Förenade i Kristus

I en blogg redogjorde jag för Küngs tankar om heretikerna eller rättare sagt om kyrkans ovilja att lyssna på heretikerna. Men, fortsätter Küng, det hemska är inte de domstolar som kyrkan inrättade med uppgift att förfölja och bestraffa heretiker. Det hemska är den ande som döljer sig bakom domstolarnas "rättfärdiga" handlande. Küng anger tre punkter för att visa på försoningens väg.

1. Kärleken måste vara vägledande också för kristna. Det kan tyckas som en självklarhet, men kyrkohistorien visar att det inte är en självklarhet. Även Jesus pekade på den självrättfärdighet som så ofta blir synlig. Ta till exempel liknelsen om den förlorade sonen. När han kom hem igen visade det sig att det snarare var den hemmavarande sonen som var den förlorade. Eller den där gången då lärjungarna ville kalla ner eld från himlen för att förgöra några stackars samaritiska byar. I Guds ögon är alla människor syndare.

2. Försök förstå och handla vist. Kyrkan måste visa en förstående attityd. Om vi ska förstå varandra kan vi inte börja med att argumentera mot varandra, inte vara fientliga utan vänliga. Vår bild av dem som tycker annorlunda får inte vara en karikatyr. Vi behöver ge en bild av andra som den andre faktiskt kan godkänna innan vi fortsätter samtalet. detta är grundläggande för mänskligt beteende.

När kyrkan envisats med våld har det praktiskt taget alltid lett till att heresierna har utvecklats och mångfaldigats. De är resultatet av att kyrkan betett sig ohederligt. Inte sällan har det i efterhand visat sig att heretikerna var mer intelligenta, mer grundade i Guds Ord och mer fromma än kyrkan själv. De var i mycket profetiska.

3. Vi söker en förnyad enhet. Så länge heretikerna vill leva i gemenskap med kyrkan får inte kyrkan avvisa dem. Alltför ofta har kyrkan tagit till det yttersta straffet, dödsstraffet undantaget, nämligen att exkommunicera. 

Kyrkan och blivande heretiker

Sedan ganska lång tid tillbaka läser jag Hans Küngs bok The Church. Den är bra men knappast något man sträckläser. Boken kommer säkert mer att vara som en uppslagsbok för mig när jag väl tagit mig igenom den. Nu måste jag särskilt berätta om ett kapitel The Church and the heretics. De flesta av oss kanske inte förstår att skilja mellan schismatiker eller sekterister och heretiker. De senare är nog värre än de första eftersom de i sin benämning framstår som villolärare. Den kristna Kyrkan och församlingen är en till sitt väsen, men sekteristerna avsöndrar sig från denna enhet. Heretikerna är som sagt villolärare. De är fel och de är problematiska.

Heretiker kan nämligen finna inom kyrkan. Utan att ge mig in på några exempel vill jag hävda att de finns inom Svenska kyrkan, De första kristna betraktades som heretiker av den judiska församlingen. De levde till en början inom den judiska traditionen men kom att avvika genom sina tillägg. Redan i Apostlagärningarna kan vi förstå att de kristna till skillnad emot de andra judarna 1) "höll fast vid apostlarnas undervisning", 2) samlades i hemmen för att kunna fira gudstjänst på sitt eget sätt och 3) "bröt brödet" i gemenskap med den Uppståndne. Heretiker uppfattas uteslutande som negativt, kanske också som hotfullt. Men Küng ställer några frågor jag aldrig tidigare hört ställas! Han frågar för det första: Vad var det heretikerna försökte peka på? De valde knappast själva att kalla sig för heretiker, men de brann för något. Vad brann de för? Hade de något de ville säga kyrkan i stort?

För det andra konstaterar Küng att det finns "fel", heretiska läror inom kyrkan. Det går inte att bara peka finger åt andra. Jag påminns när jag läser detta om Jesu ord: "Den av er som är utan synd, kan kasta första stenen". Flera av de läror vi dag bekänner oss till kom till under en hård kamp. Några kom att stå som segrare, andra som förlorare.

