Idag har jag läst en bok som fått mig att komma ihåg Dag Sandahls blogg från 23 mars 2010. Bloggen bär rubriken ”Högkyrkligheten ska kritiseras”. Jag hade i en not 6 i min bok De heligas gemenskap nämnt om Kyrkodagarna i Uppsala 2009. Jag noterade med glädje att den handlade om lekmannaapostolatet. Jag noterade att professorn Sven-Erik Brodd bekräftade att den historiska kyrkan alltid haft svårt att hantera lekmännens plats och betydelse samt att han ville omdefiniera själva begreppet lekman eftersom vi inte längre kan betrakta klerker, förtroendevalda och anställda som lekmän. De är något mer än lekmän. Jag skrev, och det var det Sandahl irriterade sig på, att det var intressant att lekmännen alls uppmärksammades i detta så prästcentrerade sammanhang. Sandahl replikerade på denna not i sin blogg med orden: ”Jag svimmar en stund. Kyrkodagarna har återkommande sedan 1966 tagit upp frågan om lekfolket. Per-Olof Sjögren och Rune Klingert är två exempel på präster som drivit lekmannafrågorna. Hur kan det då komma sig att …” Den 4 april replikerade jag. Jag tycker där att Sandahls påpekande mest liknar ett självförsvar för högkyrkligheten, men erkänner på slutet att noten framstår som överdriven. Dag är skarpsynt och har ofta rätt men nu måste jag ”komma igen”.
I dagarna har jag på förekommen anledning läst Per-Olof Sjögrens bok Bygga inifrån, som utkom 1964. Det är 46 år sedan, lika lång tid som det tog att bygga Jerusalems tempel. Det är en avsevärd tid. Och denna tid hänvisar Dag till!? Dag, det är dags att uppdatera synen på lekmännen! Och än mer hur lekmännen kan frigöras, utrustas och uppmuntras i sin kallelse. Varje lekman bär ju sin kallelse.
Präster och diakoner ska under den resterande vintern på min inrådan studera Fredrik Modéus bok Längta efter liv, en bok jag varmt rekommenderar. Den har sina brister, men innehållsligt har den flyttat över från det gamla till det nya paradigmet. Den rör sig i rätt riktning. I not 93 påminner Modéus om Sjögrens bok Att bygga inifrån. Det var därför jag var tvungen att läsa Sjögren. Det hade jag inte gjort tidigare. Sjögren har förvisso en profetisk ansats i sin bok. Han börjar nämligen med att förklara varför vi ska bygga inifrån och han slutar med att förklara att detta sker i gemenskap med andra. Men däremellan handlar det enbart om den enskildes bibelläsning, bön, bikt, själavård mm vilket gör att början och slutet hänger dåligt ihop och känns helt otidsenligt. Jag hoppas innerligt att Sandahl inte stannar i den boken utan läser vidare i Modéus bok. Modéus försöker beskriva vår samtid och förklara hur den enskildes längtan (obs utgångspunkten) förvekligas i en relationell ekklesiologi. Han kan se tecknen i de 35 svenskkyrkliga församlingar han undersökt. Eftersom jag skrivit en lic-avhandling i ämnet är det för mig ingenting nytt, MEN oerhört glädjande att för första gången se dessa avtryck på svensk mark. Jag lägger märke till att flera av dessa församlingar där smågrupperna är bärande inte själva förstår vad som händer, men jag tror att de kommer att upptäcka det allteftersom. Dag, det är dags att lekmännen går från notapparaten till brödtexten, ja, kanske till och med rubrikerna!
3 kommentarer:
Jag måste ha missförstått någonting i texten. För jag förstår inte vad det är för otidsenligt med Bibelläsning, Bön, Bikt och själavård. Kan du därför utveckla detta?
Sven-Åke Nilsson
Ja, det är naturligtvis ett missförstånd. Kanske har jag orsakat det. Men boken och diskussionen jag vill ha med Sandahl och andra handlar inte om det utan om lekmännens organiserade gemenskap, eftersom det är först i gemenskapen med varandra vi växer. Våra lekmän är oftas helt utan organisation, utan visioner, utan befogenhet och resurser. Då hjälper det inte att hänvisa individer till mer bibelläsning.
Men låt oss fortsätta samtalet.
"utan organisation, utan visioner, utan befogenheter och resurser" Precis! Men min erfarenhet är att det hjälper föga att åstadkomma detta "underifrån", det ses bara som ett hot mot kyrkans befintliga organisation. Då går det inte att få de gamla trogna lekmännen med sig. De stannar och överlever istället för att växa. De yngre har inte uthållighet att stanna kvar å andra sidan utan hittar ett annat sammanhang där de får utrymme för växt och så ålderssegregeras kyrkan, vilket är olyckligt. Jag kommer att tänka på hur skillnaden i bemötande från SV k sida vid väckelsen ledde till frikyrkor resp EFS här i Västerbotten - här var byabönerna i hemmen gillade av prästerskapet som ett sätt för dem som hade för långt till kyrkan att få ta del av ordet och Luthers predikningar mm. Därför stannade väckelsen inom kyrkan här. Den Helige Ande är inte overksam i vår tid, men Sv K väljer själv om det finns plats för andlig växt och väckelse i kyrkan. De som söker finner någonstans det de ärligen söker, men inte nödvändigtvis i Sv K. Genom att uppmuntra till smågrupper mfl sätt att organisera lekmännen från prästerligt håll ges både legitimitet och konflikter undviks, som bara tar kraft från lekmännens viktiga evangeliserande arbete. Läs mer om bl a gudstjänst i hemmet på www.gunvorvennberg.blogg.se
Skicka en kommentar