Fel vision

Det finns skäl för oss kristna att tänka igenom visionen. I synnerhet när vi lever i en tid då det öppet sägs att visionernas tid är förbi. I flera bloggar har jag funderat på Kyrkans vision. Den måste vad jag förstår vara himmelsk.

Paulus levde med ett eskatologiskt perspektiv. När han hade lärt känna det himmelska såg han och tillämpade han det himmelska på det jordiska. Jag märker på mig själv att det också håller på att bli mitt perspektiv och kommer att lägga ut texten förmodligen i någon kommande blogg.

Det är i ljuset av det himmelska jag menar att Svenska kyrkans ledning synes sakna vision eller till och med leva efter fel vision. När det sker kunde man tänka att biskop och domkapitel kunde korrigera.  I stället visar de allt oftare på fel väg och urholkar samtidigt sitt förtroende. Det senaste exemplet i en rad är påhoppet och bestraffningen av min gode vän Olle F.

Olle F och hans fru Karin bodde tvärs över gatan där Kari och jag bodde i Uppsala under studieåren. Vi blev goda vänner och umgicks.  Vi och de var nygifta och vi pratade mycket om framtiden. Olle skulle prästvigas för Göteborgs stift och jag för Strängnäs eftersom jag kommer från Katrineholm.   Året var 1977 och jakten, på sådana som förstod att vigningen av kvinnor var ett rent politiskt beslut och som därtill inte övertygats om dess bibliska giltighet, i full gång. Tre månade innan prästvigningen fick jag veta av biskopen i Strängnäs,  Åke Kastlund, att jag inte längre var välkommen.  Då hade Olle och jag långa samtal och situationen räddades av biskopen i Göteborg,  Bertil Gärtner.  Vi prästvigdes i januari 1978. Olle och Karin blev senare samma år faddrar till Jacob när han döptes.

Nu har åren gått. Det blir 37 år nästa januari sedan vi prästvigdes och jakten på de så kallade "kvinnoprästmotståndarna" är ännu inte över. Dag Sandahl beskriver jakten träffande när han hävdar att taktiken varit att "först marginalisera dem för att sedan eliminera dem". Jag vet att både Olle och jag kan ge många exempel på hur ledningen för Svenska kyrkan har betett sig och beter sig. Kanske var vi tysta alltför länge. Nu har biskopen i Göteborg fått tag i Olle. Till sist hann de i fatt honom. Den läsare som inte uppfattat saken kan läsa antingen Arne Brogrens hemsida eller Dag Sandahls blogg. Dag skriver i bloggen efter den jag hänvisar till om den så kallade samvetsklausulen. Också den bloggen är mycket läsvärd i sammanhanget.

Att eliminera "kvinnoprästmotståndare", "homofober" eller andra "fundamentalister" är enligt min mening fel vision. Och även om kyrkans ledning inte behöver tänka på dem som drabbas borde den tänka på sitt eget rykte. 

Högmässa

 Så var jag i Värnamo kyrka igen. Senast jag var på en Högmässa var i april månad.

Så står åter en sabbatsvila igen.

Södermalm - igen

Docenterna är ett popband som bor och verkat på Södermalm i mer än 30 år, följt Bajen i med- och motgång och sett stadsdelen förändras på gott och ont. Den nya låten "Södermalm" (klicka här) är en poetisk betraktelse av allt detta - lite vemod, ibland förtvivlan men också spirande hopp i ett Söderhjärta, - nästan som att se en Bajen-match. I den sista versen sjunger de om hoppet. Håll till godo.

Visionens båda dokument

Tack kära vänner för kommentarer. Vi är många som brottas inte bara med visionen utan lika mycket med frågan hur den ska förverkligas. Det är tydligt att man måste ta en sak i taget och dessutom göra det i rätt ordning.  Det här en blogg och jag tycker det är viktigt att vi på en blogg får "provtänka". Inte ens jag själv behöver stå för allt jag skriver. Eller skulle jag skriva att jag är inte sämre än att jag kan ändra mig.

