Det ondas problem

Det är Långfredag och det finns skäl att meditera över lidande och död.

Det är nu ganska många år sedan jag läste Jan Guillous bok Ondskan. Jag minns hur jag mot slutet av den fick kämpa mig igenom den eftersom den ondska som beskrevs i boken framstod som alltmer meningslös. När jag läst färdigt den tyckte jag mig kunna förstå att ondskan är meningslös. Dess slut är döden.

Vid nyår läste jag så rabbinen Schmuley Boteach och hans tankar kring teodicéproblemet. De var verkligen tänkvärda. Han hävdar att det finns många försök till förklaringar av lidandet. Det är till exempel vanligt att skylla på synden, på människans oförmåga eller säga att lidande och smärta är nödvändiga beståndsdelar i tillvaron. Några menar att lidandet alltid fyller en mening av något slag, kanske till och med att det är välsignat av Gud. Rabbinen köper inte något av detta eller menar åtminstone att alla förklaringar är otillräckliga. Istället konstaterar han att det inte finns någon förklaring. Alla försöka till förklaringar är därför fåfänga och ett ifrågasättande av Gud, enligt 5 Mos 29:29 där det heter att det som är uppenbart är för oss och det som är fördolt hör Herren Gud till. Och så måste det få vara. Vilken hållning kan vi då inta?

Rabbinen påminner om att inom islam löser man problemet genom att "i allt underkasta sig Guds vilja". Och inom kristendomen undviker man frågeställningen genom att säga att "vi ska tro och förtrösta" på Gud. Så är det inte i den judiska traditionen. Torahn är inte främst en historiebok utan en instruktionsbok, skriver rabbinen. Gud har gett den till oss för att vi ska följa den, menar han. När vi läser om de bibliska gestalterna och deras möten med lidande kämpar de alltid emot det. Abraham går emot Gud när Gud vill förstöra Sodom och Gomorra. Moses ställer sig på folkets sida när Gud vill straffa det efter att de gjort sig en guldkalv. Detta är den judiska hållningen. "Vi accepterar aldrig något ont utan vi kämpar emot det." När Jakob brottades med Gud vid Peniel gav Gud upp, om Han än slog Jakobs höft ur led. Gud sa: "Det namn ska inte längre vara Jakob, utan Israel eftersom du har kämpat med Gud och vunnit seger." Israel betyder som känt är den som kämpar med Gud. Därför får det judiska folket aldrig acceptera ondskan utan är förpliktat att kämpa mot all ondska i alla dess former och att alltid ställa sig på den svages sida också om det innebär att man kämpar med Gud. Rabbinen drar tre slutsatser

1. Kämpa alltid mot det onda
2. Kämpa genom att istället göra det goda
3. Försök aldrig förklara bort ondskan

När jag så kommer till Jesu Kristi lidande lägger jag märke till att han ber i Getsemane med orden: Fader, för dig är allt möjligt. Om det är möjligt så tag denna kalk ifrån mig". Detta är den judiska hållningen och borde den inte också vara vår?

Paulus har samma hållning när han i Romarbrevet tar ställning för det judiska folket och skriver att han ville han själv vore förkastad om det skulle kunna frälsa hans folk.

Utgångspunkten för denna djärva och beundransvärda hållning är att Gud är allsmäktig och att Gud älskar oss. Det underbara kan därför ske, nämligen att Gud ändrar sig. Det är förmodligen en främmande tanke för de flesta kristna, men den är inte obiblisk. Det finns bibelställen som vittnar om att Gud kan ändra sig. Plötsligt känner jag att det finns hopp. Det finns ett liv värt att kämpa för. En sådan kämpe vill jag vara.

Herren Jesus kämpade med Gud i Getsemane, men i enlighet med 5 Mos 29:29 slutade Herren sin bön i Getsemane med orden: "Dock inte som jag vill utan som Du vill." Så kvarstår mysteriet, den fördolda hemligheten, det obegripliga korsets mysterium. Det som bara kan bli begripligt efter påsk.