För det tredje skriver Küng att det hos heretikerna fanns gott uppsåt. Skenet kan bedra. Kanske är det emellanåt så att kampen handlar lika mycket om  eller mer om kyrkopolitik än om teologi. I kyrkan har det alltid funnits och kommer alltid att finnas en majoritet och en minoritet! Det är alltid, säger alltid, majoriteten som förklarar vilka som är heretiker! Jo, jag känner väl igen mig. Inte så att jag vill påstå att jag 'är heretiker, men jag kallas kvinnoprästmotståndare, fundamentalist och homofob. Inte därför att jag valt det utan andra har gjort det.

Problemet hos heretikerna var att de aldrig, av ovan nämnda skäl, ville underordna sig kyrkan. Därför kom deras bidrag heller aldrig till kyrkan.

När kyrkan blev statskyrka kunde majoriteten förtrycka, förfölja och döda heretiker.Statskyrkan kunde inrätta domstolar och använda sig av både teologi och juridik. Kyrkan inrättade domstolar som kunde ta sig an oppositionen. I Frankrike sattes domstolar upp med syftet att ta itu med tempelriddare, waldensare och katharer. Även blivande herrnhutare fick sin beskärda del. I Spanien avrättades mer än fyratusen heretiker bara i Sevilla under en fyrtioårs period. Sammanlagt räknar man med att 31 000 personer avrättades innan år 1783. Plötsligt slår det mig att detta gällde också i Sverige. Häxbränningarna i Sverige var ett utslag av samma tänkande. Konventikelplakatet infördes 1726 och var gällande till 1856 om jag minns rätt, men 1783 tillät Gustaf III att herrnhutare under vissa omständigheter kunde få samlas i hemmen.

Hur ska kyrkan då behandla blivande heretiker? Den ska naturligtvis i ett civiliserat samhälle som vårt behandla folk på ett värdigt sätt. Den ska lyssna och inte utveckla en tystnadens kultur! Kanske kan Svenska kyrkan lära något av vår tids frikyrkor eller andra "frifräsare". Om jag tror att Svenska kyrkan kommer att lyssna framöver? Nja, vet inte ...

Küng hävdar att varje kristen på grund av sin köttsliga natur är en potentiell heretiker OCH en potentiell inkvisitor. Den enda vägen att komma tillrätta med problemet är syndabekännelsens.

Küng har några viktiga tankar i mötet med heretiker som jag ska berätta om i nästa blogg. Själv ska jag till Domkapitlet i morgon, det vill säga torsdag 14.00. Jag tror inte jag kommer att behandlas som en heretiker. Men man vet aldrig.

Kyrkan Guds gåva - en profetisk bok

När United höll konferens uppdaterade de reformationen. Som tema på konferensen gick Magnus Persson igenom kyrkans kännetecken. Så som Luther. Det var för mig en glad överraskning. Redan 1989 skrev jag en bok om kyrkans kännetecken. Det var mitt under brinnande väckelse i Hjälmseryd. Plötsligt frågade jag mig själv: Hur tror jag Gud vill se en levande församling i Svenska kyrkan? Hur kommer dess gudstjänster att se ut? Som frikyrkans? Men eftersom jag hade börjat se svårigheterna frågade jag än mer: Är det möjligt med väckelse inom Svenska kyrkan? Är det inte så att den sanna kyrkan också finns utanför Svenska kyrkan? Kyrkan var för några år mer ett hinder än en tillgång. Är kyrkan verkligen av Gud? Hur kan man känna igen en riktig församling. Det var då jag skrev boken Kyrkan - Guds gåva?

Omslaget är gjort av Lars Carlson i Släthult. Han gjorde omslagen också på de andra böckerna vi gav  ut under dessa år. Bilden ovan är en återgivning av Eva Spångbergs Maria-figur i Gamla Hjelmseryds kyrka.

Det här var mitt första försök att skriva ekklesiologi och förutom en en översikt av det grekiska ordet ekklesia sådant det används i Nya Testamentet gick jag igenom de sju kännetecknen. De är Guds Ord, Dopet, Nattvarden, Löse- och bindenyckeln, ämbetet, gudstjänsten (och bönen) och korset. Sedan funderade jag över Svenska kyrkans framtid.

När jag nu läser detta efteråt förvånas jag över hur profetisk boken är.

Biskop Bertil Gärtner skrev på omslaget:

Håkan Sunnliden tar upp frågorna kring Bibelns auktoritet, kyrkan som grundad av Kristus själv och vad det är som alltid har och alltid kommer att utmärka Kristi allmänneliga kyrka. Här finns svar att hämta. "Vi går in i en tid som liknar urkyrkans. Då levde de kristna i en för samhället alternativ tro och livsstil. Omvärldens var hednisk", skriver Sunnliden. Inför en sådan utveckling är det nödvändigt, att kristna från alla kyrkor och samfund närmar sig varandra och finner en gemensam fast grund att stå på - Guds Ord och Kristi kyrka, Här finns många bra utgångspunkter för ett samtal.

Boken kom aldrig ut på marknaden av olika skäl. Den finns här hemma i några lådor. Men efter den här konferensen kommer jag frimodigt att försöka sprida den. Ett bra pris kan vara 100;- inklusive porto. Det kostar 28;- att skicka den men som sagt portot får ingå.

Du beställer bäst genom att maila mig namn och adress, så skickar jag boken och mitt kontonummer.
Min mailadress är hakan.sunnliden@telia.com

Konferens på United

Så är vi hemma igen. Resan till Malmö och konferensen med United levde upp till våra förhoppningar. Förmodligen kommer de att ge följder på olika sätt. Det tycks mig onekligen som att öppenheten mellan olika kristna traditioner blivit betydligt större. Det mest tydliga under denna konferens är att Magnus Persson som ursprungligen hört hemma i pingsttraditionen nu upptäckt en grundval som är äldre än så, - den reformatoriska.

Jag skulle tro att undervisningen, eller genomgången av CA, kommer att läggas ut nätet och om du vill ha en bestämd uppfattning av vad som pågår kan du med fördel lyssna på den. För att exemplifiera lägger jag ut bilden nedan där kyrkoherden Berth Löndahl med glädje celebrerar Mässan på lördagsmorgonen. Jag tror inte att det är vanligt med alba, stola och mässkrud, men den här gången var det ju kyrkoherden som tilläts denna allmänkyrkliga utrustning. Samtidigt är det så att Magnus Persson själv numera gärna använder prästskjortan för att på så sätt bekänna sig till och visa att han står i en allmänkyrklig tradition.

På fredagen ledde producenten Anders Wisth ett panelsamtal om reformationen. På bilden nedan har står han med ryggen mot kameran- I bild syns Hans Weichbrodt från OAS-rörelsen och undertecknad skymtar. Alla i panelen verkade vara överens om nödvändigheten av en reformation. Hans W betonade att vi alltid behöver ett möte med den Helige och jag själv betonade att alla önskningar är verkningslösa om de inte konkret knyts till personer, grupper och strukturer. Detta är verkligen ett ämne jag vill fortsätta att arbeta med.

En förkyrkligad kyrka

Det är torsdag morgon och det kommer att bli en spännande dag eftersom Kari och jag reser till Malmö för att delta i en konferens med reformationen som tema. Du kan se programmet genom att klicka här. Det verkar som att det händer mycket positivt just nu i svenska kristenhet. Det kommer jag att återkomma till många gånger framöver. Både från det lokala och det nationella planet. Det fanns till och med i dagens nummer av Kyrkans Tidning en spännande ledare om än "lite efter" i vanlig ordning.

Det är journalisten Lisbeth Gustafsson som har fått i uppdrag att skriva ledare framöver och hennes första ledare. Du kan läsa den genom att klicka här.  Hennes ledare utgår från de tankar som presenterades av Jan Eckerdal i dennes bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Jag skrev fem bloggar om denna bok. Den första bloggen hittar du genom att klicka här. Gustafsson har tagit fast på Eckerdals varning att kyrkan frestas att bli förkyrkligad. Det är ett tillstånd som närmast kan jämföras med ett hjärtstillestånd.

Svenska kyrkan börjar, motvilligt och sakta, erkänna att det finns problem med "det andliga" och Gustafsson tar fasta på tanken att Svenska kyrkan inte kommer att förnyas genom "mer av samma slag". Det är annars det koncept som brukar användas. Vi ska göra bättre kommunikation, bättre musikverksamhet, bättre gudstjänster med fler delaktiga ... och så vidare.  Gustafsson menar att "det är samma gamla tankemönster som styr". Jo, det är som en bild jag själv har använt många gånger: Om du kör fast med bilen i ett dike och hjulen bara slirar när du försöker ta dig upp på vägen hjälper det inte att gasa ännu mer. Bilen kommer bara att köra ner sig allt djupare i hjulspåren. Så är det med Svenska kyrkans försök att förnya sig. Nej, något helt annorlunda krävs. Och nu hoppas jag att konferensen i Malmö kommer att söka efter andra metoder.

För det andra bekymrar sig Eckerdal i sin bok över att kyrkan förlorat kontakten med världen. Det är denna marginalisering, denna självgodhet där man inte längre ser eller hör något annat än det egna, denna maktfullkomlighet, som leder till hjärtstilleståndet. Det borde inte vara något okänt för en kyrka. Jesus sa att om saltet mister sin sälta duger det inte längre. Det kastas ut på gatan och trampas ner av människorna. En sådan kyrka föraktas av människor och jag tror att det är vad vi ser i Sverige.

Gustafsson ställer en fråga: Tänk om nyckeln till kyrkans förnyelse och ett levande församlingsliv är öppenhet och lyhördhet för Guds Andes liv i världen utanför kyrkan? Åtminstone den första delen av denna fråga tror jag på. Men håll med om att det är det mest basala som tänkas kan för en kristen, Är det vad som fattas Svenska kyrkan? Lyhördhet för den helige Ande? Det är smått otroligt, men inte ändå sannolikt.

Det håller naturligtvis inte för en kyrka att vara självupptagen med sin plånbok, sitt arbetstidsschema, att köpa och sälja sina byggnader och så vidare. När kyrkan fått detta i centrum, när sådant har blivit överordnat, då har kyrkan blivit förkyrkligad. Det är ett negativt ord som betyder inkrökt i sig själv.

Nu ser jag fram emot att resa till Malmö och attkanske få skriva en ny blogg i ämnet.

2 veckan i Påsktiden

Joh 20:24-31

Idag börjar den andra veckan i Påsktiden. Tomas Tvivlaren står i blickfånget, I den grekiska texten kallas han Tomas Didymus. Det betyder Tomas tvillingen. Han var inte med när Jesus visade sig för de sina på Påskdagens kväll och kunde inte tro. Nu var det åtta dagar senare när Jesus mötte också honom. Det hade varit en jobbg vecka för Tomas. Det är klart att han funderade, kanske tvivlade samtidigt som han måste ha sett att de andra faktiskt var övertygade. Så säger han  

1. Om jag inte får se …

a)      det vill säga om jag inte får möta Jesus. Det finns ett flertal bibelställen där Jesus ber dem vara tysta om hans identitet och vi vet inte varför. Jag tror det beror på att Jesus vill att vi själva ska få möta honom. Tomas trodde inte därför att andra pratade …

b)      Det är svårt för många moderna människor att tro. Ibland undrar vi vad som krävs. Det krävs ett möte med Jesus. Hur? Det finns inget enkelt svar. Jesus kommer till oss på olika sätt.

c)      Idag får vi möta honom i evangeliets ord och i nattvarden. Men vi kan också möta honom i en annan människa, i bönen …

2. Då svarade Tomas Min Herre och min Gud

a)      När Jesus mötte Tomas var han inte sen att låta sig övertygas. Han trodde och bekände.

b)      Paulus skriver att vi blir rättfärdig genom hjärtats tro och frälsta genom munnens bekännelse. Hur många finns det i vår närhet som vill tro? Förmodligen många fler än vi tänker oss. Men de behöver få hjälp med att förstå bekännelsens betydelse.

c)      Vi som är bekännare ska vara det helhjärtat. Det grekiska ordet för att bekänna Gud, grekiska homologeo, betyder "säga samma sak som" Gud. Stämma in i Hans ord. Om Herren säger att jag är hans älskade barn ska jag tro och bekänna det.

