Lita inte på människor

Vi har just firat mässan hemma hos broder R. Alltid lika underbart att på onsdagseftermiddagarna få möta vännerna. Samlingen började med att vi lyssnade till Ps 146. Några olika översättningar och sedan samtalar vi och tänker högt kring frågan vad psalmen i fråga betyder för oss i praktiken. Den här gången kretsade det mesta av samtalet kring v 3 som säger:

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Det kanske kan tyckas som en negativ ingång till ett ack så väsentligt samtal. Hur många av oss har någon gång blivit besviken på sin medmänniska? Finns det någon som inte har blivit det? Det finns många som inte bara blivit besvikna utan också sårats allvarligt. När vi anförtror oss åt varandra spelar graden av förtroende stor roll. Om vi har mycket förtroende för varandra, talar öppet och förtroligt på djupet vilket vi gärna vill och sedan blir svikna, - ja, då tar det hårt. Tänk dig själv att leva i ett äktenskap och sedan efter 25 år bli förd bakom ljuset! Kanske genomgå en smärtsam skilsmässa? 

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Vi kan inte lita på varandra när det avser frälsningen, invänder någon närmast självklart. Vi kan lita helt på Gud, men inte på människor.

Vi måste kunna lita på varandra annars blir livet outhärdligt, säger en annan. Ett barn lär sig att knyta an till sina föräldrar och om det inte lyckas blir det besvärligt för resten av livet. Vi måste lära oss att lita på varandra. Men hur mycket då?

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Litar du på politiker? Nej, det skulle jag aldrig göra. Men om de uppträder i kyrkan? Litar du på kyrkopolitiker ... Nej, knappast eftersom de flesta av oss vet att det politiska spelet pågår även där. Kanske är det rent av än värre inom kyrkans ramar. Dels därför att vi åtminstone där vill kunna lita på varandra och dels därför att när det inte sker hyckleriet blir så mycket värre.

Kanske prästen och själasörjaren Christian Braw kom sanningen nära, när han den där gången sa: "Du ska inte lita på människor, men du ska tro gott om dem." Det låter bra och så är det nog. Men det gäller att inte vara godtrogen utan att kunna urskilja ty i v 9 står det att Herren gör de gudlösas väg krokig. Är inte majoriteten av svenskarna gudlösa? Hur ska vi kunna orientera oss i vimlet av uppfattningar. Vi kan bara urskilja genom att ha Skriften som måttstock. Herren kan vi alltid lita på och Han kan hjälpa oss att urskilja. Där tror jag vi landade. Som det står i v 5 och 6:

Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare ... (som) är trofast för evigt.

Ja, så kan det låta innan vi sätter oss till bords, äter av broder R:s goda mat som kulminerar med ett föregripande av Lammets bröllopsmåltid.

Apg 6:8-15

Det här avsnittet utgör inledningen på fortsättningen, det vill säga avsnittet 6:8–12:24 enligt John Stotts strukturering. Stott har tagit fasta på missionsbefallningen i Apg 1:8 där Jesus talar om att lärjungarna ska vara hans vittnen först i Jerusalem och Judéen, sedan i Samarien och slutligen hela världen.

6 ⁸ Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹ Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰ Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹ Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹² De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³ Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴ Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵ Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

I 6:8–12:24 lägger Lukas, enligt Stott, grunderna och principerna för den världsmission Paulus sedan påbörjar i kap 13. Lukas berättar om fyra personer, tre diasporajudar och en hedning, med avgörande inflytande. De är i tur och ordning Stefanus, 6:8–8:2, Filippos, 8:4–40 (båda omnämnda i 6:5), Saulus, 9:1–31 och Cornelius, 10:1-11:18.

Vi har framför oss en martyrberättelse som vi kanske kan förstå som en första sten i bygget. Det första avsnittet, 6:8–15 slutar emellertid så abrupt att forskarna tror att det fortsätter med 7:55-8:1a. Det skulle i sådana fall betyda att Stefanustalet är infogat i berättelsen om den förste martyren. Vi ska därför läsa 6:1-15 + 7:55-8:1 i obruten följd och först därefter gå igenom hans tal, 7:1-54.

V 8-12 Stefanus ordnade inte bara med måltiderna eller översåg att ingen led nöd. Han var förkunnare och vittnade med både ord och gärning. Några från de Frigivnas synagoga träder upp mot Stefanus, v 9. Det framgår av texten att de är ute efter honom, snarare än efter att bringa klarhet. De anklagar honom för att tala hädiska ord mot Mose och mot Gud, v 11, mot denna heliga plats och lagen, v 13. Det var knappast det saken gällde, utan snarare handlade det om Jesu person och hans gärning. Åklagarna verkar vilja undvika just den frågan, eftersom det skulle ändra fokus på diskussionen. Är det inte så fortfarande? Våra motståndare vill hellre tala om församlingen, dess präster och deras brister än om Jesus.

Vi har tidigare konstaterat att folket stått på de kristnas sida, men här ser vi att folket från de Frigivnas synagoga lyckas vinna över äldste, skriftlärde och folk i allmänhet på sin sida. Vi har att göra med en martyrberättelse och därför framhåller Lukas sex likheter mellan Stefanus och Jesu död.

Den första likheten är inte omnämnd i texten, men Stefanus står inför samme överstepräst som Jesus stod inför, nämligen Kajafas. Kajafas avsattes år 36. För det andra anklagade Stefanus på samma sätt som Jesus. Han sägs ha hädat mot templet och lagen. Det framgår av evangelierna att Jesus uttalat sig kritiskt om templet och lagen, se till exempel Matt 12:6 och 24:12 ff eller Joh 2:19 ff. Stefanus har tydligen fört vidare denna kritik, något vi ska närmare kommentera när vi studerar hans tal.

V 13-14 För det tredje berättar Lukas att falska vittnen trädde fram, vittnen som inte förstått vad evangelium handlar om.

V 15 För det fjärde låter Lukas, genom v 15, oss få en försmak av den härlighet Gud lagt ner i Jesus död och uppståndelse. Det är Jesus härlighet och det är vittnesbördets, det vill säga martyriets härlighet. Denna får sin naturliga fortsättning i 7:54, 55 och 56. Jesus hade tidigare talat om Andens hjälp, Luk 12:11.

Apg 6:8-15

Det här avsnittet utgör inledningen på fortsättningen, det vill säga avsnittet 6:8–12:24 enligt John Stotts strukturering. Stott har tagit fasta på missionsbefallningen i Apg 1:8 där Jesus talar om att lärjungarna ska vara hans vittnen först i Jerusalem och Judéen, sedan i Samarien och slutligen hela världen.

6 ⁸ Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹ Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰ Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹ Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹² De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³ Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴ Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵ Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

I 6:8–12:24 lägger Lukas, enligt Stott, grunderna och principerna för den världsmission Paulus sedan påbörjar i kap 13. Lukas berättar om fyra personer, tre diasporajudar och en hedning, med avgörande inflytande. De är i tur och ordning Stefanus, 6:8–8:2, Filippos, 8:4–40 (båda omnämnda i 6:5), Saulus, 9:1–31 och Cornelius, 10:1-11:18.

Vi har framför oss en martyrberättelse som vi kanske kan förstå som en första sten i bygget. Det första avsnittet, 6:8–15 slutar emellertid så abrupt att forskarna tror att det fortsätter med 7:55-8:1a. Det skulle i sådana fall betyda att Stefanustalet är infogat i berättelsen om den förste martyren. Vi ska därför läsa 6:1-15 + 7:55-8:1 i obruten följd och först därefter gå igenom hans tal, 7:1-54.

V 8-12 Stefanus ordnade inte bara med måltiderna eller översåg att ingen led nöd. Han var förkunnare och vittnade med både ord och gärning. Några från de Frigivnas synagoga träder upp mot Stefanus, v 9. Det framgår av texten att de är ute efter honom, snarare än efter att bringa klarhet. De anklagar honom för att tala hädiska ord mot Mose och mot Gud, v 11, mot denna heliga plats och lagen, v 13. Det var knappast det saken gällde, utan snarare handlade det om Jesu person och hans gärning. Åklagarna verkar vilja undvika just den frågan, eftersom det skulle ändra fokus på diskussionen. Är det inte så fortfarande? Våra motståndare vill hellre tala om församlingen, dess präster och deras brister än om Jesus.

Vi har tidigare konstaterat att folket stått på de kristnas sida, men här ser vi att folket från de Frigivnas synagoga lyckas vinna över äldste, skriftlärde och folk i allmänhet på sin sida. Vi har att göra med en martyrberättelse och därför framhåller Lukas sex likheter mellan Stefanus och Jesu död.

Den första likheten är inte omnämnd i texten, men Stefanus står inför samme överstepräst som Jesus stod inför, nämligen Kajafas. Kajafas avsattes år 36. För det andra anklagade Stefanus på samma sätt som Jesus. Han sägs ha hädat mot templet och lagen. Det framgår av evangelierna att Jesus uttalat sig kritiskt om templet och lagen, se till exempel Matt 12:6 och 24:12 ff eller Joh 2:19 ff. Stefanus har tydligen fört vidare denna kritik, något vi ska närmare kommentera när vi studerar hans tal.

V 13-14 För det tredje berättar Lukas att falska vittnen trädde fram, vittnen som inte förstått vad evangelium handlar om.

V 15 För det fjärde låter Lukas, genom v 15, oss få en försmak av den härlighet Gud lagt ner i Jesus död och uppståndelse. Det är Jesus härlighet och det är vittnesbördets, det vill säga martyriets härlighet. Denna får sin naturliga fortsättning i 7:54, 55 och 56. Jesus hade tidigare talat om Andens hjälp, Luk 12:11.

Ska jag lämna kyrkomötet?

Först hade jag tänkt att rapportera mer från kyrkomötet. Det fanns en del riktigt bra motioner som i vanlig ordning röstade ner. En motion handlade om att utreda själva begreppet "församling" eftersom det för närvarande är oklart vad som menas. Den röstades ner. En annan handlade om att församlingsråden själva skulle få utse sin ordföranden. Den röstades ner. En tredje ville utreda hur missionsuppdraget skulle kunna utföras. Den röstades ner och så vidare.

Det kan upplevas som fullständigt meningslöst att överhuvudtaget debattera i plenum. Det mesta är uppgjort i förväg. Majoriteten, det vill säga särskilt (S) och (C), behöver sällan eller aldrig sätta sig in i ärendet, inte argumentera eller ens samtala. Det räcker med att de röstar. Det kanske tvärtom är så att de inte ska debattera eftersom det då kan bli uppenbart att de inte förstår.

Samtidigt tycker jag att voteringarna visar att en liten förskjutning har skett. Det är inte längre 10-0 till (S). Snarare 6-4 eller möjligen 7-3 beroende på ärendets art. I år var hälften av ledamöterna nya. Det har mindre betydelse om de ändå måste rösta med gruppen men ändå. Det finns en lite större öppenhet, lite mindre ordergivning än vad jag minns från förra perioden jag satt med 2010-2013. En orsak kan vara att SD blivit större och att de inte sällan röstar som också KD och FK.

Det kan också vara så när vår styrka inte tycks räcka till att vår uthållighet kan ge resultat på längre sikt. Det har visat sig att flera av de frågor vi väckt och drivit inte gått igenom men ändå tagits tillvara eftersom de var bra. Jag tänker till exempel på att det nu sker en utvärdering av strukturarbetet. Det motionerade vi om men då röstades det ner.

Jag har vant mig vid att vissa grupper bestämmer och förstår att det mesta FK bidrar med inte går igenom därför att det kommer från fel grupp. Först retade det mig men min likgiltighet för Svenska kyrkan tilltar, både nationellt och lokalt. Likgiltigheten för en kyrka som går åt fel håll, inte lyssnar men helt agerar efter eget sinne. Det går liksom inte att rucka på kolossen. När jag satt i plenum och funderade på att ingenting av det vi gör går igenom slog det mig plötsligt att det finns ledamöter i kyrkomötet som får igenom allt! Hur olika måste inte våra känslor vara? Tänk att inte behöva anstränga sig nämnvärt och ändå få igenom allt. Det måste vara en fröjd att sitta i kyrkomötet. Inte bara för att några fortfarande uppfattar det som status utan just detta att lyckas med allt. Det är klart att de inte vill släppa ifrån sig den positionen. De kan dessutom kosta på sig att vara vänliga mot alla. Kanske ska arvodena höjas?

Det upprepas med jämna mellanrum att vi som sitter i kyrkomötet utgör en gemenskap. Vi har alla Svenska kyrkans bästa för ögonen. Nu ska vi vara positiva, komma överens och rösta likadant. Det är självklart att de som sitter på makten kan tänka och tycka så.

Om jag blir bitter? Nej, det tror jag inte. Men det är nog viktigt för oss som vill gagna Kristi sak och den allmänneliga kyrkans bästa att ha inte bara ha distans utan också stå fria från det system som annars lätt äter upp oss. Borde jag ställa min plats till förfogande? Nej, det tror jag inte eftersom det inte får Svenska kyrkan att ändra riktning. Vi kämpar på.

Kanske skulle FK vara betjänta av fler lokala grupper. Tufft för dem som låter sig väljas in men ändå. Det kanske är lättare att hitta nya vägar på det lokala planet.

Det ska bli skönt att denna helg nu fara iväg och bara umgås med fru och barn. Jacob har fyllt 40 år och det ska firas i dagarna tre. De kommer knappast att fråga mig om kyrkomötet utan vi kommer att glädja oss över varandra i stället. Så vi hörs när jag kommer tillbaka! God helg.

Johannelunds prästutbildning erkänns inte

Så var ännu ett kyrkomöte över. Det är alltid gott att möta vännerna. Här råder en god och hjärtlig stämning. Vi hittar alltid stunder att samtala förtroligt och rätt ofta får vi tillfälle att skratta, - mitt i bedrövelsen för att vara ärlig. Det finns ledamöter som lever kvar i statskyrkan och ibland skymtar det fram. För dem är makten viktigare än saken mest beroende på att de är tämligen lite insatta i saken. Med saken menar jag Kristi sak. Det är som vi brukar skoja om ibland; Svenska kyrkan har aldrig haft problem med människor som inte tror. Det är dem som tror som är problemet.

I onsdagens beslutsfattande blev det nästan pinsamt uppenbart. Professorn Kjell O Lejon hade tillsammans med några andra skrivit en motion om att den pastoralteologiska utbildningen vid Johannelunds teologiska högskola skulle godkännas som en komplett teologisk prästutbildning för tjänst i Svenska kyrkan. Debatten blev den längsta under hela kyrkomötet med cirka 25 anföranden.

Johannelund, som är en del av Svenska kyrkan, har försett Svenska kyrkan med präster under decennier men för några år sedan beslutades att alla de kyrkliga utbildningar som fanns skulle gå upp i en enda sådan. Det sista året som är specifikt för tjänst i Svenska kyrkan skulle, och det är vad som gäller nu, vara gemensamt för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Skälet? Tja, är det inte uppenbart för alla att det handlar om likformighet och kontroll ...

Lejon kunde emellertid informera oss om att flera biskopar intygar att de präster som är bäst förberedda för tjänst i Svenska kyrkan är de som har gått Johannelund, För där kombineras teori och praktik från första året. Utbildningen har en kyrklig profil skulle man kunna säga. Det har inte vare sig universitetet i Uppsala eller Lund och därför är dess studenter mindre lämpliga för tjänst i kyrkan. Men det kommer mer. Hör och häpna!

Idag finns det ungefär 600 präster som har gått Johannelund och ansökningstrycket på utbildningen är stort. Idag har Svenska kyrkan en skriande brist på präster och det tycks mycket svårt att rekrytera till prästutbildningarna vid universiteten. Det sades att det finns fler sökanden till Johannelund än till Uppsala och Lund tillsammans! Johannelund är ett svar på prästbristen!

Debatten höll på ganska länge, statistiken och argumenten var övertygande. Det betänkande vi skulle rösta om gick ut på att alla skulle rösta nej till motionen. De argument som angavs i betänkande visade sig vara osanna och vilseledande. Med andra ord saken kan tyckas klar. Och det är här kyrkopolitiken slår till. De som inte hade yttrat sig sannolikt därför att de inte förstod saken ska rösta. Vilka de är? Jag tror jag håller inne med den informationen men kanske kan du gissa?

När diskussionen verkar klar och saken klarlagd talade en hel del för "vår" sak. Då kliver ärkebiskopen Antje Jackelén fram och i kraft av sin position förklarar hon att motionen ska röstas ner.

Röstningen utföll som så att 162 personer var emot Lejons förslag och 73 röstade för ett erkännande. Beslutet är med andra ord att Svenska kyrkan inte vill erkänna Johannelunds prästutbildning. Frimodig kyrka reserverade sig och reservationen löd:

Reservanterna noterar att emedan ett knappt tjugotal  anföranden i plenum yrkade för bifall till motionen utifrån en lång rad välgrundade sakargument, så framfördes i sak inte något argument däremot. Reservanterna beklagar att den bakgrundsbeskrivning som låg till grund för utskottets förslag till beslut i allt väsentligt inte var relevant i motionens ärende och därför var missledande. Om Johannelunds teologiska högskola skulle återfå möjligheten att ge hela den pastoralteologiska utbildningen, integrerad med den akademiska utbildningen vid högskolan, skulle det bland annat tydligt gynna kvalitén i prästutbildningen och gynna rekryteringen till präster inom Svenska kyrkan.

Apg 6:1-7

Vi har nu framför oss en konflikt som har tolkats på olika sätt av exegeterna. Det är en schism mellan de grekisktalande hellenisterna och de infödda hebréerna. De infödda hebréerna klagar över att deras änkor behandlas orättvist vid den dagliga utspisningen. Men den riktigt besvärliga frågan är: Fanns det två grupper av troende redan från början?

6 ¹ Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ² Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³ Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴ Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵ Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶ Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷ Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.

Den första tolkningen är att det var den sociala hjälpen inom den judiska gemenskapen som inte fungerade och att de kristna grep tillfället i akt och själva organiserade den inbördes hjälpen. Det torde vara svårt att driva den tolkningen eftersom Lukas tydligt talar om lärjungarna.

Den andra tolkningen går ut på att hellenisterna främst bestod av diaspora judar som kommit till Jerusalem och i allmänhet hade en liberal tolkning av templet och Lagen. Jesus hade uttryckt sig kritiskt om templet och tolkat lagen på sitt eget sätt. Stefanus och hellenisterna skulle då enligt denna tolkning ha fortsatt denna tradition. Det var också detta som var anklagelsepunkten mot Stefanus i v 13. F C Baur som lanserat denna tolkning som haft stor framgång menar att skiljaktigheterna mellan de båda grupperna var mycket stor och att Lukas i själva verket genom dessa versar försöker överskyla detta allvar. Kritiken mot Baur som gjort att många exegeter idag lämnat denna tolkning är att Baur läser in för mycket i texten.

Den tredje tolkningen har lanserats av en exeget vid namn Martin Hengel som försökt förklara schismen med att de sju hellenisterna var särskilt rikt utrustade med andlig kraft och andliga gåvor. Det heter i v 3 att de var fyllda med ande och vishet och i v 5 att Stefanus som är huvudpersonen för denna grupp att han var fylld av tro och den Helig Ande. Det upprepas i v 8. Just denna andekraft i kombination med deras liberala hållning till templet och lagen har, enligt Hengel, retat de fromma judarna i De frigivnas synagoga.[1]

Vad jag förstår står följande klart att församlingen vuxit kraftigt i antal och att de inte hunnit organisera den inbördes hjälpen på ett tillfredsställande sätt. Vidare att finns det kulturella skillnader mellan de båda grupperna och kanske har de också olika hållning till templet och lagen.

Det är inte underligt att det fanns spänningar mellan olika grupper och knappast något som ska överdrivas. Dessutom löser de, åtminstone här, dessa spänningar ganska snyggt genom att tillsätta sju grekisktalande män. Det var ju dessas änkor som var förfördelade.   

John Stott väljer att beskriva schismen som det tredje motangreppet mot den församlingens framgång. Han menar att angreppet består däri att apostlarna frestas att ägna sina krafter åt fel uppgifter och på så sätt försumma Ordet och bönen.

His (Satins, min unmarking) third and subtlest ploy was distraction. He sought to deflect the apostles from their priority responsibilities of prayer and reaching by preoccupying them with social administration, which was not their calling. If he had been successful in this, an untaught church would have been exposed to every wind of false doctrine. These then were weapons – physical (persecution), moral (subversion and professional (distraction).[2]

När vi nu försökt analyser hela avsnittet, så låt oss se närmare på några detaljer. Lukas talar om de grekisktalande och de hebreisktalande som lärjungar. Han är den ende som skiljer mellan dessa två grupper, - han gör det här och i 11:19-20 föregriper så den kommande missionen.

V 1 innehåller ordet lärjungar, grekiska mathetes. Det är första gången Lukas använder det. Den termen, inte termen kristna, blev den mest använda om de första kristna, se Apg 6:7, 9:1, 10, 25, 11:25, 29, men den försvann med aposteln Paulus som aldrig använder det.

V 2 innehåller vad som kan vara en principiell detalj. Det heter att alla lärjungarna var samlade men det var knappast så att alla de tusentals var samlade. Snarare menar Lukas att alla lärjungar var på något sätt representerade. Det som sker nu gäller alla lärjungar. Vi lägger märke till att det är dessa lärjungar som väljer ut Stefanus och ytterligare sex. När de gjort det för man fram dem till apostlarna som bekräftar valet, en sorts kyrklig demokrati.

V 5-6 De sju som väljs ut i v 5 och 6 är alla grekisktalande hellenister. Det är de som skingras 8:1 och de som svarar för den första missionen. Genom sina språkliga och kulturella erfarenheter var de synnerligen lämpliga att sprida evangelium i andra miljöer än den judiska. Deras verksamhet kulminerar i 11:19-26 när deras församling bildas i Antiokia och dessa för första gången kallas kristna.

---

[1] Den grekiska texten kan förstås som att det rör sig om flera synagogor. Det handlar om diasporajudar som kommit hem till Jerusalem och bildat synagogor.

[2] Stott, sid 105

Juoksengi och kyrkomötet nästa

Ville bara meddela att jag strax reser iväg norrut. Mycket norrut. Därför att i helgen ska jag medverka på en bibelhelg i Juoksengi. Har du ens hört talas om denna plats? Kanske Övertorneå är mer känd för oss sydlänningar. Född på Södermalm är allt norr om Slussen detsamma som Norrland. Det ska bli roligt att komma dit. Temat för helgen är Kyrkan är gemenskap. Det låter bra men eftersom det är lite si och så med den saken kan det vara bra att åtminstone försöka klargöra tanken. Kollegan Stefan Aro menade att vi skulle belysa

Kyrkans grund
Kyrkans uppdrag
Kyrkans form

Jag kommer att hålla mig till den första och sista punkten.
På söndagen blir det högmässa vad jag förstår i Juoksengi kyrka för att vi båda därefter beger oss till Uppsala och det stundande kyrkomötet. Jag får nog ägna lite tid åt de betänkanden vi ska besluta om på tåget. Jag har läst det mesta men behöver fundera läsa det som är kvar också. Generellt sägs det att vi inte kommer att bifalla några uppseendeväckande eller viktiga motioner.

Men än mer tid ska jag lägga på en bok som jag just har hämtat ut från ICA Kvantum. Det är en bibelkommentar The Gospel of Matthew, skriven av Daniel J. Harrington. Kommentaren ingår i serien Sacra Pagina och jag har använt kommentarer ur den serien tidigare. De håller hög kvalité, är insatta i kyrkans stora tradition och har ofta särskilda infallsvinklar. Jag kommer ivrigt att  ta mig an Matt 11:12 och 16:26 till att börja med. I den kommentar jag själv arbetat på en tid och som nu börjar bli färdig har jag arbetat med problemen och då är det extra intressant att se vad andra skrivit. Jag läste i veckan Daniel Hjorts kommentar och Tom Wrigths kommentar till Matteusevangeliet och båda har undvikit problematiken. Så kan man också lösa det. Jag är glad att jag tog min också de svåra bibelställena.

Nu ska jag strax ge mig iväg. Tyvärr blir det en timmes väntan i Alvesta. Någon frågade en annan vad han tyckte om Alvesta. Svaret löd: Jo, bra. Det går lätt att ta sig därifrån.

Det dröjer en vecka innan jag återkommer med rapporter. Ha det så bra - så länge.

Apg 5:33-42

³³ När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴ Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund ³⁵ och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. ³⁶ För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. ³⁷ Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸ Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. ³⁹ Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De lät sig övertygas. ⁴⁰ När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹ Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. ⁴² Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

V 33 Rådet reagerar mycket starkt och vill först döma dem till döden. Apostlarna har hädat Gud och skymfat Israels ledare. Men då ingriper Gamaliel. Han var farisé, i sin tur lärjunge till Hillel (50 f Kr-10 e Kr) och som sådan inte principiellt avvisande till dem dödas uppståndelse.[1] Gamaliel, Paulus lärare enligt 22:3, var högt aktad av folket. Det vittnar v 34 om och även andra källor än NT. I 15:5 ser vi att inte bara Paulus utan även några andra fariséer blev kristna.

V 34-40 Gamaliel bryr sig inte om de kristna, men har erfarenheter av tidigare Messias-rörelser. De har alla misslyckats eftersom de varit människoverk. Rådet hör vad han säger men handlar ändå kluvet. De bestämmer sig för att piska apostlarna. Gisselstraffet omtalas i Matt 10:17, 23:34, Apg 22:19, 26:11 och 2 Kor 11:24. Det användes av både judar och romare. Den judiska praxisen gick tillbaka på 5 Mos 25:2-3, högsta straffet var 40 slag. Det är inte säkert att alla slagen utdelades. Sedan förbjöd man dem ännu en gång att förkunna i Jesu namn och lät dem gå.

V 41-42 Apostlarna var glada, en hållning som kan vara svår för oss att förstå. De första kristnas ideal var emellertid att vittna med sina liv och genom dessa bestraffningar blev vittnesbörden starka och trovärdiga, se också Matt 5:10 f. Andra kända och svårare förföljelser som gagnade evangeliets utbredande skedde under följande kejsare:

Nero                                    54-68

Dominitianus 81-96

Decius                                 249-251

Diocletianus                        284-305

Martyrernas blod kom att fungera som ett utsäde när berättelserna om deras död spreds sig, skriver kyrkofadern Tertullianus, 150-, e Kr.[2]

---

[1] I kommentaren till Matteus har jag utförligt behandlat fariseismen.

