Lätt att bygga kyrka, del 7

Nu står det klart att jag har funnit ett nytt sätt att definiera ekklesian, det vi översätter till kyrka eller församling. Den gamla lutherska definitionen om att församlingen är där "Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas" håller bra. Även om jag tillsammans med Giertz vill lägga till "Guds ord förkunnas rent och klart och innerligt" för att på så sätt stryka under och uppmuntra tron på den helige Ande. Men den här definitionen är idag otillräcklig eftersom församlingen uppträder på olika sätt. Församlingen är där kristna människor för-samlas också om där inte finns någon förkunnelse eller sakramentsförvaltning.

I Svenska kyrkan och då tänker jag kanske främst på Kyrkoordningen verkar man ha blandat möjliga och omöjliga definitioner. Man har helt enkelt kört fast i det organisatoriska och kan inte släppa territorium, demokrati och öppenhet. Den gamla lutherska definitionen framstår som obsolet. Det är enligt min mening absolut nödvändigt att bortse från Kyrkoordningen och att definiera ekklesian på nytt, återupptäcka och återerövra ekklesian. Det är vad jag försökt göra de senaste åren och det har blivit lättare sedan jag slutade min anställning.

Ekklesian är där kristna för-samlas förutsatt att Jesus är min ibland dem. Det räcker med två eller tre personer enligt Herrens ord. Där han är, är församlingen. Den samlas på olika platser. Jag har räknat ut att det i Rom bör ha funnits minst 6 000 (hus-)församlingar när den första kyrkan byggdes. Ända från Pingstdagen har de kristna samlats i hemmen och det har betraktats som giltigt. Det är giltigt också idag även om överheten inte alltid förstått det eller behandlat kristna därefter. Det är med sorg jag läser svensk kyrkohistoria. I hemmen har församlingen bestått av kristna i olika åldrar. De var aldrig uppdelade i barngrupper, konfirmander eller äldreverksamheter.

I en kommentar till förra bloggen fick jag en fråga om hur man gör när alltför många samlas för ett hem. Riktig är att man "bildar en ny församling". Egentligen ligger jag kvar i mycket av det som ingår i modellen Cellkyrkan även om jag uppdaterat den. När de församlade överstiger låt säga 14 personer till antalet blir det trång runt matbordet. Och framför allt det blir svårare att samtala på ett personligt sätt. När man närmare studerar församlingen i Nya testamentet ser jag att "alla" och "var och en" bidrog och ställer jag mig frågan hur många var de fram till dess? Den minsta enheten torde ha varit typ 15 personer. Jag vet inte hur barnen de facto deltog, men de var inte många. Emellertid vet jag att de kristna regelbundet samlades i större hus, kanske var de då 40-60 personer, men det betyder inte att den minsta enheten upphörde att leva och verka. För att återvända till svensk praktik så låt oss "bilda nya församlingar" när vi blir 14 personer eller fler. Då finns det numerärt sett underlag för två församlingar om 7 personer var. Men hur gör man och finns det bärighet?

Det framstår säkert som märkligt när jag skriver det men problemet är människorna. Är människorna införstådda med vad som ska ske? Var de det från början? Är de mogna, färdiga för det? Kanske inte utan medvetet arbete från början. Vad jag förstår finns det olika sätt att multiplicera dessa små församlingar. Ett är att "dela" men det är sällan särskilt lyckat. I varje fall inte om människorna inte vill. Ett annat sätt är att avskilja låt säga tre,fyra,fem, sex eller sju personer för att bli självgående. De bildar helt enkelt en "dotterförsamling" och håller kvar relationen genom att träffa den första församlingen till exempel en gång i månaden. Då blir det sammanlysning. Relationer är viktiga. Och om relationerna är viktiga kan faktiskt folk också mötas mellan gudstjänsterna. Ett tredje sätt är att alla kommer överens om att avsluta för att bilda två nya församlingar byggda på befintliga relationer. Då är frågan om de var för sig blir livskraftiga?! Men här vill komma med en för mig ny tanke. Kan en församling upphöra?

När vi talar om den lilla församlingen så är den församling genom att den samlas. Om de kristna inte för-samlas är de inte längre någon församling. Det är både enkelt och självklart. På den här lägsta nivån kan det fungera alldeles utmärkt. Det betyder att det är lika lätt att bygga församling som att avsluta bygget. En avslutning kan också vara en nystart för något annat. Men nu talar vi "organisation" och då får vi inte glömma bort att vi är kyrka alldeles oavsett det yttre. Men detta betraktelsesätt kan jag gärna upprepa att det är lätt att bygga kyrka!

Lätt att bygga kyrka, del 6

När jag talar om och faktiskt också menar att det är lätt att bygga kyrka eller rättare sagt församling tror jag de flesta av er förstått att man måste göra en ny definition av själva begreppet kyrka eller församling. Det var biskop Bo Giertz som öppnade ögonen för mig när han i ett brev skrev att vi i vår prekära situation kanske kunde lära något av Nya testamentet. Det kan låta som en självklarhet. Biskopen skrev att det kan finnas sådant i Nya testamentet som vi i vår generation har förbisett. Och sannerligen är det så.

