Det har varit ett par spännande dagar med kommentarer och bloggar. Sammantaget verkar temat vara ATT BYGGA FÖRSAMLING. Dag och jag är överens om slutmålet, tror jag, men vägen dit tål att diskuteras. Låt mig börja med att lyfta upp vad signaturen Thomas skrev i en kommentar: "Din vision tycker jag däremot är något av en dystopi." De där orden har fastnat hos mig. Kanske Thomas har rätt eftersom dystopi pekar på en negativ framtidsutveckling. Det betyder vad jag förstår att han anser att en rörelse ut mot hemmen närmast kan liknas vid en reträtt, en tillbakagång. Om han har rätt eller fel kan bara framtiden utvisa. Jag har sett "levande församlingar" rasa som korthus när till exempel prästen gått i pension eller flyttat. Då framstår den gemensamma gudstjänsten som en mycket bräcklig grund. Jag menar förödande otillräcklig, som växter utan rötter.
Dag skrev en andra blogg . Jag är tacksam för det och den är innehållsrik. I en av kommentarerna till den bloggen bidrar Biskop Biörn (Fjärrstedt?) till samtalet om mässförsamling eller huskyrka. Jag svarade direkt att det alls inte är fråga om antingen eller, utan om ett nödvändigt både och. När jag sedan läser Sandahls andra blogg igen, ser jag att han är i samma dike. Han skriver: "kan vi inte bygga församling ... är det i längden meningslöst att mana folk till smågrupper." Ser ni att också Dag spelar ut de två mot varandra? Han frågar till och med: "Vad ska prioriteras?" När vi spelar ut det lilla och det stora mot varandra blir per automatik det ena underordnat och det andra överordnat. Det spelar mindre roll om vi kör ner i det ena eller det andra diket. Här krävs ett holistiskt tänkande där båda brännpunkterna hör samman i en oskiljaktlig förening, som Fadern och Sonen hör samman i Anden. Vi talar gemenskap!
Nu tror jag inte att Dag eller Biskop Biörn är dåligt bevandrade i 1960-talets sätt att bygga församling. Tvärtom, de är båda mer kunniga och har mer erfarenhet än jag. Men när Dag redogör för sin kunskapssyn, den att allt hänger samman, att det ena ger det andra och erfarenheter föds ur erfarenheter måste jag tänka ett varv till. Kan det inte vara så att den Helige Ande gör något alldeles nytt, i biblisk mening någonting nytt, i en viss tid? Det är ju en ny tid, en tid som aldrig varit förr. Det är nya människor med nya erfarenheter. Jag vet att ord som paradigmskifte och postmodern tid är stora ord som är omöjliga att föra i bevis, men jag tror de är användbara. I en sådan tid kastas mycket överända och mycket som förr var gångbart är inte längre gångbart. Kanske är detta som gör skillnaden mellan Dag och mig när vi tänker på hur vi ska bygga församling i vårt tid. Jag är inte säker på att Dag har rätt när han skriver: "strategin att bygga församling måste hålla och jag menar att den håller fortfarande." Jag är inte så säker på det.
Modéus undersökning visar på 35 växande församlingar som INTE bygger som man gjorde på 1960-talet. Här vore det intressant att låta Modéus själv komma till tals. Vad är det som skiljer de 35 församlingarna från 1960-talets sätt att bygga församling? Eller är det ingen skillnad? Svara, Fredrik. Du kan få skriva en gästblogg hos mig!
Biskop Biörn har gjort några intressanta iakttagelser i Brev till unga präster & pastorer i Kristi kyrka, men jag ber att få återkomma till dessa. För jag hoppas att den debatt som nu pågår om den lilla gemenskapens betydelse ska på gå åtminstone några dagar till.
2 kommentarer:
Det är alltid spännade att bli citerad. Det jag beskrev som en dystopi var det jag uppfattade när jag läste. Kanske läste jag något annat än du tänkte när du skrev. Jag uppfattade en gudtjänstförsamling i förskingring i hemmen för att gudstjänst i kyrkan inte var möjlig. Jag anada att kyrkopolitik var problemet. En annan kommentar uppfattade prästernas sätt att förkunna och förvalta som problemet. Att de troende skulle hänvisas från kyrkorummet till hemmen för att kunna fira gudstjänst ser jag inte som en vision utan som en dystopi, en nödåtgärd. Samtidigt tänker jag på något roligt som Dag skrev angånde förslaget att runda ord skulle förbjudas i kyrkliga sammanhang. Dags kritik gick ut på den snäva definitionen av kyrkliga sammanhang. Kyrkliga sammanhang är väl där de döpta lever och är till. I hemmet, på arbetet, i skolan och inte minst äktenskapet (där kyrkomötet inte knappast har juridiktion över språkbruket, Dags poäng). Min vision är att människor lever i sitt dop 24/7 att detta är kyrkan och att detta gestaltas på söndagar i mässan. Om just den timmen på söndagar skulle vara bristfällig så är den som lever i sitt dop där än då. Om problemet är omfattande arbetar man för förändring tillsammans med andara döpta. Problemet i vår kyrka är att det är så ytterligt få som lever i sitt dop, är kyrkokristna. Församlingbygget börjar med att skapa insikter hos döpta, undervisa, inspirera. Detta är ett mycket svårt och krävande arbete och det tar tid. Ett grundproblem är kanske att kyrkliga medarbetare egntligen inte har några förväntningar på sig att åstadkomma något. Vissa drivs förstås av en inre ambition eller idealitet. Men styrning och ledning har enligt min erfarenhet och färsk forskning inga direkta förväntningar (utom möjligen att vi inte ska ställa till besvär).
Jag citerar ur texten ovan:"Jag har sett "levande församlingar" rasa som korthus när till exempel prästen gått i pension eller flyttat. Då framstår den gemensamma gudstjänsten som en mycket bräcklig grund. Jag menar förödande otillräcklig, som växter utan rötter."
Min analys är en annan. En församling som rasar när dess präst ger sig av på annat håll är för mig inget bevis för att gudstjänsten inte räcker som grund i församlingsbygget. Det visar snarare på hur viktigt det är att en ledare, om än aldrig så karismatisk och begåvad, inte bygger enbart på sina personliga gåvor när han bygger församling utan ser som sin uppgift att låta församlingsmedlemmarnas gåvor komma fram, växa och bli bärande. En församlingsassistent som jobbade i Kalmar på 70-talet uttryckte det som att hon hela tiden jobbade på att göra sig själv överflödig. Klokt tror jag. Som exempel på en församling som fått växa och som klarat att inte bara en utan flera präster flyttat kan nämnas Två systrars församling i Kalmar.
Utan den gemensamma gudstjänsten som självklar samlingsplats och grund tror inte jag det går att bygga församling och det ställer krav på hur gudstjänsten firas. Så ofta hamnar anställda i kyrkan(inte minst präster) i tänket att det är de som måste vara på plats när kyrkan ska nå ut med sitt budskap om frälsning. Och där sitter vi, lekfolket, i kyrkbänkarna som outnyttjade resurser. Tiden jag tillbringar i kyrkan är kort om man slår ut det på en vecka, där håller jag med dig, men den är avgörande för hur jag mognar i och gestaltar min tro under resten av veckan. Om behov av undervisning, gemenskap, bön och möte med Herren tas på allvar i gudstjänsten är grunden lagd för ett gott vardagsarbete och för att budskapet om Jesus kan bäras ut på arbetsplatser, skolor, bostadsområden. För det är ju där vi finns alla de andra timmarna i vecka, vi som sitter i bänken på söndagen. Det innebär inte att cellgrupper/husförsamlingar är oviktiga. Jag är med i en sådan och vill inte gärna vara utan den. Den har vuxit fram som ett önskan hos några av oss som firar gudstjänst tillsammans i Sofiakyrkan i Jönköping att få prata vidare om det vi hört i texterna eller från predikstolen på söndagen.
Skicka en kommentar