Ska det vara nödvändigt att man ser ut som att man har gått en boxningsmatch två dygn efter att man har varit hos tandläkaren? Överläppen är dubbelt så stor som i vanliga fall och ansiktet i sin helhet känns inget vidare måste jag säga. Men jag har sovit gott och har idag inte tagit några värktabletter så det går väl åt rätt håll.
Igår hade jag därför möjligheten att se Katarinamässan i sin helhet och det var verkligen tänkvärt. Att det inte var fråga om någon högmässa i vanlig mening stod strax klart. Och det finns ju som vi vet rätt gott om varianter, men det här följde knappast Kyrkohandboken någonstans. Ärligt talat uppfattade jag det hela som en show. Och fort tillägger jag i positiv mening, absolut inte i negativ. Det hela började med att Petra Mede höll ett välkomstanförande, ett inledningsord. Det gjorde hon mycket bra. Hon talade om skuld och förlåtelse i allmänna, men fina ord. Inget krångel med Jesus. Hon kändes ändå relevant och välkomnande och så bjöds på ett fint musik- och sångstycke. Text av Thomas Tranströmer och sång av Irma Schultz. Sedan följde ytterligare professionellt framförd musik och sång, läsning av evangeliet och så kom Olle Carlsson med budskapet jag skrev om i förra bloggen.
Nu har det gått ett dygn sedan jag såg reprisen och gudstjänsten smakar fortfarande bra. Det här är en annorlunda gudstjänst med en annorlunda publik, om uttrycket tillåts. Och varför inte? Frågan jag ställer mig om jag nu hade bott där och firat gudstjänst regelbundet är; Hade det funnits en mässa också för mig? Visst låter det märkligt. Mässan är verkligen inte individualistisk men detta sätt att att fira mässan avviker så mycket att frågan måste vara relevant. En mässa med sanctus, agnus dei, prefation, riktigt vin och riktigt bröd helt enligt Jesu anvisningar ... Jag vet inte om mässan alls firas så i Katarina kyrka.
Den här mässan är schemalagd på söndagarna kl 11 eller om det är 10. Den ligger på högmässans plats utan att vara högmässa. När jag studerade detta med cellkyrkorörelsen förstod jag att flera församlingar lagt sina gudstjänster på onsdagskvällarna och söndagen användes för att ta vara på traditionen att gå till kyrkan. Vanligt folk har i regel fortfarande lättare för att gå söndag än onsdag. På onsdagarna kan de mer initierade gå, resonerade man. Är detta något som kommer att bli vanligare i SvK? Det lär i varje fall inte stoppas av något Domkapitel. Det har ju så mycket annat väsentligt att ta tag i.
Jag vill också till mina reflektioner konstatera att folket i bänkarna verkligen var med i gudstjänsten. De sjöng och det var underbart att se hur de svarade med orden: "Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet."
Kanske är det riktigare att jämföra en gudstjänst som denna med gamla tiders väckelsemöte. Folkligt, modern musik och sång, enkelt budskap och stor glädje. Vem har sagt att vår tids väckelsemöten ska se ut som 1800-talet? Ingen kan förvänta sig det. Men är det detta vi ser istället? Kunde man tänka sig att utvidga den i Värnamo kyrka populära och uppskattade Lunchmusiken, utvidga med några kändisar, någon eller några allsånger kanske och ett enkelt budskap om Guds kärlek?
Som ni märker har Katarinamässan gjort något också med mig. Nya frågor snarare än nya svar. Ibland är faktiskt frågorna viktigare än svaren.
Nu går året mot sitt slut. Jag går och lägger mig och hoppas på en bättre början 2014 än slutet på 2013. Detsamma önskar jag alla er mina bloggläsare. Vi hörs och kanske ses nästa år!