När jag har försökt fördjupa mig i Bibel och tradition har jag alltmer insett att ekklesian, det grekiska ord som översätt till kyrka eller församling är något helt annat än det vi upplever i våra dagar. Förvisso är det så att årtusenden förändrar saker och ting, också kyrkobegreppet, men det hindrar inte att vi under resan tappat bort väsentligheter.

I Skriften är det individens relation till HERREN som står i centrum. När den relationen upprättas placeras individen i en gemenskap kallad ekklesia. Kyrkan består av människor som lever i relation till Herren Jesus. Dessa människor ingår i hans hushåll. De är lemmar i hans kropp och de är levande stenar i hans tempel. Tillsammans utgör de en gemenskap av kött och blod.

Så sent som häromdagen hade jag ett långt samtal med en broder med anledning mitt kyrkopolitiska engagemang. Det handlade om kyrkans organisation och nödvändigheten av en sådan. Organisationen är föränderlig och ska i bästa fall gagna organismen. Det var ett bra samtal som pekade på nödvändigheten att arbeta på ett rätt sätt, vi vårt fall på ett demokratisk sätt. Att jag sedan aldrig kunnat förlika mig med att kyrkan ska skötas demokratiskt hör till bilden. Ofta har människor försökt peka på att kyrkan innerst inne är en organism, liksom för att gjuta olja på vågorna som uppstått. Men även då har det varit något som inte slagit an i mitt inre. Tills jag äntligen kunde se att kyrkan inte är en organism. Kyrkan är inte heller en organisation. Kyrkan är en kyrka! Kyrkan är en gemenskap med Herren Jesus. I tiden består den av människor av kött och blod. Det är en gemenskap av människor som håller fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Den gemenskapen kan inte reduceras till en organism. Inte heller till en organisation. Inte heller räcker det med att beskriva den som en organism med en organisation.

När jag läser om ekklesian i Nya testamentet ser jag hur den med nödvändighet frigörs från den judiska gemenskapen. Det sker på tre sätt redan i Apostlagärningarnas andra kapitel. För det första skilde den sig från den befintliga judiska gemenskapen därigenom att människor häll fast vid apostlarnas undervisning. Detta självklara faktum gjorde att de inte kunde ha gemenskap med alla dem som inte höll fast vid den. Kan det vara likadant idag? Självklart kan det det. Det finns många, särskilt högkyrkliga, som inte tycker sig kunna "vara ett" med Svenska kyrkan. Inte så få vet ens var de ska höra Guds ord.

För det andra tvingades därför de kristna samlas i hemmen. De kunde inte tillbe Herren Jesus i synagogan så var skulle de vara om inte i hemmen? Här menar jag vi anar en springande punkt. Hur ser det ut i hemmen? Samlas kristna bröder och systrar där? Hur länge ska man nöja sig med att inte kunna gå till en avfallen kyrka? De första kristna kunde inte låta bli att samlas. De ville läsa, lyssna, samtala, be och lovsjunga. Kan dagens kristna vara utan det i sin vardag?

För det tredje bröd de bröd i hemmen. Jesus hade knutit sin närvaro till nattvardens bröd och vin. Varför skulle inte vi kunna fira nattvard i hemmen? Jag bara frågar. Vet vi bättre än de första kristna? Tror inte det.

Det är lätt att bygga kyrka - lika lätt som att kristna inte nöjer sig med utgöra en bönegrupp, en samtalsgrupp eller sjunga i kör. Där de kristna samlas där är församlingen.

De förhärskande definitionerna av en församling som juridisk, ekonomisk, territoriell eller politisk håller inte längre. Vi behöver på nytt få upp ögonen för ekklesian och inte bara det utan också börja ta ansvar för att vi tillsammans är församlingen när vi är församlade!

Lätt att bygga kyrka, del 5

Tänk vad glad jag blev när Robin Nyman kommenterade min förra blogg. Men samtidigt hoppas jag att jag inte har gjort honom ledsen med mitt sedvanliga frank och ofullkomliga språk. Efter vad han har gått igenom tror jag inte att han har gjort det. Snarare fundersam och kanske lite frågande. Därför denna blogg.

Saken att jag skrivit som jag har gjort är helt enkelt den att jag inte tror att vi människor alls kan bygga församling i biblisk mening. Än tydligare: Endast Herren själv kan bygga sin församling. Det är till en början inget annat jag menar.

För det andra behöver vi inte fler 1900-tals församlingar än dem vi redan har. Tänk vad besvärliga, ofullständiga och förlamade dessa församlingar är. Det är till och med så att riktiga kristna inte längre vill gå dit. Vi behöver inte fler sådana juridiskt-ekonomist-politiskt styrda församlingar. Vi behöver något annat. Vi behöver lära från Nya testamentet.

