Vi var hemma hos en av våra kyrkvärdar, Thomas, häromkvällen. Det blev en fin kväll i goda vänners lag. När vi gick därifrån lånade han mig boken Tyckandets tyranni. Den är nyss utkommen och skriven av professorn Kjell O Lejon. Den handlar om den likriktning, om den politiska korrekthet som spritt sig i Sverige under 1900-talet. Det är en god analys och jag känner igen mycket från egna studier, inte minst hur Socialdemokraterna med god hjälp av Centerpartiet manipulerat och styr Svenska kyrkan. Kjell O Lejon ger också sådana exempel, men går långt utöver dessa. Boken handlar om hur det svenska samhället genomgått ett "drastiskt mentalitetsskifte", lämnat judisk-kristna värderingar bakom sig och gått in i ett sekulärt, relativistiskt och utvecklingsopitimistiskt tankesätt, ur vilket inget gott kan komma, skulle jag vilja tillägga.
Begreppet tolerans missbrukas på så sätt att vi alltid ska vara toleranta mot allt, utom mot dem som inte ställer upp på detta. Där har vi den skrämmande tesen, början på åsiktsförtryck, förbud och förföljelse. Jag har lagt märke till att just kravet på tolerans ofta används i TV:s debatter. Eller negativt uttryckt; Det verkar vara helt OK att förlöjliga och till och med ondgöra sig över åsikter som inte anses politiskt korrekta. Detta är något som klassiskt kristna också möter inom Svenska kyrkan. Detta kunde vara tillräckligt, kan man tycka, för att samtala om toleransen, dess grund, förutsättningar och betydelse. Men inte ens så långt släpps samtalet. Jag har aldrig varit med om att toleransen som begrepp har problematiserats. Våga ifrågasätt toleransen! Och ändå finns det så mycket som vi inte bör tolerera! Vi ska inte tolerera att människor kör rattfulla, inte tolerera att män misshandlar sina hustrur, inte tolerera sådant som är fel! MEN och här gräver Kjell O Lejon djupare än många andra. Vad är rätt och fel? Frågan är avgörande eftersom toleransen har en gräns.
Så länge det svenska samhället utgick från de judisk-kristna värderingarna kunde vi i stort veta vad som är rätt och fel. Israels Gud som senare gav sig själv också till alla andra folk var och är den fasta punkten i tillvaron. I en blogg kan jag inte närmare gå in på detta, men de flesta av mina läsare förstår säkert vad jag menar. Värre är det med alla dem som nu istället försöker bygga samhället på lösan sand, det vill säga sekularism och relativism för där finns inget rätt eller fel. Här är det subjektiva och postmodernistiska tankar i dess sämre mening som drar det längsta strået. "Du får göra vad du vill, så länge du inte skadar din medmänniska", säger man. Det låter bra men håller inte när det hettar till.
Människor som inte av någon anledning är politiskt korrekta, har "fel" åsikter eller av annat skäl är utanför den allmänna normen anses skada majoriteten och blir därigenom lovligt byte. De jagade är ju intoleranta! De tycker inte som alla vi andra. På den här punkten bjuder Kjell O Lejon in till debatt. Jag undrar var den debatten kommer att dyka upp. I SvD, kanske? Knappast i Värnamo Nyheter. I TV-programmet Debatt, kanske? Ärligt talat kommer jag nog att bli förvånad den dagen svensken samtalar om vad som är rätt och fel.
Men Kjell O Lejon gräver än djupare. Han visar på de olika försök som gjorts för att förstå sanningen, relativismen (som säger att sanning är det du önskar),emotivismen (det du känner är rätt för dig), pragmatismen (det som fungerar) och empirismen (det som är beprövat). Det finns andra mer komplicerade teorier och ingen av dessa går att renodla, men vilken eller vilka grunder har de ledande kulturpersonligheter som sätter agendan idag - i vårt samhälle? I vår Svenska kyrka? Det kommer sannolikt aldrig att redovisas. Här gäller därför att det se och att urskilja. Vi som vill vara Jesu lärjungar måste hjälpa varandra att gräva djupare och inte bara surfa runt på det som anses rätt för tillfället. Kanske kunde vi använda en del av år 2011 till det?
Då ska vi vända oss till Jesus själv och den historiska Kyrkans vittnesbörd om honom. Den postmodernism som vi idag lever i har tyvärr ingenting att erbjuda när det kommer till sanningsbegreppet.
3 kommentarer:
Håkan, du har så rätt! Den politiska korrektheten är hemsk. Vem/vad är det som styr vad som får diskuteras och debatteras i medierna idag? Varför är man i vissa sammanhang mer tolerant när det gäller företeelser som inte tolereras i andra sammanhang (t.ex. kvinnosynen i vissa kulturer och religioner, eller förhärligandet av Julian Assange)?
Utan min kristna tro skulle jag känna mig ganska uppgiven. Men vi har ju fördelen på vår sida, eftersom Gud uppenbarar sanningen för oss.
Förbli i mitt ord och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.
Hur långt får Kyrkomötet och de "praktiska ideologerna" justera Svenska Kyrkans tolkning.
Är t.ex. äktenskapsbalken i sin nya skrivning i linje med vad präster anser som rimligt.
Äktenskapsbalken är OK ur SEKULÄR synvinkel. Men har inte marknadsläget frestat kyrkans ledning att köpa den ur teologisk mening? Annars hade kanske staten enbart åtagit sig att hantera begravningsskatten.
När enkönade par vill ingå en ett
äktenskap (min tolkning är att äktenskap är numera sekulärt) så är det helt i sin ordning att paren har samma villkor för samlevnad. Frankrikes modell för äktenskap är ju rent sekulärt och välsignelse måste man gå till kyrkan för att ta del av.
Skicka en kommentar