Min tanke med några av de närmaste bloggarna är att försöka precisera mångas kritik av Svenska kyrkan. Självklart är jag medveten om att inte alla uppskattar detta, men jag anser att de grovt tar miste när de inte vill lyssna eller förstå. På det sättet kommer de som inte vill lyssna att utgöra en del av problemet snarare än av lösningen. Om vi älskar Svenska kyrkan måste vi, menar jag, kritisera organisationen och arbeta med att förändra.
Det borde vara ett känt faktum att kyrkan ständigt behöver reformeras. Inte läran. Kyrkan behöver inte och får inte ändra i det budskap den är satt att förvalta. Men den behöver anpassa sina metoder och sannolikt effektivisera sin administration i teknikens tidevarv. Men med det följer, och det vill jag skriva om, också förändringar i strukturer och organisation. Det är det senare som nu står på tur och då tänker jag inte på den stordrift som nu genomförs. (Just när jag ska lägga ut den här texten publicerar Kyrkans Tidning, nr14/2016 en träffande debattartikel med rubriken Militär logik tynger kyrkans organisation. Artikeln är skriven av Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker. Jag återkommer till den. )
Historien visar att varje gång politiska makthavare vill stärka greppet över kyrkan centraliserar och kontrollerar dessa kyrkan. Och varje gång som reformation och förnyelse sker äger den rum i människornas hjärtan och hem.
Cellkyrkorörelsen har till stor del fått inspiration från 1950-talets Kina. När Mao Zedong tog makten i Kina och inledde kulturrevolutionen skulle kyrkan vara hans redskap. Det började med att kyrkan skulle registreras och staten skulle få ha sina representanter i kyrkan. Statens intention var att kontrollera kyrkbyggnader, nära följa kyrkans förehavanden och övervaka kyrkans ledare. På det sättet kunde kyrkan få fortsätta sin verksamhet. Men många församlingar satte sig på tvären. De var illojala och deras byggnader stängdes, gjordes om till muséer eller användes som lagerbyggnader. Ledare förföljdes och fängslades. Jag har på nära håll följt likartade berättelser när jag varit i Albanien.
När byggnaderna stängdes möttes de kristtrogna i hemmen. Deras gemenskap med Kristus och med varandra fördjupades. De gick under jorden och gick inte längre att kontrollera. Strukturerna liknade de bibliska, dem som Herren redan tidigt hade instruerat Mose om, grupper om 10, 50, 100 och 1000. När jag läser om hur Jesus byggde sin församling är siffrorna något modifierade. De var 12, 70, 120 och 3000, men det förändrar ingenting i sak.Det som däremot var helt annorlunda var att det gamla förbundet fullbordades i det nya. Det blev personligt och förverkligades när människan fick ett nytt hjärta. Det nya livet i Kristus levdes i koinonia, i gemenskap med Gud och andra kristtrogna så att de komma att utgöra förlängningen av Kristi kropp. Tillväxten var numerärt sett enorm. Den nära gemenskapen fortsatte därför att de fortsatte att vara organiserade enligt de instruktioner Gud hade gett Moses. Organisationen tjänade organismen, som handsken tjänar handen.
Men när "kristendomen" blev förstatligad och påbjuden ändrade kejsar Konstantin organisationen. Vi fick vad vi kan kalla "den konstantinska modellen". Den har en byggnad, en anställd ledare och bedriver en "kom-till-oss" verksamhet och den är organiserad därefter. Den modellen har tjänat kyrkan väl på många sätt, men eftersom inte allt är himmel här på jorden har den också varit till förfång för kyrkan.
Hur som är jag övertygad om att den konstantinska eran går mot ett hastigt slut, kanske redan nått sitt slut. Statskyrka och folkkyrka har haft sin tid. Det hjälper inte att klamra sig fast vid den konstantinska modellen. Något nytt måste komma. Idag är det många kristtrogna som lider i sitt sammanhang, Svenska kyrkan men också frikyrkan som också organiserats eftet den konstantinska modellen. Några far riktigt illa och vet inte var de ska göra av sig. De vill inte kverulera, vara illojala eller splittra. I stället blir de fångar. Det är dessa som behöver förstå att det inte är något fel på dem. Det är systemet som är otidsenligt. Därför måste Svenska kyrkan kritiseras nationellt och lokalt. Vill du bidra? Vill du, lika gärna, bidra i sökandet efter de ny-gamla stigarna? Det är på en gång en fråga och en bön.
Det borde vara ett känt faktum att kyrkan ständigt behöver reformeras. Inte läran. Kyrkan behöver inte och får inte ändra i det budskap den är satt att förvalta. Men den behöver anpassa sina metoder och sannolikt effektivisera sin administration i teknikens tidevarv. Men med det följer, och det vill jag skriva om, också förändringar i strukturer och organisation. Det är det senare som nu står på tur och då tänker jag inte på den stordrift som nu genomförs. (Just när jag ska lägga ut den här texten publicerar Kyrkans Tidning, nr14/2016 en träffande debattartikel med rubriken Militär logik tynger kyrkans organisation. Artikeln är skriven av Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker. Jag återkommer till den. )
Historien visar att varje gång politiska makthavare vill stärka greppet över kyrkan centraliserar och kontrollerar dessa kyrkan. Och varje gång som reformation och förnyelse sker äger den rum i människornas hjärtan och hem.
