Det har varit en fullspäckad helg och dagen idag har varit välbehövlig vila. Tråkigt bara att få se Bajen spela så dåligt som de gjorde i Kalmar. Det finns visserligen inte så mycket att spela för men hedern är inte oviktig. Kalmar behövde segern för att hålla sig kvar i Allsvenskan och jag tycket att de förtjänade segern även om det var en bajare som stod för det första målet. Självmål med andra ord.
Kvällen i Stora Lundby församlingshem var intressant. Det var ett tjugotal närvarande och flera från frikyrkliga sammanhang. Det finns människor som längtar efter, ja vadå? Jag tvivlar på att de själva vet det. Några tänker på och talar om väckelse eller förnyelse, men jag är inte säker på att de vet vad de säger. Vad är det som ska förnyas?
När jag försöker gå lite mer på djupet inser jag att det är väldigt svårt att tänka utanför boxen. Kristna människor sitter orubbligt fast i sina samfund, sina älsklingstankar, sin kritik av tillståndet och sin för mig alltmer obegripliga syn på "församlingen". Den senare förefaller vara det viktiga och med församlingen menar man ... sin egen juridiska organisation. Det är sälla, kanske aldrig, jag här människor tala om församlingen med ett bibliskt perspektiv. Jag kan förstå att saker och ting har utvecklats (?) under århundraden, men varför tappa bort det bibliska perspektivet. Har vi ingenting att lära av Nya testamentet? Självklart har vi det. Problemet är bara att när vi lär känna Nya testamentets kristen liv inser vi hur långt vi har kommit från de mest grundläggande principer.
Under senare tid har jag läst en del radikalkristen litteratur och även om jag själv inte står i någon reformert tradition, än mindre varit medlem i någon sekt, ser jag att här finns mycket att upptäcka. Till exempel behöver vi helt från grunden lära oss vad en församling är. De definitioner vi nu håller oss med är otillräckliga och svarar inte vare sig mot mot Skriften eller verkligheten. Den kristna församlingen är inte anpassad till svensk juridik. Den har inte sitt ursprung i mänskliga tankar. Den är inte en förening som uppbär bidrag från staten. Den består inte ens av likasinnade kristna ... Hur vi ska komma ur dessa missuppfattningar är svårt att se.
I Stora Lundby kunde jag i avslutningen säga att de smågrupper jag talat om, de bibelstudiegrupper och bönegrupper vi säger oss längta efter i själva verket är församlingar! Där de kristna samlas är församlingen. Att samlas i Jesu namn förpliktar. Det innebär inte bara att vi tar emot frihet utan lika mycket att vi blir ansvariga. Men så länge vi såsom barn förstår vi inte och slipper ta ansvar. Många kristna är bekväma med det.
När jag läser i Apostlagärningarna och de paulinska breven ser jag att Paulus ansvarar dels för att förkunna Guds rike och dels att organisera de som tagit emot budskapet så de kan över- och fortleva. Jag drar mig till minnes hur en sådan som John Wesley menade att det är oansvarigt att predika evangelium, att hjälpa människor till tro om man inte samtidigt ser till att det blir en organiserad uppföljning. Jag tror att han hade och har rätt. Nu måste jag och vi andra som predikar och undervisar börja ta ansvar för uppföljningen så att människor blir bevarade, växer, mognar och bär sådan frukt Jesus har bestämt att vi ska bära.
Ja, så kan jag reflektera efter att under en längre tid funderat och bett över saken. Och efter att ha tillbringat helgen med ärliga, fina kristna i Hovås kyrka i Södertälje och Stora Lundby i Gråbo. Fortsättning följer!
Kvällen i Stora Lundby församlingshem var intressant. Det var ett tjugotal närvarande och flera från frikyrkliga sammanhang. Det finns människor som längtar efter, ja vadå? Jag tvivlar på att de själva vet det. Några tänker på och talar om väckelse eller förnyelse, men jag är inte säker på att de vet vad de säger. Vad är det som ska förnyas?
När jag försöker gå lite mer på djupet inser jag att det är väldigt svårt att tänka utanför boxen. Kristna människor sitter orubbligt fast i sina samfund, sina älsklingstankar, sin kritik av tillståndet och sin för mig alltmer obegripliga syn på "församlingen". Den senare förefaller vara det viktiga och med församlingen menar man ... sin egen juridiska organisation. Det är sälla, kanske aldrig, jag här människor tala om församlingen med ett bibliskt perspektiv. Jag kan förstå att saker och ting har utvecklats (?) under århundraden, men varför tappa bort det bibliska perspektivet. Har vi ingenting att lära av Nya testamentet? Självklart har vi det. Problemet är bara att när vi lär känna Nya testamentets kristen liv inser vi hur långt vi har kommit från de mest grundläggande principer.
Under senare tid har jag läst en del radikalkristen litteratur och även om jag själv inte står i någon reformert tradition, än mindre varit medlem i någon sekt, ser jag att här finns mycket att upptäcka. Till exempel behöver vi helt från grunden lära oss vad en församling är. De definitioner vi nu håller oss med är otillräckliga och svarar inte vare sig mot mot Skriften eller verkligheten. Den kristna församlingen är inte anpassad till svensk juridik. Den har inte sitt ursprung i mänskliga tankar. Den är inte en förening som uppbär bidrag från staten. Den består inte ens av likasinnade kristna ... Hur vi ska komma ur dessa missuppfattningar är svårt att se.
I Stora Lundby kunde jag i avslutningen säga att de smågrupper jag talat om, de bibelstudiegrupper och bönegrupper vi säger oss längta efter i själva verket är församlingar! Där de kristna samlas är församlingen. Att samlas i Jesu namn förpliktar. Det innebär inte bara att vi tar emot frihet utan lika mycket att vi blir ansvariga. Men så länge vi såsom barn förstår vi inte och slipper ta ansvar. Många kristna är bekväma med det.
När jag läser i Apostlagärningarna och de paulinska breven ser jag att Paulus ansvarar dels för att förkunna Guds rike och dels att organisera de som tagit emot budskapet så de kan över- och fortleva. Jag drar mig till minnes hur en sådan som John Wesley menade att det är oansvarigt att predika evangelium, att hjälpa människor till tro om man inte samtidigt ser till att det blir en organiserad uppföljning. Jag tror att han hade och har rätt. Nu måste jag och vi andra som predikar och undervisar börja ta ansvar för uppföljningen så att människor blir bevarade, växer, mognar och bär sådan frukt Jesus har bestämt att vi ska bära.
Ja, så kan jag reflektera efter att under en längre tid funderat och bett över saken. Och efter att ha tillbringat helgen med ärliga, fina kristna i Hovås kyrka i Södertälje och Stora Lundby i Gråbo. Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar