Som bekant försökte jag sätta mig in i och bättre förstå kvinnorörelsen. Skälet var studiet i 1 Korintierbrevet. Jag läste svensk idéhistoria, Annika Borgs doktorsavhandling och en del annat och tyckte nog att min förståelse för feminismen ökade. Det är visserligen sant att jag fortfarande hyser vissa misstankar om rörelsen, kanske på grund av det bibliska material jag älskar och förtröstar på, men också på grund av militarismen och politiseringen i ämnet. Ibland undrar jag vem som utnyttjar vem? Och om inte paradoxalt nog just kvinnor i allmänhet fått lida för misshälligheterna. Två steg fram och ett bakåt.
Nu har jag fått än mer kött på benen efter att ha tagit del av några debattartiklar om den tyske sociologen Christoph Kucklick och hans bok Das unmoralische Geschlecht (Det omoraliska könet, 2008), en riktig ögonöppnare. Kucklick lanserar en forskning som borde väcka stor massmedial uppmärksamhet, få oss att tänka om och kanske till och med skriva om delar av kvinnorörelsens historia. Det senare, inser jag, kan i och för sig vara ett argument för att försöka sopa hans forskning under mattan. Vad säger han då?
Kucklick har tagit sin utgångspunkt i det faktum att mannen systematiskt har framställts som ond, våldsam och okänslig sedan 1960-eller 70-talet. När han sedan söker rötterna till dessa tankar finner han att de går tillbaka till början av 1800-talet, det vill säga från den tid modernismen började göra sitt intrång i Europa. Han hittar texter som säger att mannen är av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, i avsaknad av ett utvecklat känsloliv och besatt av sex. Det som hände, menar Kucklick, är att allt som den framväxande moderniteten avskydde placerade den hos mannen. Det blev en bekväm förklaring till den svåra sociala omvandling samhället nu började gå igenom och som var svår att acceptera. Könsrollerna bytte plötsligt plats. Tidigare var det kvinnan som var omoralisk och utan hämningar. Utsagor om omoral ligger alltid i luften så att säga att från tid till annan beslutar sig den ene för att anklaga den andre.
Författaren ger en hel del exempel på vad som hände genom att ösa ur och citera från historien. Det tidigaste exemplet på mannens ondska hittar han 1797 hos författaren Philipp Christian Reinhard (1764-1812).Denne skriver att mannen är kylig och själsligt uttorkad, oförmögen till konversation "på grund av långtråkigheten i sina utläggningar, på grund av enformigheten i sina samtal". Men Kucklick citerar också från William Alexander, Isaak Iselin, I Kant, F Hegel och/eller den tyske filosofen Johan Gootfried Fichte (1762-1814). Han skriver bland annat att hos "mannen finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift". Det verkar, enligt Kucklick, som att mannen blir mänsklig först när ett kvinnligt hjärta placeras in honom ... Ingenting i hans hjärta är det minsta värdefullt; han har ingenting att lära kvinnan." Under 1800-talet umgicks inte män och kvinnor otvunget med varandra, men det fanns en räddning; - alkohol. Alkoholen gör mannen mer lik kvinnan, skriver en annan filosof Friedrich Pockels (-1913). Då blir mannen känslosam, social och börjar prata.
Här finns med andra ord en parallell historia som kastar ljus över den kvinnohistoria vi får oss till del. Nu börjar jag undra om det inte finns anledning att lyfta fram männens historia vid sidan om kvinnornas. Kan det vara så att det onda placerats hos männen och det goda hos kvinnorna, att denna generalisering har fått sätta sin prägel på historieskrivningen för att på så sätt driva kvinnorörelsen framåt? Och vad ska vi i sådana fall tycka om det?
Om du käre läsare tycker detta var intressant kan du själv läsa artikeln genom att klicka här. Nästa blogg ska förmedla fortsättningen som handlar mer om mannens identitet även om jag rubricerar den som Kvinnorörelsen, del 2.