Cellkyrkorörelsen har till stor del fått inspiration från 1950-talets Kina. När Mao Zedong tog makten i Kina och inledde kulturrevolutionen skulle kyrkan vara hans redskap. Det började med att kyrkan skulle registreras och staten skulle få ha sina representanter i kyrkan. Statens intention var att kontrollera kyrkbyggnader, nära följa kyrkans förehavanden och övervaka kyrkans ledare. På det sättet kunde kyrkan få fortsätta sin verksamhet. Men många församlingar satte sig på tvären. De var illojala och deras byggnader stängdes, gjordes om till muséer eller användes som lagerbyggnader. Ledare förföljdes och fängslades. Jag har på nära håll följt likartade berättelser när jag varit i Albanien.
När byggnaderna stängdes möttes de kristtrogna i hemmen. Deras gemenskap med Kristus och med varandra fördjupades. De gick under jorden och gick inte längre att kontrollera. Strukturerna liknade de bibliska, dem som Herren redan tidigt hade instruerat Mose om, grupper om 10, 50, 100 och 1000. När jag läser om hur Jesus byggde sin församling är siffrorna något modifierade. De var 12, 70, 120 och 3000, men det förändrar ingenting i sak.Det som däremot var helt annorlunda var att det gamla förbundet fullbordades i det nya. Det blev personligt och förverkligades när människan fick ett nytt hjärta. Det nya livet i Kristus levdes i koinonia, i gemenskap med Gud och andra kristtrogna så att de komma att utgöra förlängningen av Kristi kropp. Tillväxten var numerärt sett enorm. Den nära gemenskapen fortsatte därför att de fortsatte att vara organiserade enligt de instruktioner Gud hade gett Moses. Organisationen tjänade organismen, som handsken tjänar handen.
Men när "kristendomen" blev förstatligad och påbjuden ändrade kejsar Konstantin organisationen. Vi fick vad vi kan kalla "den konstantinska modellen". Den har en byggnad, en anställd ledare och bedriver en "kom-till-oss" verksamhet och den är organiserad därefter. Den modellen har tjänat kyrkan väl på många sätt, men eftersom inte allt är himmel här på jorden har den också varit till förfång för kyrkan.
Hur som är jag övertygad om att den konstantinska eran går mot ett hastigt slut, kanske redan nått sitt slut. Statskyrka och folkkyrka har haft sin tid. Det hjälper inte att klamra sig fast vid den konstantinska modellen. Något nytt måste komma. Idag är det många kristtrogna som lider i sitt sammanhang, Svenska kyrkan men också frikyrkan som också organiserats eftet den konstantinska modellen. Några far riktigt illa och vet inte var de ska göra av sig. De vill inte kverulera, vara illojala eller splittra. I stället blir de fångar. Det är dessa som behöver förstå att det inte är något fel på dem. Det är systemet som är otidsenligt. Därför måste Svenska kyrkan kritiseras nationellt och lokalt. Vill du bidra? Vill du, lika gärna, bidra i sökandet efter de ny-gamla stigarna? Det är på en gång en fråga och en bön.
5 kommentarer:
Intressant inlägg i dag " utifrån": detgodasamhallet.com/2016/04/08/svenska-kyrkans-praster-ar-nog-en-sarskilt-utsatt-grupp/
AT
Bra skrivet. Jag ber och vill vandra den stigen.
Tack, då är vi två!
Tre. Vill räkna mej till fårfållan.
I många år har jag nu varit utan både gudstjänstbesök och smågrupp i tio år. Förra året kom jag med i en gudstjänstgemenskap, det är gott, men jag saknar små-hem-cellgrupper otroligt mycket. Lyssnar på "daily hope" Saddelback sedan en tid och överväger att gå med i någon av deras smågrupper via Scype. ( i Gudstjänstgemenskapen deltar jag via Scype ) Om dom nya gemenskaper som växer fram har geografiska avstånd, så kan vi ha öppenhet för den nya tekniken. I Gudstjänstgemenskapen jag delar finns inte intresse, kallelse, underlag, behov, tradition??? F För bönegrupp eller smågrupp. Visst kan VM-sommaren be tillsammans med någon närsomhelst, men om det ska var en grupp behöver den vara förankrad och ha ett andligt beskydd, herdeskap att relatera till.
"Nytt vin i nya vinläglar" tror att vi står inför utmaningar att gå ur vår bekvämlighetszon, villiga att förutsättningslöst söka den helige Andes ledning i bön. Veta varifrån vi kommer, vart vi är på väg, vilken mission -uppdrag vi har. Ser en risk i att Immitera det gamla eller någon annans program/modell för framgång, så vi får en "traditions- kritik- Xxx-provins"
När/Om Gud vill göra något nytt bland sitt folk så finns det gammalt att lägga av liksom att iklädas nytt, tänker på metamorfos ex Rom 12:2 så finns det ett pris, vi menar olika, har olika erfarenheter och sår,( "Guds församling bristfull är, och ingen ren där finnes...") Ser olika innebörd i begrepp som koionia, gemenskap, tjänstegåvor, andens gåvor i olika traditioner.
Stora utmaningar, men " till vem skulle vi gå ? " enligt dagens texter kommer tanken, var är herdarna? Det är inte bara jag som,är lite vilsekommen! Spontana tankar på gode herdens söndag. AT
VM sommaren! = vem som helst, skulle det vara.
Skicka en kommentar