Vi behöver inse att vi ÄR församlingen. Du som läser detta, den grupp som samlas här eller där, den gemenskap du eventuellt ingår eller kommer att ingå i ÄR församlingen. Det är de kristna som är församlingen. Dessa kristna är födda av Gud. De har förklarats rättfärdiga och heliga. De är andligt myndiga och det som saknas i stor utsträckning är att de behöver se detta och leva därefter.

Att leva i och efter den helige Ande är inte svårt. De är att tillsammans med andra leva i förtröstan. Det är att hålla sig till apostlarnas undervisning som är Jesu undervisning, till bönerna, brödragemenskapen (koinonian) och brödsbrytelsen. Vart och ett av dessa fyra b:n behöver förklaras, fördjupas och efterlevas. DET är att bygga församling. För det behövs ingen juridik, ingen ekonomi och ingen politik. Det är detta jag menar med lätt.

Herren själv bygger sin församling genom att erbjuda människorna nåd, barmhärtighet och nyfödelse. Sedan fortsätter han att tala till dem, samtala med dem, äta med dem och dela vardagens liv.

Biskop Thidevall skrev i sin bok om Folkkyrkans tid att Svenska kyrkan reducerats till de fyra K:n. Vilka är dessa? Jo, kyrkbänken, kyrkorådet, kaffekokningen och kören! Det är 1900-talets folkkyrkliga modell och dess tid går mot sitt slut. Vi behöver komma tillbaka till det ursprungliga och enkla. Kanske inte lätta, men enkla.

Lätt att bygga kyrka, del 4

Den något provocerande titeln utgår från Kyrkans Tidning som i en rubrik skriver att det är svårt att bygga kyrka. Det går väl inte att bygga kyrka alls egentligen om vi ska vara noga? Herren Jesus ÄR kyrkan och någon annan kyrka behövs inte. Men om vi menar att vi behöver nya lokala församlingar, stora OCH små närmar vi oss sanningen. Men kvar står ändå faktum att inte heller den kan vi bygga, eller rättare sagt "en annan grund än den som redan är lagd" kan inte läggas. Bygga i meningen att vi bidrar kan vi göra. Hur då? Vi bidrar inte med vår tid, inte med vår förmåga, tanke eller kraft. Vi bidrar med oss själva! Genom att stå till Guds förfogande och genom att leva det liv som han har tänkt för oss.

Det är möjligt för människor att starta företag, bilda föreningar och sällskap, men också det kan vara nog så besvärligt. När det kommer till Kristi kyrka är grunden redan lagd och Herren själv har gett oss ritningen.

När jag läser reportaget i Kyrkans Tidning ser jag att Robin Nyman gjort som han blivit inspirerad till och som många före honom gjort. Det vi humoristiskt brukar kalla för att "köpa orgel och starta eget". Hur ser jag det? Förutom att jag kan läsa innantill ser jag att det hela slutade med att han "känner sig oduglig och värdelös". Men Gud har inte kallat oss att känna oss odugliga eller värdelösa. Robin, om du läser det här, du är inte oduglig och det du har varit med om kommer att bli till välsignelse. I Guds rike finns inga misslyckande, - bara erfarenheter.

Nyman lärde sig efter att Oikos lagts ner att inte skilja mellan andligt och världsligt. Det är utmärkt och en fantastisk insikt. Just de människor som verkligen vill följa Herren, göra hans vilja och stå till hans förfogande har lätt att bli andliga på skapelsens bekostnad. Det är en gåva att kunna se Guds närvaro i allt runt omkring en och att allt oftare ta följderna av insikterna.

Nyman redovisar flera insikter som jag tror kan komma till nytta när det är dags för nästa gemenskap och nästa erfarenhet. Han vill gå tjänandets väg. Han vill säga till oss andra "att gå till ett sammanhang där din gåva behövs och tjäna med glädje. Fundera inte på hur det hör ihop med en större helhet och hur det mekaniskt kan förändras". Nja, ett förtydligande kunde vara på sin plats. Vi lever i regel med en liten församling MEN ingår i Kristi kyrka. Vi lever i ett mycket stort sammanhang som är tydligt och kan beskrivas med hjälp av de fyra b:na (bibeln, bönen, brödragemenskapen och brödsbrytelsen) eller talar vi om Ord och sakrament. Detta sammanhang är liksom givet.

Jag var under förra veckan på dagar med nyvalda förtroendeledamöter av olika slag. Det var folk som valts till Stiftsstyrelsen, Domkapitlet och en rad stiftsanställda. I ett sammanhang talade biskop Fredrik just om kallelsen och tjänandet. Han beklagade att så många kristna menade sig vara kallade till något annat än det de lede med och i. Biskopen knöt an till Luther som berättat om hur en skomakare vid tillfälle frågat om sin kallelse. Luther hade då pekat på att han var skomakare och sagt att hans kallelse är att lära sig att göra än bättre skor. Kallelsen är att göra det vi redan gör fast bättre! Det är lysande. Till detta vill jag återkomma under det här året eftersom kallelse och efterföljelsen uppfattas så olika samtidigt som den är så viktigt för oss.

