Apg 6:1-7

Vi har nu framför oss en konflikt som har tolkats på olika sätt av exegeterna. Det är en schism mellan de grekisktalande hellenisterna och de infödda hebréerna. De infödda hebréerna klagar över att deras änkor behandlas orättvist vid den dagliga utspisningen. Men den riktigt besvärliga frågan är: Fanns det två grupper av troende redan från början?

6 ¹ Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ² Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³ Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴ Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵ Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶ Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷ Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.

Den första tolkningen är att det var den sociala hjälpen inom den judiska gemenskapen som inte fungerade och att de kristna grep tillfället i akt och själva organiserade den inbördes hjälpen. Det torde vara svårt att driva den tolkningen eftersom Lukas tydligt talar om lärjungarna.

Den andra tolkningen går ut på att hellenisterna främst bestod av diaspora judar som kommit till Jerusalem och i allmänhet hade en liberal tolkning av templet och Lagen. Jesus hade uttryckt sig kritiskt om templet och tolkat lagen på sitt eget sätt. Stefanus och hellenisterna skulle då enligt denna tolkning ha fortsatt denna tradition. Det var också detta som var anklagelsepunkten mot Stefanus i v 13. F C Baur som lanserat denna tolkning som haft stor framgång menar att skiljaktigheterna mellan de båda grupperna var mycket stor och att Lukas i själva verket genom dessa versar försöker överskyla detta allvar. Kritiken mot Baur som gjort att många exegeter idag lämnat denna tolkning är att Baur läser in för mycket i texten.

Den tredje tolkningen har lanserats av en exeget vid namn Martin Hengel som försökt förklara schismen med att de sju hellenisterna var särskilt rikt utrustade med andlig kraft och andliga gåvor. Det heter i v 3 att de var fyllda med ande och vishet och i v 5 att Stefanus som är huvudpersonen för denna grupp att han var fylld av tro och den Helig Ande. Det upprepas i v 8. Just denna andekraft i kombination med deras liberala hållning till templet och lagen har, enligt Hengel, retat de fromma judarna i De frigivnas synagoga.[1]

Vad jag förstår står följande klart att församlingen vuxit kraftigt i antal och att de inte hunnit organisera den inbördes hjälpen på ett tillfredsställande sätt. Vidare att finns det kulturella skillnader mellan de båda grupperna och kanske har de också olika hållning till templet och lagen.

Det är inte underligt att det fanns spänningar mellan olika grupper och knappast något som ska överdrivas. Dessutom löser de, åtminstone här, dessa spänningar ganska snyggt genom att tillsätta sju grekisktalande män. Det var ju dessas änkor som var förfördelade.   

John Stott väljer att beskriva schismen som det tredje motangreppet mot den församlingens framgång. Han menar att angreppet består däri att apostlarna frestas att ägna sina krafter åt fel uppgifter och på så sätt försumma Ordet och bönen.

His (Satins, min unmarking) third and subtlest ploy was distraction. He sought to deflect the apostles from their priority responsibilities of prayer and reaching by preoccupying them with social administration, which was not their calling. If he had been successful in this, an untaught church would have been exposed to every wind of false doctrine. These then were weapons – physical (persecution), moral (subversion and professional (distraction).[2]

När vi nu försökt analyser hela avsnittet, så låt oss se närmare på några detaljer. Lukas talar om de grekisktalande och de hebreisktalande som lärjungar. Han är den ende som skiljer mellan dessa två grupper, - han gör det här och i 11:19-20 föregriper så den kommande missionen.

V 1 innehåller ordet lärjungar, grekiska mathetes. Det är första gången Lukas använder det. Den termen, inte termen kristna, blev den mest använda om de första kristna, se Apg 6:7, 9:1, 10, 25, 11:25, 29, men den försvann med aposteln Paulus som aldrig använder det.

V 2 innehåller vad som kan vara en principiell detalj. Det heter att alla lärjungarna var samlade men det var knappast så att alla de tusentals var samlade. Snarare menar Lukas att alla lärjungar var på något sätt representerade. Det som sker nu gäller alla lärjungar. Vi lägger märke till att det är dessa lärjungar som väljer ut Stefanus och ytterligare sex. När de gjort det för man fram dem till apostlarna som bekräftar valet, en sorts kyrklig demokrati.

V 5-6 De sju som väljs ut i v 5 och 6 är alla grekisktalande hellenister. Det är de som skingras 8:1 och de som svarar för den första missionen. Genom sina språkliga och kulturella erfarenheter var de synnerligen lämpliga att sprida evangelium i andra miljöer än den judiska. Deras verksamhet kulminerar i 11:19-26 när deras församling bildas i Antiokia och dessa för första gången kallas kristna.

---

[1] Den grekiska texten kan förstås som att det rör sig om flera synagogor. Det handlar om diasporajudar som kommit hem till Jerusalem och bildat synagogor.

[2] Stott, sid 105