Har varit borta ett par dagar den här veckan men nu måste jag försöka avsluta några tankar kring Patrik Hagmans bok Efter Folkkyrkan. Det är någon vecka sedan jag läste ut den. Den var lite svårläst, lite tråkig, men intrycket från den växer allteftersom. Här finns dagsaktuella och grundläggande ekklesiologiska idéer. Det sista kapitlet bär rubriken Kyrka i praktiken och här följer några av dessa färgade av mig själv och det sammanhang jag tjänar i här i Värnamo.
Det första gäller både mig som enskild kristen och den kristna gemenskapen som sådan; nämligen självbilden. Jag blir alltmer övertygad om att självbilden väger tyngre än olika tankar och idéer. När Paulus skriver om kroppen (bilden är hämtad från det antika samhällets gemenskap) till korintierna för han in det eskatologiska perspektivet. Den segrande Kyrkan i vilken vi är inlemmade är redan närvarande ibland oss. Är det så vi ser på gemenskapen? Att den är himlen på jorden? Det kan faktiskt få vara, ja måste få vara, utgångspunkten för oss. Hagman formulerar det som så att det inte är tillräckligt att vi fått höra berättelsen. Den måste också förkroppsligas. Det är inte en teoretisk uppgift utan en praktisk.
Det finns en mängd föreställningar vi brottas med som vi behöver få släppa. Dit hör den ofta missförstådda tvåregementsläran och dit hör talet om en osynlig och synlig kyrka. Kyrkan i den här världen kan bara vara synlig annars finns den inte. Ofta har det varnats för den "rena" församlingen men församlingen i den här världen är "på en gång syndig och rättfärdig". Tillsammans ska vi också leva som sådana.
För det andra stryker Hagman under, med hjälp av Hauerwas, att gudstjänsten måste få vara i centrum. Han tar det så långt att alla verksamheter måste vara organiskt förbundna med gudstjänsten för att inte stå utanför. Detsamma gäller för alla gemenskaper. Det må vara Församlingskåren, syföreningen, barntimmarna, konfirmandarbetet, husförsamlingarna ... de måste alla leva i organiska gemenskap med kroppen, den synlig kroppen som äter och dricker med Herren. Det som kännetecknar en sekt, i teologisk mening, är att den inte hör till kroppen. Om den hör till kroppen är den inte en sekt utan en helig gemenskap. Hagman menar därför att vi ska satsa mer på att förklara, leva med i och ta följderna av liturgin. Vi som regelbundet firar Högmässan vet hur rik den är på sitt innehåll. I den finns allt vad vi behöver, syndabekännelse och förlåtelse, läsningen av Guds ord som ger oss evangelium och så måltiden som ger oss hela berättelsen. Måltiden är en åminnelse, en realpresens och en eskatologisk erfarenhet på en och samma gång. I Högmässan finns moment, rörelser, sång och musik, olika perspektiv och erfarenheter så det räcker för hela jordelivet. Människor behöver få hjälp att förstå det.
För det tredje finnes det en diakonal rörelse från centrum till periferin. Ur det med andra gemensamma livet med Kristus Jesus växer en kristen livsstil fram. Det är djupast sett bara den församling som lever de heligas gemenskap som kan tala med kraft i till exempel etiska och sociala frågor. Det är bara denna församling som kan visa världen vem Gud är och som kan tala om vad Gud vill göra för hela skapelsen. Allt det Gud har gjort för oss vill Han göra för alla människor.
Det fjärde handlar med andra ord om gemenskapen. Tyvärr uppstår inte en kristen gemenskap bara för att församlingarna är välorganiserade, har god ekonomi eller många anställda som i Värnamo. Där kan förvisso den goda arbetsgemenskapen finnas eller de förtroendevaldas, men den heliga gemenskapen skiljer sig på flera punkter. Låt mig få påminna om två som blivit särskilt viktiga för mig. Dels är den heliga gemenskapen gåvobaserad. Varje människa har ett kall att leva för och en uppgift given av Gud att sköta. Det gäller för oss att upptäcka och utrusta vad Gud har gjort och vill göra genom oss tillsammans. Och dels har jag lärt mig att den gemenskapen är maktlös. Gud är hennes makt. Vårt uppdrag är givet; gör alla folk till lärjungar, predika frihet för de fångna, syn för de blinda ... Men uppgiften kan bara göras i den Helige Andes kraft. Guds barn är helt beroende av Gud själv. Det är Gud som gör jobbet. Vi är hans redskap.
Till sist vill jag bara ha med det att den här boken faktiskt presenterar ett underlag för det nya paradigmets kyrka. Jag skriver underlag därför att det behöver byggas på utifrån de lokala förutsättningarna. Jag citerar Hagman:
Det som krävs är kanske snarare ett nytt sätt att betrakta det som kyrkan redan gör, och den gemenskap som redan finns.
Det är extra spännande att tänka sig att förnyelsen kan ske inom SvK genom ett förändrat synsätt. I tiden efter folkkyrkan, i det efterkristna samhället. Ja, det är kanske först där det kan ske.