[2] Tertullianus är en av de tre antignostiska fäderna. De övriga var Irenaeus och Hippolytus. Han är född i Kartago. Han var mycket lärd. Han var jurist till professionen och skrev flera böcker mellan åren 195-220, bland andra Apologeticum. Han anslöt sig senare till montanismen.

Jordan B. Peterson, den svenske utrikesministern och Joel Halldorf

En av de böcker som kommit till mig är Jordan B. Petersons bok 12 livsregler - ett motgift mot kaos. Varje livsregel får ett kapitel och jag har läst två kapitel. Mycket intressant. Jag gillar verkligen den mannen. Det betyder inte att han är alltigenom bibliska men det har heller aldrig gett sig ut för att vara. Peterson är filosofisk bevandrad och har genom egen forskning och tankemöda skrivit den här boken. Han grundar eller finner åtminstone grund för sina funderingar i religionen och då inte bara kristendomen utan också från de asiatiska religionerna. Han är inte bara bevandrad utan han drar sina slutsatser från forskningen. Samtidigt medger han att mycket inte är åtkomligt för forskningen.

Det kanske till och med är så, om jag förstått saken rätt, att det mesta inte är åtkomligt för forskningen. Frågor som rör en människas tankar, upplevelser, smärtor, erfarenheter, mening och så vidare är inte alls åtkomligt för vetenskapen. Vetenskapen erbjuder med andra ord ytterst begränsade redskap. Vetenskapen utgör endast en liten del av Varat.

När jag läser avbryter Kari och börjar citera från Expressen. Jordan B Peterson har tydligen svarat på den svenska utrikesministerns oförskämdheter. Peterson kan knappast vara ovan vid sådan påhopp men när en offentlig person som Margot Wallström som representerar ett helt land är oförskämd svarar han. Eller kanske var det så att han fick frågan och därför svarade. Peterson säger:

Jag ser inga bevis på att hon vet något alls om vad hon pratade om.

Det är inte första gången men i bästa fall sista gången som Wallström gör bort sig. Hon har tidigare flera gånger uttalat sig om Israel på¨ett sätt så att hon inte längre är välkommen till Landet. Men kanske får vi snart en ny regering och då också en ny utrikesminister. Du kan läsa artikeln där Jorda B. Peterson svarar genom genom att klicka här.

Det sägs att Peterson provocerar. Det tror jag inte är alldeles klart. Eftersom han strävan är att vara saklig och eftersom han menar sig ha funnit något värt att dela med oss andra tror jag hans syfte är betydligt mer allvarligt än att uppträda som något slag av stå-upp-komiker. Nej, snarare är det så att människor blir provocerade just därför att han är seriös.

När jag plockade fram intervjun i Expressen fanns där flera artiklar. Peterson blev tydligen populär på kort tid i Sverige eller är han bara ett villebråd? Jag vet inte, men när jag läser Joel Halldorfs lärda påståenden blir jag än en gång lite betänksam. Jag tycker Halldorf gör det alldeles för lätt för sig när han reducerar Peterson och hans insikter till "enkel dygdeetik". Det låter nästan arrogant för att vara ärlig. Jag kan inte säga att jag känner Joel Halldorf men han har ju blivit en ganska stark röst i opinionen. Förhoppningsvis välförtjänt, men här gör han ingen stark insats.

Halldorf som är teolog säger att Peterson underskattar gemenskapens betydelse och nåden! Jamen, Peterson predikar väl inte kristendom!? Det är klart att han inte stryker under den kristna kyrkans betydelse än mindre den kristna nåden. För det första hämtar Peterson insikter från alla religioner och för det andra handlar hans budskap inte om gemenskaper eller nåd. Men trots det individualistiska perspektivet är det fortfarande fel, enligt min mening, att reducera Petersons tankar till "enkel dygdeetik". Det är att vilseleda läsaren.

Så hände det att det för en gångs skull, också på svensk mark, samtalades om något för oss män och kvinnor väsentligt. Då får man inte göra som Wallström och Halldorf.

Apg 5:27-32

Så fortsätter vårt studium över Apostlagärningarna och här ser vi hur de kristna förhöll sig till en fientlig överhet. Vi är i kapitel 5.

²⁷ När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem ²⁸ och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!" ²⁹ Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. ³⁰ Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. ³¹ Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. ³² Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."

V 27-28 I 4:18 har Rådet förbjudit apostlarna att tala i namnet Jesus. 

De har med andra ord lagligt grund att ingripa. Översteprästen inleder högtidligt, formellt och stramt: Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Översteprästen undviker att uttala Jesu namn. När han sedan fortsätter med att säg att de fyllt hela Jerusalem med den kristna läran kan det ses som fullbordandet av den första missionsetappen. De skulle vittna om uppståndelsen först i Jerusalem, sedan i Samarien …

Petrus har i tidigare tal anklagat Rådet för att ha dödat Jesus och nu säger prästen att de vill ”att hans blod ska komma över dem”. Vi kan förstå detta på ett positivt sätt, men självklart uppfattade de det inte så.

Samtliga apostlar är överens om att de måste lyda Gud mer än människor. Svaret är principiellt viktigt och låter oss veta något om urförsamlingens förhållande till myndigheterna. Orden är också avgörande för att förstå berättelsen i v 33-42.

Jesus hade varit kritiskt lojal mot myndigheterna och de första kristna intog samma hållning, se till exempel hur Paulus uppför sig i 23:1-5. Paulus ville att vi skulle be för överheten, 1 Tim 1:2 ff, och menade att den inte bär svärdet förgäves, Rom 13:1-7. Den judiska överheten i synnerhet, men också den hedniska i allmänhet ansågs vara tillsatt av Gud, se Jes 45, Jer 21:7, 10, Dan 2:21 och 37 eller Jesu ord i Joh 19:11.

Men det finns gränser. Överheten kan missbruka sin makt och bli gudsfientlig, 1 Kor 2:8. När makten intar Guds plats och kräver orättfärdig lydnad gäller sannolikt ordet i 5:29 om att lyda Gud mer än människor.

V 29-32 är det fjärde av de fem tal av Petrus som Lukas återger. Det är inte särskilt utförligt men vi ser hur han framhåller kerygmat, det vill säga Jesu död, uppståndelse, upphöjelse, möjligheten till omvändelse och förlåtelse. Vi lägger märke till att det är de som lyder Gud som får del av den Helig Ande och kan bli frågande inför detta. Vi vill hellre säga att det är den som tro på Gud som får den av den Helig Ande, Joh 7:39.

I Hebréerbrevet upptäcker vi ett liknande förhållande när vi jämför Apg 16:31 (Hebr 11:1) med Hebr 5:9. Lösningen på detta kan bara vara att tro och lyda betyder ett och detsamma. Jesus säger i Joh 14:23:

Om någon älskar mig så håller han fast vid mitt ord

Apg 5:17-26

5 ¹⁷ Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund ¹⁸ och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. ¹⁹ Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: ²⁰ "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!" ²¹ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa.

V 17 Lukas låter oss förstå att sadducéerna är avundsjuka på den framgång församlingen har och därför tycker sig vara tvungna att sätta stopp för utvecklingen. De ville bevaka sin egen ställning som nu var hotad. Det grekiska ordet zelos, i FB översatt med avundsjuka kan också betyda trosnit. 1917 översätter med nitälskan.

V 18-20 Här sägs att alla apostlarna fängslas, men i v 19 att en ängel befriar dem. De får också veta av ängeln att de ska bege sig till templet och tala mer med folket om allt som hör till det kristna livet. Lägg märke till att det kristna livet här är ett nytt liv, snarare än en ny lära, v 20.[1]

V 21a innehåller det grekiska ordet akousantes som kan översättas med antingen ”när de hörde det” eller som Giertz gjort ”när de lydde det”.

När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna. ²² Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³ "Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴ När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵ Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶ Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.

V 21b Stora Rådet sammankallas och de diskuterar sinsemellan av vad som nu ska ske. Men så får de veta att fängelset är tomt och att apostlarna redan befinner sig på tempelplatsen och talar med folket. Lukas beskriver Rådets förvirring på ett mästerligt sätt, inte minst i Giertz översättning. Återigen förstår vi att folket oftast stått på församlingens sida, se 2:47, 4:21 och 5:13.

---

[1] Självfallet finns ingen motsats mellan de två i sak, men begreppen lära och liv har ofta uppfattats olika och spelats ut mot varandra, därav kommentaren.

24 söndagen ef Trefaldighet

Vilken dag! Jag ska inte förneka att Hammarbys match mot Östersund var viktigt. Om vi hade besegrat Östersund hade vi fått spela i Europa nästa år och det var vad vi ville. Men bollen är rund och det blev oavgjort. Med andra ord inget spel i Europa nästa år. Men det kommer nya matcher.

Samtidigt har dagen varit en högtisdag eftersom Kari och jag har fått fira Högmässa i Gamla Hjelmseryds kyrka. Det känns som att komma hem och ärligt talat att på ett legitimt sätt få komma bort från den dagliga kyrkokampen.

Den första bilden talar om att komma inför Guds ansikte. Det gör vi genom skriftemålet och genom att sjunga Gloria. Något senare när evangeliet har lästs och jag dels har fått vittna om Guds trofasthet och dels har fått förmedla Gud budskap till församlingen får vi alla del av det levande Brödet.

Det var gott om folk som kommit samman för att tillbe denna 24 söndagen efter Trefaldighet och det gladde mig mycket att fler få vår Koinonia valt att fira högmässan här.

Hammarbys placering i Allsvenskan är viktig men det finns sådant som är än viktigare.

10 böcker på en vecka

De senaste dagarna har ägnats åt läsning av olika slag. Det började med att vi på kyrkomötet förärades boken Vägen Vidare av den inte okände K G Hammar. Han är en av mina antagonister och jag tvekade om jag ens skulle ta emot boken. Men det gjorde jag. Det visade sig att boken innehåller ett antal meditationer över Dag Hammarskjölds vägmärken. Här är de sju stycken. Jag kan inte skryta med att jag läst hela boken än mindre mediterat över texterna, men när jag läste det första kapitlet på vägen tåget, på vägen hem infann sig en känsla av ödmjukhet. K G Hammars föredrag vid invigningen av Dag Hammarskjöld leden vittnar om beläsenhet. Visst har jag läst K G Hammar tidigare (Det som hörs) och också då fick jag tänka till, men jag köpte inte alls hans tankar. Den här gången är det annorlunda. Till exempel skriver han på sid 18: "Bägarens stolthet är drycken. Vad betyder sedan dess brister?". Enkelt men tänkvärt. Eftersom jag inte tänker berätta mer om boken skriver jag bara att texten om offret är utmärkt: "Offret handlar om att kunna koppla ort sitt jag ... "

Den andra boken fick jag på Stiftsstyrelsen häromdagen. Den heter Skapelsetid - handbok för Svenska kyrkans arbete för en hållbar utveckling. Inte heller den boken är något jag skulle ha investerat om inte det vore som så att jag plötsligt var ledamot i Förvaltarutskottet. Det är en studiebok och innehåller en massa fakta. Den får jag nog ta mig an på tåget tillbaka till Uppsala. Kyrkomötets andra session börjar om någon vecka. Förvaltarutskottet har dessutom rekommenderat fem andra böcker för fortbildning så det lär bli en del hållbarhetsteologi framöver. Eller skapelseteologi som vi brukar säga.

Den tredje boken kom i onsdags från från Växjö stift. Det är Växjö stiftskalender 2018-2019. Tills vidare tänker jag mest på mor och far eftersom de alltid fick mitt exemplar.

Inte heller den fjärde boken är läst eftersom jag fick den i går. Den heter Som en rörelse - på spaning efter diakoni i vår tid. Den är resultatet av ett projekt där två diakoner fått tillfälle att inspirera till samtal om diakoni. Jag år en omedelbar känsla v att detta är en sådan där bok som har stor betydelse för författarna men där läsekretsen förmodligen är rätt begränsad.

Den femte och sjätte boken är två böcker som stuckits i min hand av en kär broder som menar att jag "måste" läsa dem. Den femte är Sebastian Stacksets bok Bara ljuset kan besegra mörkret och Simon Ådahls bok Den oväntade resan. Det är två fascinerande böcker om hur den Helige Ande verkar i och genom oss skröpliga människor.

Märkligt,  men sant att  inte mindre än sex böcker kommit i min väg utan att jag bett om det. Jag har ingenting emot det. 

Den sjunde, åttonde och nionde boken kom med posten från Adlibris idag. De hade jag beställt av get intresse. Tyvärr var de åttonde boken försenad så den kommer nästa vecka. Jag hade beställt två böcker om Matteusevangeliet. De senaste veckorna har jag jobbat på ett bibelteologiskt manus över Matteusevangeliet. Jag har nämnt om det tidigare och kommer att återkomma till det. Därför formligen kastade jag mig över En guide till Matteusevangeliet av Daniel Hjort. Guiden ingår i serien Bibelguiden. Det visade sig ganska snart att den inte är så utförlig som den jag kommer ut med i februari-mars. Denna är mer "vetenskaplig" och mer kortfattad. Så här lång har jag bara läst inledningen och kommentaren till det eskatologiska talet eftersom jag ska predika över det på söndag och nästa söndag.

Den åttonde boken ska jag läsa snarast och återkomma till. Det är Jordan B Petersons bok 12 livsregler - ett motgift mot kaos. Jag har bloggat om honom tidigare och vill du läsa vad jag skrev för ett år sedan om honom kan du klicka här. Jag ser mycket fram emot att lä'sa honom och menar att han har mycket att säga vår tid.

Den nionde boken ska jag spara till ett bra tillfälle, Den heter Lazarus och är skriven av Lars Kepler. Har du läst hans tidigare böcker?Gillar du kriminalromaner? Läs den!

Den tionde boken som jag väntar på är en kommentar till Evangelium enligt Matteus. Det är en bok på engelska som ingår i serien Sacra Pagina.

Gudstjänstutskottets betänkande 2018:4, Nystart av församlingar

Dessa dagar består av läsande, ganska mycket läsande eftersom det är dags att förbereda sig för kyrkomötet. I denna andra session är det meningen att vi ska besluta i mer än 100 ärenden. Det är 95 motioner men inledningsvis ska vi besluta om budget med mera.

Det var extra intressant för mig att läsa betänkandet, det vill säga utskottets förslag till kyrkomötets beslut, om nystart av församlingar. Jag skrev om denna motion i en tidigare blogg som du kan läsa genom att klicka här. Det kom inte som någon chock att utskottet föreslår avslag på motionen. Det är stort bara att den skrivit och förhoppningsvis kommer att återkomma på olika sätt framöver. Men det var motiveringen som ingav hopp. Vilken de är?

Utskottet skriver att det är församlingen som har ansvaret för att den grundläggande uppgiften blir utförd. Utskottet menar helt enkelt att motionen hör hemma i kyrkofullmäktige. Kyrkofullmäktige kan besluta att omstarta en församling! Det kan handla om en landsortsförsamling där det allt mer sällan firas gudstjänst men också om ett distrikt som de facto har en aktiv gudstjänstfirande församling.

Häromdagen samlades stiftsfullmäktige i Växjö stift och där beslutades om att starta en ny församling, Ekenässjöns  församling. För närvarande ingår Ekenässjön i Vetlanda församling. Det är ett resultat av stordriften! Men nu har Ekenässjön som är en alldeles egen ort insett att den kan  utgöra egen församling. I praktiken har de egen kyrka, egen präst och eget ansvar samtidigt som församlingen ingår i Vetlanda pastorat. Det riktigt roliga tycktes mig vara att man var glad åt utvecklingen! Fler församlingar!!!!!!!!!!!!!!!

Det var också ett huvudargument när man beslutade om stordriften. att avlasta svagare församlingar och stärka dem andligt. Nu återstår att se om det finns tillräckligt många alerta kristna lekmän för att det ska kunna förverkliga. Lekmännen kan ju menar jag förverkliga församlingen i hemmet vilket förmodligen är enklare.

I betänkandet sägs också att motionen väcker ett antal obesvarade frågor. Vem är det som ska avgöra när ett program för nystart ska användas? Här finns också risken att besluten stannar vid att vara pappersprodukter, skriver man.

Även om kyrkomötet avslår motionen har det med andra ord visat på andra vägar som enligt min mening är bättre och mer framkomliga. Men den springande fråga är; Finns det ansvarstagande kristna? Det kan räcka med en handfull för att fira gudstjänsten hemma, men att ansvara  för en kyrkans grundläggande uppgift; fira gudstjänst, undervisa, öva diakoni och idka mission bhövs det förslagsvis 120 aktiva bekännare.

Nej, nu måste jag läsa vidsare.

Apg 5:12-16

Den följande sammanfattningen av urkyrkans liv skiljer sig från de två tidigare på så sätt att här betonas just kraftgärningarna, ”tecknen och undren”. Också i v 15 betonas kraftgärningarna och hur Petrus skugga kunde bota. Det förefaller som att folket hyste en folklig tro på Petrus förmåga. Det är osäkert om Lukas själv tror så, men det finns en liknande berättelse i 19:12.

5 ¹² Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. ¹³ Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem. ¹⁴ Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ¹⁵ Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. ¹⁶ Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

I vår tid råder delade meningar om kraftgärningarnas plats och betydelse. Tyvärr har det ofta skett en polarisering mellan dem som är för och dem som är emot ”tecken och under”. Vissa tider har just ”tecken och under” fått en för stor plats, ofta i kombination med en karismatiskt präglad teologi. De som är emot har antingen helt förnekat övernaturliga inslag, såsom liberalteologin, eller ansett att ”tecken och under” var begränsat till apostlarnas tid. Jag menar att sanningen snarast ligger mitt emellan. Det är självklart så att Gud är Gud och Hans rike emellanåt visar sig i ”tecken och under”, men samtidigt ligger det i själva definitionen av ”tecken och under” att de är ovanliga, annars vore det inga ”under”.

Det finns 14 berättelser i Apostlagärningarna som beskriver ”tecken och under”.[1] Kom ihåg att det är Gud som gör dessa gärningar genom Jesu namn eller genom apostlarna. De senare är Guds lydiga redskap, se 2:22, 43, 3:6, 16 och 4:30. Dessa ”tecken och under” skapade en viss distans till folket, men detta ska knappast uppfattas som någon fientlig distans.

Av v14 förstår vi att alltfler kom till tro på Herren. Den grekiska texten säger att de som kom till tro ”lades till Herren.” Lukas gör det tydligt att det är Herren som är subjektet. Det är Herren som vinner människor till sig. 1917 och Giertz översätter med att ”de kom till tro och fördes till Herren”, se också 11:24.

I 4:29–30 ropade och bad de första kristna endräktigt till Gud: ”… räck ut din hand för att bota och låta tecken och under ske”, v 30. Vi gjorde då fem konstateranden beträffande bönen, se kommentaren till dessa versar. Bönen kulminerade i att platsen där de satt skakades och de uppfylldes av den Helig Ande.

Bönen slår en bro mellan himmelen och jorden. Bönen pågår samtidigt i himmelen, i den andliga världen och på jorden. Jesus lärde oss följaktligen att be: Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Gud föredrar att verka genom våra böner.

Det är Gud som handlar, men Petrus som räcker ut sin hand. Martin Luther förstod också detta och myntade det latinska uttrycket Ora et labora, be och arbeta.

---

[1] Apg 3:1-4:22, 5:12-16, 6:8, 8:4-13, 9:10-19, 9:32-35, 9:36-43, 13:4-12, 14:1-7, 14:8-18, 14:19-20, 16:16-40, 19:8-20, 20:7-12, 28:1-10.

Om regeringsbildningen

Det är inte lätt att förstå vad som egentligen händer i samband med regeringsbildningen. Kan ni hjälpa mig?

