Makt och korruption

Såg ni intervjun med förre generalsekreteraren Inga-Britt Ahlenius i Riksrevisionsverket? "Min sanning" var ett fantastiskt bra program som ni kan se genom att klicka här. När jag kom hem häromdagen och slog på TV:n kom jag in i programmet när hon sa: "Regeringen har ett ansvar för att upprätthålla en ämbetsmanna kultur ..."  Den där meningen träffade mig och dröjde kvar hos mig så nu har jag sett programmet i repris. Programmet handlar om korruption och mycket riktigt konstaterade man att Sverige är ett av de länder som har minst korruption. Men, som Inga-Britt Ahlenius påpekade, det kan beror på definitionen. Det talas om mutor i svensk lagstiftning men det finns ingenting om brott mot medborgarnas förtroende. Därför kan inte heller någon ställas till svars för det. Sådana brott är ändå i sig korruptionsbrott enligt Inga-Britt. Och hon kunde ge exempel.

Det var slående hur den socialdemokratiska regeringen försökte bli av med Inga-Britt Ahlenius. Till sist kallades hon till samtal med finansministern Bosse Ringholm (vem minns inte honom?). Han insåg att han inte kunde avsätta henne men fick henne att säga: "Jag stannar kvar", med det oriktiga tillägget, att "kan du hitta något annat" (hon hade då tackat nej till ett antal landshövdingeposter) "ska jag överväga det." Detta tog Ringholm fasta på och kallade samman till en presskonferens där han meddelade att Inga-Britt Ahlenius skulle på egen begäran få ett annat jobb till nyår! Nu lyckades inte detta i slutänden, men det visar hur makten korrumperar människor. Inga-Britt Ahlenius hävdar i programmet att all makt praktiskt taget alltid korrumperar. De tvingas spela med, manipulera och lura eftersom makthavarna befinner sig i en bubbla där eget intresset kommer först. Jag ryser när jag tänker på att jag själv råkat ut för detta åtminstone två gånger. Det ena var när domkapitlet med hjälp av regeringen lyckade ta ifrån mig den fullmakts tjänst jag fick när jag tillträdde som kyrkoherde i Hjälmseryd 1983. Det ska egentligen inte kunna gå men uppenbarligen är allt möjligt för den som har makt. Här framstår avskedandet av förre kyrkoherden Stefan Svensson, se kommentar i förra bloggen, som ett skräckexempel. För egen del förstod jag aldrig riktigt vad som skedde och eftersom det var väckelse i församlingen brydde jag mig inte vid den tiden.

Det andra tillfället var faktiskt när biskopen lurade mig att hålla med om att det faktum att jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande kunde betraktas som illojalt. Jo, det kan jag förstå, tyckte jag. Det som sedan hände var att detta vändes emot mig och att jag på mitt eget ord av domkapitlet dömdes ha brutit mina prästvigningslöften och uppträtt som illojal mot Svenska kyrkan. Lurad igen. Hade jag förstått vad som var i görningen hade jag aldrig fällt dem orden. Mitt förtroende för biskoparna är numera närmast noll. Och för domkapitlen obefintligt.

Inga-Britt Ahlenius beklagade att den socialdemokratiska regeringen "försvagad ämbetsmannens ställning". Genom att inte göra klart för innehavarna vad det innebär att vara ämbetsman av förtroende, makt och ansvar så undergräver man till och med vanligt civilkurage. Jag förstod plötsligt varför socialdemokratin under decennier undergrävt prästens ställning som ämbetsman. Det räcker med att jag går till mig själv och jämför den stolthet, glädje och det ansvar jag kände då med den ibland nästan motvilja att ta på mig kaftanen. När jag väl erkänt för mig själv att jag är anställd i en organisation som saknar ämbetsmanna kultur och har infört en tjänstemannakultur skäms jag. Jag kommer aldrig att rekommendera någon att bli präst i Svenska kyrkan som det fungerar nu. Men det kanske kan bli ändring på det? Jag har lovat att stå till förfogande vid nästa kyrkoval. Om det nu har någon betydelse.

Jag måste säga att programmet fick mig att se sådant jag tidigare bara anat. Vidare har jag läst två artiklar om patriarkatet som också talat starkt till mig, men det får bli nästa blogg.