Det första gäller både mig som enskild kristen och den kristna gemenskapen som sådan; nämligen självbilden. Jag blir alltmer övertygad om att självbilden väger tyngre än olika tankar och idéer. När Paulus skriver om kroppen (bilden är hämtad från det antika samhällets gemenskap) till korintierna för han in det eskatologiska perspektivet. Den segrande Kyrkan i vilken vi är inlemmade är redan närvarande ibland oss. Är det så vi ser på gemenskapen? Att den är himlen på jorden? Det kan faktiskt få vara, ja måste få vara, utgångspunkten för oss. Hagman formulerar det som så att det inte är tillräckligt att vi fått höra berättelsen. Den måste också förkroppsligas. Det är inte en teoretisk uppgift utan en praktisk.
Det finns en mängd föreställningar vi brottas med som vi behöver få släppa. Dit hör den ofta missförstådda tvåregementsläran och dit hör talet om en osynlig och synlig kyrka. Kyrkan i den här världen kan bara vara synlig annars finns den inte. Ofta har det varnats för den "rena" församlingen men församlingen i den här världen är "på en gång syndig och rättfärdig". Tillsammans ska vi också leva som sådana.
För det andra stryker Hagman under, med hjälp av Hauerwas, att gudstjänsten måste få vara i centrum. Han tar det så långt att alla verksamheter måste vara organiskt förbundna med gudstjänsten för att inte stå utanför. Detsamma gäller för alla gemenskaper. Det må vara Församlingskåren, syföreningen, barntimmarna, konfirmandarbetet, husförsamlingarna ... de måste alla leva i organiska gemenskap med kroppen, den synlig kroppen som äter och dricker med Herren. Det som kännetecknar en sekt, i teologisk mening, är att den inte hör till kroppen. Om den hör till kroppen är den inte en sekt utan en helig gemenskap. Hagman menar därför att vi ska satsa mer på att förklara, leva med i och ta följderna av liturgin. Vi som regelbundet firar Högmässan vet hur rik den är på sitt innehåll. I den finns allt vad vi behöver, syndabekännelse och förlåtelse, läsningen av Guds ord som ger oss evangelium och så måltiden som ger oss hela berättelsen. Måltiden är en åminnelse, en realpresens och en eskatologisk erfarenhet på en och samma gång. I Högmässan finns moment, rörelser, sång och musik, olika perspektiv och erfarenheter så det räcker för hela jordelivet. Människor behöver få hjälp att förstå det.
För det tredje finnes det en diakonal rörelse från centrum till periferin. Ur det med andra gemensamma livet med Kristus Jesus växer en kristen livsstil fram. Det är djupast sett bara den församling som lever de heligas gemenskap som kan tala med kraft i till exempel etiska och sociala frågor. Det är bara denna församling som kan visa världen vem Gud är och som kan tala om vad Gud vill göra för hela skapelsen. Allt det Gud har gjort för oss vill Han göra för alla människor.
Det fjärde handlar med andra ord om gemenskapen. Tyvärr uppstår inte en kristen gemenskap bara för att församlingarna är välorganiserade, har god ekonomi eller många anställda som i Värnamo. Där kan förvisso den goda arbetsgemenskapen finnas eller de förtroendevaldas, men den heliga gemenskapen skiljer sig på flera punkter. Låt mig få påminna om två som blivit särskilt viktiga för mig. Dels är den heliga gemenskapen gåvobaserad. Varje människa har ett kall att leva för och en uppgift given av Gud att sköta. Det gäller för oss att upptäcka och utrusta vad Gud har gjort och vill göra genom oss tillsammans. Och dels har jag lärt mig att den gemenskapen är maktlös. Gud är hennes makt. Vårt uppdrag är givet; gör alla folk till lärjungar, predika frihet för de fångna, syn för de blinda ... Men uppgiften kan bara göras i den Helige Andes kraft. Guds barn är helt beroende av Gud själv. Det är Gud som gör jobbet. Vi är hans redskap.
Till sist vill jag bara ha med det att den här boken faktiskt presenterar ett underlag för det nya paradigmets kyrka. Jag skriver underlag därför att det behöver byggas på utifrån de lokala förutsättningarna. Jag citerar Hagman:
Det som krävs är kanske snarare ett nytt sätt att betrakta det som kyrkan redan gör, och den gemenskap som redan finns.
Det är extra spännande att tänka sig att förnyelsen kan ske inom SvK genom ett förändrat synsätt. I tiden efter folkkyrkan, i det efterkristna samhället. Ja, det är kanske först där det kan ske.
2 kommentarer:
Detta är väl inget i sak som skiljer denna kyrkosyn från en typisk frikyrklig sådan. Om det skall kallas motsatsen till en sekt tål att diskuteras / Magnus Olsson
Tål att tänkas på.
Jag tror nog att man som Hauerwas också gör måste kombinera den historiska, inkarnatoriska synen med att Jesus är mitt ibland oss. Även om de frikyrkliga tror att det räcker tror inte jag det. Nej en kombination är nog att be om.
Skicka en kommentar