Det är midsommarafton och vi har just haft besök av våra goda vänner Hans och Lotta Sundberg. Det är alltid gott att höra vad Herren Jesus har gjort i deras liv och att få berätta vad Herren gjort i Karis och mitt liv. De var på väg söderut, men stannade till en stund. Hans berättade bland annat något från väckelsen i Nepal. Sedan "skvallrade" han för mig om Mikael Grenholm. Vem är det? Det är en son till Christina Grenholm, Svenska kyrkans liberale chefsteolog. Lika liberal som hon är, lika radikal är sonen. Han har en blogg som jag sedan gick in för att studera närmare. Och gissa vad jag såg? Klicka dit får ni också se.
Annars är det lugnt en dag som denna. Ska när jag skrivit färdigt be igenom morgondagens predikan och skriva några stolpar. Ämnet är så att säga givet; skapelsen. Jag tycker det är bra med kyrkoåret på så sätt att jag tvingas in i många olika ämnen.
Jag gläder mig fortfarande över Anna Sophia Bondes debattartikel i Kyrkans Tidning. Den handlade om ämbetet, en fråga som förr eller senare bara måste bearbetas även om socialdemokrater och centerpartister gjort allt, säger allt, vad de kunnat för att sopa frågan under mattan. Nu kommer den upp från en av våra mycket duktiga kvinnliga präster, Anna Sophia Bonde. Det är intressant att se hur Svenska kyrkan nu löser upp sig själv. Det är inte längre kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, snarare konservativa (läs troende) och liberaler. De kvinnliga prästerna utgör inte längre någon homogen grupp. Det finns konservativa och liberala också där. Det är oftast de militanta feministerna som fått synas. Jag längtar så efter att den dagen snart är slut.
Frimodig kyrka har det i sitt partiprogram: att Svenska kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar. Vi menar att mer arbete skall läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Detta är enda möjligheten att få slut på bråk i denna fråga som djupt splittrat Svenska kyrkan under lång tid.
Det är svårt att se detta framför sig i synnerhet för mig som nu får vara med om exakt samma tvångsprocess vad gäller vigselförordnandet. Det är svårt att tro på kärlek, nåd och barmhärtighet i en kyrka som styrs med "lag och ordning", men man ska aldrig säga aldrig. En dag kanske tillräckligt många kvinnliga präster sluter upp bakom det enda rimliga.
fredag, juni 24, 2011
tisdag, juni 21, 2011
Karen Armstrong argumenterar väl
Sedan kommer jag till kap 4 i Karen Armstrongs bok. Det är jätte icke-kristet. Hon skriver till exempel om kerygmat och om den paulinska tron att Jesus har dött och uppstått för vår skull: "Det är häpnadsväckande påståenden. I skrifterna finns det ingenting som talar för att en framtida frälsare ska bli korsfäst och uppstå från de döda", sid 105. Är detta verkligen någonting som vi kristna ska behöva höra, läsa om eller ta del av? Kan vi lära oss någonting av sådana och liknande påståenden? Jag tror det.
Karen Armstrong är en representant för "den nya kristendomen", den som väller in i Svenska kyrkan och som komminister Ulla Karlsson så tydligt gett uttryck för. Räkna med flera häpnadsväckande påståenden framöver.
Armstrong ställer sedan frågan varför Jesus fäster så stor vikt vid tron. Och svarar: "Det enkla svaret är att han inte gjorde det ... Jesus begör inte att människor ska tro på hans gudomlighet eftersom han inte hävdar att han är gudomlig. Han begär överlåtelse. Han vill att lärjungarna ska engagera sig i hans uppdrag, ge allt de äger till de fattiga ...", sid 109. Om vi för en stund bortser från Armstrongs (o-)tro så lägg märke till det som är hennes tes. Hon menar att religionen som är nödvändig för varje människas livsmening måste utövas, måste praktiseras. Vi kan, menar jag, av detta lära oss att vi själva behöver veta vad vi tror och inte tror och vi behöver ta denna vår tro på stort allvar. Vi behöver praktisera den.
Armstrong och alla hennes svenska efterföljare tar fasta på att Skrifterna (Torahn) aldrig har ett slut. Den är alltid öppen för nya upptäckter. Alla samtal förblir oavslutade. Hon skriver att rabbinlärjungarna "får lära sig att ingen har sista ordet", sid 115. Detta är helt rätt och stämmer oss alla till ödmjukhet, MEN det finns en som har sista ordet och det är den historiske Jesus. Det kan ingen vetenskapsman säga, men det säger den kristna tron och den är upphängd på Jesus själv som sa: Jag Är vägen, sanningen och livet. Åtminstone om vi får tro aposteln Johannes.
Armstrong och likasinnade argumenterar väl. Det är lätt att följa dem, men det gäller att lära känna Jesus och förstå den kristna tron om vi ska ha någon möjlighet att stå emnot villfarelserna. De flesta kyrkobesökarna har knappast den förmågan.
Vänner, vi lever i en tid då vi behöver fördjupas i vår allraheligaste tro. Vi behöver känna igen Mästarens röst och förstå vårt beroende av varandra, av den gemenskap som kallas Kyrkan och som går genom tid och rum.
Karen Armstrong är en representant för "den nya kristendomen", den som väller in i Svenska kyrkan och som komminister Ulla Karlsson så tydligt gett uttryck för. Räkna med flera häpnadsväckande påståenden framöver.
Armstrong ställer sedan frågan varför Jesus fäster så stor vikt vid tron. Och svarar: "Det enkla svaret är att han inte gjorde det ... Jesus begör inte att människor ska tro på hans gudomlighet eftersom han inte hävdar att han är gudomlig. Han begär överlåtelse. Han vill att lärjungarna ska engagera sig i hans uppdrag, ge allt de äger till de fattiga ...", sid 109. Om vi för en stund bortser från Armstrongs (o-)tro så lägg märke till det som är hennes tes. Hon menar att religionen som är nödvändig för varje människas livsmening måste utövas, måste praktiseras. Vi kan, menar jag, av detta lära oss att vi själva behöver veta vad vi tror och inte tror och vi behöver ta denna vår tro på stort allvar. Vi behöver praktisera den.
Armstrong och alla hennes svenska efterföljare tar fasta på att Skrifterna (Torahn) aldrig har ett slut. Den är alltid öppen för nya upptäckter. Alla samtal förblir oavslutade. Hon skriver att rabbinlärjungarna "får lära sig att ingen har sista ordet", sid 115. Detta är helt rätt och stämmer oss alla till ödmjukhet, MEN det finns en som har sista ordet och det är den historiske Jesus. Det kan ingen vetenskapsman säga, men det säger den kristna tron och den är upphängd på Jesus själv som sa: Jag Är vägen, sanningen och livet. Åtminstone om vi får tro aposteln Johannes.
Armstrong och likasinnade argumenterar väl. Det är lätt att följa dem, men det gäller att lära känna Jesus och förstå den kristna tron om vi ska ha någon möjlighet att stå emnot villfarelserna. De flesta kyrkobesökarna har knappast den förmågan.
Vänner, vi lever i en tid då vi behöver fördjupas i vår allraheligaste tro. Vi behöver känna igen Mästarens röst och förstå vårt beroende av varandra, av den gemenskap som kallas Kyrkan och som går genom tid och rum.
söndag, juni 19, 2011
Karen Armstrong om mysterion
Oh, vad skönt. Bajen vann med 1-0 mot Värnamo. Jag hejar förvisso på Värnamo i alla matcher de spelar utom just mot Bajen. De sades efteråt att Värnamo är det lag som spelat bäst på Söderstadion så här långt. De har ett ungt och lovande lag. Roligt.
Jag håller på och kommenterar Karen Armstrong på denna blogg och vill gärna fortsätta med det några gånger till. Religionsvetenskap är ett område som just nu intresserar mig. Häromdagen kom Svenska kyrkans utredning 2011:2 Närhet och samverkan så den läser jag också nu. Den är verkligen inte rolig, men för en kyrkomötesledamot nödvändig. Och det kommer mer för nu börjar förberedelserna för höstens kyrkomöte. Men det får vi återkomma till.
Jag läste igenom min förra blogg och ser att där fattas en hel del preciseringar, men utrymmet är så begränsat så det må vara hänt. Jag får förlita mig på att ni läsare tänker själva, så klokt som jag ser av kommentarerna. Det är som jag sa till kyrkvärden idag viktigt att vi kan sätta oss in i hur motståndarna tänker. I vår tid dominerar de postmoderna idealen och det gäller då att förstå att vi själva gjort vissa val för att kunna hålla fast vid tron. De viktigaste premisserna är att Gud är personlig, är treenig, har blivit människa och är född av jungfrun Maria. Idag är det Heliga Trefaldighets dag, men jag undrar hur många som håller fast vid denna obegripliga bekännelse.
Karen Armstrong redogör i sinbok för vad ett mysterium är. Mysterion betyder initiering. Det var inte något man tänkte eller lät bli att tänka utan någonting man gjorde, skriver hon. Sedan berättar hon om mysteriereligionerna på 400-talet före Kristus eller f.v.t. som det heter nuförtiden i vetenskapliga sammahang, (f.v.t. står för "före vår tideräkning"). Hon berättar om hur det då varje höst kom en ny skara mystai som ville ingå initieringen. Det som skedde i kultsalen hölls hemligt. Det fanns olika sällskap. De vanligaste riterna gestaltade Demeters vistelse i Efesus. Demeter var såddens och skördens gudinna och syster till Zeus. Syftet med initieringen var sannolikt att adeptererna skulle konfronteras med sin egen dödlighet och lära sig att acceptera den som en del av livet. Det var en ganska utförlig procedur som pågick under flera dagar som adepterna skulle ta sig igenom och alla klarade det inte. Det har alltid varit så att människan behöver mythos, berättelser om gudarna och deras liv. Det har alltid varit så att människan har ett behov att identifiera sig med och gestalta dessa berättelser. Vi kan därför lära oss att detta behov finns hos alla människor, också hos våra vänner och bekanta fast vi inte tror det.
Den kristna tron har också sin berättelse och sin liturgi. Men vilken är skillnaden? Den största skillnaden är att hedningarna inte behövde tro att berättelsen om gudarna var historiskt sanna. De genom förde riterna för sin egen skull. Vi som är kristna menar emellertid att berättelsen om Jesus Kristus är historiskt sann! Liberalerna menar att det spelar mindre roll. Historiciteten går inte att komma åt säger de, men bekännarna tror att initieringen (dopet), identiteten (i Kristus) och liturgin (gestaltande av mötet) är på riktigt. Vi blir verkligen nya skapelser när vi döps. Vi sitter i Kristus på Faderns högra sida redan här i tiden och vi möter Herren i evangeliets ord och sakrament. Sådan är den kristna bekännelsen.
Tyvärr har vi nu en kyrka där många är likgiltiga inför historiciteten, eftersom de menar att vi ändå inte kan bevisa den. Är det då underligt att vår doppraxis är så slapp? Så reducerad att den blir en högtidlig namngivning? Att förkunnelsen blir ointressant? Eller att röster hörs som kallar nattvarden för "kannibalism"? Jag lovar att vi kommer att få mer av denna vara och jag lovar att kristna bekännare måste göra sina val, måste tro på riktigt och räkna med att stå fram som en motkultur. Kommer Svenska kyrkan att gå före? Knappast. Kommer cellerna att göra det? Förhoppningsvis, om än tvingade till det.
Överallt i historien där det är väckelse har förkunnelsen , dopet och nattvarden den allrastörsta betydelse. Den är på riktigt och den är med kraft. Om vi läste lite mer av till exempel Karen Armstrong och om mysterierelionerna kanske det kunde tjäna som en ögonöppnare? Det är dessutom ett faktum att de hemliga sällskapen (som till exempel frimurarna) florerar i vår tid, inte minst i Värnamo. Tror ni det har betydelse för det andliga klimatet i en stad som vår? Vi behöver en ny väckelse!
Jag håller på och kommenterar Karen Armstrong på denna blogg och vill gärna fortsätta med det några gånger till. Religionsvetenskap är ett område som just nu intresserar mig. Häromdagen kom Svenska kyrkans utredning 2011:2 Närhet och samverkan så den läser jag också nu. Den är verkligen inte rolig, men för en kyrkomötesledamot nödvändig. Och det kommer mer för nu börjar förberedelserna för höstens kyrkomöte. Men det får vi återkomma till.
Jag läste igenom min förra blogg och ser att där fattas en hel del preciseringar, men utrymmet är så begränsat så det må vara hänt. Jag får förlita mig på att ni läsare tänker själva, så klokt som jag ser av kommentarerna. Det är som jag sa till kyrkvärden idag viktigt att vi kan sätta oss in i hur motståndarna tänker. I vår tid dominerar de postmoderna idealen och det gäller då att förstå att vi själva gjort vissa val för att kunna hålla fast vid tron. De viktigaste premisserna är att Gud är personlig, är treenig, har blivit människa och är född av jungfrun Maria. Idag är det Heliga Trefaldighets dag, men jag undrar hur många som håller fast vid denna obegripliga bekännelse.
Karen Armstrong redogör i sinbok för vad ett mysterium är. Mysterion betyder initiering. Det var inte något man tänkte eller lät bli att tänka utan någonting man gjorde, skriver hon. Sedan berättar hon om mysteriereligionerna på 400-talet före Kristus eller f.v.t. som det heter nuförtiden i vetenskapliga sammahang, (f.v.t. står för "före vår tideräkning"). Hon berättar om hur det då varje höst kom en ny skara mystai som ville ingå initieringen. Det som skedde i kultsalen hölls hemligt. Det fanns olika sällskap. De vanligaste riterna gestaltade Demeters vistelse i Efesus. Demeter var såddens och skördens gudinna och syster till Zeus. Syftet med initieringen var sannolikt att adeptererna skulle konfronteras med sin egen dödlighet och lära sig att acceptera den som en del av livet. Det var en ganska utförlig procedur som pågick under flera dagar som adepterna skulle ta sig igenom och alla klarade det inte. Det har alltid varit så att människan behöver mythos, berättelser om gudarna och deras liv. Det har alltid varit så att människan har ett behov att identifiera sig med och gestalta dessa berättelser. Vi kan därför lära oss att detta behov finns hos alla människor, också hos våra vänner och bekanta fast vi inte tror det.
Den kristna tron har också sin berättelse och sin liturgi. Men vilken är skillnaden? Den största skillnaden är att hedningarna inte behövde tro att berättelsen om gudarna var historiskt sanna. De genom förde riterna för sin egen skull. Vi som är kristna menar emellertid att berättelsen om Jesus Kristus är historiskt sann! Liberalerna menar att det spelar mindre roll. Historiciteten går inte att komma åt säger de, men bekännarna tror att initieringen (dopet), identiteten (i Kristus) och liturgin (gestaltande av mötet) är på riktigt. Vi blir verkligen nya skapelser när vi döps. Vi sitter i Kristus på Faderns högra sida redan här i tiden och vi möter Herren i evangeliets ord och sakrament. Sådan är den kristna bekännelsen.
Tyvärr har vi nu en kyrka där många är likgiltiga inför historiciteten, eftersom de menar att vi ändå inte kan bevisa den. Är det då underligt att vår doppraxis är så slapp? Så reducerad att den blir en högtidlig namngivning? Att förkunnelsen blir ointressant? Eller att röster hörs som kallar nattvarden för "kannibalism"? Jag lovar att vi kommer att få mer av denna vara och jag lovar att kristna bekännare måste göra sina val, måste tro på riktigt och räkna med att stå fram som en motkultur. Kommer Svenska kyrkan att gå före? Knappast. Kommer cellerna att göra det? Förhoppningsvis, om än tvingade till det.
Överallt i historien där det är väckelse har förkunnelsen , dopet och nattvarden den allrastörsta betydelse. Den är på riktigt och den är med kraft. Om vi läste lite mer av till exempel Karen Armstrong och om mysterierelionerna kanske det kunde tjäna som en ögonöppnare? Det är dessutom ett faktum att de hemliga sällskapen (som till exempel frimurarna) florerar i vår tid, inte minst i Värnamo. Tror ni det har betydelse för det andliga klimatet i en stad som vår? Vi behöver en ny väckelse!
lördag, juni 18, 2011
Den som tvekar ska läsa Karen Armstrongs bok
Jag minns inte vilken bok det var Dag Sandahl skrev, men recensenten skrev att "det var en bra bok, men fel författare". Det är inte alltid lätt att skilja mellan sak och person. Jag skulle kunna säga det samma om Karen Armstrongs bok För Guds skull, men det gör jag inte. Samtidigt är det naturligtvis viktigt vad man än läser att förstå att varje bok har författarens perspektiv.
På denna blogg har vid några tillfällen talats om den kristna trons "hinduisering", det vill säga risken för panteism, att Gud är alltet. Det är en grundläggande mänsklig tanke att Gud är i det största och i det minsta, i universum och i människans hjärta. Det finns på djupet alltid ett samspel mellan Gud och människa. Det är lätt att tro detta oxch hålla sig till denna andlighet. Det menar också vi kristna, men när vi talar om att människan är (skapad till) Guds Avbild, beskriver vi det annorlunda. Vi menar att Jesus Kristus ensam är Guds sanna Avbild, den som är vänd åt rätt håll, som är och som uppenbarar Gud för oss. Det är han som kallar oss.
I det av logos styrda västerlandet betonas arvssynden, att vi är skilda från Gud. Så beskrivs vi inte i den judiska traditionen eller av de ortodoxa kyrkorna, östkyrkorna. Kanske har jag intagit en mellanställning när jag menar att människan är Guds avbild men på väg åt fel håll. Hon måste omvända sig. Jag beskriver det här problemet för att du ska tänka till, vara ödmjuk och förstå ditt eget val. För vissa val måste vi göra. Jag tror att varje människa behöver vända sig till Gud och bli Sonens lärjungar.
I samband med att media skrev om att jag var emot homosexuella (?) fick jag en hel del uppskattning av olika slag. En messade och skrev att jag var modig, men att hon själv (som är kristen) ännu inte tagit ställning till homosexualitet. Jag svarade att hon inte behövde så mycket ta ställning för eller emot homosexualitet som till sin syn på Bibeln. Varje kristen behöver ta ställning till Bibeln. Nu är inte det så lätt och därför är just den allmänneliga Kyrkans hållning så viktig. Jag har redan som ung anslutit mig till Kyrkans tro att Bibeln är Guds uppenbarelse till oss, på samma sätt som Thoran är det. Den är vår kanon. Den är vårt rättesnöre. Den ska vi följa, men den behöver tolkas i Kyrkans gemenskap. När det kommer till själva budskapet är den enligt min mening lätttolkad, men vi behöver också lära oss att förstå de judiska och kulturella skillnaderna. Karen Armstron hör vad jag förstår till dem som reducerar Bibeln till ett mer eller mindre intressant historiskt dokument. Så gör alla som inte tror, liberalteologer och tyvärr också många bekännare av det skälet att de aldrig tänkt igenom saken och vågat ansluta sig eller ta ställning till Bibeln som rättesnöre. Jag anslöt mig tidigt till Bibeln, eftersom det var genom den jag lärde känna Gud.
Många kristna läser Bibeln för att de vill och ska följa den. Det är lovvärt men inte alltid så enkelt. Karen Armstrong menar istället att den är given för att hjälpa oss. Vi är inte till för den, utan den för oss. Det låter så bra och är till dels riktigt, men här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Bibeln är verkligen inte till för att driva eller plåga oss med sina bud. Den är evangelium MEN BARA FÖR SYNDARE SOM TROR ATT JESUS ÄR GUDS SON. Det händer hela tiden i vår tid att Guds kärlek betonas på bekostnad av Hans helighet, men vi glömmer att kärleken riktar sig till syndarna. Bara de som är syndare kan ta emot Guds kärlek, inte de självgoda eller egenrättfärdiga. För dem finns ingen nåd vad jag förstår.
I vår tid gäller det att hålla fast vid Guds uppenbarelse genom Jesus och vid Kyrkans bekännelse, annars är vi ute på en rejäl gungfly. Den som tvekar ska läsa Karen Armstrongs bok.
På denna blogg har vid några tillfällen talats om den kristna trons "hinduisering", det vill säga risken för panteism, att Gud är alltet. Det är en grundläggande mänsklig tanke att Gud är i det största och i det minsta, i universum och i människans hjärta. Det finns på djupet alltid ett samspel mellan Gud och människa. Det är lätt att tro detta oxch hålla sig till denna andlighet. Det menar också vi kristna, men när vi talar om att människan är (skapad till) Guds Avbild, beskriver vi det annorlunda. Vi menar att Jesus Kristus ensam är Guds sanna Avbild, den som är vänd åt rätt håll, som är och som uppenbarar Gud för oss. Det är han som kallar oss.
I det av logos styrda västerlandet betonas arvssynden, att vi är skilda från Gud. Så beskrivs vi inte i den judiska traditionen eller av de ortodoxa kyrkorna, östkyrkorna. Kanske har jag intagit en mellanställning när jag menar att människan är Guds avbild men på väg åt fel håll. Hon måste omvända sig. Jag beskriver det här problemet för att du ska tänka till, vara ödmjuk och förstå ditt eget val. För vissa val måste vi göra. Jag tror att varje människa behöver vända sig till Gud och bli Sonens lärjungar.
I samband med att media skrev om att jag var emot homosexuella (?) fick jag en hel del uppskattning av olika slag. En messade och skrev att jag var modig, men att hon själv (som är kristen) ännu inte tagit ställning till homosexualitet. Jag svarade att hon inte behövde så mycket ta ställning för eller emot homosexualitet som till sin syn på Bibeln. Varje kristen behöver ta ställning till Bibeln. Nu är inte det så lätt och därför är just den allmänneliga Kyrkans hållning så viktig. Jag har redan som ung anslutit mig till Kyrkans tro att Bibeln är Guds uppenbarelse till oss, på samma sätt som Thoran är det. Den är vår kanon. Den är vårt rättesnöre. Den ska vi följa, men den behöver tolkas i Kyrkans gemenskap. När det kommer till själva budskapet är den enligt min mening lätttolkad, men vi behöver också lära oss att förstå de judiska och kulturella skillnaderna. Karen Armstron hör vad jag förstår till dem som reducerar Bibeln till ett mer eller mindre intressant historiskt dokument. Så gör alla som inte tror, liberalteologer och tyvärr också många bekännare av det skälet att de aldrig tänkt igenom saken och vågat ansluta sig eller ta ställning till Bibeln som rättesnöre. Jag anslöt mig tidigt till Bibeln, eftersom det var genom den jag lärde känna Gud.
Många kristna läser Bibeln för att de vill och ska följa den. Det är lovvärt men inte alltid så enkelt. Karen Armstrong menar istället att den är given för att hjälpa oss. Vi är inte till för den, utan den för oss. Det låter så bra och är till dels riktigt, men här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Bibeln är verkligen inte till för att driva eller plåga oss med sina bud. Den är evangelium MEN BARA FÖR SYNDARE SOM TROR ATT JESUS ÄR GUDS SON. Det händer hela tiden i vår tid att Guds kärlek betonas på bekostnad av Hans helighet, men vi glömmer att kärleken riktar sig till syndarna. Bara de som är syndare kan ta emot Guds kärlek, inte de självgoda eller egenrättfärdiga. För dem finns ingen nåd vad jag förstår.
I vår tid gäller det att hålla fast vid Guds uppenbarelse genom Jesus och vid Kyrkans bekännelse, annars är vi ute på en rejäl gungfly. Den som tvekar ska läsa Karen Armstrongs bok.
fredag, juni 17, 2011
Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig
När Karen Armstrong skriver religionsvetenskap har hon inget kristet perspektiv. Hon hänvisar till exempel till en tysk forskare (Walter Burkert) som menar att det inte finns någon tanke eller lära bakom riten, i alla fall inte som är åtkomlig. Tvärtom menar han att det är just praktiserandet av religionen som ger upphov till läran. Detta var också det sätt som till exempel Karl Marx tänkte på. Men med kristen tro är det annorlunda, eftersom vi menar att Jesus faktiskt uppenbarar vem och hurudan Gud är, menar att torahn avslöjar Guds lära och själv uppfyller den. Inte desto mindre är det så att just riten, det vill säga vårt sätt att fira gudstjänst visar och till dels ger upphov till läran eller hur vi formulerar läran. Det är därför gudstjänstens form är så viktig för oss, lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Den får inte behandlas som ett människoverk vilket som helst. Jag är medveten om att det låter lite filosofiskt, men i alla fall. När jag skrivit ett antal bloggar utifrån Karen Armstrongs bok, vill jag läsa och berätta något om Bengt Hägglunds bok Kunskapsteori och metafysik i teologin - en idéhistorisk tillbakablick. Om Armstrongs bok reser frågor om sanningen så försöker Hägglund besvara dessa.
Min poäng med denna och förra bloggen är att religionen (och kristen tro självfallet) har att göra med våra liv OCH den måste praktiseras för att få sin rätta plats. Människan är homo religiosus. Kyrkofadern Augustinus citeras ofta när han säger: "Mitt hjärta är oroligt tills dess det finner ro hos Dig, O Gud." Och just så är det. Så varför undanhålla någon enda människa tron, i synnerhet den kristna?
Armstrong skriver att "människan är så funtad att hon periodvis vill pröva ekstasis, "att stiga utanför" normen. När människor i våra dagar inte längre finner detta i en religiös inramning, söker de det i musiken, konsten, sexualiteten, drogerna eller sportevenemangen. Vi eftersträvar sådana upplevelser som berör oss så djupt att de för en stund lyfter oss ut ur oss själva."
Jag är ju själv mer eller mindre född i den karsmatiska rörelsen och minns så väl hur många kyrkliga diskuterade huruvida denna ens var relevant för kristen tro. Man menade att den var känslosam och strax skulle upphöra. Nu är jag visare än så och med stöd också av religionsvetenskapen vill jag påstå den Helige Ande, den karismatiske livgivaren, ingår i den kristna tron. Ordet ekstasis betyder i grund att man förflyttas från ett tillstånd till ett annat. Det översätts lite olika beroende på sammanhang, till exempel "förundran" i Apg 3:10 och "hänryckning" i Apg 10:10 och 22:17. Det används inte ofta, men det finns där. Vi brukar tala om pingsten som hänryckningens tid, men ser inte mycket av detta i våra sammanhang. Avsaknaden av hänryckning gör Svensk kyrkan ointressant för de flesta. Kristen tro får inte stanna i huvudet utan måste också få fylla våra hjärtan. Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig. Den får inte reduceras, därför att den då leder till frustration och vilsenhet. Vi måste våga gå på vattnet!
Min poäng med denna och förra bloggen är att religionen (och kristen tro självfallet) har att göra med våra liv OCH den måste praktiseras för att få sin rätta plats. Människan är homo religiosus. Kyrkofadern Augustinus citeras ofta när han säger: "Mitt hjärta är oroligt tills dess det finner ro hos Dig, O Gud." Och just så är det. Så varför undanhålla någon enda människa tron, i synnerhet den kristna?
Armstrong skriver att "människan är så funtad att hon periodvis vill pröva ekstasis, "att stiga utanför" normen. När människor i våra dagar inte längre finner detta i en religiös inramning, söker de det i musiken, konsten, sexualiteten, drogerna eller sportevenemangen. Vi eftersträvar sådana upplevelser som berör oss så djupt att de för en stund lyfter oss ut ur oss själva."
Jag är ju själv mer eller mindre född i den karsmatiska rörelsen och minns så väl hur många kyrkliga diskuterade huruvida denna ens var relevant för kristen tro. Man menade att den var känslosam och strax skulle upphöra. Nu är jag visare än så och med stöd också av religionsvetenskapen vill jag påstå den Helige Ande, den karismatiske livgivaren, ingår i den kristna tron. Ordet ekstasis betyder i grund att man förflyttas från ett tillstånd till ett annat. Det översätts lite olika beroende på sammanhang, till exempel "förundran" i Apg 3:10 och "hänryckning" i Apg 10:10 och 22:17. Det används inte ofta, men det finns där. Vi brukar tala om pingsten som hänryckningens tid, men ser inte mycket av detta i våra sammanhang. Avsaknaden av hänryckning gör Svensk kyrkan ointressant för de flesta. Kristen tro får inte stanna i huvudet utan måste också få fylla våra hjärtan. Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig. Den får inte reduceras, därför att den då leder till frustration och vilsenhet. Vi måste våga gå på vattnet!
torsdag, juni 16, 2011
Kontakt med sitt innersta
Överklagandenämnden sammanträder enligt uppgift den 2 september så det blir nu att vänta. Jag har svarat på några kommentarer på gårdadens blogg och kan svara på fler, men just nu vill jag gå över till att skriva om en del annat.
Talade med ett par kollegor om skolavslutningarna. Den ene inledde sin betraktelse med att säga att idag ska jag berätta om någon som jag inte får tala om. Jag får inte säga hans namn ... Den andre hade samma anslag; Tänk om ni hejade på ett fotbollslag, men ni får inte höja era röster. Ni måste vara tysta ... Ni hör ju själva hur löjligt det blir. Sedan hade han tagit på sig doktorshatten och sagt att nu talar jag som vetenskapsman. Som vetenskapsman vill jag berätta om att kristen tro är den största av världens alla religioner. Det påstås att den växer och froda mer än någonsin tidigare, med undantag av västeuropa... Är det inte märkligt att svenska folket (?), politiker och massmedia gör vad de kan för att tysta ner religionen smtidigt som den är mer aktuell än någonsin.
Det är nu några månader sedan jag läste Karen Armstrongs bok För Guds skull - om religionens betydelse. Den gav mig en mycket bra översikt av religionens betydelse för människan. Jag kan rekommendera den för den som tycker om att läsa. Den är spännande då dess utgångspunkt är religionens faktum. Boken är delad i två delar. Del 1 handlar om den okände guden och del 2 om den moderne guden. Den första delen om hur religionen fungerade fram till 14/1500-talen och den andra om hur vi "behandlat" gud sedan dess. Hon konstaterar redan i inledningen att vi människor har en benägenhet att försöka kontrollera gud. Människan har alltid använt mängder av ord för att tala om gud, men det finns också dem som bestämt sig för att inte använda ord eller som talar om gud genom att säga vad han inte är.
I de förmoderna kulturerna använde grekerna sig av orden mythos och logos. Det är två begrepp som kompletterar varandra. Logos har att göra med vår tanke, vårt förnuft, det talade ordet, det som skulle få oss att förstå, planera och dra slutsatser. Men det kunde inte hjälpa oss i sorgen. Det gav oss ingen mening och tröstade oss inte heller i våra vedermödor. Ville vi ha hjälp fick vi vända oss till mythos. Myten talar om en dimension som inte är åtkomlig för förnuftet. Myten handlar om en annan dimension. Det är här berättelserna om gudarna hör hemma. Dem kunde hjälpa när inte människor kunde hjälpa. Myten berättar om något som har hänt, men dessutom alltid händer. Det hjälper inte att bara tro på den. Den måste praktiseras. Den är ett handlingsprogram. Och det är här som religionen kommer in. Om människan inte praktiserar religionen förblir den abstrakt och ofattbar. Den måste utövas. Här för Armstrong in ett annat begrepp, nämligen ekstasis, ett grekisk ord som betyder att jag går utöver mig själv. Jag får kontakt med gud.De människor som har övat religion och lärt sig detta har bättre kontakt med sitt innersta och uppnår ett större välbefinnande.
Detta är i sanning spännande. Detta var de fem första sidorna i bopken, men jag skulle gärna berätta mer om vad Armstrong skriver om religionens betydelse för människan. Och jag änskar att alla barn och ungdomar fick lära sig detta både i hem och skola.
Talade med ett par kollegor om skolavslutningarna. Den ene inledde sin betraktelse med att säga att idag ska jag berätta om någon som jag inte får tala om. Jag får inte säga hans namn ... Den andre hade samma anslag; Tänk om ni hejade på ett fotbollslag, men ni får inte höja era röster. Ni måste vara tysta ... Ni hör ju själva hur löjligt det blir. Sedan hade han tagit på sig doktorshatten och sagt att nu talar jag som vetenskapsman. Som vetenskapsman vill jag berätta om att kristen tro är den största av världens alla religioner. Det påstås att den växer och froda mer än någonsin tidigare, med undantag av västeuropa... Är det inte märkligt att svenska folket (?), politiker och massmedia gör vad de kan för att tysta ner religionen smtidigt som den är mer aktuell än någonsin.
Det är nu några månader sedan jag läste Karen Armstrongs bok För Guds skull - om religionens betydelse. Den gav mig en mycket bra översikt av religionens betydelse för människan. Jag kan rekommendera den för den som tycker om att läsa. Den är spännande då dess utgångspunkt är religionens faktum. Boken är delad i två delar. Del 1 handlar om den okände guden och del 2 om den moderne guden. Den första delen om hur religionen fungerade fram till 14/1500-talen och den andra om hur vi "behandlat" gud sedan dess. Hon konstaterar redan i inledningen att vi människor har en benägenhet att försöka kontrollera gud. Människan har alltid använt mängder av ord för att tala om gud, men det finns också dem som bestämt sig för att inte använda ord eller som talar om gud genom att säga vad han inte är.
I de förmoderna kulturerna använde grekerna sig av orden mythos och logos. Det är två begrepp som kompletterar varandra. Logos har att göra med vår tanke, vårt förnuft, det talade ordet, det som skulle få oss att förstå, planera och dra slutsatser. Men det kunde inte hjälpa oss i sorgen. Det gav oss ingen mening och tröstade oss inte heller i våra vedermödor. Ville vi ha hjälp fick vi vända oss till mythos. Myten talar om en dimension som inte är åtkomlig för förnuftet. Myten handlar om en annan dimension. Det är här berättelserna om gudarna hör hemma. Dem kunde hjälpa när inte människor kunde hjälpa. Myten berättar om något som har hänt, men dessutom alltid händer. Det hjälper inte att bara tro på den. Den måste praktiseras. Den är ett handlingsprogram. Och det är här som religionen kommer in. Om människan inte praktiserar religionen förblir den abstrakt och ofattbar. Den måste utövas. Här för Armstrong in ett annat begrepp, nämligen ekstasis, ett grekisk ord som betyder att jag går utöver mig själv. Jag får kontakt med gud.De människor som har övat religion och lärt sig detta har bättre kontakt med sitt innersta och uppnår ett större välbefinnande.
Detta är i sanning spännande. Detta var de fem första sidorna i bopken, men jag skulle gärna berätta mer om vad Armstrong skriver om religionens betydelse för människan. Och jag änskar att alla barn och ungdomar fick lära sig detta både i hem och skola.
onsdag, juni 15, 2011
Svenska kyrkans överklagandenämnd
Svenska kyrkans överklagandenämnd
751 70 Uppsala
ÖVERKLAGANDE
Överklagat beslut: Domkapitlet i Växjös beslut den 16 maj 2011 i ärende § 68, Dnr 11-216-39
Klagande: Håkan Sunnliden, personnummer 19520201-1119
komminister i Värnamo kyrkliga samfällighet
Jönköpingsvägen 9
331 34 Värnamo
Yrkande:
Jag yrkar att Överklagandenämnden undanröjer Domkapitlets beslut.
Bakgrund
Den 16 maj 2011 beslutade Domkapitlet i Växjö stift (DK) att ge mig en skriftlig erinran för att jag ansågs ha agerat illojalt mot Svenska kyrkan. I sitt beslutsunderlag gjorde DK gällande att jag brutit mina prästvigningslöften. Beslutet är svårt för mig att förstå rent sakligt. Inte minst som jag efter att ha tjänat solidariskt i nästan 35 år plötsligt betraktas som illojal, ha nedsatt tjänstbarhet och ha brutit mot mina prästvigningslöften. Mitt agerande att ansöka om att bli befriad från vigselrätten strider inte mot mina prästvigningslöften. Grund saknas därmed att ge mig en erinran. Överklagandenämnden ska därför med stöd av kyrkoordningen 31 kap. 18§ undanröja DKs beslut.
Eftersom jag hade semester och var bortrest under tiden 17/5-30/5 kunde jag inte få del av beslutet förrän den 27/5.
Saken
Frågan gäller huruvida präst, som har tjänst i Svenska kyrkan, som en del i sin anställning måste inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.
Kammarkollegiet svarar på den frågan med ett tydligt nej. Det finns ingen laglig skyldighet för präst inom Svenska kyrkan att vara vigselförrättare. Domkapitlet svarar indirekt ja, men svävar på målet eftersom det inte självt kan förordna vigselförordnanden. Det har inte heller vid någon av tidigare förfrågningar framförts som nödvändigt för upprätthållandet av prästämbetet att inneha ett sådant förordnande. Jag har därför handlat i god tro när jag ansökte om att bli fråntagen vigselrätten.
Det går att närma sig frågan om äktenskap och vigsel ur olika perspektiv såsom ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller att demokratisk perspektiv. För mig har det inte varit tillräckligt med ett perspektiv, med bara ett tvingande måste. Domkapitlet hade möjlighet att underrätta Kyrkostyrelsen om att jag inte längre ska ha ett förordnande (23 kapitel 4 § kyrkoordningen). Istället valde man att försöka tvinga mig inneha ett sådant. Det kan tyckas som enkelt att säga att nu har vi denna ordning och det är bara att följa den, men riktigt så enkelt är det inte. Jag vill argumentera för min sak med hjälp av tre frågeställningar.
Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse? Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel? Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse?
Under denna rubrik är det främst fyra skäl som bidrar till mitt handlande. För det första framgår det av inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen att Svenska kyrkans lära om äktenskapet har ändrats. De diskussioner som förts före, under och efter det att beslutet togs visar oenighet i frågan om huruvida synen på äktenskapet verkligen har förändrats eller inte. Min uppfattning är att Svenska kyrkans syn på äktenskapet har förändrats på sådant sätt att den inte längre står i samklang med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Därför kan jag inte medverka till denna ordning, se också Confessio Augustana, art 28, om sammanblandningen av den andliga och världsliga makten.
För det andra; Vad man än anser om bekännelsen står det att läsa i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet.” DKs beslut i detta ärende strider mot detta direktiv och är ett löftesbrott.
För det tredje ska dessa olikheter, enligt samma skrivelse, hanteras inte av Domkapitlet utan av kyrkoherden. Detta är också skälet till att det inte finns några särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Därför kan också sättas i fråga huruvida Domkapitlet alls är behörigt att pröva denna fråga.
När Domkapitlet i Växjö stift gav mig en skriftlig erinran hänvisade det till ett liknande ärende i Göteborgs stift som skrev: ”Om någon är missnöjd med kyrkans beslut … finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en opinion för en annan uppfattning och för att försöka åstadkomma en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”. Vid ett närmare studium av detta protokoll visade det sig att ledamoten Bo Hansson lämnade följande yttrande: ”Svenska kyrkan har bestämt att ingen präst ska vara skyldig att förrätta vigsel av samkönade par. Om kyrkan anser att samvetsfrihet på denna punkt bör råda för kyrkans präster, finnar jag det naturligt att det också bör vara frivilligt att motta förordnande att förrätta sådana vigslar. Att staten inte skiljer mellan förordnande som förrättare av vigsel för olika slag av par, kan i denna situation vara opraktiskt för kyrkan, men bör inte hindra, att den som besväras av Kammarkollegiets förordnande får avsäga sig detta."
Domkapitlet i Göteborg delade inte ut någon skriftlig erinran och var heller inte enigt. Kyrkans principiella inställning är oklar och konsekvensen av det är att olika kyrkliga instanser bedömer frågan olika. Detta är inte en godtagbar rättssäkerhet.
Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel?
För det första framgår det av den svenska kyrkohandboken att det inte krävs något särskilt vigselförordnande för att leda en gudstjänst med kyrklig välsignelse över ett borgerligt äktenskap. De som önskar Guds välsignelse får då ha med sig, inte hindersprövningen, utan istället vigselattesten. Detta skulle kunna vara en god praxis för oss som saknar vigselförordnande, och på så sätt kan vi medverka till att utveckla en kyrklig vigsel i ordets rätta mening. Det är en ordning som andra kyrkor har levt och lever med och för det behövs inget särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet.
Jag förstår, för det andra, att Svenska kyrkan för närvarande samverkar med staten vad gäller vigslar. Men en sådan samverkan kan hastigt förändras. I sin doktorsavhandling från 1959 om Luthersk äktenskapsuppfattning påpekar förre ärkebiskopen Olof Sundby att det finns en gräns för denna samverkan mellan kyrkan och staten. Då handlade det om vigsel av frånskilda och Sundby befarade att ”det kan komma till en punkt, där kyrkan måste skilja sina vägar från staten”. Under åren 1969-2010 gifte sig 11 796 män och 11 021 kvinnor för tredje eller upp till elfte gången, redovisar SvD 11/6 2011. Det finns ingen anledning att moralisera över detta, men enligt min mening måste präster i denna fråga ha rätt att följa sina värderingar och tro och – i enlighet med uttalanden från Svenska kyrkan – ha möjlighet att avstå ett särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet. Därför vore det en god sak om Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphäver Domkapitlets bestraffning av mitt handlande. Det skulle öppna för en framtida lösning, för en lösning måste förr eller senare komma till stånd. Det vore redan nu en klok lösning och skulle samtidigt visa att det faktum att jag lämnar statens göranden inte innebär att jag är illojal mot Svenska kyrkan.
Om, säger om, Kammarkollegiet nästa gång inte automatiskt och kollektivt tilldelar Svenska kyrkan vigselförordnanden kommer sannolikt ingen präst att betraktas som illojal trots att då ingen innehar ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. I ett sådant läge skulle dessutom jag plötsligt betraktas som lojal igen. Detta känns alls inte rättssäkert.
Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Det var min övertygelse att DK skulle lämna mitt handlande utan åtgärd. Då hade saken varit klar. Istället vill DK tvinga mig att inneha ett vigselförordnande - fast det i realiteten inte kan det. Det är Kammarkollegiet och ingen annan som förordnar. Hur kan då vigselförordnandet sägas ingå i Svenska kyrkans lag och ordning när det från och med 1 maj 2010 kommer från Kammarkollegiet. Det finns minst tre skäl till att det är orimligt att sanktionera mitt agerande.
Det första är att det skapar en tystnadens kultur. Jag har vid ett flertal tillfällen genom åren fått avböja vigslar på grund av kontrahenternas trasiga relationer. Det har varit svåra beslut både för kontrahenterna, för mig och min arbetsgivare. När DK vill tvinga mig och mina kollegor att inneha vigselförordnande får vi fortsätta leva med detta pastorala problem och istället för att prata öppet om det skapar vi en tystnadens kultur.
Jag menar, för det andra, att vi inom Svenska kyrkan internt måste lära oss hur vi lever med olika synsätt och olika pastorala praxis. Det är oroande att i Kyrkans Tidning (23/11, 2011) läsa om hur representanter för flera olika stift uttalar sig. Biskopen i Stockholms stift säger bland annat: ”Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade.” Eftersom detta och liknande uttalanden strider mot kyrkomötets intentioner anser jag att Överklagandenämnden ska upphäva mitt straff. Det är dessutom ett känt faktum att den allmänneliga Kyrkans hålls samman inte med hjälp av lag, utan av evangelium.
För det tredje finns det andra stift än Växjö som har fått hantera liknande ärenden och stiften har gjort olika bedömningar. Det tidigaste jag känner till är från december 2009 och Göteborgs stift, där några präster ställde frågan om det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan utan att inneha vigselrätt, alt. utan att göra bruk av vigselrätten. Något klargörande lämnades aldrig. Det andra fallet hämtar jag från Luleå stift där en kollega återsänt sitt förordnande till Kammarkollegiet. Eftersom prästen i fråga inte innehar någon tjänst får hans ”illojalitet mindre konsekvenser”, skriver DK. Det tredje fallet härrör från mitt eget stift, april 2010, där frågan ställdes och DK svarar att frågan ännu inte är prövad och därför lämnas obesvarad. Det fjärde fallet, som jag känner till, gäller Linköpings stift. Där yttrade sig DK först inte alls varefter vid närmare efterforskning framkom särskilda omständigheter. Men av protokollet framgår att biskopskollegiet ”för närvarande diskuterar frågan huruvida en präst som saknar vigselrätt skall kunna vara behörig att utöva vigningstjänsten” Idag, mer än ett år senare, har vi fortfarande inte fått klara besked om vad som gäller. Hur kan då DK utdela en bestraffning av mig?