3. Saliga de som inte har sett men ändå tror

a)      Jesus visste att han skulle kunna möta människor på andra sätt än genom att visa sig. Genom Ordet och Anden kan han möta många andra.

b)      I 5 Mos står att Ordet är dig nära. I ditt hjärta i din mun. Genom inkarnationen har Gud kommit oss människor helt nära. Det gäller alla. Han är närmare än vi förstår.

c)      Är det inte vår uppgift att berätta detta för andra? Vi ska vara frimodiga så här strax efter påsk, i uppståndelsens tid, att meditera över och bekänna Herrens uppståndelse – särskilt för andra människor!

Barnmorskan, del 3

I dag har jag läst Svenska Journalen. Den kom i brevlådan. Jag vet inte varför. Kanske för att jag har skänkt pengar till Läkarmissionen. Det var ett tema nummer som handlade om kvinnlig könsstympning. Det är inte något som jag har engagerat mig i precis men jag måste säga att jag blev berörd av innehållet. Hur primitiva är vi människor egentligen?

Med posten kom också ett brev från ProVita, en organisation som vill arbeta för människovärdet. Det är jag för. Jag läste häromdagen i en av mina andaktsböcker att det faktum att vi är skapade till Guds avbild gör att vi alla är original. Mänskliga rättigheter är tolkningen. Mycket bra skrivet. Tanken var visst hämtad från Jürgen Habermas.

I Nyhetsbrevet från ProVita informerades om barnmorskan. Där stod att domen meddelades den 12 april, att Arbetsdomstolen fastställer Tingsrättens dom och att Ellinor Grimmark därmed förlorat i båda instanserna. Den här andra förlusten kostade henne 606.000;-. Nu vill organisationen göra en insamling för att hjälpa henne betala. Tror jag det. Vem kan betala sådana rättegångskostnader? Jag var med och betalade den förra och kanske var det därför jag numera får Nyhetsbrevet? Ja, jag betalade inte hela, men kanske en hundralapp? Många bäckar små ...

Den tidigare förlusten, som jag var med i, är betald, meddelar Nyhetsbrevet. Den förlusten i Tingsrätten kostade 925.000;-. Det är fantastiskt vad vi kan åstadkomma om vi hjälps åt och det har jag förstår av andra insamlingar. Men jag undrar: hur i all sin da´r kan någon alls överklaga? hur kan vi ha råd att tillämpa vår demokratiska rätt? Jag vet inte. Den här gången kan man betala genom att Swisha 123 589 6519 och ange Ellinor Grimmark.

Jag är emot abort även om jag inser att det emellanåt kan finnas fog för tanken. Jag känner en som hade blivit aborterad om hans mamma hade haft den möjligheten. I stället blev han adopterad vilket naturligtvis ur hans synvinkel var ett bättre val. Men de flesta oönskade får aldrig chansen. Därför är jag emot abort.

Sedan kan jag naturligtvis se att Bibeln värderar varje människa, jag förmodar också varje ofödd människa, oerhört högt. Det sägs i Bibeln att Gud älskar människan så högt att Han sände sin Son att frälsa. Det är helt i harmoni med berättelsen om Moses. Moses blev räddad undan Faraos barnamord. Han gömdes undan i en liten låda och någon fann honom där i vassen. Moses betyder den som räddats ur vassen. Jag har många gånger undrat hur han upplevde sin uppväxt som en av få överlevande. Han måste haft en stark relation till de sina.

Vid ett tillfälle inledde jag ett av våra cellmöten med att konstatera att Jesus inte hade någon jordisk pappa och så skulle vi gå laget runt och ge våra synpunkter. Den delningen räckte för hela kvällen och än en gång blev det tydligt för mig hur viktigt det är med relationen föräldrar och barn.

Barnmorskan kanske har liknande tankar. Jag vet inte. Jag känner henne inte men hon har min sympati. I synnerhet för att hon kämpar för sin rätt, för sin rätt att tro och för sin rätt att överklaga. Det är tydligen många som ger henne inte bara sin sympati utan också av sina pengar. Jag har hört att någon amerikans organisation också hjälper henne med pengar. Det är bra men mest behöver hon vårt stöd och möjlighet att arbeta med vad hon är utbildad för och uppenbarligen vill arbeta med.