Organisationen blev överordnad

Det känns nu helt nödvändigt att skriva något om organisation eller rättare sagt något om organism och organisation. Jag har flera gånger fått höra att jag grubblar och sysslar för mycket med organisation. Det hände när vi började med och utvecklade Cellkyrkan som modell och beklagandet har fortsatt. Saken är den att organisation är betydligt viktigare än de flesta tror. Då tänker jag inte att stora och komplicerade organisationer är viktiga och bra. Det kanske de kan, men när det gäller kristet liv och arbete är det snarast tvärtom. Det är små, enkla och rörliga organisationer som är bäst.

Eftersom jag frekvent har beklagat mig över Svenska kyrkan är det rimligt att fråga sig hur det skulle ha varit i stället.

Historiker har alltid förundrats över den enorma tillväxt, numerära tillväxt, som skedde hos de första kristna. Det finns mycket skrivet om detta och jag tror att mycket mer kommer att skrivas om den. En numera växande insikt är att organisationen hör till hemligheten. Om jag får lämna det faktum att Jesus har uppstått från de döda och att det brann en eld i hjärtat hos de första kristna åt sidan tills vidare. Om jag tills vidare får bortse från att ett gudomligt liv verkade, en levande organism var verksam så är Kyrkans organisation en avgörande faktor i hemligheten. Organisationen tjänade organismen. Den var enkel, hade korta beslutsvägar, var rörlig och helt anpassad till uppdraget.

1500-talets reformation var en reformation av läran. Men Luther bidrog inte alls till organisationens reformation. Han försökte till en början men insåg att det inte var möjligt att ge sig på organisationen. Därför är vi fortfarande kvar i den modell kejsar Konstantin succsesivt införde på 300-talet. Den modell som Gustav Wasa la beslag på och utnyttjade till sin fördel. Där sitter vi fast, men nu vittrar den söndet. Den ruttnar inifrån eller som fisken, uppifrån och ner. Dess tid är över. Den reformation vi nu har framför oss gäller organisationen.

Även om cellkyrkan som modell inte är svaret för svenskarna har den åtskilligt att lära oss. Jag är oändligt tacksam över att ha fått lära känna den såväl i teori som praktik. De principer jag lärt, att ha Jesus i centrum, vara missionell till sitt väsen, göra lärjungar och verka för det goda samhället tror jag kommer att vara vägledande och bärande för den reformerade organisationen. Jag minns med vilken glädje jag läste biskop Sven Thidevalls ord i hans doktorsavhandling:

Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet, mellan idé och struktur, som en förändrad dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkrera människor,  grupper och strukturer. 

Den pågående och framtida reformationen av organisationen sker genom människor, underifrån, aldrig ovanifrån. Hegemonin där uppe, makthavarna vaktar och vårdar det befintliga. Det är deras uppdrag och ligger i deras eget intresse. De uppmuntrar varandra och förklarar avvikanden för illojala. I värsta fall företar man utrensningsaktioner. Men så småningom blir trycket nerifrån, från verkligheten alltför starkt. Verkligheten hittar nya vägar. De första kristna hittade nya vägar eller återupptäckte de gamla stigarna för att tala med profeten Jesaja och jag tror det sker i vår tid.

Det går att lappa och laga på institutionen Svenska kyrkan än en tid. Det går att utbilda folk för uppdraget och betala dem väl, men det ger inga bestående resultat. Här måste jag göra en åtskillnad mellan Svenska kyrkan sådan hon är enligt sin bekännelse och Svenska kyrkan sådan den är som religiös institution. Med den åtskillnaden kan jag säga att jag älskar Svenska kyrkan. Och jag kan säga att jag hatar Svenska kyrkan. Båda är lika sanna.

Men, något mer behöver sägas om faran att älska den religiösa institutionen eller mildare uttryckt att vara lojal mot den. Vår kärlek till organisationer leder oss nämligen in på farliga vägar. Den förleder oss att investera tid och kraft på det näst bästa. Den får oss att att försöka bemästra andliga krafter. Här krävs urskiljningsförmåga. Paulus talar om detta i 2 Korintierbrevet när han går tilltätta med de falska apostlarna. De falska apostlarna är inte onda, tvärtom kan de vara goda, men de är tjänare åt bokstaven. Det är i det sammanhanget Paulus skriver de välkända men ofta missförstådda orden:

Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor  3:6)

Det problem Paulus adresserar är att bokstaven, det vill säga organisationen, har blivit överordnad Anden, det vill sägs organismen. Det är just detta som är förödande. Det nya förbundet hämtar nämligen sitt beskydd och sin vägledning från ovan för att uttrycka sig paulinskt.  Den kristne lever av "allt det som utgår från Guds mun". Numera uppfattas det felaktigt av många präster och pastorer som naivt och felaktigt.

Organisationen blev helt enkelt överordnad,  viktigare än Gud själv.