Påven Franciskus igen!

Denna dag har gått i ekumenikens anda. Bara några timmar innan Kari och jag skulle iväg till vår ekumeniska cell fick jag ett tips från kollegan Magnus Lind. Det handlade om en ekumenisk händelse. Vi tittade på den tillsammans och gladde oss. Vi rekommenderar dig att titta på den. Den tar 22 minuter "in alles" om jag får tala tyska.

Den 24 januari skrev jag en blogg om kristen enhet och kristen endräkt. Jag hade, förutom att jag studerat 1 Kor och särskilt kap 1 och 3, undervisat här hemma i Värnamo i ämnet. Paulus talar om hur vi är ett, men att vi just därför bör närma oss varandra i kärlek och sinnelag. Dagen därefter fick jag tips på ett klipp från You Tube där påven talar i praktiskt taget samma ordalag. Och nu har det hänt igen! Jag börjar tro att Gud vill visa mig något.

Sedan några månader tillbaka har vi i Värnamo ett par ekumeniska celler. De består av människor som tillhör olika församlingar. Vi har börjat finna varandra i Kristus om jag säger så. Vi tänker som så att horisontellt finns inga gränser utan att vi har gemenskap med alla bekännare oavsett sammanhang. Vertikalt däremot är vi bundna till vårt eget sammanhang och "en, helig, allmännelig kyrka". Vi önskar att detta sätt att tänka ska växa sig starkare så därför kommer ett 10-tal (?) smågrupper att samlas på fredag för att mötas, prata med varandra och prisa Gud. I kväll har som sagt en av dessa celler träffats. Den består av par från Pingstkyrkan och två par från Svenska kyrkan. Nästa vecka kommer ytterligare ett par med har det sagts.

Så innan jag ska iväg kommer då ett mail från Magnus Lind. Mailet kommer från en konferens i USA och från pastorn Kenneth Copeland, en trosförkunnare som inte är särskilt känd i våra sammanhang men mycket känd i USA. Där pågår en konferens med ledare och i klippet talar en en anglikansk biskop, Tony Palmer. Du hittar klippet genom att klicka här. Det visar sig att denne biskop är god vän med påven Fransciskus och att påven har talat in en hälsning som sänds under ett av konferensens möten. Biskopen har en stark inledning och sedan visas klippet för auditoriet. Plötsligt infinner sig en anda av enhet och endräkt mellan de tre olika traditionerna och Kenneth Copeland talar om ett historiskt ögonblick.

När jag gör ytterligare lite efterforskningar visar det sig att Bengt Malmgren har samma klipp (också den här gången) på sin hemsida med ytterligare information. Det verkar vara han som förser oss med dessa goda nyheter. Du hittar hans hemsida genom att klicka här.

Malmgren skriver i sin kommentar som att "jag uppfattar att det finns en viss likhet med gemenskapen kring Östanbäcks kloster och enhetens kyrka här i Sverige". Men det är ju där Ulf Ekman har vissa sympatier tänker jag och börjar tro att här är något i görningen. Men jag tänker också att det kan vara något som inte planerats av människor eftersom vi tror att Gud vill göra detsamma i lilla Värnamo. Vi har en stor Gud.

Tack Annika!

Det är söndagskväll. Det har varit en bra dag med Högmässan som sedvanlig höjdpunkt. Ganska mycket folk i Högmässan idag, kanske drygt 100 personer. Sedan har jag sett på ishockey förstås, men det är väl inte mycket att kommentera. Och så blev det Aktuellt och Agenda. Det ingår också i rutinerna. Det händer mycket just nu. Sedan slog jag över och hamnade på en kanal som heter Acces och den leds numera av journalisten Anders P.J. Linder som för övrigt kommer från Värnamo. Han var tidigare på Svenska Dagbladet. Jag har sett honom någon gång i högmässan i Värnamo. Och  nu intervjuade han prästen Annika Borg. Jag var tvungen att se det hela och blev djupt tacksam.

P.J. ställde någon kritisk fråga om Svenska kyrkan. Han sa bland annat att Svenska kyrka med sina 6,5 miljoner medlemmar nyss har haft val till ärkebiskopsstolen och det har praktiskt taget gått helt förbi svenska folket. Det verkar inte som om folket bryr sig. Hur kommer det sig? Annika menade att en del av av förklaringen kunde vara att Svenska kyrkan har nog med sina interna frågor. Och tänk så rätt hon har, tänkte jag. P.J. påminde sig om att någon hade frågat ärkebiskopskandidaterna om de trodde att Jesus bättre förklarade vem Gud är än Mohammed, men att kandidaterna svävade på svaren. Ja, att det inte kom några besked och att han förundrade sig. Så kom frågan: Speglar detta en kultur inom Svenska kyrkan?

Annika Borg menade att det tyvärr speglade en kultur. Hon påstod att Svenska kyrkans ledning allmänt var mycket rädd för att verka negativ. Hon menade att kandidaternas brist på svar kan ha dolt en rädsla för islam. Sedan hävdade hon att Svenska kyrkans ledning medvetet vill tona ner Jesus och hans betydelse. Där sa hon något som inte ens jag vågat tro. Kan det vara en agenda att vilja tona ner Jesus? Vi närmare eftertanke skulle det förklara varför till exempel dopet i förslaget till den nya Kyrkohandboken ser ut som det gör. Annika Borg menade vidare att det var dålig själavård att inte vara tydlig med vilken betydelse Jesus har. I en tid då kunskapen om kristen tro är låg måste vi vara tydligare när vi ska förklara vad den innebär.

Önskan efter tydlighet ledde fram till nästa block som handlade om att Svenska kyrkan är tydlig när det gäller politiska frågor. Som exempel angavs bojkotten mot Israel. Svenska kyrkan är nog en av mycket få institutioner som tycker att Mellanöstern problematiken är enkel. Vi ska bojkotta apelsiner från ockuperad mark! Annika underkände kyrkomötets beslut att anta det så kallade kairos-dokumentet, skrivet av palestinska kyrkoledare. Hon menade att också kampen mot Israel ingår i den dolda agendan och har gjort så sedan 1970-talet. Mest rädd var hon för den så kallade ersättningsteologin. Hennes frimodighet gjorde mig glad och tacksam.

Å.J. tyckte sig ana ett glapp mellan Svenska kyrkans ledning och de lokala församlingarna. Det kunde Annika bekräfta. Det är inte helt ovanligt menade hon att vissa personer helt tar över också större gemenskaper. I det här fallet handlar det om studentvänstern. Det fanns inte något Annika sa som jag inte kunde ställa upp på. Undrar om det är möjligt att lyssna på det här igen. Det var kanal Acces och programmet sändes mellan 22-22.30.

Lika mycket gladde det mig att en journalist av rang tog sig an ämnet. Det har vi efterlyst under flera år. Jag har förundrats över ointresset. Det är en nåd att stilla be om att svenska journalister började undersöka Svenska kyrkan lite närmre. Då skulle de snart upptäcka att ledningen inom Svenska kyrkan inte är representativ för oss gudstjänstfirare.

Ämbetsfrågan, del 3

Till min glädje ser jag att det på Dag Sandahl blogg finns en viss efterfrågan på kunskaper om ämbetet. Men jag förstår att det kan vara ett sken som bedrar. Det finns ingenting som tyder på att ämbetsfrågan skulle få en renässans inom Svenska kyrkan. Utvecklingen mot en renodlat protestantisk kyrkobildning syns för närvarande vara alltför stark. Frågan om vad ämbetet är, om det finns i Bibeln, och senare vilka som kan inneha det, tycks begränsa sig till ett fåtal intressenter. Det är naturligtvis alarmerande. Frimodig kyrkas önskan om försoning i ämbetsfrågan klingar därför av i takt med minskat intresse. Därför är det angeläget för dessa intressenter att identifiera sig med den allmänneliga kyrkan i stället för eller kanske rättare sagt i Svenska kyrkan.

När det gäller 1 Kor 14:34 tycks tolkningarna inte för alltför svåra om man håller sig till det gemensamma och undviker vad som kan uppfattas som diken. Ett dike är att reducera 14:34 till den tiden och dra slutsatsen att Paulus idag inte skulle menat detsamma som då. Det andra diket är den fundamentalistiska tolkningen att kvinna är underordnad mannen. Även om jag här har stannat vid just 14:34 tror jag att det är tydligt att Paulus och NT i sin helhet ändå talar för ett ämbete. Det finns inget skäl till att stanna i obiblisk förvirring. Här följer nu mina slutsatser:

Ett skäl till förvirringen är att Paulus så tydligt i 11:5 bejakar att kvinnor både ber och profeterar i gudstjänsten medan han här tycks neka dem detsamma. Om diskussionen utgår från en sådan motsägelse blir den förvirrad.

Jag menar, för det första, att det inte finns någon motsägelse alls mellan 11:5 och 14:34. Alla män och kvinnor kan i princip både be och profetera, kanske också ”förlåta synder” och ”förmedla Anden”. Det hindrar inte som vi har sett att män och kvinnor också kan ha särskilda och olika tjänster. Så har Jesus till en början särskilt utvalt tolv män som han gjort till sina ombud. Därigenom har han inte bara bejakat skapelseordningen utan också upprättat och förstärkt den. På så sätt blev Kyrkan en apostolisk kyrka. I Jesu efterföljd har apostlarna gjort på samma sätt. De har bett, utvalt, utrustat och insatt sina manliga efterföljare. ”I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på”, läser vi i Apg 14:23. Detta har de säkerligen gjort också i Korint även om dessa ledares position verkar ha varit hotad i Korint. Denna apostoliska succession bejakas för övrigt fortfarande i den allmänneliga Kyrkan.

För det andra frågar jag mig om Paulus här är otydlig. Han talar inte om någon apostolisk succession, även om han talar om ett Herrens bud, v 37. Det kan antingen bero på att denna succession är så självklar att den därför inte uttalas frankt. Det kan också bero på att denna ännu inte blivit så tydlig som den blev senare. Kyrkan övertog ledarstrukturen från den judiska traditionen och från Jesus själv. Men de ämbeten som skulle komma att synliggöras som biskopar, präster och diakoner var ännu inte färdigutvecklade. Ännu ett skäl till att Paulus är otydlig är att han inte riktar in sig på ämbetet utan på dem som sätter sig upp emot ämbetet.

För det tredje är det så att exegeternas olika ståndpunkter kan förklaras med att de som vetenskapsmän har att hålla sig till texten. Det är den som ska tolkas och därför är det inte utan vidare tillåtet att väga in andra texter ens om Jesus än mindre ta hänsyn till senare tiders sätt att förstå texten. Forskarna ska försöka förstå texten just som den står och ingenting annat.

För det fjärde behöver inte de olika förklaringarna säga emot varandra. Det är både möjligt och rimligt att förstå texten som jag gör. Det finns ett ledarskap i Korint som är förankrat i skapelsen och som utgår från Jesus och hans apostlar. Det finns kvinnor i Korint som inte bara stör utan som sätter sig upp emot dessa av Paulus insatta tjänare. Paulus adresserar dessa kvinnor i Korint, men säger samtidigt att ordningen gäller överallt i de heligas församlingar, v 33b.

För det femte menar jag att min bedömning är den enklaste, vilket också är en god tolkningsprincip. Jag har inte behövt göra våld på skapelseargumentet, inte gått emot Jesus eller någon av hans apostlar, inte heller har jag behövt förklara bort avsnittet med att det är ett tillägg. Även om det är ett tillägg hör det till Kyrkans kanon och den allmänneliga Kyrkan skulle sannolikt sanktionera min tolkning. Så fortsätter vi förklaringen av v 36-40 som också löper helt i linje med den bedömning jag gjort mig till tolk för.

36 Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? 37 Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. 40 Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Paulus uttrycker sig starkt sarkastiskt. Gordon Fee menar att sarkasmen går tillbaka till v 33a, men den traditionella tolkningen säger att den syftar på hela avsnittet 33-35. Möjligen att Paulus riktar sig till någon eller några särskilda kvinnor som missbrukar sin frihet.

I vanlig ordning diskuterar inte Paulus på samma nivå som sina motståndare. Han anför det eskatologiska perspektivet. Hans säger att det är Gud som talar. I hans ögon stannar inte upproret vid något kulturellt eller misshagligt socialt beteende, utan det handlar om Guds skapelseordning, återupprättad och förstärkt i Kristus. Detta är det ord som har kommit till er. Det utgick inte från korintierna utan det är Herrens bud, en del av själva evangeliet. Oavsett om tolkningen menar att budet vill att vi ska leva i kärlek, visa varandra ömsesidig respekt, underordna oss i relation till ämbetet eller alltsammans, så är det ett Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. Det betyder att upproret slår tillbaka på den som står för det, se också 3:17f.

Så sammanfattar Paulus det han vill ha sagt i familjär ton. Han talar till sina bröder och systrar när han uppmanar dem alla att också fortsättningsvis vara ivriga att profetera, att inte hindra tungomålstalandet men att låta allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Det var en fröjd att fördjupa sig i 1 Kor och särskilt att upptäcka hur kvinnovänlig Paulus är eftersom jag ofta har fått höra att han var en kvinnohatare. Det stämmer inte alls. Han var, precis som Jesus, radikalt för kvinnor och kvinnors ställning. Och ändå - skriver han som han gör.

Ämbetsfrågan, del 2

I det senaste numret av SPT finns en ledare som jag tycker träffar mitt i prick. Den är skriven med anledning av en artikel Markus Hagberg som bär rubriken Protestantismens återvändsgränd. I korthet säger artikeln och ledaren att Svenska kyrkan från begynnelsen ingick i en allmännelig (katolsk) kyrka med bland annat bevarat ämbete. Reformationen syftade till att avskaffa en del missbruk om än aldrig så allvarliga. Men protestantismen är den gren av reformationen som protesterar mot den Romerska-katolska kyrka, för att inte säga gör uppror mot den Romersk-katolska kyrkan. Det var aldrig Luthers syfte. Exakt där menar också jag att vi befinner oss. Det är det grundläggande skälet till att jag är för den allmänneliga kyrkans syn på ämbetet och på äktenskapet. Kanske kan några av mina kritiska läsare förstå detta?

Här kommer nu den andra, tredje och fjärde föklringen till 1 Kor 14:34.

Nästa stora tes till förklaring säger att Paulus vill tysta ner de kvinnor som hela tiden i sin nyvunna frihet sitter och prata med varandra, avbryter eller kommenterar det som sker i gudstjänsten. Detta är sannolikt den vanligaste tolkningen och reducerar v 33b-35 till en nullitet.

1. I v 26 frågar Paulus: Hur skall det då vara? Hans svar är att det ska vara ordning och reda i gudstjänsten. Denna ordning är ingenting mindre än ett utflöde av 13:4a och 5a. Den handlar om ömsesidig respekt. Det kan inte tolereras att ordningen undermineras av människor som hela tiden avbryter eller kommenterar. Gud är inte oordningens Gud. Det grekiska ordet kan översättas med ”störande”, ”oregerlig” eller ”upprorisk”, skriver Anthony C. Thielston på sid 248 och fortsätter med att påminna om att varje liten gemenskap, varje hushåll och därmed också varje gudstjänst måste ha sina husregler.
2. Thielston knyter an till v 29 om att ”det som sägs” ska prövas. Han tänker sig att dessa ”prövningar” kan ha lett till stora diskussioner, kanske rentav uppror, i det aktuella fallet av kvinnor. Hustrur ska inte öppet debattera med sina män. Det får de göra hemma. Men vi är kallade att underordna oss varandra, se Ef 5:21–25, Kol 3:18–19, 1 Tim 2:11–15 och 1 Petr 3:1.7.
3. Men detta uppror kan ha drabbat inte bara männen i allmänhet utan ledarna i synnerhet.  Så var det i Thessaloniki, se 1 Thess 5:12 och så syns det ha varit också i Korint. Thielston skriver att varje rörelse med vision behöver en struktur som stödjer visionen. Vare sig församlingen i Korint valt någon till ledare eller Paulus i apostolisk ordning insatt någon eller några som ledare är frågan hur de lyckades leda gudstjänster.

En tredje förklaring, som dessutom skulle kunna höra rimma bra med brevet i sin helhet är det faktum att det inom mysteriereligionerna förekom kvinnliga orakel. V 33b-35 är då starkt knutna till situationen just i Korint. De hade nu tagit med sig något av sin tidigare kultur som att dansa, sjunga, kasta med håret och profetera för att få uppmärksamhet och för att skapa stämning. Det var naturligtvis lika oacceptabelt då som det skulle vara i våra gudstjänster. Ett sådant beteende i en kristen gudstjänst var närmast att betrakta som ett uppror, som något som skapade oordning.

Den fjärde tesen använder sig av orden att kvinnor inte ska ”tala i församlingen”.

1.      Utgångspunkten är självklart att man och kvinna är lika mycket värda, både inför Gud och inför varandra. Jesus och Paulus bejakar kvinnor på ett för den tiden närmast osannolikt sätt. Att påstå att Paulus vill tysta kvinnor i allmänhet är absurt, se också v 23, 24, 26 och 31, men att ”tala i församlingen” är något annat, något mer. Paulus jämställer män och kvinnor genom dopet, men behåller könsskillnaderna också efter dopet. Jesus upphävde aldrig könsskillnaderna. Tvärtom, han till och med förstärker könsskillnaderna efter dopet. Män och kvinnor är olika sedan skapelsen. Låt därför männen vara män och kvinnorna vara kvinnor.

2.      Tesen bygger på att uttrycket ”tala i församlingen”, det vill säga förmedla Guds ord i gudstjänsten, närmast är att betrakta som en teknisk term på ett manligt ämbete, i samklang med skapelseordningen och Jesus själv. Jesus har överlämnat ansvaret för sin förkunnelse till tolv män. Dessa skulle ”ge vidare vad de själva tagit emot”. Jesus själv gav just dessa uppdraget att ”förlåta synder”, ”förmedla Anden”, ”förvalta nattvarden” och att förkunna, undervisa och instruera. På så sätt blev Kyrkan en apostolisk kyrka och apostlarnas efterföljare är de som ska ”tala i församlingen”. Betoningen ligger här på uttrycket ”i församlingen” i motsats till ”i hemmet”. Det förra för män och det senare för kvinnor.

3.      I kapitel 12 gör Paulus klart att det finns en mångfald gåvor och att vi alla, män och kvinnor, är lemmar varandra till tjänst. Men han visar också, i v 27-31, att det finns särskilda tjänster som apostlar, profeter, lärare och så vidare. Har då kön betydelse? Vilken betydelse i sådana fall? Detta diskuterades då och det diskuteras nu. 

Så ser de olika förklaringarna ut. Var och en av dem har sina poänger. I nästa blogg ska jag försök förklara min hållning till dessa fyra förklaringar.

Ämbetsfrågan, del 1

Det blev många kommentarer av skiftande kvalité efter att bloggen om Inger Svensson. Jag följer också Dag Sandahls blogg och såg nyss att där fanns inte mindre än 46 kommentarer vilket är ovanligt många för att vara på en blogg. Så ser jag att ett antal kommentatorer frågar efter hur vi argumenterar när det gäller prästämbetet. Ingen av oss "motståndare" vill alltför snabbt kasta oss in i en sådan diskussion dels därför att det blir till att tala i en fruktansvärd motvind. Det verkar inte finnas minsta öppenhet att tala om något ämbete inom Svenska kyrkan. Och dels därför att beslutet att viga också kvinnor till prästtjänst naturligtvis står fast och måste respekteras även av oss som menar att det var ett uteslutande politiskt beslut som togs. Det är bara att konstatera att vi har kvinnliga präster inom Svenska kyrkan. Men eftersom frågan ändå lever, eftersom förståelsen för ämbetet idag är minimal och eftersom det faktiskt också finns dem som vill veta tänker jag skriva några bloggar i ämnet.

Ett bibelställe som ofta anförs är 1 Kor 14:34. Det om "kvinnan tige i församlingen" och eftersom jag fördjupat mig i 1 Kor kan jag dela med mig av vad jag såg. Inledningsvis gör jag två starka begränsningar som läsaren behöver ha med sig. För det första går det att diskutera om det alls finns något ämbete i Nya Testamentet. Om inte behöver ingen prästvigas eller får vi betrakta det som något sorts tillägg. För det andra anför jag här bara ett enda bibelställe. Det skulle föra alltför långt att vidga inlägget till hela Bibeln. Men det finns som sagt en enda vers som går att betrakta som en nyckelvers, trots att den av somliga förklaras bort som ett tillägg. (Den som vill lyssna till min genomgång har tillgång i Bibelförklaringarna. Det är bara att leta sig fram i högerspalten.) Den som läser nedanstående kommer direkt in i kommentaren:

Låt säga att v 33b-35 är ett inskott. Det problem som nu uppstår är; vilken syn har vi då på Bibeln? Kan vi lita på Bibeln? Om detta är ett inskott eller ett tillägg finns det då också andra sådana? Hur påverkar det i sådana fall vår tillit? Det är svårt att hävda att allt i Bibeln, det vill säga att de olika böckerna alltid är skrivna av en och samme författare utan redigering, förklarande inskott eller tillägg. Men det är lätt att hävda att Bibeln och särskilt NT har blivit till inom den allmänneliga Kyrkans ram. Det är ett faktum att urkyrkan fanns före Bibeln, före NT. Bibeln är Kyrkans bok. Den är skriven av kristna för kristna och måste därför tolkas i den kristna gemenskapen. Den kan till exempel inte användas av otroende som en uppslagsbok i natur- eller samhällsvetenskap. Den är en helig skrift också med eventuella redigeringar, förklarande inskott eller tillägg. V 33b-36 står där de står oavsett hur de har kommit dit och den allmänneliga Kyrkan har kanoniserat dem. Eller som biskop Giertz en gång sa; Bibeln är sådan Gud vill att den ska vara. Vi har därför att utlägga dessa versar som om de hörde till saken. Vad är det som sägs?

V 33b-35 Det finns uppenbarligen en regel som säger att kvinnorna skall tiga i era församlingar. Det främsta skälet sägs vara att de skall underordna sig, som också Lagen säger. De ska i stället fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.

Så långt tycks meningen vara klar, men för postmoderna västerlänningar är den samtidigt nästintill obegriplig och för inte så få direkt kränkande. Jag kommer att redovisa olika förklaringar och sedan göra en egen bedömning. Inledningsvis vill jag definiera ”församlingen” genom att hänvisa till v 26 som säger när ni samlas. Församlingen är inte ett territoriellt område, en byggnad eller ens en organisation. Jag hänvisar till kommentaren till 11:17-22, men menar att ”församlingen” här syftar på dem som samlats till kärleksmåltid och som efter det sakramentala inslaget fortsatte med en friare Ordets gudstjänst. Det är i gudstjänstens sammanhang vi måste förstå v 33b-35.

A. Den första förklaringen säger att inskottet kommer från Paulus meningsmotståndare, främst från de judekristna. Denna tes innehåller i sig olika aspekter.

1. För det första kan man då helt bortse från Paulus genom att hävda att versarna är ett tillägg, o-paulinska och därför kan versarna lämnas därhän. På samma sätt behandlas då 1 Tim 2:9-5. Detta tycks Gordon Fee förorda i sin kommentar.

2. För det andra hänförs detta tillägg till Paulus meningsmotståndare. Då går Paulus fri och de redaktörer som påverkats av judisk-kristna synpunkter görs till syndabockar. Detta är emellertid att både feltolka och övertolka fakta. Shira Lander[1] har i sin kommentar till 1 Kor visat att kvinnor kunde vara ledare av synagogans gudstjänst. Hon påpekar också att det grekiska ordet gynaikes översatt med ”kvinnorna” också kan översättas med ”hustrurna”. Då kan meningen vara att hustrurna ska föra sina samtal med sina män i hemmen och inte i den offentliga gudstjänsten. Slutligen tänker sig Shira Lander att Paulus hänvisar till skapelseordningen när han hänvisar till Lagen på samma sätt som han gör i 11:3.[2]

3. En tredje aspekt på det faktum att det är Paulus meningsmotståndare som lagt till dessa versar är att här används skammen som en förklaring. Då är motståndarna inte längre judisk-kristna utan hednakristna. När det gällde huvudbonadens vara eller inte knyter Paulus an till den tidens grekiska skamkultur, något som verkar ske också här i v 35b. Enligt v 35b överskrider kvinnorna en gräns när de talar offentligt. De bryter tabun, vilket är en skam vid den här tiden. I den grekiska kulturen var det vanligt att kvinnor fick avlägga löften i samband med vigseln. Vid den här tiden var det första löftet att kvinnan skulle underordna sig sin man, enligt Collins sid 521. Några kommentatorer menar att en sådan kultur kan ha smugit sig in ibland de första kristna.

4. Paulus skriver i 11:3 att mannen är kvinnans huvud, se min kommentar till 11:3-6.  Jag avvisade där inte detta bibliska faktum att män och kvinnor är underordnade varandra genom skapelsen, men däremot avvisar jag den tillämpning som gör kvinnorna evigt omyndiga eller mindre värda. Jag tror inte heller att Gud har en bestämd ordning som ska utgöra grunden för förvaltning och auktoritet i allmänhet, än mindre vad gäller huvudbonader. Tvärtom jämställer Paulus män och kvinnor genom dopet även om han behåller könsskillnaderna också efter dopet. Män och kvinnor är därför jämlika, men olika.

5. En femte aspekt utgörs av det faktum att många kristna, utifrån skapelseordningsargumentet, faktiskt vill tillämpa dessa versar bokstavligt. Dessa menar att skapelseordningen säger oss att kvinnan ska underkasta sig mannen. Skapelseordningen kan då inte begränsas till gudstjänsten utan måste gälla samhället som helhet, se min kommentar ovan.

Det finns förutom denna förklaring ytterligare åtminstone fyra huvudförklaringar. Jag ska publicera dem också och sedan göra en bedömning.

---

[1] Shira Lander, själv rabbin, Pd D och lärare vid Rice University, se www.bnaiisraelvictoria.com/tidbits/rabbi, undervisar om judisk tro under Jesu tid. Hon har skrivit en kommentar till 1 Kor ur ett judiskt perspektiv i boken The Jewish Annotated New Testament, se hennes kommentar till 1 Kor 14:34.

[2] Det går också att tänka att inskottet härstammar från det judiska halakha. Halakha är ett samlingsbegrepp för 1) den skrivna Lagen, Torahn, 2) för den tolkade eller muntliga lagen eller 3) för en tillskapad lag. Kan det ha smugit sig in en ny lag här för att på så sätt få ordning på gudstjänsterna i Korint? 

Olösta frågor

Nu har jag besökt mina länkar och läst några ytterligare därtill. Det verkar som att det friskar på ganska så bra i bloggosfären. Stora, viktiga och olösta frågor lever upp på nytt.

Ett exempel är Ellinor Grimmarks vädjan om samvetsfrihet. Hon vill som barnmorska inte utföra aborter och har därför avfärdats med kraft av berörda myndigheter. Jag vill minnas att någon på Landstinget menade att detta var en av de fina insatser en barnmorska kan göra. Därför betraktas Ellinor som icke anställningsbar. Den fria aborten är ett politikerbeslut som var och är dåligt förankrat i folksjälen. Jag har vid flera tillfällen röstat på KD just för att de har haft en värdekonservativ, för att inte säga kristen, inställning till livet. Därför var det närmast med bestörtning jag hörde Göran Hägglund plädera för att kvinnor från Polen och andra i frågan tveksamma länder skulle erbjudas fri abort i Sverige. Detta är en del av bakgrunden till att Kristna Värdepartiet nu har bildats med underrubriken för ett civiliserat samhälle. Det ska bli spännande att se om den fria aborten kan komma att omprövas i framtiden. Även om svenska politiker blundar för etiska frågor har tydligen utländsk media uppmärksammat vad som hänt och händer.

En annan fråga som är obearbetad och som har tigits ihjäl är förstås ämbetsfrågan, en fråga med vilken Svenska kyrkan för många står och faller. Också detta var ett politiskt beslut som sedan har drivits på ett otroligt fult sätt. Och här har medlöparna varit många, hundratals. De har gjort personliga karriärer och erövrat viktiga poster inom Svenska kyrkan och fått och får bra betalt för att upprätthålla ordningen. Det har skett på Bibelns, bekännelsens, traditionens och ekumenikens bekostnad. Men vem tar ansvar för det? Ingen. Istället har en likriktningens linje upprättats där ett politiskt beslut gjorts till norm. På samma sätt skedde med synen på äktenskapet. När beslutet togs gällde två trovärdig sätt att se på äktenskapet. Idag vet vi att de ljög oss rätt upp i ansiktet. Jag tror inte att det går att hålla på så här i längden. På samma sätt som ämbetsfrågan förblir olöst och följer oss kommer synen på äktenskapet att göra det. Hur kommer det att se ut i konfirmandböckerna när vi ska undervisa om äktenskapet? Eller ska vi helt enkelt avsluta den undervisningen eftersom vi i ett mångkulturellt samhälle får leva på olika sätt och alla ska respekteras lika mycket? Det lär inte dröja länge förrän vi har svaret på den frågan.

Sedan har frågan om Domkapitlets existensberättigande rests på nytt, inte minst på grund av vad som nu sker i Växjö domkapitel. Det är allt bra märkligt att domkapitlen kan fortsätta existera och hantera människors liv på ett rättsosäkert sätt. Jag minns från kyrkomötet att att flera ledamöter, ja, till och med själva ärkebiskopen, dyrt bedyrade att allt går rättssäkert till. Hur kan det göra det när till och med obehöriga kan anmäla och anklaga på andras vägnar? Leo Hollter har en mycket bra vinklad blogg där han ställer bra frågor. Och Annika Borg frågar vem som ska träda fram och reda ut rättsfarsen i Växjö. Jag är rädd för att ingen ledamot kommer att träda upp till Dags försvar. Det finns ingen som känner något personligt ansvar i den hör typen av tvister. Jag är övertygad om att alla som berörs av ärendet i domkapitlet kommer att var mycket lojala. Det kostar ingenting att flyta med, men hur länge håller det? Har inte domkapitlet redan förlorat mycket av sin trovärdighet? Visst kan man blunda för problemet så länge man själv inte drabbas. Visst kan man på håll skratta åt eländet. Men tror vi inte att alltfler kommer att protestera? Måste inte domkapitlen reformeras? Hade det inte med den organisation Svenska kyrkan nu har varit bättre med en disciplinnämnd?

I dagarna har jag börjat läsa in mig på Romarbrevet. Det är mycket intressant att fördjupa sig i situationen bland de kristna i Rom. De var hårt trängda när Paulus skrev sitt brev. Många hade fått lämna Rom på grund av spänningar och förföljelser och när de några år senare kom tillbaka hade församlingen förändrats till sin struktur. Den hade övergått till huskyrkor. Kanske är det en väg vi också får gå? Jag tror vi kan slå in på den också medan vi tjänstgör inom Svenska kyrkan. Det finns alltid lösningar också på stora, viktiga och olösta frågor om vi bara vill ta emot dessa lösningar.

Inger Svensson

För bara några minuter sedan slutade en dokumentärfilm om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst. Tänkte skriva några spontana reflektioner. Det du nu ska läsa är ingen analys. Den kanske kan komma senare.

Dokumentären som gjorts av den erkänt duktige Tom Aland har fått titeln "och förlåt oss våra skulder". varför vet jag inte. Det kan finnas olika skäl till det. Men jag måste säga att jag tycker filmen visade på ovanligt god journalistisk. Aland har ansträngt sig för att återge en historisk händelse.

I inledningen talades om kvinnors kamp för sina rättigheter (att till exempel bli präster). Det är förstås inte något jag delar. Ingen har rätt att bli Herrens präst. Inte män heller. Ingen. Det vi talar om är inte ett jobb vilket som helst. I inledningen påtalade biskop Bertil och domprost GA Danell just detta, men inge ska tro att "vanligt folk" kan begripa det. Och här har vi en den del av förklaringen till konflikten kring kvinnliga präster. Jag minns inte vem som sa det, men någon hänvisade inte bara till bibeln utan också till traditionen och ekumeniken. Ganska tunga argument med andra ord.

Dag Sandahl gjorde enastående bra ifrån sig, enligt mitt tycke. Han kommenterade GA Danells framtoning med orden att denne var "politiskt obegåvad" och det är nog riktigt. Det betyder inte att GA Danell var bibliskt obegåvad. Vi som kände honom vet att han var en gigant i kyrkan och att det var en stor skandal att han inte blev biskop. Men det berodde ju på kvinnoprästfrågan. Den person som kommenterade i filmen sa också riktigt att det hela var "ett politiskt beslut", något vi aldrig får glömma. Här har vi ännu en del av förklaringen till den olycksaliga utvecklingen.

En annan förklaring följer på det politiska beslutet nämligen att det aldrig fanns möjlighet att lösa frågan teologiskt. De som försökte blev per definition politiskt inkorrekta. Talar vi teologi är detta den stora tragedin. Vi har fortfarande det problemet framför oss.

Nu visade dokumentären att det i Ingers fall snarast bottnade i en personlig tragedi. Jag tänker inte bara på att pappan tydligen dominerade hennes liv utan framför allt på hennes alkoholism. Jag har själv vänner som menar att alkoholism är medfödd väl medveten om att det finns flera förklaringar. Inger skulle i sådana fall varit född alkoholist och börjat sin "suparkarriär" redan som student.

Lite jobbigt, minst sagt, var det att höra systrarnas vittnesbörd om sin syster. De trodde från början att Inger var på fel väg. Och de menade att Ingers livsstil avslöjade det. Detta bekräftades också av en av hennes kantorer.

Sedan följde det ena felsteget efter det andra. Inger förskingrade kollekten, sjukskrev sig på grund av sitt missbruk och predikade berusad. Svenska kyrkan löste detta genom att låta henne få "en ny chans" som det så fint heter. Lika menlöst uppträdde allmänheten representerad av några som menade att Inger var som "en vanlig människa". Det bästa betyg en präst kan få av allmänheten. Någon förstärkte det hela genom att säga att Inger rökte.

Så fick hon en ny chans, - i Stockholms stift. Jo, jo. Hon slutade sin gärning i Katarina församling av alla församlingar, min församling. Stig Johnsson som var kyrkoherde för henne hade inget att säga om henne, men diakonissan (?) som försåg Inger med antabus kunde berätta att "hon inte var motiverad". Inger fick lämna tjänsten och dog några år senare.

Jag tycker inte att dokumentären skyllde allt på oss "kvinnoprästmotståndare", vilket annars är vanligt. Tvärtom gjorde Dag Sandahl ett ödmjukt, förstående och generöst intryck. Han menade att Svenska kyrkan vanskött Inger. Och "Julle" som funnit sig i situationen tyckte att vi kunde ha stöttat henne bättre. Det ska bli intressant att se hur reaktionerna på dokumentären blir. Det finns skäl att i vanlig ordning frukta det värsta, men man kan hoppas att fler har uppfattat Tom Alands beskrivning som ett olöst problem som drabbat en stackars människa.

Felicia försvann

Nu har jag äntligen kunnat läsa boken Felicia försvann. Som bok betraktad tycker jag inte den är särskilt lysande. Den är mer att likna vid dagboksanteckningar, men varför anteckningarna publiceras huller om buller begriper jag inte. Det finns kanske någon förklaring, men jag vet inte. Boken är skriven av Felicia Feldt, dotter till författarinnan Anna Wahlgren, f 1942. Boken är en oförsonlig barndomsskildring där mamman Anna inte är mycket värd när jag slår ihop boken.

Det var Anna Wahlgren som skrev Barnaboken, en bok om barnavård och barnuppfostran 0-16 år. Den kom ut 1983 och finns fortfarande att köpa i handeln. Jag har inte läst den och kommer antagligen aldrig att göra heller men det särskilt hennes metoder att få barnen att sova som har visat sig grovt ovetenskapliga. Men hon hyllades i en tid då rödvinsvänstern regerade.

I boken beskrivs hon som svårt alkoholiserad samtidigt som hon har fött nio barn med tror jag lika många män. Hon har varit gift sju gånger, ett faktum som säger något om den liberaliseringsvåg som bröt igenom vid tiden för 1960-talet och framåt.  Det vi sår får vi också skörda säger denna veckas bibelläsningar. Det finns inga skäl för mig att recensera familjen Wahlgren som sådan. Alla familjer har sina svårigheter att brottas med. Det som talar till mig är 1960-talets så kallade frigörelse som jag själv reagerade på redan som skolungdom. Nu kommer skörden i oönskat mått.

Problemen i skolan är inte främmande för någon av oss. Jag träffade en lärare häromdagen som menade att situationen är värre än vi får veta genom media. Hen har i sin klass 25 elever och de flesta är totalt ointresserade av skolarbete. De har fullt upp med att spela dataspel, tävla med sina kläder, gå på audition för att bli bekräftade eller prata om vilka kläder som gäller. Visst var det en negativ bild jag fick höra men också skrämmande.

Igår talades det om svårigheterna att placera barn i fosterhem. Det finns tydligen privata som vill göra pengar på det hela. Och problemet med att placera ensamkommande flyktingbarn ökar.

Inom Hela Människan där jag är aktiv hade vi en kurs som heter Vara Vettig Vuxen. Den vänder sig till vanliga människor som det heter och lär ut hur vi ska känna igen de glömda barnen. Statistiskt sägs att det finns två i varje klass. De tar på sig roller till exempel som den "duktige", den som "gömmer sig", "clownen" eller den "som bråkar". Jag tror inte vi kan vända vad vi nu ser, men på individnivå kan du och jag komma att betyda mycket för någon eller några. Be om Guds kraft till alla som arbetar med barn, tonår och unga vuxna. Det må vara i skolan, i föreningslivet eller församlingarna.

Så lägger jag boken Felicia försvann till handlingarna.

Prickad av Domkapitlet

Jag har nyss kommit hem från en fantastisk predikoresa ifrån Larsmo, Finland. Där har jag undervisat om lärjungaskap och grundläggande är naturligtvis lydnaden mot Läromästaren, Herren.

Så kommer jag hem, pratar med Kari, kollar lite på OS och tittar vad som har hänt på bloggarna jag följer, -
om än oregelbundet. Så ser jag att Dag Sandahl har blivit prickad av Domkapitlet i Växjö stift. Jag förundras över vad jag läser eftersom jag inte kan hitta argumenten. Jag förstår allteftersom att denne frimodige och frispråkige man anses ha brutit mot prästvigningslöftena. Jag förmodar att det är det löfte som lyder så här:

"Viljen I ock troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad eder varder ålagt" och lovat "inför den Allvetande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen att redligt och samvetsgrant med Guds nåd och hjälp efterkomma?"

Det var det löftet jag själv prickades för när jag vänligen hade sänt tillbaka mitt vigselförordnande till Kammarrätten och sedan blev prickad för att ha brutit mot löftet ovan. Brottet sades vara "illojalitet". (Jag undrar naturligtvis fortfarande vad som kan falla under eller inte falla under en sådan luddig rubrik. I mitt fall var Domkapitlet fullständigt ointresserat av mina teologisk skäl och förde mig bakom ljuset. Nåja, det är sådant man får ta som en Jesu Kristi lärjunge. Men visst är det underligt!? Den som vill läsa min blogg i samband med detta skall ska klicka här. Och nu är vi tydligen där igen och snart igen och igen och igen, - förmodligen. Såg precis att Axel W Karlsson anmält sig själv till Domkapitlet. Frågan verkar gälla huruvida man får röra sig i vissa sammanhang. Det blir till att följa det ärendet också med andra ord.

Ska jag behöva vara ängslig för att skriva denna blogg? Jag skriver den på min fritid. Och jag skriver den spontant. Det är ju en blogg, att jämföra med dagboksanteckningar. Jag kan ju ändra mig om jag vill. Får jag skriva vad jag vill eller har Domkapitlet synpunkter på vad jag skriver? Jo, jag har ögonen på mig. Jag får inte skriva vad jag vill. Det visar Dag Sandahl-ärendet även om det nu överklagas till allmän domstol. Men hur ska vi veta var dessa uppenbarligen godtyckliga gränser går? Jag förstår att en anställd måste rätta sig efter sin arbetsgivare, men är inte detta att vara präst något annat? Tänk om en profet skulle tala obekväma ord i eller till Svenska kyrkan som organisation. Vad händer då? Och bygger inte prästvigningslöftet ovan på Bibel och Bekännelse? Vad bygger det annars på? Jag ansåg och anser inte att jag har varit "illojal" mot Bekännelsen genom att skicka tillbaka statens vigselförordnande. Och det ansåg inte staten heller. Svenska kyrkan har problem.

Och Dag Sandahl - har han verkligen brutit prästvigningslöftet? Har han inte under en hel prästgärning, mer än 40 år, hållit sig till Bibeln och Bekännelsen? Och så ger sig Domkapitlet på en stackars pensionär! Det är till att vara nitisk i sin tjänsteutövning!

Nu ser jag att Dag Sandahl har överklagat till ... inte Överklagandenämnden, utan till Åklagarkammaren, det vill säga världslig domstol. Smart. Man lär så länge man lever, fast lite obibliskt är det allt. Men glöm inte skälet till detta. Om det än inte är bibliskt är det angeläget eftersom Svenska kyrkan verkar hålla sig med egen domstol och egna lagar. Vad jag vet är det bara Hells Angels och Svenska kyrkan som kan göra det. Nä, detta måste prövas. Tyvärr är jag inte alldeles säker på att Dag Sandahl kommer att få rätt ens i världslig domstol eftersom staten och Svenska kyrkan fortfarande håller varandra bakom ryggen. Men vi får se.

Och vi får se hur det går för stackars Axel W Karlsson som tydligen har rört sig i fel sammanhang. Rätt eller fel enligt Svenska kyrkans domstol vill säga. Jag lär få återkomma i saken.

2 Korintierbrevet

Klart! Nedan publicerar jag förordet till kompendiet över 2 Korintierbrevet. Det är visserligen två timmar kvar i Värnamo kyrka. Nästa tisdag kommer Göran Larsson och talar över ämnet Paulus och judarna och sedan återstår två timmars undervisning, avslutningen av 2 Kor. men som sagt förberedelserna är klara. Kompendiet inlämnat till trycket och snart publiceras på hemsidan, adressen finns i högerspalten. Det brukar ta lite tid innan ljudfilerna kommer men det ska inte dröja alltför länge. Så håll till godo kära vänner! Här kommer nu förordet!

Så har jag kunnat lägga ännu en bibelteologisk kommentar till handlingarna. Vi försöker i Värnamo kyrka gå igenom Nya Testamentet i kronologisk ordning. Ordningen kan alltid diskuteras men trots det går det ganska enkelt att följa utvecklingen bland de första kristna. När vi tar oss an böckerna i kronologisk ordning kunde vi börja med Matteusevangeliet, fortsätta med Apostlagärningarna 1-20:6 samtidigt som vi gjort avbrott vid de tidpunkter breven skrevs. Vi har vers för vers gått igenom först Galaterbrevet och sedan Jakobsbrevet. Vidare 1 och 2 Thessalonikerbreven, kompletterat med de unika versarna i Markusevangeliet, sedan 1 Koriniterbrevet och nu det andra.