Sammanfattningsvis
Med tanke på att Svenska kyrkan ännu inte har löst frågan huruvida ett särskilt vigselförordnande kan knytas till prästämbetet eller - annorlunda uttryckt - huruvida en präst måste inneha ett sådant, kan det inte anses skäligt att straffa dem utav oss som intresserar oss för svaret. Det inte bara går att lösa prästs avsaknad av vigselförordnande lokalt. Det är till och med där det ska lösas.
Ingen har tidigare informerat mig om att det skulle vara illojalt mot Svenska kyrkan att återsända vigselförordnandet och jag yrkar därför att Överklagandenämnden upphäver Växjö Domkapitels beslut om skriftlig erinran. Om detta inte räcker vill jag påpeka att Växjö Domkapitel hänvisar beslutet till 34 kap. 12 § 1 punkten, vilket för mig gör det hela än mer obegripligt.
Värnamo Annandag Pingst, 13 juni 2011
Håkan Sunnliden
komminister i Värnamo
751 70 Uppsala
ÖVERKLAGANDE
Överklagat beslut: Domkapitlet i Växjös beslut den 16 maj 2011 i ärende § 68, Dnr 11-216-39
Klagande: Håkan Sunnliden, personnummer 19520201-1119
komminister i Värnamo kyrkliga samfällighet
Jönköpingsvägen 9
331 34 Värnamo
Yrkande:
Jag yrkar att Överklagandenämnden undanröjer Domkapitlets beslut.
Bakgrund
Den 16 maj 2011 beslutade Domkapitlet i Växjö stift (DK) att ge mig en skriftlig erinran för att jag ansågs ha agerat illojalt mot Svenska kyrkan. I sitt beslutsunderlag gjorde DK gällande att jag brutit mina prästvigningslöften. Beslutet är svårt för mig att förstå rent sakligt. Inte minst som jag efter att ha tjänat solidariskt i nästan 35 år plötsligt betraktas som illojal, ha nedsatt tjänstbarhet och ha brutit mot mina prästvigningslöften. Mitt agerande att ansöka om att bli befriad från vigselrätten strider inte mot mina prästvigningslöften. Grund saknas därmed att ge mig en erinran. Överklagandenämnden ska därför med stöd av kyrkoordningen 31 kap. 18§ undanröja DKs beslut.
Eftersom jag hade semester och var bortrest under tiden 17/5-30/5 kunde jag inte få del av beslutet förrän den 27/5.
Saken
Frågan gäller huruvida präst, som har tjänst i Svenska kyrkan, som en del i sin anställning måste inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.
Kammarkollegiet svarar på den frågan med ett tydligt nej. Det finns ingen laglig skyldighet för präst inom Svenska kyrkan att vara vigselförrättare. Domkapitlet svarar indirekt ja, men svävar på målet eftersom det inte självt kan förordna vigselförordnanden. Det har inte heller vid någon av tidigare förfrågningar framförts som nödvändigt för upprätthållandet av prästämbetet att inneha ett sådant förordnande. Jag har därför handlat i god tro när jag ansökte om att bli fråntagen vigselrätten.
Det går att närma sig frågan om äktenskap och vigsel ur olika perspektiv såsom ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller att demokratisk perspektiv. För mig har det inte varit tillräckligt med ett perspektiv, med bara ett tvingande måste. Domkapitlet hade möjlighet att underrätta Kyrkostyrelsen om att jag inte längre ska ha ett förordnande (23 kapitel 4 § kyrkoordningen). Istället valde man att försöka tvinga mig inneha ett sådant. Det kan tyckas som enkelt att säga att nu har vi denna ordning och det är bara att följa den, men riktigt så enkelt är det inte. Jag vill argumentera för min sak med hjälp av tre frågeställningar.
Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse? Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel? Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse?
Under denna rubrik är det främst fyra skäl som bidrar till mitt handlande. För det första framgår det av inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen att Svenska kyrkans lära om äktenskapet har ändrats. De diskussioner som förts före, under och efter det att beslutet togs visar oenighet i frågan om huruvida synen på äktenskapet verkligen har förändrats eller inte. Min uppfattning är att Svenska kyrkans syn på äktenskapet har förändrats på sådant sätt att den inte längre står i samklang med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Därför kan jag inte medverka till denna ordning, se också Confessio Augustana, art 28, om sammanblandningen av den andliga och världsliga makten.
För det andra; Vad man än anser om bekännelsen står det att läsa i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet.” DKs beslut i detta ärende strider mot detta direktiv och är ett löftesbrott.
För det tredje ska dessa olikheter, enligt samma skrivelse, hanteras inte av Domkapitlet utan av kyrkoherden. Detta är också skälet till att det inte finns några särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Därför kan också sättas i fråga huruvida Domkapitlet alls är behörigt att pröva denna fråga.
När Domkapitlet i Växjö stift gav mig en skriftlig erinran hänvisade det till ett liknande ärende i Göteborgs stift som skrev: ”Om någon är missnöjd med kyrkans beslut … finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en opinion för en annan uppfattning och för att försöka åstadkomma en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”. Vid ett närmare studium av detta protokoll visade det sig att ledamoten Bo Hansson lämnade följande yttrande: ”Svenska kyrkan har bestämt att ingen präst ska vara skyldig att förrätta vigsel av samkönade par. Om kyrkan anser att samvetsfrihet på denna punkt bör råda för kyrkans präster, finnar jag det naturligt att det också bör vara frivilligt att motta förordnande att förrätta sådana vigslar. Att staten inte skiljer mellan förordnande som förrättare av vigsel för olika slag av par, kan i denna situation vara opraktiskt för kyrkan, men bör inte hindra, att den som besväras av Kammarkollegiets förordnande får avsäga sig detta."
Domkapitlet i Göteborg delade inte ut någon skriftlig erinran och var heller inte enigt. Kyrkans principiella inställning är oklar och konsekvensen av det är att olika kyrkliga instanser bedömer frågan olika. Detta är inte en godtagbar rättssäkerhet.
Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel?
För det första framgår det av den svenska kyrkohandboken att det inte krävs något särskilt vigselförordnande för att leda en gudstjänst med kyrklig välsignelse över ett borgerligt äktenskap. De som önskar Guds välsignelse får då ha med sig, inte hindersprövningen, utan istället vigselattesten. Detta skulle kunna vara en god praxis för oss som saknar vigselförordnande, och på så sätt kan vi medverka till att utveckla en kyrklig vigsel i ordets rätta mening. Det är en ordning som andra kyrkor har levt och lever med och för det behövs inget särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet.
Jag förstår, för det andra, att Svenska kyrkan för närvarande samverkar med staten vad gäller vigslar. Men en sådan samverkan kan hastigt förändras. I sin doktorsavhandling från 1959 om Luthersk äktenskapsuppfattning påpekar förre ärkebiskopen Olof Sundby att det finns en gräns för denna samverkan mellan kyrkan och staten. Då handlade det om vigsel av frånskilda och Sundby befarade att ”det kan komma till en punkt, där kyrkan måste skilja sina vägar från staten”. Under åren 1969-2010 gifte sig 11 796 män och 11 021 kvinnor för tredje eller upp till elfte gången, redovisar SvD 11/6 2011. Det finns ingen anledning att moralisera över detta, men enligt min mening måste präster i denna fråga ha rätt att följa sina värderingar och tro och – i enlighet med uttalanden från Svenska kyrkan – ha möjlighet att avstå ett särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet. Därför vore det en god sak om Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphäver Domkapitlets bestraffning av mitt handlande. Det skulle öppna för en framtida lösning, för en lösning måste förr eller senare komma till stånd. Det vore redan nu en klok lösning och skulle samtidigt visa att det faktum att jag lämnar statens göranden inte innebär att jag är illojal mot Svenska kyrkan.
Om, säger om, Kammarkollegiet nästa gång inte automatiskt och kollektivt tilldelar Svenska kyrkan vigselförordnanden kommer sannolikt ingen präst att betraktas som illojal trots att då ingen innehar ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. I ett sådant läge skulle dessutom jag plötsligt betraktas som lojal igen. Detta känns alls inte rättssäkert.
Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Det var min övertygelse att DK skulle lämna mitt handlande utan åtgärd. Då hade saken varit klar. Istället vill DK tvinga mig att inneha ett vigselförordnande - fast det i realiteten inte kan det. Det är Kammarkollegiet och ingen annan som förordnar. Hur kan då vigselförordnandet sägas ingå i Svenska kyrkans lag och ordning när det från och med 1 maj 2010 kommer från Kammarkollegiet. Det finns minst tre skäl till att det är orimligt att sanktionera mitt agerande.
Det första är att det skapar en tystnadens kultur. Jag har vid ett flertal tillfällen genom åren fått avböja vigslar på grund av kontrahenternas trasiga relationer. Det har varit svåra beslut både för kontrahenterna, för mig och min arbetsgivare. När DK vill tvinga mig och mina kollegor att inneha vigselförordnande får vi fortsätta leva med detta pastorala problem och istället för att prata öppet om det skapar vi en tystnadens kultur.
Jag menar, för det andra, att vi inom Svenska kyrkan internt måste lära oss hur vi lever med olika synsätt och olika pastorala praxis. Det är oroande att i Kyrkans Tidning (23/11, 2011) läsa om hur representanter för flera olika stift uttalar sig. Biskopen i Stockholms stift säger bland annat: ”Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade.” Eftersom detta och liknande uttalanden strider mot kyrkomötets intentioner anser jag att Överklagandenämnden ska upphäva mitt straff. Det är dessutom ett känt faktum att den allmänneliga Kyrkans hålls samman inte med hjälp av lag, utan av evangelium.
För det tredje finns det andra stift än Växjö som har fått hantera liknande ärenden och stiften har gjort olika bedömningar. Det tidigaste jag känner till är från december 2009 och Göteborgs stift, där några präster ställde frågan om det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan utan att inneha vigselrätt, alt. utan att göra bruk av vigselrätten. Något klargörande lämnades aldrig. Det andra fallet hämtar jag från Luleå stift där en kollega återsänt sitt förordnande till Kammarkollegiet. Eftersom prästen i fråga inte innehar någon tjänst får hans ”illojalitet mindre konsekvenser”, skriver DK. Det tredje fallet härrör från mitt eget stift, april 2010, där frågan ställdes och DK svarar att frågan ännu inte är prövad och därför lämnas obesvarad. Det fjärde fallet, som jag känner till, gäller Linköpings stift. Där yttrade sig DK först inte alls varefter vid närmare efterforskning framkom särskilda omständigheter. Men av protokollet framgår att biskopskollegiet ”för närvarande diskuterar frågan huruvida en präst som saknar vigselrätt skall kunna vara behörig att utöva vigningstjänsten” Idag, mer än ett år senare, har vi fortfarande inte fått klara besked om vad som gäller. Hur kan då DK utdela en bestraffning av mig?
Sammanfattningsvis
Med tanke på att Svenska kyrkan ännu inte har löst frågan huruvida ett särskilt vigselförordnande kan knytas till prästämbetet eller - annorlunda uttryckt - huruvida en präst måste inneha ett sådant, kan det inte anses skäligt att straffa dem utav oss som intresserar oss för svaret. Det inte bara går att lösa prästs avsaknad av vigselförordnande lokalt. Det är till och med där det ska lösas.
Ingen har tidigare informerat mig om att det skulle vara illojalt mot Svenska kyrkan att återsända vigselförordnandet och jag yrkar därför att Överklagandenämnden upphäver Växjö Domkapitels beslut om skriftlig erinran. Om detta inte räcker vill jag påpeka att Växjö Domkapitel hänvisar beslutet till 34 kap. 12 § 1 punkten, vilket för mig gör det hela än mer obegripligt.
Värnamo Annandag Pingst, 13 juni 2011
Håkan Sunnliden
komminister i Värnamo
tisdag, juni 14, 2011
Det känns redan nästan lite högtidligt.
Det har varit ett par riktigt intensiva dagar. Men ändå ovanligt mycket tillsammans med Kari, barn och barnbarn. Kari och jag var i Stockholm och lyssnade på Eric Clapton och han var riktigt bra. På hemvägen hälsade vi på mina föräldrar i Katrineholm och sedan dröjde det inte länge förrän Jacob och hans familj kom till oss. Marija och de två minsta reste vidare till Falköping, men Jacob och Elena, 10 år stannade ett par dagar. På söndagen reste vi till Falkenberg därför att vi ville se Bajen ta sin första tre-poängare på bortaplan. Där fick vi tji och var glada över att de fick 1-1. Det var länge sedan jag såg Bajen så dåliga. Och nu på lördag tar de emot IFK Värnamo på Söderstadion. Det vore en mardröm om de inte tog tre poäng då. Då får jag nog sjukskriva mig.
Samtidigt har jag skrivit på mitt överklagande som nu är färdigt. Jag har verkligen arbetat på detaljerna, med språket, strukturen, ordvalen, hänvisningarna och är till sist nöjd med det. Min gode vän advokaten gick igenom det en sista gång för några timmar sedan och spetsade vissa formuleringar. Han är guld värd. Det är nästan så jag börjar tro på en seger i Överklagandenämnden. I vilket fall som helst har de verkligen något att bita i och deras beslut blir prejudicerande hur de än beslutar. Kan de verkligen var så okloka att de stadfäster eller förvärrar mitt straff? Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Det enda riktigt kloka i mina ögon är att undanröja Växjö Domkapitels beslut, så varför inte? Det skulle vara enormt viktigt för oss alla. En liten sak kanhända för Svenska kyrkan i stort, till en början, men en väg skulle öppnas för kollegorna.
I morgon är jag i stället för Dag Sandahl i Stiftsstyrelsen, därefter ska Biskop Johansson ha ett enskilt samtal med mig. Jag vet inte alls om vad. Kanske han vill utnämna mig till hedersprost? Hur som helst ska jag därefter stega in till stiftsjuristen och överlämna mitt överklagande. Det känns redan nästan lite högtidligt. Sedan ska jag lägga ut det på bloggen för er kännedom, kära läsare.
Samtidigt har jag skrivit på mitt överklagande som nu är färdigt. Jag har verkligen arbetat på detaljerna, med språket, strukturen, ordvalen, hänvisningarna och är till sist nöjd med det. Min gode vän advokaten gick igenom det en sista gång för några timmar sedan och spetsade vissa formuleringar. Han är guld värd. Det är nästan så jag börjar tro på en seger i Överklagandenämnden. I vilket fall som helst har de verkligen något att bita i och deras beslut blir prejudicerande hur de än beslutar. Kan de verkligen var så okloka att de stadfäster eller förvärrar mitt straff? Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Det enda riktigt kloka i mina ögon är att undanröja Växjö Domkapitels beslut, så varför inte? Det skulle vara enormt viktigt för oss alla. En liten sak kanhända för Svenska kyrkan i stort, till en början, men en väg skulle öppnas för kollegorna.
I morgon är jag i stället för Dag Sandahl i Stiftsstyrelsen, därefter ska Biskop Johansson ha ett enskilt samtal med mig. Jag vet inte alls om vad. Kanske han vill utnämna mig till hedersprost? Hur som helst ska jag därefter stega in till stiftsjuristen och överlämna mitt överklagande. Det känns redan nästan lite högtidligt. Sedan ska jag lägga ut det på bloggen för er kännedom, kära läsare.
fredag, juni 10, 2011
Värnamo Nyheter, 8 juni
Håkan Sunnliden överklagar Håkan Sunnliden ändrar sig och överklagar kritiken från domkapitlet.
– Frågan är principiellt viktig för hela Svenska kyrkan, säger han.
När Håkan Sunnliden fick Kammarkollegiet att återkalla hans vigselrätt svarade domkapitlet i Växjö stift med formell kritik i form av en skriftlig erinran. Man ansåg att Håkan Sunnliden hade agerat illojalt mot Svenska kyrkan.
Inte prestige
Han tänkte först inte överklaga, men senaste tiden har han fått mycket stöd, inte minst från flera präster, och därför tänkt om. Inom kort överklagar Håkan Sunnliden till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
– Ett antal för mig trovärdiga personer har kontaktat mig och sagt att jag måste överklaga. Nu handlar det inte om min personliga prestige utan om alla mina kollegor, inte minst dem som har hört av sig, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Om inte jag driver det vidare, vem gör det då?
En sak han vill ha klargjord är gränsdragningen mellan Kammarkollegiet och Svenska kyrkan.
– Som det är nu får vi dubbla besked huruvida vi ska följa Kammarkollegiet eller Svenska kyrkan. Det här måste Svenska kyrkans högsta ledning göra upp en gång för alla.
Vad gäller saken?
Håkan Sunnliden ifrågasätter också varför han fick hårdare kritik än en präst i Göteborgs stift som gjorde samma sak.
– Vi måste ha ett klarläggande om vad som gäller.
Håkan Sunnliden tycker inte att domkapitlet i Växjö stift gav honom något svar.
– Jag levererade 36 skäl för min sak men de bemötte inte ett enda. De har inte argumenterat nånting. Man kan inte vara så svepande utan man måste föra sin sak i bevis, annars kan vem som helst anklagas för vad som helst, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Domkapitlet har skött det här klantigt.
Faktaruta Svenska kyrkans överklagandenämnd
Svenska kyrkans överklagandenämnd är ett särskilt organ för överprövning av beslut inom Svenska kyrkan.
Nämnden består av fem ledamöter där fyra ska uppfylla specifika krav: Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ska vara präst med teologie doktorsexamen, en ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, och en ledamot ska ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen.
– Frågan är principiellt viktig för hela Svenska kyrkan, säger han.
När Håkan Sunnliden fick Kammarkollegiet att återkalla hans vigselrätt svarade domkapitlet i Växjö stift med formell kritik i form av en skriftlig erinran. Man ansåg att Håkan Sunnliden hade agerat illojalt mot Svenska kyrkan.
Inte prestige
Han tänkte först inte överklaga, men senaste tiden har han fått mycket stöd, inte minst från flera präster, och därför tänkt om. Inom kort överklagar Håkan Sunnliden till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
– Ett antal för mig trovärdiga personer har kontaktat mig och sagt att jag måste överklaga. Nu handlar det inte om min personliga prestige utan om alla mina kollegor, inte minst dem som har hört av sig, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Om inte jag driver det vidare, vem gör det då?
En sak han vill ha klargjord är gränsdragningen mellan Kammarkollegiet och Svenska kyrkan.
– Som det är nu får vi dubbla besked huruvida vi ska följa Kammarkollegiet eller Svenska kyrkan. Det här måste Svenska kyrkans högsta ledning göra upp en gång för alla.
Vad gäller saken?
Håkan Sunnliden ifrågasätter också varför han fick hårdare kritik än en präst i Göteborgs stift som gjorde samma sak.
– Vi måste ha ett klarläggande om vad som gäller.
Håkan Sunnliden tycker inte att domkapitlet i Växjö stift gav honom något svar.
– Jag levererade 36 skäl för min sak men de bemötte inte ett enda. De har inte argumenterat nånting. Man kan inte vara så svepande utan man måste föra sin sak i bevis, annars kan vem som helst anklagas för vad som helst, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Domkapitlet har skött det här klantigt.
Faktaruta Svenska kyrkans överklagandenämnd
Svenska kyrkans överklagandenämnd är ett särskilt organ för överprövning av beslut inom Svenska kyrkan.
Nämnden består av fem ledamöter där fyra ska uppfylla specifika krav: Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ska vara präst med teologie doktorsexamen, en ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, och en ledamot ska ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen.
onsdag, juni 08, 2011
Sandal har piggnat till
Klockan är 08.10 och jag håller på att plocka ihop mina saker. Kari och jag bilar strax till Stockholm, men först ville jag kolla bloggen. Tack för era hjälpsamma och uppmuntrande kommentarer. Sedan upptäckte jag till min glädje att Dag Sandahl piggnat till och skrivit en blogg om processen. Han är som vanligt vass med pennan så den tycker jag ni ska läsa. Han skriver bland annat det jag också frågat efter; när kommer journalisterna att gräva? Tyvärr är det nog inte bara en tidsfråga, utan också en fråga om kunskaper och insikter. Men låt oss be till Gud att det svänger så Svenska kyrkan utveckling åtminstone bromsas upp något. I bästa fall justeringar sin inriktning. Här gäller ju att rädda vad som räddas kan.
Värnamo Nyheter har jag inte tillgång till här hemma, men vi kör nog in till Församlingshemmet. Där finns den. Sedan blir det Södermalm och Stockholm. Det gick ju bra för fotbollslandslaget i går, men i kväll stundar det riktiga allvaret. Bajen spelar borta mot Sundsvall. Det känns redan i magen.
Vi hörs på fredag.
Värnamo Nyheter har jag inte tillgång till här hemma, men vi kör nog in till Församlingshemmet. Där finns den. Sedan blir det Södermalm och Stockholm. Det gick ju bra för fotbollslandslaget i går, men i kväll stundar det riktiga allvaret. Bajen spelar borta mot Sundsvall. Det känns redan i magen.
Vi hörs på fredag.
tisdag, juni 07, 2011
Jag ska skriva ett överklagande
Idag har jag varit på stiftsinformation kring den nya Handboken, - hela dagen, men samtidigt står det allt klarare att jag ska överklaga. Det är hyfsat många som hör av sig och menar att jag ska överklaga och ger mig råd av olika slag. De bästa råden har jag emellertid fått av er kommentatorer på bloggen. Sedan kom Biskop Johansson fram och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mår utmärkt (det är inte en tom fras, än mindre en lögn), men att jag djupt beklagar Domkapitlets okloka beslut. Jo, det förstod han. När jag sa att jag övervägt att överklaga såg han förvånat på mig och sa: Det räknande jag med. Det var då jag bestämde mig. (Det gäller ju att ha Biskopens stöd, om möjligt). En timme senare ringde Värnamo Nyheter och frågade som på beställning, så nu blir det en nyhet där i morgon.
Jag tror att de flesta förstår att det inte är jag som har problem. Jag är inte illojal. Jag har inte brutit mina prästvigningslöften. Det är Svenska kyrkans ledning som har problem, ganska stora sådana vill jag påstå. När ni kommenterade infördes begreppet B-präst och det i stället om Svenska kyrkan och mina kollegor. Det är för dem jag överklagar. (I veckan som gick kom en av kyrkoherdarna ut som transvestit och DET verkar inte ställa till problem. Alla ska inkluderas. Jag nämner det därför att det så tydligt visar att just denna fråga om manligt/kvinnlig och äktenskap/familj är SÅ viktig. Den är värd att kämpa för och låt oss be att åtminstone Kyrkan segrar i detta.)
Frågan måste först reduceras till huruvida en präst är skyldig att inneha vigselförordnande från Kammarkollegiet. Kammarkollegiet har sagt att jag inte är skyldig att ha ett sådant. Svenska kyrkan menar att jag måste. Men jag måste inte det för att ha en vigsel. Jag kan förrätta en vigsel lika mycket som alla andra präster, med den skillnaden att kontrahenterna registrerat sig först. Jag kan inte ha en juridisk vigsel, men en kyrklig. Ni hör ju själva. Det var ett oklokt beslut av Domkapitlet därför att de har gjort sig beroende av Kammarkollegiet. Det är ju Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan som utfärdar förordnandet. Svenska kyrkan måste, enligt min mening, ta sig ur detta dilemma genom att ge fribrev till mig och andra som vill ha det
Jag har INTE problem med min arbetsgivare som är Värnamo Kyrkliga Samfällighet. Kanske har jag till och med deras stöd. Hur som helst. Men varför har då DK lagt sig i? Jo, de är Tillsyningsmyndighet. Men vad betyder det? Om jag har hjälpt min arbetsgivare genom att visa var jag står, hjälpt kyrkoherden att bättre kunna planera arbetet, - varför ska då DK lägga sig i? Och det domstolsmässigt? Hade det inte varit klokare att bara låta mig och andra slippa så är ju saken ur världen? I stället ska de fortsätta bråka? Ulf Ekman skrev en ledare i Världen I Dag med rubriken Nu dras tumskruvarna åt. Det är lite märkligt att inte fler bröder trätt upp offentlig till mitt försvar. Jag bryr mig inte, men det är fortfarande lite märkligt. Men kan jag (och komministern Tord Nordblom) vinna striden åt dem kanske de kommer efter? Detta var INTE uttryck för besvikelse, bara en stilla fråga.
En av kommentatorerna föreslår att jag kanske kan stämma DK. Nu börjar det bli riktigt intressant. OM, jag säger OM, och först då, Överklagandenämnden slår fast mitt straff inställer sig en tredje rond. Ska jag ta detta till Arbetsrättsdomstolen, AD? Av det enkla skälet att Kammarkollegiet säger till mig att det är OK att vara utan förordnande, medan DK tvingar mig och bestraffar mig. Då kanske man först ska vinna i AD (AD kan väl inte besluta att präst i Svenska kyrkan är TVINGAD att inneha vigselförordnande?) och sedan stämma stiftet för ärekränkning. Men så elak är jag nog inte.
Ja, så går tankarna efter ännu en dag. Nu är det snart fotboll. Sverige möter strax Finland i EM-kval och jag kommer definitivt att titta på den matchen, även om jag tycker Bajens matcher är mer intressanta. I morgon är det Sundsvall borta. Kari och jag reser jag till Stockhom i morgon, men i ett annat ärende. Vi ska lyssna till Eric Clapton i Globen. Det ni. Men eftersom detta sker onsdag-torsdag hör ni ingenting av mig förrän på fredag. Då är min lediga dag och jag göra vad jag vill. Jag ska skriva ett överklagande! Vi hörs.
Jag tror att de flesta förstår att det inte är jag som har problem. Jag är inte illojal. Jag har inte brutit mina prästvigningslöften. Det är Svenska kyrkans ledning som har problem, ganska stora sådana vill jag påstå. När ni kommenterade infördes begreppet B-präst och det i stället om Svenska kyrkan och mina kollegor. Det är för dem jag överklagar. (I veckan som gick kom en av kyrkoherdarna ut som transvestit och DET verkar inte ställa till problem. Alla ska inkluderas. Jag nämner det därför att det så tydligt visar att just denna fråga om manligt/kvinnlig och äktenskap/familj är SÅ viktig. Den är värd att kämpa för och låt oss be att åtminstone Kyrkan segrar i detta.)
Frågan måste först reduceras till huruvida en präst är skyldig att inneha vigselförordnande från Kammarkollegiet. Kammarkollegiet har sagt att jag inte är skyldig att ha ett sådant. Svenska kyrkan menar att jag måste. Men jag måste inte det för att ha en vigsel. Jag kan förrätta en vigsel lika mycket som alla andra präster, med den skillnaden att kontrahenterna registrerat sig först. Jag kan inte ha en juridisk vigsel, men en kyrklig. Ni hör ju själva. Det var ett oklokt beslut av Domkapitlet därför att de har gjort sig beroende av Kammarkollegiet. Det är ju Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan som utfärdar förordnandet. Svenska kyrkan måste, enligt min mening, ta sig ur detta dilemma genom att ge fribrev till mig och andra som vill ha det
Jag har INTE problem med min arbetsgivare som är Värnamo Kyrkliga Samfällighet. Kanske har jag till och med deras stöd. Hur som helst. Men varför har då DK lagt sig i? Jo, de är Tillsyningsmyndighet. Men vad betyder det? Om jag har hjälpt min arbetsgivare genom att visa var jag står, hjälpt kyrkoherden att bättre kunna planera arbetet, - varför ska då DK lägga sig i? Och det domstolsmässigt? Hade det inte varit klokare att bara låta mig och andra slippa så är ju saken ur världen? I stället ska de fortsätta bråka? Ulf Ekman skrev en ledare i Världen I Dag med rubriken Nu dras tumskruvarna åt. Det är lite märkligt att inte fler bröder trätt upp offentlig till mitt försvar. Jag bryr mig inte, men det är fortfarande lite märkligt. Men kan jag (och komministern Tord Nordblom) vinna striden åt dem kanske de kommer efter? Detta var INTE uttryck för besvikelse, bara en stilla fråga.
En av kommentatorerna föreslår att jag kanske kan stämma DK. Nu börjar det bli riktigt intressant. OM, jag säger OM, och först då, Överklagandenämnden slår fast mitt straff inställer sig en tredje rond. Ska jag ta detta till Arbetsrättsdomstolen, AD? Av det enkla skälet att Kammarkollegiet säger till mig att det är OK att vara utan förordnande, medan DK tvingar mig och bestraffar mig. Då kanske man först ska vinna i AD (AD kan väl inte besluta att präst i Svenska kyrkan är TVINGAD att inneha vigselförordnande?) och sedan stämma stiftet för ärekränkning. Men så elak är jag nog inte.
Ja, så går tankarna efter ännu en dag. Nu är det snart fotboll. Sverige möter strax Finland i EM-kval och jag kommer definitivt att titta på den matchen, även om jag tycker Bajens matcher är mer intressanta. I morgon är det Sundsvall borta. Kari och jag reser jag till Stockhom i morgon, men i ett annat ärende. Vi ska lyssna till Eric Clapton i Globen. Det ni. Men eftersom detta sker onsdag-torsdag hör ni ingenting av mig förrän på fredag. Då är min lediga dag och jag göra vad jag vill. Jag ska skriva ett överklagande! Vi hörs.
söndag, juni 05, 2011
Om inte jag driver det vidare; vem gör det då?
Nu har jag haft ett långt samtal med käre far, Allan i Katrineholm. Han frågade naturligtvis om hur jag tagit detta med Domkapitlets skriftliga erinran. Jag sa som det var. Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått inte bara 40-50 starka uppmuntringar utan också uppmaningar att överklaga. Jag ska redovisa fyra starka skäl för er
För det första fick "populisten" som skrivit några kommentarer mig att på nytt ställa frågan till mig själv. Jag tycker om hans argument; Om du inte kan följa Bekännelsen får du väl följa svensk lagstiftning! Kammarkollegiet har sagt att ingen kan tvingas att inneha ett vigselförordnande, underförstått inte ens en präst. Det rimmar med min vän advokaten som sa; då blir det en arbetsrättstvist.
För det andra ställde Dag Sandahl frågan. Det kanske inte var helt överraskande. Alla vet att på vilken sida han kämpar i kyrkokampen. Men så läste jag nyligen in hans blogg, dagens; "Och hanteringen av Håkan Sunnliden reser många frågor. Skriftlig erinran - hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Du kan själv läsa slutet på hans blogg genom att klicka till höger.
För det tredje läste jag ledaren i Världen i Dag. Den var skriven av pastor Ulf Ekman. Han kommenterar faktiskt detta tillsynsärende. Han ställer naturligtvis kritiska frågor till Svenska kyrkan angående behandlingen av Håkan Sunnliden. Nu har jag inte ledaren framför mig, men vill minnas att den sista meningen löd ungefär så hör: Det är förfärande att se Svenska kyrkans förfall, men också hur de som vet bättre tiger". Det taggade mig. Varför är det, förutom Dag Sandahl, så tyst? Min tes förutom de som tycker som Domkapitlet är: de är rädda. En kollega antydde för mig hur jag ska förstå det; "Du kämpar som en David mot Goliat." Jag är osäker på vad han menade, men trodde att han menade att mina möjligheter är utsiktlösa. Jag kommenterade med orden: "Vem var det som vann?"
För det fjärde läste jag på eftermiddagen Söndagskrönikan i SvD. Jag läser gärna PJ Anders Linder, inte bara för att han är från Värnamo, utan därför att han skriver politiskt klokt. Den krönikan handlar inte om mig, men om nationaldagen. Han skriver:
"Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människorna i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt."
Det är bra skrivet, men överför det på Svenska kyrkan. Den kyrliga ledningen borde inte bestraffa mig utan arbeta för en gemensam känsla för alla oss inom Svenska kyrkan. Domkapitlet har gjort det motsatta; att förklara en av de mest lojala för illojal är ett misstag. Var finns känslan av samhörighet när man utestängs från all karriär? Hotas med nedsättning av lönen? Och stämplas för illojal när man håller sig till Bekännelsen? Men förhoppningsvis kan det rättas till. VSB, som jag fick lära mig att skriva i småskolan. Det betyder Vilket Ska Bevisas.
Sammantaget betyder detta att jag för närvarande vacklar. Jag tänkte INTE överklaga, men har tvekat eftersom ärendet blivit principiellet viktig för prästerskapet. Om inte jag driver det vidare; vem gör det då? Min vän advokaten tyckte jag ska låta bli, eftersom mitt straff kan komma att förvärras. Men jag tror att han då tänkte på Arbetsrättsdomstolen. Att gå vidare till Svenska kyrkans Överklagandenämnd kostar sannolikt ingenting och betyder sannolikt ingenting. Därav min tvekan. Men det går att vända på argumentet. Just därför ska jag överklaga.
När eller om jag förlorar där kan jag göra ärendet till en arbetsrättstvist. Då står kyrkan mot staten. Kyrkan vill tvinga mig att inneha ett förordnande, men staten har friat mig. Vem har rätt? Staten eller kyrkan? Problemet är bara att ett sådant ärende går förmodligen över flera år och det kostar hundratusentals kronor. Jag tror staten väger tyngre än kyrkan, men kanske kan jag uppnå samma önskvärda resultat genom att gå direkt till Riksdagen? Nu börjar ärendet bli principiellt viktigt.
OM, säger om, jag osannolikt förlorar mot staten då är det EU-domstolen som gäller. Är det rimligt att tro att EU anser det aboslut nödvändigt att präster inom Svenska kyrkan innehar vigselförordnande? Tror inte det.
Nu börjar jag förstå Dags ord: "hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Be. tillsammans med mig att jag får vägledning i denna sak. I morgon ska jag gå igenom detta för mig själv, ringa en eller annan. Det är bara det att överklagandetiden är satt till tre veckor. Och jag som varit på semester i två av dessa tre veckor. Kan det vara så illa att det är för sent? Återkommer så for jag vet svaret.
PS Käre far, som kämpar på samma sida som mig i kyrkokampen, var inte heller främmande för ett överklagande. DS
För det första fick "populisten" som skrivit några kommentarer mig att på nytt ställa frågan till mig själv. Jag tycker om hans argument; Om du inte kan följa Bekännelsen får du väl följa svensk lagstiftning! Kammarkollegiet har sagt att ingen kan tvingas att inneha ett vigselförordnande, underförstått inte ens en präst. Det rimmar med min vän advokaten som sa; då blir det en arbetsrättstvist.
För det andra ställde Dag Sandahl frågan. Det kanske inte var helt överraskande. Alla vet att på vilken sida han kämpar i kyrkokampen. Men så läste jag nyligen in hans blogg, dagens; "Och hanteringen av Håkan Sunnliden reser många frågor. Skriftlig erinran - hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Du kan själv läsa slutet på hans blogg genom att klicka till höger.
För det tredje läste jag ledaren i Världen i Dag. Den var skriven av pastor Ulf Ekman. Han kommenterar faktiskt detta tillsynsärende. Han ställer naturligtvis kritiska frågor till Svenska kyrkan angående behandlingen av Håkan Sunnliden. Nu har jag inte ledaren framför mig, men vill minnas att den sista meningen löd ungefär så hör: Det är förfärande att se Svenska kyrkans förfall, men också hur de som vet bättre tiger". Det taggade mig. Varför är det, förutom Dag Sandahl, så tyst? Min tes förutom de som tycker som Domkapitlet är: de är rädda. En kollega antydde för mig hur jag ska förstå det; "Du kämpar som en David mot Goliat." Jag är osäker på vad han menade, men trodde att han menade att mina möjligheter är utsiktlösa. Jag kommenterade med orden: "Vem var det som vann?"
För det fjärde läste jag på eftermiddagen Söndagskrönikan i SvD. Jag läser gärna PJ Anders Linder, inte bara för att han är från Värnamo, utan därför att han skriver politiskt klokt. Den krönikan handlar inte om mig, men om nationaldagen. Han skriver:
"Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människorna i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt."
Det är bra skrivet, men överför det på Svenska kyrkan. Den kyrliga ledningen borde inte bestraffa mig utan arbeta för en gemensam känsla för alla oss inom Svenska kyrkan. Domkapitlet har gjort det motsatta; att förklara en av de mest lojala för illojal är ett misstag. Var finns känslan av samhörighet när man utestängs från all karriär? Hotas med nedsättning av lönen? Och stämplas för illojal när man håller sig till Bekännelsen? Men förhoppningsvis kan det rättas till. VSB, som jag fick lära mig att skriva i småskolan. Det betyder Vilket Ska Bevisas.
Sammantaget betyder detta att jag för närvarande vacklar. Jag tänkte INTE överklaga, men har tvekat eftersom ärendet blivit principiellet viktig för prästerskapet. Om inte jag driver det vidare; vem gör det då? Min vän advokaten tyckte jag ska låta bli, eftersom mitt straff kan komma att förvärras. Men jag tror att han då tänkte på Arbetsrättsdomstolen. Att gå vidare till Svenska kyrkans Överklagandenämnd kostar sannolikt ingenting och betyder sannolikt ingenting. Därav min tvekan. Men det går att vända på argumentet. Just därför ska jag överklaga.
När eller om jag förlorar där kan jag göra ärendet till en arbetsrättstvist. Då står kyrkan mot staten. Kyrkan vill tvinga mig att inneha ett förordnande, men staten har friat mig. Vem har rätt? Staten eller kyrkan? Problemet är bara att ett sådant ärende går förmodligen över flera år och det kostar hundratusentals kronor. Jag tror staten väger tyngre än kyrkan, men kanske kan jag uppnå samma önskvärda resultat genom att gå direkt till Riksdagen? Nu börjar ärendet bli principiellt viktigt.
OM, säger om, jag osannolikt förlorar mot staten då är det EU-domstolen som gäller. Är det rimligt att tro att EU anser det aboslut nödvändigt att präster inom Svenska kyrkan innehar vigselförordnande? Tror inte det.
Nu börjar jag förstå Dags ord: "hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Be. tillsammans med mig att jag får vägledning i denna sak. I morgon ska jag gå igenom detta för mig själv, ringa en eller annan. Det är bara det att överklagandetiden är satt till tre veckor. Och jag som varit på semester i två av dessa tre veckor. Kan det vara så illa att det är för sent? Återkommer så for jag vet svaret.
PS Käre far, som kämpar på samma sida som mig i kyrkokampen, var inte heller främmande för ett överklagande. DS
fredag, juni 03, 2011
Sunnliden om kritiken från Domkapitlet
Så lyder rubriken i dagens nummer av Värnamo Nyheter. De är iallafall bra på att sätta rubriker. Jag återger artikeln här och återkommer om någon eller några dagar med ytterligare kommentarer.
Sunnliden om kritiken:
"Domkapitlet försöker att skrämmas"
– Domkapitlet försöker att skrämmas. De är rädda att fler präster ska göra likadant som jag.
Det säger Värnamoprästen Håkan Sunnliden om kritiken från domkapitlet.
Domkapitlet har gett Håkan Sunnliden en skriftlig erinran för att han har avsagt sig rätten att viga. Enligt domkapitlet har Håkan Sunnliden därmed agerat illojalt mot Svenska kyrkan och brutit mot ett prästvigningslöfte.
Lögn
Håkan Sunnliden hävdar att domkapitlet, genom att ge honom formell kritik, vill skrämma andra präster som är emot Svenska kyrkans anpassning till den könsneutrala äktenskapslagstiftningen till lydnad.
– Jag tror tyvärr att domkapitlet också kommer att stoppa en del att göra som jag, säger han.
Håkan Sunnliden tycker att domkapitlets kritik avslöjar en lögn inom Svenska kyrkan. Enligt honom har kyrkomötet sagt att det inom Svenska kyrkan kan finnas två olika åsikter som är lika mycket värda.
– Man är ju tvingad att ha ett förordnande att viga från Kammarkollegiet. Det är antingen det eller så får man betala med en skriftlig erinran, säger Håkan Sunnliden.
Han tycker inte att domkapitlets ståndpunkt att präster som har ett vigselförordnande inte har skyldighet att viga räcker:
– Har man ett förordnande riskerar man att bli anklagad för diskriminering om man av någon anledning vill neka någon vigsel. Den typen av rättsfall har vi framför oss.
"Är en fri man"
Utan vigselförordnande behöver Håkan Sunnliden dock inte bekymra sig för egen del.
– Jag behöver ju inte ta ställning till det där. Jag är en fri man, säger han.
För Håkan Sunnliden är frågan om vigselrätten ett uttryck för den politiska kampen inom Svenska kyrkan om vilken typ av kyrka man ska vara. Därför kommer han att driva frågan vidare. Bland annat ska han skriva två motioner till kyrkomötet. Den ena ska föreslå att alla präster ska kunna avsäga sig vigselrätten utan risk för att straffas.
Riksdagen
Han funderar också på att ta frågan till riksdagen.
– Vi kan inte ha det så att man kan tvinga någon att ha ett förordnande, säger Håkan Sunnliden.
Det lutar dock åt att han inte överklagar domkapitlets beslut.
– Jag tror inte det gör någon skillnad. Man hade bestämt sig redan innan man pratade med mig om det här.
text: Henrik Timner, Värnamo Nyheter
Sunnliden om kritiken:
"Domkapitlet försöker att skrämmas"
– Domkapitlet försöker att skrämmas. De är rädda att fler präster ska göra likadant som jag.
Det säger Värnamoprästen Håkan Sunnliden om kritiken från domkapitlet.
Domkapitlet har gett Håkan Sunnliden en skriftlig erinran för att han har avsagt sig rätten att viga. Enligt domkapitlet har Håkan Sunnliden därmed agerat illojalt mot Svenska kyrkan och brutit mot ett prästvigningslöfte.
Lögn
Håkan Sunnliden hävdar att domkapitlet, genom att ge honom formell kritik, vill skrämma andra präster som är emot Svenska kyrkans anpassning till den könsneutrala äktenskapslagstiftningen till lydnad.
– Jag tror tyvärr att domkapitlet också kommer att stoppa en del att göra som jag, säger han.
Håkan Sunnliden tycker att domkapitlets kritik avslöjar en lögn inom Svenska kyrkan. Enligt honom har kyrkomötet sagt att det inom Svenska kyrkan kan finnas två olika åsikter som är lika mycket värda.
– Man är ju tvingad att ha ett förordnande att viga från Kammarkollegiet. Det är antingen det eller så får man betala med en skriftlig erinran, säger Håkan Sunnliden.
Han tycker inte att domkapitlets ståndpunkt att präster som har ett vigselförordnande inte har skyldighet att viga räcker:
– Har man ett förordnande riskerar man att bli anklagad för diskriminering om man av någon anledning vill neka någon vigsel. Den typen av rättsfall har vi framför oss.
"Är en fri man"
Utan vigselförordnande behöver Håkan Sunnliden dock inte bekymra sig för egen del.
– Jag behöver ju inte ta ställning till det där. Jag är en fri man, säger han.
För Håkan Sunnliden är frågan om vigselrätten ett uttryck för den politiska kampen inom Svenska kyrkan om vilken typ av kyrka man ska vara. Därför kommer han att driva frågan vidare. Bland annat ska han skriva två motioner till kyrkomötet. Den ena ska föreslå att alla präster ska kunna avsäga sig vigselrätten utan risk för att straffas.
Riksdagen
Han funderar också på att ta frågan till riksdagen.
– Vi kan inte ha det så att man kan tvinga någon att ha ett förordnande, säger Håkan Sunnliden.
Det lutar dock åt att han inte överklagar domkapitlets beslut.
– Jag tror inte det gör någon skillnad. Man hade bestämt sig redan innan man pratade med mig om det här.
text: Henrik Timner, Värnamo Nyheter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)