Reportaget i Kyrkans Tidning avslutas med att Robin Nyman tagit sig igenom känslan av misslyckande och att han idag har fått nya attityder, värderingar och insikter som långsamt vuxit fram inom honom. Det var en fin avslutning på ett angeläget reportage.

Det var inte Kyrkans Tidning som gjorde reportaget utan Johan Sandberg i Finland, men det var Kyrkans Tidnings som fann det angeläget och det gläder mig. Hoppas vi får läsa mer, inte varnande ord om försök och misslyckanden, utan om de nya gemenskaper som nu växer som svampar ur jorden. Också inom Svenska kyrkan. På den hör bloggen kommer jag definitivt att återkomma i saken. Var så säker. det är lätt att bygga kyrka, - om man gör det på rätt sätt.

Lätt att bygga kyrka, del 3

Det var nödvändigt att avbryta förra bloggen om Robin Nyman eftersom den innehöll så många mänskliga tankar. Det var tvunget att stanna upp och reflektera. Nu kan jag fortsätta med nästa citat från Kyrkans Tidning.

I något skede började jag ifrågasätta om vi levde efter den vision vi hade i början. Då sa vi att vi skulle etablera något enkelt, som har låg tröskel, för människor att komma till. Vi hade valt bort ett stort paraply under vilket människor kände sig trygga. Jag ställde mig frågan om vi faktiskt gör det enkelt för människorna eller håller vi på att bli en exklusiv grupp för dem som har samma åsikt? Den här våndan växte sig allt starkare inom mig.

Jag har inte kommit halvvägs in i reportaget med det här citatet. Här finns flera saker som behöver redas ut.

För det första hade de valt bort ett stort paraply. Jag tror Robin tänker på Jakobstads svenska församling. Det hade de säkert också gjort och känslan som uppstår är lätt att föreställa sig. Otrygghet. Men när det kommer till det kristna ingår vi alla i "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka" vare sig vi vill eller inte, Det går inte att välja bort detta väldiga paraply utan att samtidigt upphöra att tillhöra den. Men det är nog så att många kristna sätter sin lit till organisationen, företaget, föreningen, territoriet eller kyrkbyggnaden. Och då ska man, så sant Herren lever, känna sig otrygg!

Jag fick frågan av en kär broder varför min bok Motståndsrörelser i kyrkans historia hade en kyrkoruin på omslaget. Då svarade jag att den konstantinska eran går mot sitt slut och att vi inte ska sätta vår lit till en kyrkobyggnad. Att göra så utgör inget annat en falsk trygghet.

För det andra. Nyman fortsätter enligt citatet ovan med att fråga sig om de verkligen levde efter sin vision att göra det enkelt för människor. Vad, om jag får fråga, skulle vara enkelt? Kanske att närma sig de kristna? Att våga gå in i lokalen de hyrt? Eller att tro? Det kan man arbeta på om man finner det viktigt, men för att komma till väsentligheter; det är inte enkelt för någon människa att bekänna sina synder. Det går inte heller att underlätta bekännelsen. Biskop Thidevall utmanade oss på sin tid genom att säga att Svenska kyrkan måste välja väg. Vill Svenska kyrkan anpassa sig (till världen), förvalta (byggnader, kyrkogårdar, sedvänjor) eller ta sig an uppdraget (att förkunna evangelium)? Och även om de tre till dels gå in i varandra måste uppdraget att förmedla syndernas förlåtelse vara överordnat. Och det kan bara göras i Andens kraft.

För det tredje. När vi håller fast vid de fyra b:na, bibeln, bönerna, brödsbrytelsen och brödragemenskapen ligger vi rätt. Herren verkar genom dessa nådemedel. Nyman brottades i stället med sina egna misslyckande. Självcentreringen är ett ständigt hot mot livet i den helige Ande. I stället för att brottas med vad vi tror vara vår gåva skulle vi be för, tänka på och förmedla evangelium till andra. Jag minns en broder som verkligen hade tröttnat på allt samfundsväsende. Han sa: Jag bryr mig numera inte om något annat än friden, rättfärdigheten och glädjen i den helige Ande. Jag tror Nyman också hamnar där till slut.

För det fjärde. Nyman säger att han var ängslig för att de skulle bli en exklusiv grupp som har samma åsikt. Jag förstår precis. I Svenska kyrkan påminner vi varandra ganska ofta om att vi inte utgör en åsiktsgemenskap, utan att vi är en trosgemenskap. Fel, fel och åter fel. Vi är i gemenskapen med Herren Jesus en helig gemenskap. I den meningen ganska exklusiv. Vi har dessutom alla förpliktat oss att ha Kristi sinne, det vill säga att tänka som han, känna och vilja som han

För det femte. Det finska försöket slutade med att Nyman lade ner Oikos. Vad var det de lade ner? La de ner Kristi kyrka? Eller vad var det? Om det inte var Kristi kyrka de lade ner kanske det var lika bra att de lade ner oikos.

Vi har klarat av halva reportaget i Kyrkans Tidning, nr 1 år 1918. Fortsättning följer.