Det är ingen hemlighet att jag tycker illa om socialdemokratin, OBS inte om socialdemokrater. Ibland gäller det att skilja mellan sak och person. Det grundläggande skälet till att jag gör det är deras utstuderade sätt att behandla och försöka regera över Kristi kyrka. I bästa fall beror det på ren oförståelse för Kristi sak och i sämsta fall handlar det om ren ovilja. Men även socialdemokratins anspråk på att bestämma över människor, reducera dem till väljare och i socialistisk mening få oss att tro att vi är till för staten. När all överhet enligt kristen tro är till för människorna. Nåja, efter många decenniers maktutövande vill man naturligtvis använda sin makt för att behålla makten. Har inte det blivit uppenbart i Stefan Lövéns "arbete över blockgränserna" men bara om han själv får vara statsminister "eftersom vi är största partiet".

Men nu börjar det också stå alltmer klart för oss var vi djupast sett har Centerpartiet. Inom kort måste de välja mellan vad som kallas höger eller vänster. Och ingen vet hur de kommer att välja. Centerpartiet har under decennier anpassat sig till än det ena och än det andra. Vi får se om de gör det igen. Därför är det lite underligt att höra Annie Lööf tala om "partiets värderingar" som gör det helt uteslutet att ens tänka sig att Sverigedemokraterna skulle stödja en konservativ regering.

Det jag inte begriper är hur (S) och (C) å ena sidan talar om alla människors lika värde, en man och en röst, demokrati och öppenhet och å andra sidan så till den grad utestänga Sverigedemokraterna. "Vi delar inte deras värderingar". Nähä, det behöver ni inte, men säger inte era egna värderingar att ni ska lyssna till alla, samtala och förmodar jag om det behövs också förhandla, ja till och med samregera? Är det inte vad era värderingar säger?

Hur är det möjligt att i ett demokratiskt land inta en sådan hållning mot 1,1 miljoner svenskar? Ni har röstat fel. Era röster är bortkastade. Ni behövs inte. Det är detta jag inte begriper. Med min ringa politiska förståelse inser jag ändå att politikerföraktet nu måste tillta rejält. Vad ska 1, 1 miljoner svenskar tänka om en sådan hållning (C) intagit? Inte kan de väl visa förståelse? Ska de kanske låta bli att rösta i nästa val.

Nog får man intrycket att den hållning (C) visar är djupt odemokratisk. Är det så att den egna makten är viktigast. Kan det vara så att ett litet vågmästarparti som (C) och (L) kan tänka sig gå till vänster trots att de därmed ger upp sina egna värderingar och trots att de kommer att falla offer för (S) i kommande förhandlingar?

Det kan inte hjälpas att jag uppfattar vissa politiker som hycklare. Det är en sak, en självklar sak, att de behöver kompromissa samtidigt som de håller fast vid sina värderingar. Men det är något annat att säga förneka andra att hålla fast vid sina värderingar, ta avstånd från (SD) i rädsla över att de ska få inflytande. Är inte (C) så säkra i sin vardag att de kan samtala med och kanske göra upp med (SD)? Har de så dåligt självförtroende att det är omöjligt? (M) och (KD) verkar tryggare även om de också är lite ängsliga. Det är inte bra om den hållning (C) och (L) uppvisar ska ligga till grund för regeringsbildningen. Och ändå tycks det bli så.

Läget är något liknande i kyrkomötet som börjar om ett par veckor. Då får jag se hyckleriet på nära håll. Inte så roligt men med ålderns rätt har jag börjat vänja mig.

Apg 5:1-11, forts

Oj, då. Upptäckte just att jag inte fick med hela kommentaren till Apg 5:1-11. Här kommer fortsättningen och avslutningen på det avsnittet.

5 ⁷ Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. ⁸ Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." ⁹ Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." ¹⁰ Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. ¹¹ Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det.

V 7-11 När Safira ställs inför Petrus tycks hon inte känna till vad som hänt. Hon kommer för att fråga efter sin man. Petrus ger henne då en möjlighet att berätta om deras svek, men hon vidhåller sveket och domen över hennes liv blir detsamma som för hennes man.

Det kan finnas flera skäl till att Lukas har tagit med denna berättelse. För det första har det sannolikt hänt och alla talade om och mindes den. Därför bör berättelsen finna s med i Apostlagärningarna. För det andra skildrar Lukas en drastisk form av kyrkotukt. Han illustrerar vad det betyder att medvetet förgripa sig på det heliga. För det tredje kan vi förstå hur Gud verkade genom apostlarna via de andliga nådegåvorna, här kunskapens ord, gåvan att skilja mellan andar, visdomens ord och kraftgärningarnas gåva. Det fjärde skälet kan väl vara att skildra ett straffunder, det vill säga det handlar också här om ”tecken och under”, se 4:30 och 33.

I v 5 och 11 betonas att stor gudsfruktan, en ödmjuk respekt kom över församlingen, se också 3:10. Detta är första gången som Lukas använder ordet församlingen, även om saken varit för handen hela tiden.[1]

---

[1] Ordet församlingen används 23 gånger i Apostlagärningarna, 5:11, 7:38, 8:1, 3, 9:31, 11:22, 26, 12:1, 5, 13:1, 14:23, 27, 15:3, 4, 22, 41, 16:5, 18:22, 19:32, 39, 40, 20:17 och 28.

Apg 5:1-11

Ananias och Safira försöker bedra den helige Ande. Många bibelläsare frågar sig hur Gud kunde vara så sträng att Han dödade Ananias och Safira. Det kan vara en fråga men berättelsen handlar om hur de försöker lura Gud.

5 ¹ Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom ² och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter. ³ Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? ⁴ Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." ⁵ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. ⁶ De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

V 1 börjar i den grekiska texten med ett MEN en man … Så står det också i 1917 års översättning. Lukas vill betona ett motsatsförhållande till det föregående. Han har talat om Andens verk, MEN nu sker ett andra motangrepp. Ananias och hans hustru försöker lura den andefyllda församlingen. När de kristna släpper in moralisk korruption, kompromissar med sin ärlighet eller hycklar för att vinna anseende är den goda atmosfären dödligt hotad.

V 2 Vi får veta att hans hustru redan från början var medskyldig. Ananias och Safira har bestämt sig för att – grekiska nosfizesthai, vilket betyder att de låtsades bära fram hela köpesumman, men de tog undan, försnillade en del av den. Det var aldrig fel att de valde att behålla en del av egendomen för egen räkning, utan felet var att de ljög och hycklade. Aposteln Petrus har fått förhandsinformation genom den Helig Ande och han frågar därför varför satan fått uppfylla deras hjärtan.

Paulus skriver att ”syndens lön är döden”, Rom 6:23 och berättelsen om Ananias och Safira får ses som en illustration av denna sanning. Det sista som sker i dödsprocessen är begravningen och vad som sker därefter ligger i Guds händer.