Nu har jag fått än mer kött på benen efter att ha tagit del av några debattartiklar om den tyske sociologen Christoph Kucklick och hans bok Das unmoralische Geschlecht (Det omoraliska könet, 2008), en riktig ögonöppnare. Kucklick lanserar en forskning som borde väcka stor massmedial uppmärksamhet, få oss att tänka om och kanske till och med skriva om delar av kvinnorörelsens historia. Det senare, inser jag, kan i och för sig vara ett argument för att försöka sopa hans forskning under mattan. Vad säger han då?
Kucklick har tagit sin utgångspunkt i det faktum att mannen systematiskt har framställts som ond, våldsam och okänslig sedan 1960-eller 70-talet. När han sedan söker rötterna till dessa tankar finner han att de går tillbaka till början av 1800-talet, det vill säga från den tid modernismen började göra sitt intrång i Europa. Han hittar texter som säger att mannen är av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, i avsaknad av ett utvecklat känsloliv och besatt av sex. Det som hände, menar Kucklick, är att allt som den framväxande moderniteten avskydde placerade den hos mannen. Det blev en bekväm förklaring till den svåra sociala omvandling samhället nu började gå igenom och som var svår att acceptera. Könsrollerna bytte plötsligt plats. Tidigare var det kvinnan som var omoralisk och utan hämningar. Utsagor om omoral ligger alltid i luften så att säga att från tid till annan beslutar sig den ene för att anklaga den andre.
Författaren ger en hel del exempel på vad som hände genom att ösa ur och citera från historien. Det tidigaste exemplet på mannens ondska hittar han 1797 hos författaren Philipp Christian Reinhard (1764-1812).Denne skriver att mannen är kylig och själsligt uttorkad, oförmögen till konversation "på grund av långtråkigheten i sina utläggningar, på grund av enformigheten i sina samtal". Men Kucklick citerar också från William Alexander, Isaak Iselin, I Kant, F Hegel och/eller den tyske filosofen Johan Gootfried Fichte (1762-1814). Han skriver bland annat att hos "mannen finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift". Det verkar, enligt Kucklick, som att mannen blir mänsklig först när ett kvinnligt hjärta placeras in honom ... Ingenting i hans hjärta är det minsta värdefullt; han har ingenting att lära kvinnan." Under 1800-talet umgicks inte män och kvinnor otvunget med varandra, men det fanns en räddning; - alkohol. Alkoholen gör mannen mer lik kvinnan, skriver en annan filosof Friedrich Pockels (-1913). Då blir mannen känslosam, social och börjar prata.
Här finns med andra ord en parallell historia som kastar ljus över den kvinnohistoria vi får oss till del. Nu börjar jag undra om det inte finns anledning att lyfta fram männens historia vid sidan om kvinnornas. Kan det vara så att det onda placerats hos männen och det goda hos kvinnorna, att denna generalisering har fått sätta sin prägel på historieskrivningen för att på så sätt driva kvinnorörelsen framåt? Och vad ska vi i sådana fall tycka om det?
Om du käre läsare tycker detta var intressant kan du själv läsa artikeln genom att klicka här. Nästa blogg ska förmedla fortsättningen som handlar mer om mannens identitet även om jag rubricerar den som Kvinnorörelsen, del 2.
1 kommentar:
Intressanta tankar. Pendeln kommer slå sina ständiga pendlingar så länge det inte observeras hur de tre lagarna fungerar 1 den naturliga lagen 2 den mosaiska lagen 3 Andens lag. Bakom alla finns frågan om Gud och människa, bakom dem frågan om Guds försyn och bakom den Gud själv. Det sista är ingen fråga utan grunden. Så länge treenigheten inte får vara mönstret kommer pendeln slå. När det blir klart att Guds OSYNLIGA egenskaper är SYNLIGA redan i skapelsen, och detta tar fysisk gestalt ( Rom 1:20 och Joh 1:10) kommer det ske som bara andlig död kan ge, öppnade ögon. Därför är Gud inte oordningens Gud utan fridens Gud och frid är mer än ordning, frid är dels den frid som övergår allt förstånd dels Kristus själv. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar