Kvinnorörelsen, del 2

Kanske är rubriken något missvisande eftersom det här snarare, till dels, handlar om bakgrunden till kvinnorörelsen. Den tyske sociologen Christoph Kucklick har visat att bilden av mannen som hjärtlös förbrytare och bärare av alla dåliga egenskaper uppstod när den frambrytande moderniteten, som rymmer kvinnorörelsen, placerades hos mannen. Den bilden har sedan följt med så att till och med att en sådan sociolog som Anthony Giddens (1938-) skriver: "Det är inte kriminalitet och våld som hotar samhället, utan män". Men ett sådant uttalande kan härledas ända tillbaka till filosofen Carl Friedrich Pockels och hans bok Der Mann från 1805. Manlighetens kris började med andra ord inte på 1900-talet, utan på 1800-talet och medverkade till kvinnorörelsens framgång.

Många av feminismens företrädare menar att männen på 1800-talet ansåg sig själva totalt överlägsna och följaktligen betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan. Kucklick menar att detta är fel.  Självklart är bilden inte entydig. Men, menar Kucklick, samhällets grundläggande förståelse var att män och kvinnor är olika och därför gällde olika regler för män och kvinnor. Kvinnan kunde inte vara manlig det vill säga yrkesarbetande, rationell eller akademiker. Det finns idag ingen anledning att försvara 1800-talets orättvisor, men Kucklicks analys gör orättvisorna mer begripliga för oss. Den tidens strukturer höll fast männen och kvinnorna i sina respektive könsroller genom de strukturer som rådde. Så permanentades tanken att mannen var den onda och kvinna den goda och först genom äktenskapet kunde de båda förenas till något riktigt gott.

De båda artiklarna jag hänvisar till är skrivna av skribenten Håkan Lindgren och den andra artikeln i ämnet hittar du här. Han fogar till sina artiklar några egna tankar om patriarkatets återkomst om vi någonsin lämnat det. Han visar på tre trender. Den först handlar om religionens återkomst, religionen som patriarkal makt. Det har blivit viktigare hur folk lever än vart vi är på väg. En andra trend är vår förtjusning i just könsrollerna. Dessa roller har blivit inne igen och gör att män vill vara män och kvinnor kvinnor. Dessa roller manifesteras i livsstilen. Den tredje trenden är maffia romantiken och de begrepp som hör samman med den. Med begrepp som "heder", "stolthet" eller "respekt" bygger man ingen demokrati. Man bygger ett klassiskt patriarkat, menar Lindgren. Han är mån om att definiera patriarkatet på ett något annorlunda sätt. Patriarkatet är inte en ordning där mannen är högst utan en ordning där mannen är värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld. Vem är det som ständigt måste hävda sitt värde, frågar Lindgren, utom den som är värdelös? Det är bara genom prestationer, höga löner och en framskjuten plats i hierarkin som mannen blir värdefull. Det är bara så man kan bli en riktig man och för att kunna göra det måste mannen misshandla bort all känslighet hos sig själv.

Patriarkatet syftar inte till att männen ska må oförskämt bra, tvärtom. Också vinnarna blir uttråkade, ilskna och frustrerade. Nu är denna frustration inte en defekt utan själva drivkraften hos mannen. Utan den kan inte mannen dominera eller hota. Och så lyfter Lindgren fram Kucklicks poäng: alla våra problem beror ytterst på moderniteten! Och nu är frågan hur vi löser detta. Lindgren framstår som kluven men menar tydligen att vi alla, majoriteten har bestämt, att fly tillbaka till patriarkatet. Vi står inte ut en generation till i modernitetens problematiska frihet och patriarkatet kan ge oss det vi idag sätter högre än frihet, nämligen identitet. Och så avslutar han: "Det vi kallar "identitet" är det varumärke under vilket patriarkatet säljs tillbaka till oss."

I sanning ett par mycket intressanta artiklar. Det är historiskt rimligt att pendeln svänger fram och tillbaka. Var det männen som tvingade fram kvinnorörelsen? Och är det dagens kvinnorörelse som tvingar tillbaka männen?  Har vi något att lära oss här? Kanske rent av något från Bibeln? Jag är övertygad om det och välkomnar det.