Igår hade jag därför möjligheten att se Katarinamässan i sin helhet och det var verkligen tänkvärt. Att det inte var fråga om någon högmässa i vanlig mening stod strax klart. Och det finns ju som vi vet rätt gott om varianter, men det här följde knappast Kyrkohandboken någonstans. Ärligt talat uppfattade jag det hela som en show. Och fort tillägger jag i positiv mening, absolut inte i negativ. Det hela började med att Petra Mede höll ett välkomstanförande, ett inledningsord. Det gjorde hon mycket bra. Hon talade om skuld och förlåtelse i allmänna, men fina ord. Inget krångel med Jesus. Hon kändes ändå relevant och välkomnande och så bjöds på ett fint musik- och sångstycke. Text av Thomas Tranströmer och sång av Irma Schultz. Sedan följde ytterligare professionellt framförd musik och sång, läsning av evangeliet och så kom Olle Carlsson med budskapet jag skrev om i förra bloggen.
Nu har det gått ett dygn sedan jag såg reprisen och gudstjänsten smakar fortfarande bra. Det här är en annorlunda gudstjänst med en annorlunda publik, om uttrycket tillåts. Och varför inte? Frågan jag ställer mig om jag nu hade bott där och firat gudstjänst regelbundet är; Hade det funnits en mässa också för mig? Visst låter det märkligt. Mässan är verkligen inte individualistisk men detta sätt att att fira mässan avviker så mycket att frågan måste vara relevant. En mässa med sanctus, agnus dei, prefation, riktigt vin och riktigt bröd helt enligt Jesu anvisningar ... Jag vet inte om mässan alls firas så i Katarina kyrka.
Den här mässan är schemalagd på söndagarna kl 11 eller om det är 10. Den ligger på högmässans plats utan att vara högmässa. När jag studerade detta med cellkyrkorörelsen förstod jag att flera församlingar lagt sina gudstjänster på onsdagskvällarna och söndagen användes för att ta vara på traditionen att gå till kyrkan. Vanligt folk har i regel fortfarande lättare för att gå söndag än onsdag. På onsdagarna kan de mer initierade gå, resonerade man. Är detta något som kommer att bli vanligare i SvK? Det lär i varje fall inte stoppas av något Domkapitel. Det har ju så mycket annat väsentligt att ta tag i.
Jag vill också till mina reflektioner konstatera att folket i bänkarna verkligen var med i gudstjänsten. De sjöng och det var underbart att se hur de svarade med orden: "Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet."
Kanske är det riktigare att jämföra en gudstjänst som denna med gamla tiders väckelsemöte. Folkligt, modern musik och sång, enkelt budskap och stor glädje. Vem har sagt att vår tids väckelsemöten ska se ut som 1800-talet? Ingen kan förvänta sig det. Men är det detta vi ser istället? Kunde man tänka sig att utvidga den i Värnamo kyrka populära och uppskattade Lunchmusiken, utvidga med några kändisar, någon eller några allsånger kanske och ett enkelt budskap om Guds kärlek?
Som ni märker har Katarinamässan gjort något också med mig. Nya frågor snarare än nya svar. Ibland är faktiskt frågorna viktigare än svaren.
Nu går året mot sitt slut. Jag går och lägger mig och hoppas på en bättre början 2014 än slutet på 2013. Detsamma önskar jag alla er mina bloggläsare. Vi hörs och kanske ses nästa år!
2 kommentarer:
Instämmer i att frågorna är viktiga. Eftersom du välvilligt tolkar den sk katarinamässan skulle det vara intressant att få veta utifrån den kyrkosyn du presenterat vari likheten mellan dessa föreligger? Vad är deras gemensamma nämnare och vilken teologi är det? / Magnus Olsson
Tack Magnus. Det är just det samtalet jag har försökt föra och vill föra. Det måste föras eftersom tiderna och förutsättningarna har förändrats. Vet inte om du läst min bok, men där använder jag bl a bilden av fem koncentriska cirklar där Kristus utgör centrum. Sedan befinner sig människor antingen på väg mot eller från centrum. Riktningen blir då viktigare än distansen. Människorna i Katarina är i hög grad lärjungar och det är där vi skulle möta dem. Men låt oss fortsätta ett konstruktivt samtal.
Skicka en kommentar