Just frågan om Tradition och Skrift är en sådan grundläggande fråga vi måste bestämma oss för om vi ska komma vidare. Era kommentarer visar att vi behöver förtydliga vad som menas med att "Kyrkan kommer före Bibeln", vilket jag faktiskt tror. Ett första förtydligande måste bli att jag tänkte på NT. Apostlarna (Kyrkans grundval) fanns före NT. Det var ju de som skrev NT.

Samtidigt är det naturligtvis riktigt att säga att apostlarna först tog emot Ordet. Men då syftar Ordet inte på Bibeln, vare sig NT eller GT utan på Jesus. Ordet är här inte en bok utan en människa.

Det går att säga att Bibeln fanns före Kyrkan om man menar GT. GT är ju, också för apostlarna helig Skrift. Men å andra sidan går det också att tillsammans med många bibellärare säga att Guds folk (Kyrkan i lite vidare mening) fanns före GT. Abraham och hans barn fanns som bekant före Lagen, torahn. Fast visst finns det rabbiner som säger att torahn är evig. Dock inte som skrift.

I slutändan håller ändå påståendet att "Kyrkan fanns före Bibeln", i synnerhet om man som i vanligt tal menar den kristna heliga Skrift.

Det här är viktigt inte för att nedgradera Bibeln utan för att förstå dess tillkomst och sammanhang. Även om påståendet uppgraderar Traditionen så förlorar inte Bibels som Helig Skrift sin plats och betydelse som norm och rättesnöre. Det ligger också i begreppet kanon. Bibeln är för mig Traditionens "kärna och stjärna".

Det stora problemet idag är knappast att vi förstår Bibeln på ett allmänkyrkligt sätt utan att så många teologer och biskopar har reducerat Bibeln till enbart ett historiskt dokument. Det ena leder som känt är till det andra. Bibeln har för de många blivit ointressant. Många har börjat förneka Bibeln som helig Skrift, omtolkat dess uppgift eller helt lagt den åt sidan, vilket är totalt främmande för mig.

Kyrkans vision

Jag har fått gott om tid att be, tänka och läsa det senaste halvåret.  Bland annat lånade jag Ulf Ekmans Memoarer av Thomas S. Nu har jag också läst Andliga rötter och Urgamla stigar med stigande förvåning och glädje. Det passade bra att läsa böckerna nu eftersom jag för tillfället är upptagen med Guds vision för oss som lever och verkar i Värnamo. För här läser jag om Kyrkans vision, en, helig, allmännelig och apostolisk. När vi använder ordet vision tänker vi sällan på att Gud har en vision. Ordet får oss lättare att tänka åt det personliga hållet. Begreppet färgas av väckelsekristendomen, den om människors omvändelse och helgelse.  Plötsligt får Ulf Ekman av alla andliga ledare tala till mitt inre.

Den första boken Andliga rötter gavs ut redan år 2009 och är resultatet av hans personliga brottningskamp och artiklar publicerade i Keryx. Ulfs process mot den Romersk-katolska kyrkan måste ses i minst ett 10-15 års perspektiv. Eftersom jag själv levt hela mitt liv i den allmänkyrkliga traditionen innehåller Ulfs bok inte för mig något främmande eller nytt. Men jag måste medge att jag förvånas och gläds på en och  samma gång när jag tar mig igenom de 350 sidorna.

Det är ovanligt att läsa en introduktion till allmänkyrklig tro. Jag tror inte det har hänt sedan f Gunnars tid. Ulfs kamp leder till stringens i tanke och ord. Hans kamp sker med utgångspunkten i pingst-karismatiskt tänkande. Han har en enorm erfarenhet av sitt eget sammanhang och han brottas och skriver på 2000-talet vilket gör boken viktig. Vilken är då själva brytpunkten?

Som jag förstår det hela är brytpunkten synen på historien. Ulf vet och erkänner att Kyrkan fanns innan Bibeln. Han talar om den apostoliska successionen, om framväxten av trosbekännelsen och kanon. Den Helige Ande har lett processen och fortsatt att leda processen genom historien fram till våra dagar. Ulf har med andra ord övergett talet om att "bara" tro på Bibeln. Bibel är fortfarande nödvändig. Den är kärnan och normen, men samtidigt är insatt i,  i ett större sammanhang. Detta är en del i brytpunkten.