Lätt att bygga kyrka, del 2

Kyrkans Tidning hade i sitt första nummer för året ett reportage med rubriken Svårt att bygga kyrka. I ingressen heter det att Robin Nyman från Jakobstad i Finland har försökt. För hans del slutade det i ett känslomässigt svart hål.

Frågan som måste ställas är varför det anses svårt? Och svaret är nog givet. Om JAG försöker bygga kyrka är det förmodligen inte bara svårt utan också omöjligt. Visst finns det sådana som menar sig ha lyckats, men var det en kyrka i biblisk mening de fick till? Eller var det ett företag? Eller kanske en förening?

Men utmaningen är viktig och ingen ska avskräckas från att bygga kyrka eller församling som jag föredrar att kalla det fortsättningsvis. Det kan vara sant att Svenska kyrkan inte behöver nya församlingar eftersom den redan har bokat in varenda kvadratmeter av vårt avlånga land. Med den territoriella syn Svenska kyrkan håller sig med behöver man inte bygga församling. Det syns vara ganska klart också när man skärskådar arbetet inom Svenska kyrkan. De flesta som talar om "församlingen" avser nog ändå inte ett företag, en förening eller ett territorium. De flesta tänker på människor som samlas. Och då börjar vi närma oss det bibliska perspektivet. Församlingen i Nya testamentet är människor som samlas till gudstjänst. Inga andra. Det handlar på något ställe om att en skara människor samlas men för att få en kristen församling behövs att man möts för att fira gudstjänst. De som är närvarande utgör den stunden en församling.

Nä'r jag läser reportaget i Kyrkans Tidning ser jag att Robin hade varit i Australien, inspirerats och fått tillstånd (?) av Jakobstads svenska församling att starta Forum. Den nya gemenskapen verkade i fyra år inom Jakobstads församling men eftersom de dels längtade efter att utveckla och förbättra och dels drevs av besvikelse och kritik bröt de med församlingen och bildade en ny församling som de kallade oikos. Under hela tiden höll de kontakt med Australien.

Robin tänkte att om han bara fick olika bitar på plats skulle församlingen allt lösa sig och församlingen per automatik ha större möjligheter. Oikos existerade som egen församling i knappt två år. De hyrde en samlingslokal och organiserade församlingen i bönegrupper. Nu har det, enligt mig, redan blivit så många fel att jag måste avbryta framställningen och kommentera något.

Jag känner väl igen mönstret. Det är enligt ovan det gått för sig under senare delen av 1900-talet, särskilt bland alla dessa "fria grupper". Men alltför ofta har de tappat både fart och styrka efter några år och inte så få har, som i Robins fall, slutat med besvikelser, hårda hjärtan och kanske utbrändhet. Kanske har du inte läst min bok om Motståndsrörelser i kyrkans historia men idén till den började med att jag ville uppdatera vad som kallats cellkyrkomodellen. Ralph W. Neighbour som är dess upphovsman levde efter tesen "Theology breeds methodology", det vill säga att teologin tar sig uttryck i metoder och modeller. Han ansåg strukturerna vara viktiga. När folk världen runt läste hans bok, lärde och försökte göra modellen tog de fasta på metoden, inte teologin! Med andra ord de blev upptagna med material, handledarskap, lovsång, stödsystem, ledarutbildning etc. Men som sagt de glömde teologin. År 2008 uppdaterade Neighbour därför sina tankegångar som kan sammanfattas med att han skilde mellan God-made cells och Man-made cells. Och nu närmar vi oss det bibliska sättet att förstå församlingen.

Det gamla förbundet kan kallas just det gamla på grund av Synden. Människorna i det förbundet kunde aldrig leva upp till Guds krav. Därför profeterade profeterna om ett nytt förbund där Synden skulle besegras och förbundet fullbordas. I detta nya förbund härskar syndernas förlåtelse som delas ut fritt och för intet av Herren själv. De människor som får del av syndernas förlåtelse finner varandra och firar gudstjänst. Detta är ett resultat av att Gud själv verkar. Jesus sa följdriktigt: JAG ska bygga MIN församling. Denna hans församling har ingenting att göra med företagsvärlden. föreningsliv eller särskilda territorier. Åtminstone inte i förstone. Det är sekundärt att det uppstår olika strukturer och modeller.

Tyvärr har "bokstaven" blivit överordnad "Anden" i många sammanhang. Då är det inte konstigt att det är svårt att bilda nya församlingar. Den egna kraften duger inte. I våra dagar finns många enskilda villrådiga kristna. Det finns många små grupper, celler, bönegrupper, husgrupper och så vidare. De flesta har organiserats av någon "visionär". Problemet som jag ser det är att dessa små grupper reducerats till att vara just små grupper, när de i själva verket är små församlingar. Det är hög tid att att förstå den bibliska församlingens väsen. Det är lätt att bygga kyrka då Herren själv bygger. Det äår bara att följa efter honom.

Lätt att bygga kyrka, del 1

Egentligen har jag ganska mycket jag skulle vilja blogga om. Ändå har det inte hänt under veckan. Dels beror det på att jag varit borta ett par tre dagar och dels på lathet. Det är så att när vi blir vuxna (det vill säga seniorer då gör vi som vi själva vill). Jag har varit med Stiftsstyrelsen på Kosta Art Hotel i dagarna två, ett hotell som jag för övrigt kan rekommendera er att åka till. Från dessa dagar kunde jag rapportera och jag tror att jag gör det under veckan som ligger framför oss. Det blir mest frågetecken, grundläggande sådana. Det var bra dagar, bra innehåll ... men så blir det fel i alla fall i slutänden. Men så ser det ju ut i Svenska kyrkan och det är inte mycket att göra åt.

Sedan skulle jag vilja blogga om hur "Svårt det är att bygga kyrka". Kyrkans Tidning kan meddela i nr 1/2018 att det inte är lätt. Bra början på året, eller hur ...? Det är klart att om man gör som det berättas i reportaget förstår jag att det är svårt, men om man gör som jag gör är det lätt. Det måste jag blogga om, kanske redan i morgon.

Vidare har jag arbetat på en ny kommentar. Den här gången är det en kommentar över Galaterbrevet, ett principiellt mycket viktigt brev - särskilt riktat till oss hedningar. Kommentaren ska komma ut i mars månad och sedan marknadsföras till sommaren konferenser är det tänkt. Vi får se hur det blir med den saken. Det är en sak att producera och en annan sak att sälja. Jag ägnar mig mest åt det förstnämnda.

I går spelade Bajen sin första träningsmatch. Det blev seger med 4-3 i och över Helsingfors, Finland dit jag för övrigt ska om en dryg månad. Då ska jag påminna dem om Bajens besök. För övrigt mötte jag en trevlig Bajare på Kosta. Han är gift med kommunikatören i Värnamo pastorat och vad jag förstår en äkta Bajare! Det visade sig att vi också hade gemensamma intressen när det gäller kommuniteter. Vi talade inte om nya kyrkor eller församlingar. Det är tabu i våra sammanhang. Roligt med nya kompisar.

Idag har Värnamo Koinonia haft sin årshögtid. Koinonian är en ny församling, men inte en sådan som Kyrkoordningen föreskriver. Förresten verkar inte Kyrkoordningen riktigt veta vad den talar om. Märkligt med tanke på att den är ett styrdokument för Svenska kyrkan. Mer om det i framöver.

Jag tror det får stanna här för i dag, men nu har du fått lite föraningar om vad som väntar under veckan som ligger framför oss, den 2 veckan efter Trettondagen. Hoppas nu att jag orkar verkställa vad jag utlovat under veckan. Att vara vuxen betyder att man kan göra lite som man vill. Jag är inte avsidestagen (som i pensionär), inte endast en senior utan en vuxen som kan göra som jag vill. Det är den bästa tiden jag varit med om. Hoppas att du också ska tycka det den dagen du avslutar din anställning.

Tänk att få vara med om ett kyrkbygge?! Svårt? Nej, det är lätt att bygga kyrka!

Mer ved på brasan

Oj, vad dagarna går. I kväll nöjer jag mig med att bjuda på nedanstående bild. Nu börjar det dra ihop sig till sammanträden med diverse kyrkliga organ och då kan bilden passa bra. Kanske ge några tankar. Nu när det ska anställas nya tjänstemän i församlingen. Mer ved på brasan.

Genusforskningen haltar betänkligt

För några år sedan läste jag identitetsforskning vid Linköpings universitet. Det var en delkurs jag fick göra i samband med det som sedan blev licentiatavhandlingen. Vid ett seminarietillfälle bad läraren oss att presentera oss själva med tre ord. Nu bar det sig inte bättre att jag satt närmast honom och därför skulle börja presentationen. Jag minns att jag började med att säga: "Jag är man .." och jag tror jag fortsatte med att jag är gift och att jag är präst. Jag tyckte jag klarade uppgiften bra, men märkte att några av deltagarna tittade lite konstigt på mig. Jag är van vid att folk reagerar när man säger att man är präst, men förklaringen visade sig vara en annan. En efter en, jag tror nästan alla, började sin presentation demonstrativt med att säga: "Jag är människa ..." Först förstod jag inte. Ingen sa något, men jag drog själv slutsatsen att de närvarande gått tidigare kurser och nu vill visa sig duktiga för läraren.

Ivar Arpi skrev några artiklar i SvD. Den fjärde som jag nämnde om i gårdagens blogg en med rubriken Hjärntvätten av Sverige fortsätter. Rubriken är inte bara provocerande utan visar sig också vara sann i samma utsträckning som människor förnekar att de är hjärntvättade.

Eia som gjorde det norska TV-programmet som hette just Hjernevask försökte få svensk TV att visa succén. Han försökte med SVT, UR och TV4. SVT menade att programmet var "ett ideologiskt högervridet projekt" som inte borde visas i svensk TV. Detta säger man med andra ord om den biologiska forskning som visar skillnaderna mellan män och kvinnor!

Den svenske komikern Aron Flam ville försöka få med programmet i svensk TV. Han bad Eia om att få köpa programmet. Det fick han inte. Han fick det gratis om han lyckades sälja in det i Sverige! Aron Flam har tydligen en blogg och på den skrev han att svensk TV var totalt ointresserade. Jag letade upp bloggen och du kan läsa den genom att klicka här. Han inleder med orden:

Ivar Arpi har skrivit en artikelserie i SvD om hur genusvetenskapen och intersektionell analys letat sig in på svenska utbildningar och beskär den akademiska friheten. Oroa dig inte det är inte så illa som det låter - det är mycket mycket värre ... 

Svenska TV höll fast vid att programmet var en partsinlaga OCH att svenska tittare inte är intresserade av frågan. När Aron Flam får frågan varför han tror att SVT sagt nej, svarar han: "Av politiska skäl. Det finns människor som byggt hela sina karriärer, sina namn och sina rykten på att genusvetenskapen är sanning. SVT är en av de institutioner som starkast drivit frågan om genus. SVT ville inte bli ertappade med byxorna nere och hoppades att det skulle gå att tysta ner." Arpi själv skriver också om hur han inte tagits på allvar och hur han anklagats för "högerextremism" när han talat om det biologiska perspektivet. Några anför att Arpi är emot jämställdhet, - som om det har med saken att göra. Arpi skriver:

Ett mönster blir tydligt här. Vi bör inte, får inte, kan inte diskutera kön och genus på ett vetenskapligt sätt, som ta hänsyn till både sociala och biologiska faktorer. Genusvetarna avfärdar försöken som högerextrema och SVT kallar det högervridna partsinlagor. Och det är alltid andra vetskapsfält som ska ta till sig genusvetenskapliga teorier, nästan aldrig tvärtom. 

"Jag är man ..." Det tog tid innan jag förstod att jag stått upp emot hjärntvätten av studenter vid Linköpings universitet, men nu förstår jag bättre. Att det är så illa är svårt att ta till sig, men jag är tacksam för artiklarna. Jag får nog läsa de tre första också.

Det där med att det finns människor som gjort sig karriärer på att omhulda genusforskningen förstår jag lättare. Dem har jag mött under många, många år i mitt dagliga verk. Jag behöver väl inte skriva vilka jag tänker på. Här konstaterar jag bara att genusforskningen haltar betänkligt.

Till man och kvinna skapade han dem

Domprosten i Västerås stift har väckt uppmärksamhet genom att tala om Jesus som "hen". Jag kan förstå att det väcker uppmärksamt och det är ätt och riktigt att det väcker uppmärksamhet. Men hur kommer det sig att en domprost känner det motiverat att tala om Jesus som "hen". Hade det inte var mer på sin plats att hon vittnar om vem Jesus är?

Ivar Arpi har i fyra artiklar granskat genusvetenskapen. Du kan läsa den fjärde genom att klicka här och som jag vill kommentera något. Den har rubriken Hjärntvätten av Sverige fortsätter. Här tror jag du finner en del av förklaringen till domprostens fadäs.

Artikeln utgår från ett norskt TV-program. En av Norges mest kända komiker Harald Eia producerade TV-programmet som fick folk att reagera och sannolikt staten att rejält minska anslagen till genusforskningen.

En vanlig tes inom genusforskningen är att könsskillnader i allt beror på socialiseringsprocesser, det vill säga att vi människor formas av vår omgivning snarare än av arv. Eia prövade mot denna tes andra perspektiv. Han menade till exempel att den biologiska forskningen måste tillmätas stor betydelse. Att män och kvinnor är olika tror jag är en självklarhet för de allra flesta av oss, men alla vill inte lyssna än mindre tro det.

Det finns något som kallas jämlikhetsparadoxen. Den visar att när män och kvinnor blir mer jämställda, får möjlighet att göra som de själva vill, väljer kvinnor det kvinnliga och män det manliga! Det var med denna forskning i ryggen som Eia sedan närmade sig genusforskarna. Det visade sig då att de vägrade att ta till sig vad Eia presenterade förmodligen av ideologiska skäl. Det gick till och med så långt att vissa skämtade med Eia som ju är komiker. Några försökte vifta bort fakta och andra ifrågasatte Eias motiv. Ytterligare några förnekade att det finns någon jämlikhetsparadox.

Hur som helst sändes produktionen som ett TV-program och det fick ett enormt genomslag. Alla pratade om det. Det var nu det norska forskningsrådet drog ner anslaget till genusforskningen med 56 miljoner. Hädanefter ska genusforskning inte prioriteras utan den ska söka pengar på samma villkor som annan forskning. En annan följd av TV-programmet är att man fortsättningsvis måste ta med det biologiska perspektivet när man talar genus. Trots detta verkar det som om det inte går att nå fram till genusforskarna. Eia säger:

För dem som tror på könsmaktsperspektivet är det vi kom fram till i programmet en ren provokation. För dem är det ju patriarkatets fel att det finns skillnader mellan kvinnor och män.

Tyvärr är det enkelt att dra slutsatsen att domprosten i Västerås stift är ett offer för en tämligen ideologiserad genusforskning. Och biskopen gör inte bättre ifrån sig när han talar om att uttalandet hon gjorde var viktigt för fortsatt diskussion. Förresten gäller det väl de övriga biskoparna också. Nu återstår att se om de styrande kan om inte överge sina så kallade insikter så i varje fall se om de lyckas ta med det biologiska perspektivet. Eller som det heter i Skriften.

Till man och kvinna skapade han dem.

forts. följer 

#metoo

Kampanjen #metoo har pågått under hela hösten och fått ett verkligt genomslag. Det tycker jag är bra. Det finns inga skäl att mörka gränslösa hemskheter. Särskilt inte när de pågått under så lång tid och på alla möjliga och omöjliga platser.Men det finns några saker jag har reflekterat över. Till exempel har jag funderat på saken ur ett bibliskt perspektiv eller kanske ett kulturellt sådant. Jag har saknat djupare analyser och tyckt det varit väl mycket drev, häxjakt eller generaliseringar. Ibland har det verkat som att alla män är våldsmän. Jag drar mig till minnes att det faktiskt hänt att alla män pekats ut. Och det stämmer inte. Några har förklarat denna vår kultur genom att tala om patriarkala strukturer  eller konservativa genusideal. Då har jag tänkt att det inte kan stämma. I alla fall inte som den enda förklaringen. Jag kan förstå att tyckare i allmänhet inte kan tala om synden som en verklighet, om den köttsliga naturen och tidsandans gränslöshet. Men varför hör jag inte biskoparna tala om saken? Varför låter de som alla andra? Finns det inte andliga förklaringar?

Därför var det med viss tacksamhet jag läste SvD häromdagen. Artikeln som skrevs av historieprofessorn Yvonne Maria Werner publicerades på nyårsafton men då var Kari och jag i Norge så det är först nu jag har läst den. Den som vill läsa den kan göra det genom att klicka här. Werner belyser kampanjen i ett historiskt perspektiv och menar att en sedlighetsdebatt inte är något nytt. Hon refererar till 1880-talet då en liknande debatt fördes. Hon kallar den för en sedlighetsdebatt. Då fanns två läger. I det ena lägret hävdade företrädare för den framväxande kvinnorörelsen tillsammans med konservativa män att den stränga moralprincip som gällde för kvinnor också ska gälla för män. Denna inställning förlöjligades mestadels. I stället skulle också kvinnor frigöras sexuellt. Författaren August Strindberg hörde hemma i detta andra läger. Enligt honom måste mannen ha rätten att leva ut sina drifter och kvinnorna hakade på genom att tala om att kärleken är fri också för dem. På 1960-talet nådde de sitt mål.

Förr i tiden var sexualiteten kopplad till äktenskapet. Det var till och med straffbart med utomäktenskapliga förbindelser. Särskilt graverande var det att herremän utnyttjade sina tjänsteflickor. Lagarna som alltså var strängt konservativa var djupast sett ett skydd för de svaga i samhället. De svaga skulle inte få utnyttjas. Det är när dessa lagar liberaliseras som problemen börjar rada upp sig. Denna analys är lätt för  mig att instämma i eftersom jag gick i skolan på 1960-talet och på nära håll kunde höra hur det lät. Resultatet hade ändå blivit det oönskade. När tjänsteflickorna blev med barn kunde mannen tack vare liberaliseringen lätt komma undan. Det var tjänsteflickorna som ensamma fick bära skammen. Barnen noterades i kyrkböckerna som uä. Det betyder utomäktenskapliga.

Men utvecklingen skulle leda till att kvinnorna skulle få vara likadana. Werner menar, om jag läser henne rätt, att den nu föreslagna samtyckeslagen i princip föreslår att kvinnor ska få vara likadana som män. Underförstått att kvinnor också ska få vara våldtäktsmän. Hon drar sig inte ens för att hävda att det finns kvinnor som utnyttjar män för att på så sätt kunna göra sig en karriär.

Det går att förstå Werners skrämmande avslutning om man läser henne i ett historiskt perspektiv. Om man inte gör det, om man inte förstår den historiska utvecklingen framstår hennes påståenden som absurda.

Hennes analys av #metoo-rörelsen är att kvinnan nu återigen gjorts till och görs till ett offer. Det är synd om kvinnan men i stället för att hon ska skydda menar rörelsen tydligen att hon ska hävda sin rätt.

Jag undrar hur det här ska sluta. Det är lätt att se att det bibliska perspektivet lyser med sin frånvaro, men vad ska komma i stället? Alla människors rättigheter?

Det har i SvD skrivit några artiklar om den hjärntvätt svenskarna nu utsätt för med hjälp av genusforskningen, men mer om det får bli i en annan blogg. Analysera mera!

I Jesu namn

Skönt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst. Nu ska jag iväg och fira gudstjänst hos grannen, men återkommer senare i kväll med en blogg på temat #metoo. Dags att ta bladet från munnen. Under tiden kan ni njuta av denna tänkvärda bild: