Lätt att bygga kyrka, del 3

Det var nödvändigt att avbryta förra bloggen om Robin Nyman eftersom den innehöll så många mänskliga tankar. Det var tvunget att stanna upp och reflektera. Nu kan jag fortsätta med nästa citat från Kyrkans Tidning.

I något skede började jag ifrågasätta om vi levde efter den vision vi hade i början. Då sa vi att vi skulle etablera något enkelt, som har låg tröskel, för människor att komma till. Vi hade valt bort ett stort paraply under vilket människor kände sig trygga. Jag ställde mig frågan om vi faktiskt gör det enkelt för människorna eller håller vi på att bli en exklusiv grupp för dem som har samma åsikt? Den här våndan växte sig allt starkare inom mig.

Jag har inte kommit halvvägs in i reportaget med det här citatet. Här finns flera saker som behöver redas ut.

För det första hade de valt bort ett stort paraply. Jag tror Robin tänker på Jakobstads svenska församling. Det hade de säkert också gjort och känslan som uppstår är lätt att föreställa sig. Otrygghet. Men när det kommer till det kristna ingår vi alla i "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka" vare sig vi vill eller inte, Det går inte att välja bort detta väldiga paraply utan att samtidigt upphöra att tillhöra den. Men det är nog så att många kristna sätter sin lit till organisationen, företaget, föreningen, territoriet eller kyrkbyggnaden. Och då ska man, så sant Herren lever, känna sig otrygg!

Jag fick frågan av en kär broder varför min bok Motståndsrörelser i kyrkans historia hade en kyrkoruin på omslaget. Då svarade jag att den konstantinska eran går mot sitt slut och att vi inte ska sätta vår lit till en kyrkobyggnad. Att göra så utgör inget annat en falsk trygghet.

För det andra. Nyman fortsätter enligt citatet ovan med att fråga sig om de verkligen levde efter sin vision att göra det enkelt för människor. Vad, om jag får fråga, skulle vara enkelt? Kanske att närma sig de kristna? Att våga gå in i lokalen de hyrt? Eller att tro? Det kan man arbeta på om man finner det viktigt, men för att komma till väsentligheter; det är inte enkelt för någon människa att bekänna sina synder. Det går inte heller att underlätta bekännelsen. Biskop Thidevall utmanade oss på sin tid genom att säga att Svenska kyrkan måste välja väg. Vill Svenska kyrkan anpassa sig (till världen), förvalta (byggnader, kyrkogårdar, sedvänjor) eller ta sig an uppdraget (att förkunna evangelium)? Och även om de tre till dels gå in i varandra måste uppdraget att förmedla syndernas förlåtelse vara överordnat. Och det kan bara göras i Andens kraft.

För det tredje. När vi håller fast vid de fyra b:na, bibeln, bönerna, brödsbrytelsen och brödragemenskapen ligger vi rätt. Herren verkar genom dessa nådemedel. Nyman brottades i stället med sina egna misslyckande. Självcentreringen är ett ständigt hot mot livet i den helige Ande. I stället för att brottas med vad vi tror vara vår gåva skulle vi be för, tänka på och förmedla evangelium till andra. Jag minns en broder som verkligen hade tröttnat på allt samfundsväsende. Han sa: Jag bryr mig numera inte om något annat än friden, rättfärdigheten och glädjen i den helige Ande. Jag tror Nyman också hamnar där till slut.

För det fjärde. Nyman säger att han var ängslig för att de skulle bli en exklusiv grupp som har samma åsikt. Jag förstår precis. I Svenska kyrkan påminner vi varandra ganska ofta om att vi inte utgör en åsiktsgemenskap, utan att vi är en trosgemenskap. Fel, fel och åter fel. Vi är i gemenskapen med Herren Jesus en helig gemenskap. I den meningen ganska exklusiv. Vi har dessutom alla förpliktat oss att ha Kristi sinne, det vill säga att tänka som han, känna och vilja som han

För det femte. Det finska försöket slutade med att Nyman lade ner Oikos. Vad var det de lade ner? La de ner Kristi kyrka? Eller vad var det? Om det inte var Kristi kyrka de lade ner kanske det var lika bra att de lade ner oikos.

Vi har klarat av halva reportaget i Kyrkans Tidning, nr 1 år 1918. Fortsättning följer.