2 Korintierbrevet är ett krävande brev och innehåller en del svårigheter både vad gäller brevets struktur men också rent innehållsligt. I förstone verkar Paulus ha skrivet brevet för att rättfärdiga sig och visst präglas brevet av ett visst självförsvar. Men när man fördjupar sig i tankegångarna, dröjer kvar i dem, kanske brottas med dem för att förstå, visar det sig att brevet snarare är skrivet för korintiernas skull än för Paulus egen sak. Det är ett pastoralt brev.

Paulus är rädd för att församlingen vilseleds av de kringresande falska apostlarna. De har kritiserat Paulus person och tjänst och även haft framgång med sitt uppsåt att sidsteppa honom. Paulus är rädd för att hans arbete håller på att gå om intet. Det skulle inte främst skada Paulus utan korintierna och Guds rikes utbredande. Därför kämpar Paulus frenetiskt för att försöka ställa tillrätta den skada de falska apostlarna åstadkommit.

Det som verkligen har skakat om mig under dessa djupstudier är att en stor del av vår tids präster och pastorer påminner om de falska apostlarna. Det handlar om ”världslig” kunskap, om positioner och vältalighet. Och det handlar om andlighet utan kroppslighet, syner och uppenbarelser som inte är förankrade i något historiskt skeende.

Paulus tvingas hålla ett försvarstal i 11:1-12:10 och väljer då att ikläda sig dårens roll och att räkna upp sina umbäranden som vore de meriter. När jag stannar upp och inte bara reflekterar teologiskt över vad som sker utan anar vad det grekiska ordet asthenéia, hos oss ofta översatt med det svenska ordet ”svaghet”, faktiskt innebär kan jag röras till tårar. Redan när han första gången anlände till Korint kom han i ”svaghet”, det vill säga svårt misshandlad. Det pris som Paulus fick betala för att vara hedningarnas apostel är skrämmande högt. Kanske var martyrdöden trots allt en befrielse för honom. Vi firar hans åminnelse den 30 juni.

Efter denna genomgång ska vi ge oss på Romarbrevet innan vi fortsätter i Apostlagärningarna 20:7ff. Var vi sedan kommer att placera de så kallade fångenskapsbreven och pastoralbreven återstår att se. Min tanke är att så att säga i efterhand placera in övriga brev som komplement till vad vi gjort fram till Paulus död. När vi kommit till Apostlagärningarnas slut är det dags för fortsättningsboken Lukasevangeliet. Vad aposteln Johannes skrivit placeras sist.

Kyndelsmässodagen 2014

Håkan Sunnliden, präst i Värnamo kyrka

De glömda barnen

Nu har jag fått det svart på vitt. Det jag undrat över ganska länge. Det handlar om de glömda barnen, projektet som Hela Människan startade för ungefär tio år sedan. Jag minns när det startade och när vi för första gången bjöd ner Greger Valve till Värnamo. Först bjöds det in till ett föredrag på temat. Där var nästan 200 personer samlade i Kupolen, Värnamo, alltifrån vår egen personal via lärare till socialtjänstemän. Det fanns ett stort intresse och det ledde till kursen Vara Vettig Vuxen. Jag tror vi var ett 20-tal om jag minns rätt. Svårigheten att få igång arbetet var sedan att hitta barnen. Vem eller vilka vill "komma ut" som ett glömt barn?

Vid ett tillfälle samlade vi stadens rektorer för information. Jag minns det som igår. Jag trodde de lyssnade uppmärksamt men märkte strax hur de blev alltmer avvaktande. Tänk att någon eller några personer kan bestämma en stämning för så är det. Långt senare förstod jag att några var medvetna om att de fanns glömda barn i deras klasser och till och med visade det sig fanns det något eller några glömda barn i rektorernas egna familjer. Mitt intryck var att ingen ville att det skulle komma ut.

Så, för fyra år sedan, anställdes Annsofi Björhag och hon lyckades. Annsofi är en entreprenör av Guds nåde. Men det är så det ska vara, - rätt person på rätt plats! Tänk bara om vi hade haft fler organisationer som kunde rymma sådana personer, om våra ideella föreningar kunde lägga om sitt sätt att arbeta, för att inte tala om våra institutionaliserade församlingar. För visst har också hon mött visst motstånd. Jag har hört invändningar från anställda inom församlingen att "vad kan ni göra som inte socialen kan göra?" eller "Det är inte bra att ni konkurrerar med dagis eller fritids." Frågor är som bekant en sak. Attityder en annan. Men Annsofi lyckades och idag har hon kontakt med ett 70-tal familjer. Den som önskar få veta mer kan antingen gå in på hemsidan här eller på Facebook här.

Nu är det tänkt att arbetet ska utvecklas till ett familjearbete tillsammans med Hela Människan - riks. Vi ska gå från en fas till en annan. Har arbetet hjälpt i Värnamo? Det har säkert hjälpt individer och förändrat livet för några, men framför allt har arbetet visat att behoven är enorma, plågsamt stora. I tidningen Finnveden.nu finns en intervju sektionschefen för medborgarförvaltningen i Värnamo, Ann Andrén. Hon kan berätta att antalet anmälningar som har kommit in i vår lilla kommun har ökat med 22 % under 2013. Hpon säger att vanligast är att det handlar om fysisk och psykisk misshandel, men också om vanvård. Allra vanligast är föräldrarnas missbruksproblem. 22 % är en stor ökning och frågan blir: vad beror detta på? Hon svarar först att det handlar om familjer med pressad ekonomi, men säger sedan: "Det finns en större medvetenhet i samhället idag, barnen har större medvetenhet om sina rättigheter och anmälningsbenägenheten har ökat ... har ökat". Håll i er nu - förra året kom det in 805 anmälningar! I en stad med 20-25 000 invånare!

Då infinner sig nästa fråga: "Finns det verkligen fog för alla dessa anmälningar?" Svaret lyder: "Ja, för det stora flertalet av anmälningarna finns det fog för".

Arbetet med de glömda barnen måste inte bara fortsätta utan också utvecklas! Bor du på en plats där Hela Människan inte finns tycker jag du ska titta på länkarna ovan och sedan fråga Herren om du ska vara initiativtagare till att arbetet kommer igång också där du bor. Det har sagts att det finns 2-3 elever i varje klass som kan räknas som ett glömt barn. Kanske stämmer det.