En annan del i brytpunkten tycks mig vara en vidgad syn på inkarnationen och dess betydelse. Här blir plötsligt Jungfru Maria viktig.  Det är hon som genom att samverka med Gud ger Jesus mänsklig natur. Inkarnationen betyder att Gud bejakar och förenar sig med sin skapelse. Nu använder Gud sig av vatten, vin och bröd, olja, bönedukar och skulle jag vilja lägga till av protosan, ättiksyragele och mediciner. Inkarnationen ledet till synen på sakramenten.  Idag bekänner sig inte bara Ulf utan hela Kyrkan till åtminstone sju sakrament och än fler sakramentala handlingar.

Studiet av Kyrkans historia leder också till upptäckten av liturgin. Liturgin ligger dold i Nya Testamentet men blottläggs i det historiska skeendet.

Även  om den allmänkyrkliga tron inte är ny har Ulf genom sin brottningskamp försett oss med en bra översikt. Boken kan nästan användas som uppslagsbok. Den ger läsaren hjälp med logiken och visar på en del av Guds vision för oss. Onekligen har de historiska kyrkorna inklusive Missionsprovinsen tillgång till Guds vision om en, helig, allmännelig och apostolisk.

Förverkliga visionen

"Ska du bygga församling får du göra det på fritiden. " Jag har inte glömt kollegans ord även om det var många år sedan jag hörde dem. Idag är jag övertygad om att han hade rätt. Det främsta skälet är att det knappast går att bygga församling på arbetstid för att på fritiden ägna sig åt annat.

Visionen om en levande församling har att göra med (kärleksfulla) relationer. Dessa utgår från hjärtat som du har med dig dygnet runt. Du lever i dem helt enkelt. Eftersom du tillbringar 128 timmar i veckan hemma och bara 40 timmar på jobbet är problemet uppenbart.  Tjänstebeskrivningen kan aldrig vara utgångspunkten.

När Svenska kyrkan blev en arbetsplats bland andra upphörde den att vara församling i ordets bibliska mening. Den där uppdelningen mellan fritid och arbete har varit och är förödande. Svenska kyrkans anställda är anställda för att sköta ett arbete av mycket skiftande slag för vilket de har betalt. Det är långt ifrån vad vi menar med begreppet "levande församling". Frågan är om det ens går att kombinera.

I Värnamo, liksom på många andra platser, ber, tänker och arbetar vi för att åstadkomma en "levande församling". Men hur ska visionen förverkligas? Finns det något recept för hur det går till? Någon modell? Några utprövade metoder?  Ja och nej. Ja, eftersom Jesus har gett oss ett uppdrag,  nämligen att göra lärjungar. Och för det finns säkert metoder. Går det att mäta resultatet? Ja, det tror jag eftersom Jesus, som ett resultat har lovat att "bygga sin församling." Så gjorde och lärde också Paulus. Han bildade eller startade ingen församling.Han predikade evangeliet om Jesus Kristus och som ett resultat uppstod en levande församling,  en gemenskap av människor som delade tro och liv med varandra, 168 timmar i veckan. Finns det inte risk att vi genom våra anställda med sina arbetsvillkor, genom mångsyssleri och felaktiga metoder motverkar vårt eget syfte?

Vårt problem,  som jag förstår det,  är att vi rättfärdigar "vår" kyrka, församling och "vårt" sätt att arbeta 40 timmar i veckan. Vi tycks glömma att församlingen är ett resultat av Guds verk i människors hjärtan, att den tillhör honom och att den är en, helig, allmännelig och apostolisk.

Kyrkan går, tack och lov, långt utöver Svenska kyrkan och sträcker sig långt utöver 40 tim i veckan. Någon tycker kanske att jag är orealistisk eller slår in öppna dörrar, men det jag önskar är att vi finner hur vi, också som anställda, bäst ska kunna bidra till förverkligandet av Guds vision. Kanske gör vi det bäst på fritiden. För utmaningen är att vara ledare som kan göra lärjungar, bilda gemenskaper och så göra skillnad i världen. För detta behöver vi helt andra strategier än de de anställda ser när de läser sina arbetsbeskrivningar, om de ens har några.

Ödehuset

En god vän ringde häromveckan.  Det var Anders W i Växjö. Vi hade ett fint samtal som slutade med att han skickade mig en bok, Ödehuset. Jag hade intr hört om den fastän den kom ut 2007 och låg etta på NY Times bestsellerlista. Eller också passerade den obemärkt förbi. Den är skriven av William Paul Young och är förtjänstfullt översatt av Daniel Braw, utgiven på Libris 2009.

Berättelsen är hemsk och underbar på en och samma gång. Egentligen vill jag inte avslöja innehållet men finner det nödvändigt. Den lilla flickan blir bortrövad och mördad. Pappan söker sig till brottsplatsen, - ödehuset. Där möter han emellertid Gud och umgås med Gud under helgen. Boken återger Gud på ett bibliskt sätt. Där finns Fadern, Sonen och Anden i underbar gemenskap och huvudpersonen Mack dras in i denna gemenskap. Under helgen förvandlas Mack i sitt inre och mer än så kanske jag inte ska berätta.

Temat blir för mig en anknytning till de senare bloggarna,  de som handlar om nödvändigheten av att leva i Guds vision. Andra kunde ha talat om att leva det himmelska livet på jorden. Jag tycket mycket om den tanken väl medveten om att livet på jorden alltid sker i korsets tecken. Men just i lidandet och döden sker förvandlingen!  Tänk att allt det motstånd, elände och lidande som finns i dig och som kommer till dig sorteras in under Jesu Kristi kors.  Paulus skriver att vi är döpta till hans död, men därför tror vi också att vi ska uppstå med honom. Se där återigen det eskatologiska perspektivet som också kan bli till förverkligad eskatologi.

Det är möjligt att leva i Kristus, att ta emot och se Guds vision förverkligad. Jag tror på gudomlig rättfärdiggörelse, frid och glädje i den Helige Ande. Och där vi inte får se Guds vision förverkligad i våra sammanhang finns den ändå kvar som ett levande hopp.

Kan Svenska kyrkan liknas vid ett ödeshus? Jag tror det till dels kan vara en relevant bild därav vår sorg och förtvivlan. (Precis som det kan vara en bild av mig som enskild  individ) Men är det inte just till de sörjande och förtvivlade som Herren Jesus kommer med sin vision, med de goda nyheterna? Jo, förvisso.

Tack Anders W för den läsupplevelse du gav mig.0

Förstå visionen

När jag nu tänker skriva ännu en blogg om visionen ser jag att det finns två äldre populära inlägg just med det tema jag ömmar för.  De skrivna för ganska precis ett år sedan.  Det första under rubriken Kristi kyrka blir synlig och det andra under rubriken Förnya eller förändra? I båda inläggen längtar jag efter förändring.  Men jag vill påstå att det är mer än en längtan. Det är ett hopp. Idag ser jag tydligare skillnaden mellan ett hopp och ett levande hopp. Det senare är fött av Gud och får därför inte överges. Vi måste med andra ord ha del i Guds vision.  Det är den vi ska leva i, av och för. Det är att leva i Krisus.

Jag tror att vi ska akta oss för att leva i sammanhang som saknar vision och i stället leva och verka för att upptäcka och förverkliga Guds vision för det sammanhang i vilket vi lever. Gud har ett mål för oss idag!

Men det börjar inte med modeller, strategier eller arbetsledare, utan med upptäcken av Guds närvaro, vilja och mål. När Paulus adresserar församlingen i Korint gör han det konsekvent med ett eskatologiskt perspektiv.  När korintierna ser splittring skriver Paulus om enheten eftersom vi är ett i Kristus.  När korintierna drar varandra inför världslig domstol skriver Paulus om Herren som domare och vi som hans  medarbetare.  När korintierna lever i otukt och incest skriver Paulus om äktenskapet som reflekterar det himmelska och så vidare.  När Jesus ger oss saligprisningarna ger han det himmelska till de fattiga,  hungriga, sörjande eller förföljda. Han och Paulus i hans efterföljd ger oss evangelium, det vill säga inkarnerar Guds himmelska vision. Denna vision är också för oss - i vårt sammanhang. Här finner jag den nyckel vi behöver. Det finns en träffande vers i Ords 29:18

Where there is no vision, the people perish (KJV)

Där profetia icke finnes bliver folket tygellöst (1917)

Utan uppenbarelsen går folket vilse (FB)

Utan profeter förvildas folket (Bibel 2000)

Det är avgörande för andliga ledare att förstå, predika och arbeta med Guds vision. Paulus skriver i Romarbrevet att Guds rike inte är grundat på något yttre som en byggnad, budget ellet annat som upptar så mycket av vår tid. Inte av mat eller dryck hur viktiga de än kan tyckas.  Guds rike består i rättfärdighet och frid och glädje.

För att denna sanning inte ska vara ett luftslott,  stanna vid ett ideal eller göra oss överandliga har Gud visat oss vad inkarnationen betyder. Visionen måste inkarneras för att bli verklig. Det är först här vi behöver en strategi,  en organisation och en budget. Det gäller för oss att inte göra som ledningen inom Svenska kyrkan - blanda samman medel och mål. Eller än värre inte se eller förstå visionen.

Inga visioner

Låter rubriken negativ? Den är hämtad från dagens SvD och är en beskrivning av svensk politik. Men jag kan berätta att verkligheten är och blir än mer negativ. Det är min slutsats efter fyra upptäckter.

Den första upptäckten gjorde jag under min tid vid Linköpings universitet då jag läste forskningsrapporter om identitet. Det är viktigt för människor att veta varifrån de kommer, att känna sina rötter. Den postmoderna människan tror sig emellertid kunna byta identitet.  Vi ser det som olika livsstilar. Jag kan byta livsstil, ta time-out, nystarta, försöka bli en ny människa och djupast sett försöka skaffa mig en ny identitet.

Den andra gången jag förstod att här ska helt enkelt inte finnas några visioner var när jag läste en intervju med Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan. Det var i anslutning till förra valet. Frågan som ställdes var just frågan om nationens framtid. Reinfeldt gjorde klart att visionernas tid är förbi. Socialdemokraterna stod för den sista visionen, den om folkhemmet. Idag är den död och begraven och lär inte uppstå igen. Reinfeldt menade att visioner bara är något individer kan ha. I vår tid ska var och en göra efter eget gottfinnande, så länge det inte skadar någon annan. Politikernas sak är att stifta lagar.

Den tredje gången den nya tidsandan stod klar för mig var när cellerna tålmodigt väntade på den nye kyrkoherdens vision. Den infann sig aldrig eftersom samtiden inte har några andra lösningar än individens. Det finns inga gemensamma lösningar, inga färdiga modeller och därför inga visioner. Sådana kan bara sluta i besvikelser. Det ligger en del i resonemanget.

Den fjärde gången saken slår mig så där rakt på är i dagens SvD. Ekon.dr, retorik- och ledarskapsforskaren Lena Lid Falkman skriver om årets valkampanj under rubriken Sakfrågor i fokus, men inga visioner. Hon skriver: "Det som verkligen har saknats i årets valrörelse är vision och ledning. Inget parti, eller block, har lyckats skapa en bild, en tydlig berättelse i framtiden." Ärligt talat är jag lite förvånad över rubriken. Vet inte dr Lid Falkman att visionernas tid är förbi? Eller kan det vara så att hon (liksom jag) inte håller med?

Det är viktigt för människan att veta varifrån hon kommer, men det är lika viktigt för henne att veta vart hon är på väg. Jag tror mig förstå något av den postmoderna människans själviska avsaknad av stora och gemensamma visioner. Jag ser böjelsen också inom Svenska kyrkan och jag förundras. Paulus vet att människan är "utan Gud och hopp i världen", men ledningen inom Svenska kyrkan borde veta bättre och ge folket den stora berättelsen, den stora och för människor gemensamma visionen. Den som föder oss på nytt till ett levande hopp. Gud har en vision för oss och den kan vi både lära känna och leva efter.

Guds vision

Det  är nu fem år sedan jag skrev boken De heligas gemenskap och den hade ett öppet slut. Den slutade med frågan hur cellkyrkan i Värnamo nu skulle gå vidare. Vi väntade då också på en ny kyrkoherde som tillträdde ungefär ett år senare. Vi ville se hur han tänkte bygga församlingen. Det är en utmaning som heter duga att bygga församling eftersom det inte längre finns någon modell för det. Det blir snarare vad de kristtrogna gör det till. Om detta vill jag skriva framöver.

Vi var samlade några stycken häromdagen för att tala om arbetet i Nepal och kom in på visionen.  Begreppet vision urholkades kraftigt på 1980-talet och reducerades snarast till att betyda vad vissa personer fått för sig. Det stannade vid att vara en ide. Vad är då en vision? Hur formulerar vi visionen för arbetet i Nepal? Då säget Jonny M att vi vill vara med om att förändra Nepal genom våra seminarier. Förändra Nepal? Det låter det. Kan vi det? Nej, men Gud kan! Och Gud kan låta oss få bidra.

Det finns säkert hundratals organisationer som arbetar på att förändra Nepal och ingen av dem kommer att lyckas, men tillsammans kan de, det vill säga vi, lyckas. Det blev plötsligt så tydligt att Gud har en vision i vilken vi kan leva och verka. I Skriften kallas Guds vision för hans hemliga rådslut.

När jag tänker på hur vi begravde modellen Cellkyrkan blir jag glad. Modellen innehåller visserligen gudomliga principer, men de kan inte förverkligas som modell. Principerna kan och måste förverkligas men modellen, Cellkyrkans eller andra, kan bara förverkligas av Gud. Kristi gemenskap kan inte åstadkommas av människor. Bara av Gud. Vi kan lära oss principerna, så, vattna eller bygga för att använda en annan bild. Men bara Gud kan ge växten. Bara Gud kan förse oss med det rätta byggmaterialet, guld, silver och ädla stenar.

Boken De heligas gemenskap slutade med två förslag i väntan på den nye kyrkoherdens. Det ena var att människor fortsätter att samlas i hemmen och Högmässan. Det andra att människor organiserar sig i gemenskaper som de gjorde förr. Jag tänker på kyrkobröderna och syföreningarna. En av deras styrkor som i och för sig också kunde vara en svaghet var eller är deras självbestämmande. Enskilda kristtrogna behöver tillsammans ta emot och leva efter de gudomliga principerna.  De behöver få be och arbeta. Det kan inte anställda göra åt dem. Visionen kommer inte från de anställda. Den är inte deras utan Guds. Vi kan bara bidra.

Vita bergens barn

Så har jag i det närmaste läst ut den tredje delen i Per Anders Fogelströms serie om Södermalm, Stockholm och Sverige får man nog tillägga eftersom Fogelström också speglar de större skeendena. Det har varit fascinerande att läsa dessa böcker, inte minst denna tredje del, Vita bergens barn. Denna del spänner över åren 1821-1860. Det visade sig att jag kunde den här tiden lite bättre än tiden innan som till exempel att den kände psalmförfattaren Johan Olof Wallin blev kyrkoherde i Adolf Fredrik 1812.

Håkan Rapp har kommit hem efter de tröttande krigen. Han gifte sig med Charlotta på äldre
dar och de bosatte sig på Sågargränd som inte låg långtifrån nuvarande Folkungagatan 127 där vi bodde under några år. Håkan Rapp gifte sig 1821. Då var Karl XIV Johan kung, (han regerade 1818-44) det vill säga Jean Bernadotte, fransmannen som är vår nuvarande kungs anfader. Det är ett underbart sätt Fogelström använder sig av när han väver samman fiction och historia. Är det månne Fogelström som inspirerat Guillou att göra på samma sätt?

En annan känd person vid den här tiden är Lars Johan Hierta (1801-1872). Naturligtvis kände jag till att han grundade Aftonbladet men inte kom jag ihåg att han också grundade Liljeholmens stearinfabrik. När produktionen sköt fart hade han fabrik på östra Södermalm. Han bodde senare i en herrgård i närheten.

Det är självklart så att kyrkan som hade en stark ställning i samhället vid den här tiden frekvent omnämns. Oftast i positiva ordalag om än aldrig i religiösa. Det handlar mest om administration, kyrkliga handlingar och fattigvård men i alla fall. I ett kapitel konstateras att det inte fanns rum för själavård. Men det fanns viss religiös rörelse vid den här tiden i Stockholm. Metodistpastorn George Scott (1804-1874) verkade i Stockholm 1830-42. Han höll möten i strid med konventikelplakatet och utvisades från Sverige 1842. Men innan dess hann han starta tidskriften Pietisten och gjort Carl Olof Rosenius till redaktör. Där startade EFS. Fogelström nämner att "läsarna" gjorde hembesök bland Vita bergens barn, men skriver också att de gärna gick därifrån på grund av stanken från de fattiga.

Att det många sätt var fattigt och eländigt vet vi men till detta kommer också nödåren, koleran och den stora branden 1842 som krävde människoliv och gjorde många arbetslösa. Det blev som en ond cirkel där fattiga fick finna sig i mycket och glädja sig över litet. Förresten - kan någon av mina läsare bekräfta att det fabriksfattighus som omnämns i boken är detsamma som nuvarande hotell Columbus?
Det var inte underligt att tiden också präglades av oro och att upproret låg i luften. Kommunismen kom till Söders höjder och försök till förändringar gjordes, men till en början blev det mest prat. Det fanns inte tillräcklig kraft bland de fattiga för att samla dem.

Men en ny medvetenhet växte fram och 1842 infördes den svenska folkskolan. Även om det
tog tid att etablera den var nu Katarina skola tillgänglig för alla de små barnen. 1844 dog kungen och han efterträddes av ende sonen Oscar I som sedan regerade fram till 1859.

Nu är det så att jag har ett par kapitel kvar innan jag ställer tillbaka boken i bokhyllan så jag slutar här. Vill avsluta med att 1848 föds Håkan Rapps barnbarn Lotten. Det ät hon som blir länken till de fem resterande böckerna i serien om Mina drömmars stad. Jag rekommenderar varmt dessa böcker.

Vårdkaos?

Häromdagen visade Kalla fakta i TV4 ett reportage med namnet vårdkaoset. Jag ska på en gång säga att jag inte såg det mer än några minuter. Men jag hann uppfatta att såväl barn med cancer som äldre med flera olika sjukdomar flyttats runt mellan olika avdelningar och sjukhus. Det råder brist på specialiserade sjuksystrar med mera, sades det i inslaget.

Jag vill säga att det är få yrkesgrupper jag hyser sådan respekt för som läkare och sjuksystrar. Jag har alltid bemötts med stor omsorg efter olyckan, också under den tid jag var tvungen att besvära dem mitt i natten. Jag kan inte klaga på någonting.  Bara tacka Gud för dem allihop. Men jag tycker mig ana ett problem i systemet.  Kanske har det historiska orsaker och frågan är hur det ska åtgärdas eller om det ens går att åtgärda.

Allteftersom vetenskapen utvecklades från 17-1800-talet har de olika upptäckterna kategoriserats. Inom teologin fick vi exegetiken, dogmatiken, kyrkohistorien och så vidare. För mig blev det ett problem som aldrig löstes när jag skulle skriva min lic-avhandling om Cellkyrkan. Skulle avhandlingen sortera under dogmatiken? Skulle den betraktas som ett bidrag till ekklesiologin eller pastoralteologin? Var det ett försök att skriva kyrkohistoria? Vilken metod skulle jag använda?

Problemet vad jag förstår är att genom dessa specialiseringar förlorar vi helhetsperspektivet. Det här verkar gå igen inom alla vetenskaper. Sjukvården är idag så specialiserad att patienterna tvingas från den ena disciplinen till den andra. Samtidigt är människan en helhet och de olika organen och sjukdomarna hänger samman och påverkar varandra.

På grund av specialisering eller uppdelning behandlas jag av tre olika sjukhus och i sin tur av olika underavdelningar. Det stora problemet blir då kommunikationen mellan dessa. Jag kan lätt falla mellan stolarna. Till detta kommer också frågan om ansvar. Det är lätt och ofta nödvändigt att hänvisa till andra. Men måste det inte bli på det här sättet? Hur skulle det annars se ut? Ingen läkare kan vara specialist på allt. Jag har fått nacken opererad i Kathmandu, jag vårdas i Värnamo, bakterierna angrips av infektionsläkarna i Jönköping men omläggningen av såren utförs av hemsjukvården i Värnamo. Min sjukgymnast jobbar på den vårdcentral jag tillhör. Nerven ska opereras i Linköping men min arbetsterapeut kommer från vårdcentralen i Värnamo. Återbesöken och huvudansvaret har Värnamo sjukhus.

Det har hänt flera gånger att den andra specialisten inte vet vad den första har gjort. Som tur är för mig kan jag ta eget ansvar. Jag kan ta egna i initiativ när det behövs. Jag har en kär hustru som alltid finns hos mig. Vi kan tacka och be, men hur går det för barn eller äldre som inte kan eller orkar?

När jag tänker på hur uppdelad vår västerländska tillvaro blivit framstår vårdkaoset närmast som ett filosofiskt problem.

Tack Victor

När jag efter olyckan kom till Sverige fick jag två veckor på Värnamo sjukhus. Under de veckorna fick jag fyra av varandra oberoende förfrågningar, nästan lite uppfordrande, om jag inte borde tala med kuratorn eller en psykolog.  Jag uppskattade deras omsorg men kände absolut inget behov av sådana samtal. Jag fick veta att reaktionerna efter en så svår olycka kan komma långt efteråt. Eftersom jag har varit sjukhuspräst under ett antal år visste jag det och kände till detta som kallas debriefing då man får gå igenom det otäcka, minnas och bearbeta. Men jag hade och har först och främst talat med Herren om vad som har skett och har överlämnat allt (på riktigt) till honom. Jag har berättat för mina närmaste och ett antal andra  personer. Men kanske har jag förträngt något trots detta?

Så kom en fantastisk artikel i SvD med nya rön som ytterligare förklarar. Jag länkar till den här. Det är en pågående serie om vår inneboende motståndskraft. Idag intervjuades Sara Johansson och Sara Hedenius om sin bok Krisstöd - att stärka människors motståndskraft. Hedenius överlevde Estonia-katastrofen. De har tagit del av senare forskning som till och med visar att debriefing kan vara skadligt,  i alla fall påträngande sådan. I stället bör man samarbeta med den drabbades motståndskraft som framför allt handlar om att stötta alla former av socialt stöd. Det är särskilt viktigt med närheten till familj och anhöriga.

Jag har tidigare berättat om hur goda nepaleser hjälpte mig upp ur ravinen, om hur kristna bröder och systrar omslöt mig när jag anlände till Kathmandu och hur äldste sonen Victor omedelbart satte sig på planet när han fick höra om olyckan. För att inte tala om hur den övriga familjen mötte mig först på Landvetter och sedan på Värnamo sjukhus. Och förutom de vänliga sjuksystrarna på sjukhuset ytterligare 225 personer.  Var och en på sitt särskilda sätt. Det var en av de stora upptäckter jag gjorde att Kristi kropp är betydligt verkligare än jag tidigare har förstått.

Artikeln anger fem avgörande principer för den första månaden efter olyckan. Dessa är

1. Lugn. Information om vad som faktiskt hände, familjens närhet och förståelse för de egna reaktionerna skänker ett första lugn. Allt detta fick jag.
2. Trygghet. I mitt fall kunde Victor sköta allt. Han diskuterade och godkände operationen, han skaffade mat och mediciner. Han var hela tiden hos mig, delade min oro och svarade på frågor. Han matade mig, hjälpte mig på toaletten och bad till Herren för mig. Tack Victor.
3. Samhörighet. Jag har redan berättat om värdet av att tillhöra Guds familj och att leva i den gemenskapen.
4. Tillit. Eftersom allt har förändrats på några sekunder hotas tilliten. Det syns enligt artikeln vara avgörande att kunna behålla den. Behöver jag skriva om den tro Herren har gett mig? Jag tror inte det.
5. Hopp. Hoppet ät ett resultat av de fyra första punkterna.

Artikeln avslutas med en viktig insikt. Punkterna ovan kan jag inte ta till mig av egen kraft. Lugn, trygghet, samhörighet,  tillit och hopp kommer till mig utifrån. De fanns hos mig också tidigare som motståndskraft men behöver nu komma till mig på nytt, som gåvor från Herren om också genom människor. Tack till alla er som skänkt mig allt detta. Tack Victor. Tack Kari. Tack Jacob och Elisabet för att ni finns hos mig.