När jag talar om och faktiskt också menar att det är lätt att bygga kyrka eller rättare sagt församling tror jag de flesta av er förstått att man måste göra en ny definition av själva begreppet kyrka eller församling. Det var biskop Bo Giertz som öppnade ögonen för mig när han i ett brev skrev att vi i vår prekära situation kanske kunde lära något av Nya testamentet. Det kan låta som en självklarhet. Biskopen skrev att det kan finnas sådant i Nya testamentet som vi i vår generation har förbisett. Och sannerligen är det så.
När jag har försökt fördjupa mig i Bibel och tradition har jag alltmer insett att ekklesian, det grekiska ord som översätt till kyrka eller församling är något helt annat än det vi upplever i våra dagar. Förvisso är det så att årtusenden förändrar saker och ting, också kyrkobegreppet, men det hindrar inte att vi under resan tappat bort väsentligheter.
I Skriften är det individens relation till HERREN som står i centrum. När den relationen upprättas placeras individen i en gemenskap kallad ekklesia. Kyrkan består av människor som lever i relation till Herren Jesus. Dessa människor ingår i hans hushåll. De är lemmar i hans kropp och de är levande stenar i hans tempel. Tillsammans utgör de en gemenskap av kött och blod.
Så sent som häromdagen hade jag ett långt samtal med en broder med anledning mitt kyrkopolitiska engagemang. Det handlade om kyrkans organisation och nödvändigheten av en sådan. Organisationen är föränderlig och ska i bästa fall gagna organismen. Det var ett bra samtal som pekade på nödvändigheten att arbeta på ett rätt sätt, vi vårt fall på ett demokratisk sätt. Att jag sedan aldrig kunnat förlika mig med att kyrkan ska skötas demokratiskt hör till bilden. Ofta har människor försökt peka på att kyrkan innerst inne är en organism, liksom för att gjuta olja på vågorna som uppstått. Men även då har det varit något som inte slagit an i mitt inre. Tills jag äntligen kunde se att kyrkan inte är en organism. Kyrkan är inte heller en organisation. Kyrkan är en kyrka! Kyrkan är en gemenskap med Herren Jesus. I tiden består den av människor av kött och blod. Det är en gemenskap av människor som håller fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Den gemenskapen kan inte reduceras till en organism. Inte heller till en organisation. Inte heller räcker det med att beskriva den som en organism med en organisation.
När jag läser om ekklesian i Nya testamentet ser jag hur den med nödvändighet frigörs från den judiska gemenskapen. Det sker på tre sätt redan i Apostlagärningarnas andra kapitel. För det första skilde den sig från den befintliga judiska gemenskapen därigenom att människor häll fast vid apostlarnas undervisning. Detta självklara faktum gjorde att de inte kunde ha gemenskap med alla dem som inte höll fast vid den. Kan det vara likadant idag? Självklart kan det det. Det finns många, särskilt högkyrkliga, som inte tycker sig kunna "vara ett" med Svenska kyrkan. Inte så få vet ens var de ska höra Guds ord.
För det andra tvingades därför de kristna samlas i hemmen. De kunde inte tillbe Herren Jesus i synagogan så var skulle de vara om inte i hemmen? Här menar jag vi anar en springande punkt. Hur ser det ut i hemmen? Samlas kristna bröder och systrar där? Hur länge ska man nöja sig med att inte kunna gå till en avfallen kyrka? De första kristna kunde inte låta bli att samlas. De ville läsa, lyssna, samtala, be och lovsjunga. Kan dagens kristna vara utan det i sin vardag?
För det tredje bröd de bröd i hemmen. Jesus hade knutit sin närvaro till nattvardens bröd och vin. Varför skulle inte vi kunna fira nattvard i hemmen? Jag bara frågar. Vet vi bättre än de första kristna? Tror inte det.
Det är lätt att bygga kyrka - lika lätt som att kristna inte nöjer sig med utgöra en bönegrupp, en samtalsgrupp eller sjunga i kör. Där de kristna samlas där är församlingen.
De förhärskande definitionerna av en församling som juridisk, ekonomisk, territoriell eller politisk håller inte längre. Vi behöver på nytt få upp ögonen för ekklesian och inte bara det utan också börja ta ansvar för att vi tillsammans är församlingen när vi är församlade!
När jag har försökt fördjupa mig i Bibel och tradition har jag alltmer insett att ekklesian, det grekiska ord som översätt till kyrka eller församling är något helt annat än det vi upplever i våra dagar. Förvisso är det så att årtusenden förändrar saker och ting, också kyrkobegreppet, men det hindrar inte att vi under resan tappat bort väsentligheter.
I Skriften är det individens relation till HERREN som står i centrum. När den relationen upprättas placeras individen i en gemenskap kallad ekklesia. Kyrkan består av människor som lever i relation till Herren Jesus. Dessa människor ingår i hans hushåll. De är lemmar i hans kropp och de är levande stenar i hans tempel. Tillsammans utgör de en gemenskap av kött och blod.
Så sent som häromdagen hade jag ett långt samtal med en broder med anledning mitt kyrkopolitiska engagemang. Det handlade om kyrkans organisation och nödvändigheten av en sådan. Organisationen är föränderlig och ska i bästa fall gagna organismen. Det var ett bra samtal som pekade på nödvändigheten att arbeta på ett rätt sätt, vi vårt fall på ett demokratisk sätt. Att jag sedan aldrig kunnat förlika mig med att kyrkan ska skötas demokratiskt hör till bilden. Ofta har människor försökt peka på att kyrkan innerst inne är en organism, liksom för att gjuta olja på vågorna som uppstått. Men även då har det varit något som inte slagit an i mitt inre. Tills jag äntligen kunde se att kyrkan inte är en organism. Kyrkan är inte heller en organisation. Kyrkan är en kyrka! Kyrkan är en gemenskap med Herren Jesus. I tiden består den av människor av kött och blod. Det är en gemenskap av människor som håller fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Den gemenskapen kan inte reduceras till en organism. Inte heller till en organisation. Inte heller räcker det med att beskriva den som en organism med en organisation.
När jag läser om ekklesian i Nya testamentet ser jag hur den med nödvändighet frigörs från den judiska gemenskapen. Det sker på tre sätt redan i Apostlagärningarnas andra kapitel. För det första skilde den sig från den befintliga judiska gemenskapen därigenom att människor häll fast vid apostlarnas undervisning. Detta självklara faktum gjorde att de inte kunde ha gemenskap med alla dem som inte höll fast vid den. Kan det vara likadant idag? Självklart kan det det. Det finns många, särskilt högkyrkliga, som inte tycker sig kunna "vara ett" med Svenska kyrkan. Inte så få vet ens var de ska höra Guds ord.
För det andra tvingades därför de kristna samlas i hemmen. De kunde inte tillbe Herren Jesus i synagogan så var skulle de vara om inte i hemmen? Här menar jag vi anar en springande punkt. Hur ser det ut i hemmen? Samlas kristna bröder och systrar där? Hur länge ska man nöja sig med att inte kunna gå till en avfallen kyrka? De första kristna kunde inte låta bli att samlas. De ville läsa, lyssna, samtala, be och lovsjunga. Kan dagens kristna vara utan det i sin vardag?
För det tredje bröd de bröd i hemmen. Jesus hade knutit sin närvaro till nattvardens bröd och vin. Varför skulle inte vi kunna fira nattvard i hemmen? Jag bara frågar. Vet vi bättre än de första kristna? Tror inte det.
Det är lätt att bygga kyrka - lika lätt som att kristna inte nöjer sig med utgöra en bönegrupp, en samtalsgrupp eller sjunga i kör. Där de kristna samlas där är församlingen.
De förhärskande definitionerna av en församling som juridisk, ekonomisk, territoriell eller politisk håller inte längre. Vi behöver på nytt få upp ögonen för ekklesian och inte bara det utan också börja ta ansvar för att vi tillsammans är församlingen när vi är församlade!
4 kommentarer:
Tack Håkan för intressanta inlägg om att Bygga kyrka. En av utmaningarna med smågrupper (cellgrupper) är hur man hanterar tillväxten. Vad gör man när gruppen växer? Ibland pratar vi om celldelning. Det vill säga att dela upp gruppen för att kunna växa vidare. Min erfarenhet är att det är lättare sagt än gjort. Finns det goda erfarenheter, eller exempel på vad man ska tänka på?
Daniel Jaede
Men Jesus knöt också nattvardens sakrament till vigningens sakrament. Det vill säga, utan präst med fullmakt från Jesus ingen nattvard. Håller du inte med om att det är en absolut nödvändighet? Däremot kan mässan firas även utanför kyrkorummet förstås.
Jonas M
Nu har jag precis avslutat nästa blogg och jag tog aldrig upp vad Jonas alldeles riktigt skriver. Det gör jag gärna senare. Jonas har enligt mitt sätt att se det, det vill säga enligt den tradition vi står i, att det ska vara en präst som celebrerar. Jag kan bara nämna som kortast att jag numera celebrerar i hemmen. Jag kan naturligtvis besöka flera små församlingar om de vill och jag kan konsekrera 100 oblater som andra kan ta vidare ut i grupper. Vi är inte där ännu men praktiska lösningar finns alltid. Eller hur? Om man vill.
Tack Håkan för förtydligandet!
Jonas M
Skicka en kommentar