lördag, mars 02, 2013

Hoppas jag får vara med

Befinner mig i Skövde. Barnbarnet fyller 7 år men nu skulle de iväg på något sorts kalas så jag får lite tid vid datorn. Kan konstatera att jag bara skrev 5 bloggar under februari. Det måste vara bottenrekord. Men så har det varit ovanligt mycket resande. Nepal naturligtvis och så Uppsala i veckan som har gått. Det blev några riktigt bra dagar i Uppsala. Vi höll till på min gamla skola Fjellstedtska. Direktorn Leif Nordenstorm skötte föreläsningarna. Ämnet var Hinduism och buddhism i lokalt perspektiv. Leif är en ny bekantskap för mig även om det visade sig att vi träffats tidigare. Han var behaglig att lyssna till. Vi var inte fler än att vi kunde avbryta och få svar på våra frågor direkt under föreläsningarna. Och så älskar jag ett svar som han gav på rasten. En av studenterna, för övrigt verksam inom Svenska kyrkan, frågade varför vi bedrev mission i Nepal. Då svarade Leif: Därför att Jesus har befallt oss att missionera!

Sista dagen var ämnet religionsmöte och religionsdialog. Jag kunde inte låta bli att berätta från kyrkomötet där biskop Antje Jackélen lyckades förmå kyrkomötet att besluta att religionsdialog hädanefter ska kallas ekumenik. Hon berättade att hinduer, buddhister och muslimer numera sitter med i de ekumeniska samtalen och att det är orealistiskt att tala om ekumenik utan att räkna med andra religioner. Jag frågade Leif hur det kan bli så. Hur kommer det sig att religionsdialog plötsligt blir ekumenik inom Svenska kyrkan? Vem har bestämt det? Vilka är de som styr en utveckling som denna? Först svarade han inte. Han ville väl inte nämna några namn, men sedan förstod jag att det finns vissa teologer inom Svenska kyrkan som ligger steget före, sätter agendan och oftast får igenom det de vill eftersom det saknas motstånd. Jo, jag anade väl det och om jag hade gått vidare hade jag kanske fått några namn också. Men det finns visst en bok på svenska om detta. Jag har inte titeln här och nu, men jag har den hemma i Värnamo om någon undrar.

Det är tydligen så att några sköter utvecklingen inom Svenska kyrkan samtdigt som det inte finns något motstånd. Dag Sandahl hörs i debatten, men vem bryr sig? Kyrkomötet röstar om sådant de inte begriper. Murarna är uppenbarligen nedrivna.

Jag fick med mig en annan bok från Uppsala. Den heter The permanent revolution och är snarast ett forskningsarbete inom det nya paradigmet skrivet av den sydafrikanske missiologen Alan Hirsch. Jag känner honom genom boken The Forgotten Ways. Den här gången skriver han tillsammans med Tim Catchim och Mike Breen. Tesen är enkelt uttryckt den att när Jesus förverkligade Kyrkan och församlingen så såg han till att allt som behövs för att förändra världen är nerlagt i henne. Tankegången är sedan lika enkel. Eftersom vi inte når de resultat vi tänkt oss så är det någonting vi gör fel. Paulus undervisar oss i Ef 4:1-16. Avsnittet delas upp i tre delar. v 1-6 innehåller sju axiom. Vi har en kropp, en ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop och en Gud. Sedan kommer v 7-11 där Paulus talar om de församlingens tjänster som ska förverkliga kallelsen. Varje kristen har en tjänst och den faller under någon av fem kategorier; apostel, profet, evangelist, herde och lärare. Efesierbrevet är ju inte skrivet till en ledarkonferens utan till vanliga kristna, oprofessionella samlingar i hemmen. Det är där tjänsterna finns, menar Hirsch. Så talar Paulus i v 12-16 om det förväntade resultatet; vi håller fast vid sanningen, växer upp och förenas med honom som är huvudet. Och så förverkligas v 1-6.

Den västerländska kyrkan har emellertid om inte gjort sig av med aposteln, profeten och evangelisten i alla fall gjort herden och läraren till församlingens centrum. Och detta är grundfelet som måste åtgärdas. Problemet är bara att när vi gör det förändras det nuvarande paradigmet. Jag har bara läst första kapitlet men ser mycket fram emot att ta mig an de övriga kapitlen. Jag tror att i kommer att få se stora förändringar inom svenska kristenhet under låt söga de kommande tio åren. Hoppas jag får vara med.

4 kommentarer:

Anonym sa...

När Jesus står framför den döde lasaros grav inleder han sin bön med att tacka för att Fadern redan hört. Samma erfarenhet som mötte Daniel (10:12). Kristna tackar för lite över att de redan HAR allt, det skall bara aktiveras, sättas igång. Evangeliet i morgon är övertydligt om hur kraften utgår och möter den som inget har, inte ens ett namn, och som satt tillit till människors förmåga men släppt allt det och satt sin tillit och längtan till Jesus själv. / Magnus Olsson

Håkan Sunnliden sa...

Det är en viktig kommentar du ger. Du har gett liknande kommentarer tidigare. Det som pågår i hjärtat behöver inte vara beroende av yttre omständigheter. Svenska kyrkan till exempel kan köra i diket utan att det behöver påverka vad Herren gör i hjärtat. Kanske det till och med är så att det som sker i hjärtat påverkas positivt eftersom det tvingar oss att än mer fly till Kristus. Detta håller jag helt med om.

Men jag tror ändå att det finns skäl att engagera sig i det yttre. Det må gälla Svenska kyrkans förfall eller sociala rättvisefrågor. Jag tror nog att du håller med mig, men ville ändå "rättfärdiga" att jag tänker fortsätta protestera mot förfallet och göra vad jag kan för att undergräva de religiösa makthavarnas felaktigheter. Eller ...

Anonym sa...

Tack. Jag invänder inte mot det du gör, tycker, menar, vill. Det enda jag med en dåres envishet försöker säga är att två saker måste ständigt hållas aktuellt oavsett vilka tolkningar eller bedömningar man gör ( och det vare sig vi är eniga eller ej) så 1 att Gud vill eller tillåter. 2 att arbeta på sin frälsning, utan att arbeta som frälsare, denna paradox som innebär att lagens tredje bruk, helgelsen, ger olika uppgifter åt olika människor ( vilket ju du bra lyfte fram med de olika uppdragen i församlingen) och därmed är den Helige Andes väg med den enskilde olika beroende på vad Anden vill få utfört. / Magnus Olsson

Anonym sa...

Kan man inte tänka så här:
Nathan Söderblom och hans kompisar menade att uppenbarelsen fanns i alla religioner. Utifrån det kan man mena att vi kan ha dialog även med dessa?
(Sedan så tycker väl jag att interreligiös dialog eller vad man nu förr kallade det, är ett bättre uttryck än att kalla det ekumenik, eftersom frälsningen bara finns i kristendomen, minns jag inte fel så ansåg i vart fall Söderblom det.)
Karin