Det händer med jämna mellanrum att jag tröttnar på att kritisera Svenska kyrkan. Det kan kännas ensamt. Därför blir jag glad när jag som idag, i Kyrkans Tidning, nr 17/2016, läser tre välskrivna repliker till Biskop Åke Bonniers postmoderna och grumliga teologi. Det är svårt att förstå hur biskopar i Svenska kyrkan gång efter annan kan gå fria från det ena brottet efter det andra. Flera av dem borde varit avkragade för länge sedan. Men det är väl bara att inse hur makten ofta förblindar.
Biskop Bonnier är bekymrad över att det finns svart och vitt, lögn och sanning. Sådana påståenden menar han komma ur rädsla. Det är att försöka kontrollera den helige Ande. Jesus sa visserligen att Anden blåser vart den vill, men inte att Anden blåser hur som helst som Bonnier tycks mena. Hur kommer det sig att man kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att ha koll på kyrkan bekännelse? Eller avvika från prästvigningslöftena utan att det får några konsekvenser?
Komministern i Ljungby Mikael Löwegren bekymrar sig också över Bonniers teologi och skriver:
Jag bekymrar mig också - över en teologi som inte skiljer mellan rätt och fel. Könsstympning, övergrepp mot barn, folkmord ... rätt eller fel? Eller spelar det ingen roll? Jesus är Herre, Fadern har av evighet fött Sonen, Anden är Herren och livgivaren ... rätt eller fel, eller spelar det inte någon roll?
När vi prästvigs avlägger vi löften. Vi gifter oss med Kyrkan och lovar henne trohet intill döden. I uppdraget ingår att förkunna evangelium rent, klart och innerligt, som biskop Giertz en gång sa, och att förvalta sakramenten rätt. Det är naturligtvis en livsuppgift som inte alltid är lätt att leva upp till, men därifrån till att som biskop och då tänker jag inte bara på biskop Bonnier, bortse från Kyrkans tro och bekännelse borde vara omöjligt.
Prästen Helena Edlund skriver att biskop Bonnier målar upp en rädslans teologi som inte finns i verkligheten. Hon skriver:
Problemet är bara att denna rädslans teologi inte existerar. Ingen har någonsin påstått att alla ska tro på samma sätt. Som individer är vi fria att tro på exakt vad vi vill. Russin får plockas, religioner får väljas och kombineras eller väljas bort - men denna frihet gäller inte om man är prästvigd, och det var just det frågan handlade om.
Sådana sanningar som Helena Edlund skriver var förr fullständigt självklara. Det är hårresande att det i vår tid ens ska behöva sägas. Eller kanske inte. Det är nu det måste inte bara sägas utan ovkså efterlevas. Edlund drar ut följderna av vad som har skett ovh sker inom Svenska kyrkan under decennier:
biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.
Det finns, tror jag, många präster och lekmän som är allvarligt bekymrade över den väg Svenska kyrkan som institution går. Det är gott att se att allt fler reagerar genom att kritisera Svenska kyrkan. Stort tack till Kyrkans Tidning som än en gång vågat kritisera. Det kanske inte leder till kyrkans omvändelse, men det friar dem som kritiserar och kanske varnar andra. De som drabbas värst torde vara dem som vet men ändå tiger.
Tack för tre välskrivna repliker.
Biskop Bonnier är bekymrad över att det finns svart och vitt, lögn och sanning. Sådana påståenden menar han komma ur rädsla. Det är att försöka kontrollera den helige Ande. Jesus sa visserligen att Anden blåser vart den vill, men inte att Anden blåser hur som helst som Bonnier tycks mena. Hur kommer det sig att man kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att ha koll på kyrkan bekännelse? Eller avvika från prästvigningslöftena utan att det får några konsekvenser?
Komministern i Ljungby Mikael Löwegren bekymrar sig också över Bonniers teologi och skriver:
Jag bekymrar mig också - över en teologi som inte skiljer mellan rätt och fel. Könsstympning, övergrepp mot barn, folkmord ... rätt eller fel? Eller spelar det ingen roll? Jesus är Herre, Fadern har av evighet fött Sonen, Anden är Herren och livgivaren ... rätt eller fel, eller spelar det inte någon roll?
När vi prästvigs avlägger vi löften. Vi gifter oss med Kyrkan och lovar henne trohet intill döden. I uppdraget ingår att förkunna evangelium rent, klart och innerligt, som biskop Giertz en gång sa, och att förvalta sakramenten rätt. Det är naturligtvis en livsuppgift som inte alltid är lätt att leva upp till, men därifrån till att som biskop och då tänker jag inte bara på biskop Bonnier, bortse från Kyrkans tro och bekännelse borde vara omöjligt.
Prästen Helena Edlund skriver att biskop Bonnier målar upp en rädslans teologi som inte finns i verkligheten. Hon skriver:
Problemet är bara att denna rädslans teologi inte existerar. Ingen har någonsin påstått att alla ska tro på samma sätt. Som individer är vi fria att tro på exakt vad vi vill. Russin får plockas, religioner får väljas och kombineras eller väljas bort - men denna frihet gäller inte om man är prästvigd, och det var just det frågan handlade om.
Sådana sanningar som Helena Edlund skriver var förr fullständigt självklara. Det är hårresande att det i vår tid ens ska behöva sägas. Eller kanske inte. Det är nu det måste inte bara sägas utan ovkså efterlevas. Edlund drar ut följderna av vad som har skett ovh sker inom Svenska kyrkan under decennier:
biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.
Det finns, tror jag, många präster och lekmän som är allvarligt bekymrade över den väg Svenska kyrkan som institution går. Det är gott att se att allt fler reagerar genom att kritisera Svenska kyrkan. Stort tack till Kyrkans Tidning som än en gång vågat kritisera. Det kanske inte leder till kyrkans omvändelse, men det friar dem som kritiserar och kanske varnar andra. De som drabbas värst torde vara dem som vet men ändå tiger.
Tack för tre välskrivna repliker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar