Hemma igen efter konfirmandlägret. Det förlöpte bra på båten Shalom även om vi fick ligga i hamn hela tiden på grund av isen.
Väl hemma behöver jag ta itu med ett och annat. Just nu är det mycket att läsa. Som du kanske minns går jag nu en kurs i hinduism och buddhism. Jag frågade vår lärare vem inom Svenska kyrkan det är som driver religionsmöten och religionsdialog. Svaret blev något oklart, men jag hänvisades till boken Sann mot sig själv - öppen mot andra med underrubriken - samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan. Här kanske jag kan få några svar tänkte jag. Förordet är skrivet av biskopen i Lund Antje Jackelén som går tillbaka till kyrkomötet 2005 där det beslutades att ett pedagogiskt dokument skulle tas fram till hjälp för oss inom Svenska kyrkan. Det är klart att ett sådant förslag går igenom. Vem kan vara emot? Därefter uppdrog kyrkostyrelsen åt Teologiska kommittén att ta sig an uppgiften och det hela resulterade i nämnda bok. Boken har tre författare nämligen Kajsa Ahlstrand, Jan Henningsson och Carl Reinhold Bråkenhielm. Den först- och sistnämnda känner jag till, men Hennngsson var jag tvungen att googla. Då kom jag till en intervju med sagde Henningsson i Sans magasin. Intervjun var gjord av Christer Sturmark. Inledningsvis står att läsa att islam befinner sig i en pubertetskris och kristendomen går mot pension. Det visar sig att Henningsson är barnbarnsbarn till ekumenen Natan Söderblom. Han talar flytande arabiska och har varit ute som missionär för Svenska kyrkan men aldrig haft för avsikt att omvända någon.Numera är han anställd som diplomat av Utrikesdepartementet. Han säger vidare att han inte vill kalla sig för ateist, men att hans förhållningssätt är ganska reserverat. Jag inser att Henningsson är mycket kvalificerad vad gäller religionsmöten men blir klart betänksam när biskop Antje Jackelén avslutar sitt förord med orden att boken jag läser ger "människor av annan tro möjlighet att se hur en kristen kyrka tänker." Boken jag studerar är plötsligt ett uttryck för Svenska kyrkans tro. Var kom det ifrån?
Den första delen är skriven av Kajsa Ahlstrand och där slår hon fast att Svenska kyrkan har en lång tradition av religionsdialog. Hon nämner förstås Natan Söderblom och Krister Stendahl, men också Biörn Fjärstedt och Hans Ucko. Sedan fortsätter hon att skriva att det är hög tid att Svenska kyrkan formulerar religionsteologiska ställningstaganden. Och grunden är självklar och behöver knappast diskuteras: "Vårt samhälle förespråkar tolerans, respekt, mångfald och religionsfrihet ... Det är bara extrema politiska grupperingar som motsätter sig ett samhälle där tolerans och religiös mångfald är ideal". Hon hävdar vidare att detta naturligtvis är Svenska kyrkans linje.
När jag sedan kommer till tredje delen bekräftas alla mina farhågor. Bråkenhielm konstaterar att det är svårt att möta andra religioner när det gäller de centrala trosfrågorna. Därför koncentrerar han sig på moralfrågorna. Han börjar med att utförligt tala om de mänskliga rättigheterna för att sedan diskutera förhållandet mellan kristendom, islam och mänskliga rättigheter. Därefter gör han en analys och avslutar med någon typ av tillämpning.
Bråkenhielm är snabb och konstaterar redan inledningsvis att den etiska dialogen om medmänsklighet och nästan kärlek är viktigare och mer fruktbar än en diskussion om lärofrågor. Sedan fortsätter han med att lyfta fram den svenske teologen Helene Egnell som har framhållit att
Väl hemma behöver jag ta itu med ett och annat. Just nu är det mycket att läsa. Som du kanske minns går jag nu en kurs i hinduism och buddhism. Jag frågade vår lärare vem inom Svenska kyrkan det är som driver religionsmöten och religionsdialog. Svaret blev något oklart, men jag hänvisades till boken Sann mot sig själv - öppen mot andra med underrubriken - samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan. Här kanske jag kan få några svar tänkte jag. Förordet är skrivet av biskopen i Lund Antje Jackelén som går tillbaka till kyrkomötet 2005 där det beslutades att ett pedagogiskt dokument skulle tas fram till hjälp för oss inom Svenska kyrkan. Det är klart att ett sådant förslag går igenom. Vem kan vara emot? Därefter uppdrog kyrkostyrelsen åt Teologiska kommittén att ta sig an uppgiften och det hela resulterade i nämnda bok. Boken har tre författare nämligen Kajsa Ahlstrand, Jan Henningsson och Carl Reinhold Bråkenhielm. Den först- och sistnämnda känner jag till, men Hennngsson var jag tvungen att googla. Då kom jag till en intervju med sagde Henningsson i Sans magasin. Intervjun var gjord av Christer Sturmark. Inledningsvis står att läsa att islam befinner sig i en pubertetskris och kristendomen går mot pension. Det visar sig att Henningsson är barnbarnsbarn till ekumenen Natan Söderblom. Han talar flytande arabiska och har varit ute som missionär för Svenska kyrkan men aldrig haft för avsikt att omvända någon.Numera är han anställd som diplomat av Utrikesdepartementet. Han säger vidare att han inte vill kalla sig för ateist, men att hans förhållningssätt är ganska reserverat. Jag inser att Henningsson är mycket kvalificerad vad gäller religionsmöten men blir klart betänksam när biskop Antje Jackelén avslutar sitt förord med orden att boken jag läser ger "människor av annan tro möjlighet att se hur en kristen kyrka tänker." Boken jag studerar är plötsligt ett uttryck för Svenska kyrkans tro. Var kom det ifrån?
Den första delen är skriven av Kajsa Ahlstrand och där slår hon fast att Svenska kyrkan har en lång tradition av religionsdialog. Hon nämner förstås Natan Söderblom och Krister Stendahl, men också Biörn Fjärstedt och Hans Ucko. Sedan fortsätter hon att skriva att det är hög tid att Svenska kyrkan formulerar religionsteologiska ställningstaganden. Och grunden är självklar och behöver knappast diskuteras: "Vårt samhälle förespråkar tolerans, respekt, mångfald och religionsfrihet ... Det är bara extrema politiska grupperingar som motsätter sig ett samhälle där tolerans och religiös mångfald är ideal". Hon hävdar vidare att detta naturligtvis är Svenska kyrkans linje.
När jag sedan kommer till tredje delen bekräftas alla mina farhågor. Bråkenhielm konstaterar att det är svårt att möta andra religioner när det gäller de centrala trosfrågorna. Därför koncentrerar han sig på moralfrågorna. Han börjar med att utförligt tala om de mänskliga rättigheterna för att sedan diskutera förhållandet mellan kristendom, islam och mänskliga rättigheter. Därefter gör han en analys och avslutar med någon typ av tillämpning.
Bråkenhielm är snabb och konstaterar redan inledningsvis att den etiska dialogen om medmänsklighet och nästan kärlek är viktigare och mer fruktbar än en diskussion om lärofrågor. Sedan fortsätter han med att lyfta fram den svenske teologen Helene Egnell som har framhållit att
- kvinnor inte har samma behov som manliga att försvara sin religiösa tradition
- det etiska står i centrum snarare än de dogmatiska
- dialogen fokuserar på kritiken mot sådant som är "livsfientligt"
- dialogen lyfter fram sådant som är "livsbefrämjande"
Det mesta av denna artikel handlar om kvinnors rättigheter i samhället. När det gäller religiösa föreställningar påminner Bråkenhielm självkritiskt (?) om att det finns en del brevtexter i Nya Testamentet som utgår från föreställningen om en över- och underordning mellan människor. Han citerar vidare den amerikanske teologen Maura O´Neill som har visat tre olika hållningar vad gäller kampen för kvinnors rättigheter. Den konservative menar att "män och kvinnor har skilda uppgifter i skapelsen och att kvinnor bäst förverkligar sitt sanna jag inom dessa ramar." Som ett exempel på denna hållning anger Bråkenhielm sharia-lagarna där kvinnor bär niqab eller burka och eller stenas, pryglas och stympas.
I den avslutande delen anvisar Bråkenhielm tre framkomliga vägar för framtida samtal. Dessa kan handla om vetenskap och forskning, om mystiken eller vara religionskritiska. Jag förstår att mänskliga rättigheter kan utgöra framtidens nya (synkretistiska) religion. Så ser Svenska kyrkans mission ut. Är det denna typ av samtal och mission Svenska kyrkan nu ska satsa på också i Sverige?
2 kommentarer:
Det är väl helt uppenbart att detta numera är syftet med Svenska kyrkans mission.
Mänskliga rättigheter och kvinnors rätt till prästerskap och fri abort.
Men är inte en kyrkas missionsuppdrag att göra folk till Jesu lärljungar?
Jo. I en troende kyrka är det så. Undantagslöst, men det finns en mänsklig rädsla att Osäkerheten skall segra över Frimodigheten!
Människan i centrum, verkar vara essensen i SvK:s missionsförklaring, inte Gud.
Varför, är nog den retoriska fråga vars reella svar gäckar trons Andes styrka och kraft inom etablerade samfunds förklarade uppdrag. SvK är nog en preferens relativt en förklarande orsak till förnekelsen av Mat 28:19. Eller 'kan ses' som ett axiom därtill.
Ok, hur gör vi då alla folkslag till Jesu lärljungar, utan andlig smörjelse?
Och vem äger rätten att skilja agnarna ifrån kornen här under jordelivets tidsålder?
Joh 15 förklarar 'Vägen' till smörjelsens amen. Och i kombination med Mat 16:19 om allt "vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himlarna, och vad du löser på jorden, det skall vara löst i himlarna." så ser jag andlig hängivenhet som "nyckeln".
"Icke genom någon människas styrka eller kraft, skall det ske! Utan genom MIN Ande, säger Herren".
Skicka en kommentar