jag sa. Bakgrunden är den att jag skickade tillbaka förordnandet (jag publicerade vad jag skrev i min blogg från den 16 februari). Frågan är vad som händer då och att jag skriver om det beror på att fler präster än jag borde ha intresse av det.
Kammarkollegiet tog emot min ansökan, diarieförde den och skickade en kopia för kännedom till "Svenska kyrkan" i Uppsala. I skrivelsen stod att läsa "Ert (Domkapitlet, min anm.) eventuella yttrande över Håkan Sunnlidens skrivelse ska ha kommit in till Kammarkollegiet senast den 9 mars 2011. Ärendet kan komma att avgöras även om ni inte hörs av inom den angivna tiden." Jo,jo så var det med det. Kammarkollegiet kommer att bevilja min ansökan och struntar i vad Domkapitlet tycker om saken.
Nu har inte Domkapitlet sitt nästa sammanträden förrän efter utsatt tid så Biskopen fick agera ändå. Han ställde tre frågor och jag fick veta att han i efterhand kommer att informera Domkapitlet och då blir det ärende de får ta ställning till. Jag menade då att jag måste få yttra mig och frågar om det blir muntligt eller skriftligt. Vi kommer mer eller mindre överens om att det blir skriftligt. Kanske kan det begränsas till de tre frågorna jag redan besvarat. Här känner jag att jag måste fundera vidare. Vad är nu bäst? Jag vill gärna ge och sprida mina funderingar så mycket som möjligt, även om det inte direkt kommer att hjälpa mig. Jag lär väl bli dömd och bestraffad oavsett. Vilka var då de tre frågorna? Skam till sägandes har jag glömt en av dem. Men den första var: Kan du tänka dig att viga en man och en kvinna? Jag tänkte snabbt. Vad är det för lurigt med den frågan? Om jag svarar ja, inser jag att "då kan du väl fortsätta att inneha förordnandet?" eller värre "då har du bejakat den nya äktenskapsbalken". Kontentan blev i alla fall att det inte är fråga om mitt ömma samvete, utan att jag anser Svenska kyrkan var på fel väg och att jag inte vill gå den vägen eller medverka till den utvecklingen. Alltså ett principiellt ställningstagande.
Sedan var det en fråga jag inte minns. Kanske var det något allmänt om vad jag tycker. Men i en tredje fråga skulle jag förklara varför jag inte är lojal mot kyrkomötets beslut. Inte så lätt att be om ursäkt i sådant läge. Men det ville jag inte heller. Jag minns efterår att när biskopskandidaten Johansson fick frågan om hur han ställer sig till samkönade vigslar svarade han kort: "Jag är lojal med kyrkomötets beslut." Men det var alltså inte jag. Problemet här är emellertid att det är den lokale arbetsgivaren, kyrkonämnden i Värnamo, som nu får en präst som inte är fullt ut arbetsduglig. "Bördan" att viga folk kommer därför att läggas på mina kollegor. Hur ska den lokale arbetgsgivaren hantera det? Det återstår att se. Ska de dra av på lönen? Ska de trakassera mig i den meningen att jag har blivit en sämre präst? Ska de ge mig avsked? Ibland kan jag känna av detta att jag ska betala ett pris och jag förstår att yngre kollegor inte gör som jag därför att de är rädda. Men vad är det då för kyrka vi har?
Slutligen för att inte göra det här för långt inser jag plötsligt att de tre präster som tidigare gjort som jag är pensionerade. Jag är den förste och hittills ende varande i tjänst som skickat tillbaka mitt förordnande. Jag inser att detta kan bli intressant för media, att min handling blir prejudicerande och att jag kan få vara med om något jag inte alls avsett eller önskat. Men hur var det Jesus sa? Vi tar en dag i taget!
Kammarkollegiet tog emot min ansökan, diarieförde den och skickade en kopia för kännedom till "Svenska kyrkan" i Uppsala. I skrivelsen stod att läsa "Ert (Domkapitlet, min anm.) eventuella yttrande över Håkan Sunnlidens skrivelse ska ha kommit in till Kammarkollegiet senast den 9 mars 2011. Ärendet kan komma att avgöras även om ni inte hörs av inom den angivna tiden." Jo,jo så var det med det. Kammarkollegiet kommer att bevilja min ansökan och struntar i vad Domkapitlet tycker om saken.
Nu har inte Domkapitlet sitt nästa sammanträden förrän efter utsatt tid så Biskopen fick agera ändå. Han ställde tre frågor och jag fick veta att han i efterhand kommer att informera Domkapitlet och då blir det ärende de får ta ställning till. Jag menade då att jag måste få yttra mig och frågar om det blir muntligt eller skriftligt. Vi kommer mer eller mindre överens om att det blir skriftligt. Kanske kan det begränsas till de tre frågorna jag redan besvarat. Här känner jag att jag måste fundera vidare. Vad är nu bäst? Jag vill gärna ge och sprida mina funderingar så mycket som möjligt, även om det inte direkt kommer att hjälpa mig. Jag lär väl bli dömd och bestraffad oavsett. Vilka var då de tre frågorna? Skam till sägandes har jag glömt en av dem. Men den första var: Kan du tänka dig att viga en man och en kvinna? Jag tänkte snabbt. Vad är det för lurigt med den frågan? Om jag svarar ja, inser jag att "då kan du väl fortsätta att inneha förordnandet?" eller värre "då har du bejakat den nya äktenskapsbalken". Kontentan blev i alla fall att det inte är fråga om mitt ömma samvete, utan att jag anser Svenska kyrkan var på fel väg och att jag inte vill gå den vägen eller medverka till den utvecklingen. Alltså ett principiellt ställningstagande.
Sedan var det en fråga jag inte minns. Kanske var det något allmänt om vad jag tycker. Men i en tredje fråga skulle jag förklara varför jag inte är lojal mot kyrkomötets beslut. Inte så lätt att be om ursäkt i sådant läge. Men det ville jag inte heller. Jag minns efterår att när biskopskandidaten Johansson fick frågan om hur han ställer sig till samkönade vigslar svarade han kort: "Jag är lojal med kyrkomötets beslut." Men det var alltså inte jag. Problemet här är emellertid att det är den lokale arbetsgivaren, kyrkonämnden i Värnamo, som nu får en präst som inte är fullt ut arbetsduglig. "Bördan" att viga folk kommer därför att läggas på mina kollegor. Hur ska den lokale arbetgsgivaren hantera det? Det återstår att se. Ska de dra av på lönen? Ska de trakassera mig i den meningen att jag har blivit en sämre präst? Ska de ge mig avsked? Ibland kan jag känna av detta att jag ska betala ett pris och jag förstår att yngre kollegor inte gör som jag därför att de är rädda. Men vad är det då för kyrka vi har?
Slutligen för att inte göra det här för långt inser jag plötsligt att de tre präster som tidigare gjort som jag är pensionerade. Jag är den förste och hittills ende varande i tjänst som skickat tillbaka mitt förordnande. Jag inser att detta kan bli intressant för media, att min handling blir prejudicerande och att jag kan få vara med om något jag inte alls avsett eller önskat. Men hur var det Jesus sa? Vi tar en dag i taget!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)