Socialdemokratisk kyrkopolitik

Idag har vi firat högmässa. Det är tredje advent och Döparens budskap om att Guds rike ska bryta in är lika aktuellt nu som då. Med ett stort undantag förstås nämligen att grundvalen, Jesus Kristi verk på Golgata, himmelsfärden och den Helige Andes utgjutande, är på plats. Det är naturligtvis ingen liten skillnad och ändå är livsvillkoren för de flesta svenskar ungefär desamma som de var på Döparens tid. Därför behöver ropet om att göra sig beredd höras än idag.

Igår kunde jag ägna praktiskt taget hela dagen åt att fortsätta mina studier i 2 Korintierbrevet. Det är en fantastisk förmån att på arbetstid kunna studera Guds ord. Jag har avslutat Paulus försvarstal och ska snart ge mig på avslutningen där Paulus andas framtidstro. Och hur skulle han kunna annat trots allt elände när Herren Jesus har uppstått och så märkbart bistår sin och hedningarnas apostel.

Jag var i Stockholm under hela torsdagen eftersom jag sitter med ännu en omgång i Hela Människans styrelse. Det är gott att se hur enheterna, de är ungefär 90 stycken i landet, inom Hela Människan kämpar på. Tyvärr är det också i dessa sammanhang många som arbetar i egen kraft, hårt pressade av ekonomiska ramar. Jag skulle naturligtvis önska att vi också där kunde arbeta mer i den Helige Andes kraft. Då skulle den kraft Paulus levde av också vara vår och vi behöver inte bli så trötta. Fast det är svårt att säga sådant i ideella sammanhang även om jag ändå skulle önska att vi talade mer om Guds tillgängliga kraft.

På tåget hade jag det tvivelaktiga nöjet att läsa boken Socialdemokratins och Kyrkans första möte. Ja, titeln stavar faktiskt kyrkan med stor K. Boken är skriven av prästen och läraren Hans Wahlbom och kom ut 1999. Den verkar inte vara tillgänglig på Ad Libris,utgiven som den är på Carlssons bokförlag men finns att fjärrlåna på biblioteket. Jag har tidigare läst

Nytt vin i gamla läglar :
socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 

av Daniel Alvunger

 

Den finns däremot att köpa på Ad Libris och rekommenderas för den intresserade. Men Wahlboms bok omfattar tiden före 1944. Ja, den går tillbaka till rötterna. Och den som vill veta Socialdemokratins hållning till kyrkan (obs med litet k) kan gärna läsa den. Wahlbom tar oss med till Tyskland därför att det var där rörelsen startade. 

Wahlbom berättar att det enade tyska socialdemokratiska partiet bildades 1875. Det skedde genom en sammanslagning av Allmänna tyska arbetarföreningen, grundad i Leipzig 1863 med Ferdinand Lasalle (1825-1864) som färgstark ledare och en sammanslutning av olika socialdemokratiska föreningar bildad 1869. Deras politiska tänkande gick oftast i marxistiska banor. 

Den förra hade därför inte alls religionen på sitt program. Det ansågs självklart att inte religionen skulle ha plats. Men ändå när Lasalle dog endast 40 år gammal uppstod ganska snart en kult färgad av religionen kring honom. Lasalle kallades arbetar-frälsare, den tidens messias eller det 1900-århundradets kristus. Man talade om hur han levt och dött för arbetarna och om hur man nu skulle följa hans läror.

Den senare, sammanslutningen, hade däremot religionen på sitt program. I det krävdes en åtskillnad mellan kyrka och stat, ett gammalt krav från 1600-talet som nu hade vuxit sig starkt. Nu var det dags för ett skiljande. Men där drevs också en annan fråga. Eftersom det fortfarande fanns många kristna skulle man i stället infiltrera kyrkan. Därmed förelåg inte några hinder för socialdemokrater som ville engagera sig i kyrkan. 

När de båda enheterna slogs samman 1875 enades man om att reducera religionen till den privata sfären. Det var också ett sätt att slippa onödiga strider. Ingen ville se en intern splittring inom partiet på grund av religiösa frågor.

Den tyska socialdemokratin utgör bakgrunden för det svenska Socialdemokratiska partiet som bildades 1889. Den kongressen öppnades på gudstjänsttid, Långfredagen 1889, vilket naturligtvis ska uppfattas som en trumpetsignal. Partiet intog samma ställning till religionen som tyskarna hade gjort. Här lämnar jag boken.

Min bild av socialdemokratin måste nu justeras något och kanske kan ett nytt hopp födas. Bilden av en socialdemokrat som till sitt väsen är antikristlig kan inte förändras. Tvärtom den har stärkts. Men min förståelse av att det faktiskt finns kristna socialdemokrater har ökat. Det har det tydligen funnits redan från början. Kanske inte så konstigt att det finns kristna överallt i och för sig, men att de utgjort en hyfsat stor del av partiet är tänkvärt. Nu har visserligen Broderskaparna bytt namn. Den heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det skedde 2011 och nu har "rörelsen" blivit mer allmän religiös, men i alla fall. Det finns kristna socialdemokrater i Värnamo. Jag känner några av dem och jag ifrågasätter inte deras kristna tro, men det är klart jag undrar hur de ska orka. Gud välsigne dem.

För några dagar sedan (eller var det veckor sedan?) skrev tre högt uppsatta socialdemokrater att det är dags att dra sig ur svensk kyrkopolitik. Jag har letat efter artikeln i SvD men kan inte hitta den och kan inte minnas vilka det var som skrev den. Var inte Sören Ekström en av dem? Det intressanta är naturligtvis om religionsfrågan på nytt ska blåsa in i partiet. Har Stefan Löfvén råd med en sådan strid? Kommer det socialdemokratiska partiet att splittras på grund av att de kristna i Sverige nu alltmer måste framstå som bekännare? Det sak bli spännande att följa socialdemokratisk kyrkopolitik de närmaste, ska vi säga, 10 åren? Det är mitt hopp att de så snart som möjligt drar sig ur Svenska kyrkan.