Har just kommit hem från pastoratets julfest och klockan är närmare 23. Tänkte jag skulle kolla bloggen innan jag går och lägger mig och till min uppriktiga glädje ser jag att Sandahl kommenterat min blogg, se Dagblogg . Ett tag tvivlade jag eftersom jag börjat vänja mig vid att ingen riktigt tar frågan om lekfolket på allvar. Men innerst inne vet jag att Dag gör det. Kanske är det dumt att spontan-svara mot en så skicklig debattör som Dag, men jag vill ju ha den här debatten och en blogg kan ändå aldrig vara uttömmande. Låt mig göra några reflektioner.
För det första skriver du Dag att vi egentligen nog inte är oeniga. Nej, förmodligen inte om slutmålet. Men du skriver också att vår kunskapssyn skiljer oss åt. Jag är inte säker på vad du syftar på, men visst har den svenska kulturen och kanske särskilt den inom Svenska kyrkan förändrats avsevärt sedan 1970-talet? Jag menar att det numera handlar om svensk kristenhets överlevnad och tror inte att vi kommer att få någon nämnvärd hjälp från officiellt håll. Här är vi båda lika kritiska. Men då är det kanske dags att backa tillbaka, göra en ny analys, ändra strategi och kanske hitta nya vägar. Jag tror att det är möjligt utan att ge upp det högkyrkliga ideal som vi båda delar. I Modéus bok, som jag gärna skulle se en fortsättning på om några år, ser jag ett mer holistiskt sätt, mer ortodoxt sätt, att förstå församlingen. Jag tänker mig två kontrahenter eller snarare brännpunkter, den ena utgörs av Gud själv och den andra av den enskilde kristne. Men "det stora finns i det lilla och det lilla finns i det stora", för att anspela på ord som du själv ofta använder. Är det inte så att högkyrkligheten strävar efter att individer ska komma till mässan? Samlas kring altaret? Men detta är snart en omöjlighet i de flesta församlingar. Jag tror att vi behöver arbeta åt det andra hållet. Få ut högkyrkligheten till individen och dennes hem, förlägga gudstjänsten i dennes hem. Det betyder inte att vi ska spela ut de två mot varandra, men högkyrkligheten behöver byta strategi. Här tycker jag faktiskt att P-O Sjögren har en profetisk ansats. I slutet av sin bok talar han om familjen som en cell. Ja, faktiskt använder han till min förvåning det ordet 1964. Det stör mig att jag inte upptäckt det tidigare. Men de flesta svenskar bor inte längre tillsammans som en familj och kan följaktligen inte heller hålla husandakt. Också begreppet familj, grekiska oikos, behöver omdefinieras till den lilla gemenskapen. Jag får nog stanna där.
För det andra håller du alltför hårt fast vid 1970-talets sätt att "bygga församling". Du skriver att "församlingsförnyelse innefattar ett gudstjänstfirande och ett ansvarstagande folk". Rätt, men hur kommer du dit? Jag tror inte det går att mana folk till mer bibelläsning eller bön. Inte heller kan vi kräva mer av folks tid eller tro att de frivilligt ska hjälpa de anställda att utföra det de anställda ska utföra. Snarare behöver lekfolket hitta varandra, träffas och samtala med varandra i sin hem, tillsammans förstå hur de ska kunna gestalta Guds rike för sina grannar. Det är också detta de anställda ska hjälpa dem med även om det inte ingår i våra utbildningar. Jag menar att vi ska "bygga ut församlingen" i hemmen. Detta säger jag inte i motsats till gemensamt gudstjänstfirande. Detta skulle vi kunna satsa mycket på och inga kyrkopolitiker i världen kan stoppa det, inte heller några anställda.
För det tredje och det får nog räcka för den här gången. Du skriver att "kyrkopolitiska åtgärder skadade den entusiasm som börjat bygga församlingar med mångas ansvar." Det var Rune Klingerts påstående, men du fruktar att han har rätt. Dag, både du och jag har varit med om det mer än en gång. Jag har varit med om hur kyrkopolitiker förbjudit mig att fira mässa och be tideböner i kyrkan. Då är inte alla med och det splittrar församlingen, menade de. Vi vet att det är så, men det är just därför vi måste bygga på ett annat sätt. Vi måste låta folk bilda celler, bilda nätverk som inte är åtkomliga för den sortens anfall. Det betyder inte att vi ska sluta gå i Högmässan eller önska högkyrklighet. Men vi bygger på ett annat sätt.
Avslutningsvis är mitt intryck av Modéus bok att han är på spåret. Jag är inte övertygad om att de 35 församlingarna själva förstår vad som sker, men tycker mig ana att Modéus har ett ärende som gäller vårt sätt att arbeta, eller snarare vårt sätt att leva. Det finns också en annan möjlighet som dykt upp i vårt stift. Det är samarbetet med Oxfords stift och arbetet Faith in the Future som också går i den riktning jag försöker debattera. Men det får vi ta en annan gång.
9 kommentarer:
Kanske dags att också läsa Herbert Marcuse
och hans skrift om den repressiva toleransen.
Sven-åke nilsson
I mina ögon verkar den här kärleken till högkyrkligheten lite överdriven. Är det högkyrkliga vi skall vara allesammans? Det tror inte jag. Innerlig tro kan ta sig många uttryck och mångfald är oftare en tillgång än ett hinder.
Mycket av det du skriver Håkan är tänkvärt och bra, men måste få ställa samma fråga som Emma, den om högkyrkligheten, jag delar den på det sättet att vi ska ha en hög syn på Kyrkan. Men jag som kommer från ett så kallat lågkyrkligt sammanhang kan ibland och numera tillhör en frikyrka undrar ibland över den framställning som nästintill uttrycker att det högkyrkliga sammanhanget är närmare urkyrkan än det låg/frikyrkliga. Jag är medveten om att frikyrkan fjärmat sig mer från urkyrkan än vad man själva tror, men innebär det att högkyrkligheten är mycket närmare sanningen?
Tack kära vänner för kommentarer. Det finns naturligtvis många olika traditioner också inom vad vi kallar för det allmännkyrkliga. En avgörande skillnad är den att de flesta ser den nuvarande församlingen som förlängningen på det Jesus gjorde, en obruten linje där den Helige Ande verkat genom alla åren. Därför är till exempel Kyrkans år, advent, jul etc ett resultat av den Helige Andes verk även om det inte står något i Bibeln om det.
Sedan finns det andra som menar att församlingen uppstår ur tiden och relaterar direkt till himlen så att säga. Den tid som ligger mellan urkyrkan och nuet finns liksom inte, annat än möjligen som tradition ofta i dålig mening.
Jag hör till dem som tror att på deet förra sättet därför är det viktigt att höra samman med andra kristna genom tiden eller negativt uttryckt att inte avvika från dem.
Det jag upptäckt på senare år är emellertid att vi mycket väl kan börja från noll, i hemmen utan att behöva övergeden historiska kyrkan. tvärtom tror jag den histopriska kyrkan måste finnas i hemmen för att alls finnas. Som ni märker är detta stora frågor, men i en tid somo vår mycket viktiga.
Håller med kommentarerna om att högkyrklig är ett dåligt begrepp. Det är dock den enda livskraftiga rörelen som återstår i kyrkan och borde dörför skippa förledet hög och bara kalla sig kyrklig.
Håller med dig om att Svenska kyrkans enda possitiva framtids utsikt liggeer i att bygga församlingar och att fredrik modeus är på rätt spår. Din vision tycker jag däremot är något av en dystopi. Kanske är den erfarenhetsbaserad. Kyrkopolitiken verkar dock vara ett utdöende fenomen, åtmistonne lokalt (i kyrkomötet lär dom väl bita sig fast). Min vision är snarare att församlingsbyggandet kommer att leda till ett successivt övertagande av församlingsstyrelser av kyrkokristna, istället för att det skulle innebära en flykt från styrelsen. Detta beror förstås helt på de lokala förutsättningarna.
Hej Thomas, Intressant att du kallar det för en dystopi. Det är möjligt att jag är negativ. Men det kan vara svårt att se var gränsen går mellan kritisk, negativ eller statistisk realist. Det får vi se om några decennier. Jag tror ändå som du att det avgörs lokalt och förhoppningsvis blir det som du skissar, men detta kan aldrig vara i motsats till gudstjänsten i hemmet. kanske är det tvärtom som jag envist framhåller är gudstjänsten i hemmet en förutsättning för just det du visar på. Hursom helst måste det vara viktiga frågor som kräver inte bara samtal utan också strategier i den Helige Andes kraft. Hjälp till och driv detta skeende!
Självklart är jag med och arbetar för en levande kristehet i Sverige. (jag är dessutom avlönad för det). Jag tänker mig att det börjar med människor som lever i sitt dop. Först och främst att jag själv gör det. Sedan inspirera och hjälpa andra. Kanske tänker jag för mycket i individer och förstår därför inte vad just Gudstjänsten har i hemmen att göra. Om jag nu inte missförstår vad du lägger i ordet (jag tänker den söndagliga). Det dagliga bönelivet har förstås sin vanligaste plats i hemmet. Kanske är det officiella gudstjänstlivet i den trakt inte värt namnet och därför måste det leva i exil i hemmen? Kanske borde jag blädra bakåt i din blogg för att begripa bättre? Nog med frågor.
Det stora problemet med högkyrkligheten är sakramentsförvaltningen. Då samlingar i hemmen är den enda möjligheten att utbyta goda teologiska tankar för de flesta av oss, så blir bristen på en prästvigd uppenbar när nattvardens mysterium skall delas.
Men i avsaknad av klerker så får väl vi övergivna lekmän officiera eukaristin själva. Det kanske är ett lika bra alternativ som den närliggande SvK kyrkan utan spår av syndabekännelse eller frimicklarförsamlingarna utan apostolisk tradition?
Nu börjar det bli riktigt intressant. Fast det är stora frågor. Själv brottades jag med de mer inomkyrkliga frågorna som högkyrkalighet och sakrament etc i mitten på 1970-talet, åren fram till prästvigningen. Det är klart att jag är präglad av f Gunnars böcker. Inget fel med det.
Men jag ser två lika nödvändiga brännpunkter, vardag-helgdag, hem-kyrka osv. Jag tycker kyrklighet i allmänhet i alltför hög grad tappar bort det förra. Det är därför jag ömmar så mycket för hemmet. Fungerar det inte där kan vi glömma det andra.
Ordningen inom Svenska kyrkan är att prästen celebrerar, men det är inget oöverkomligt problem. Allt går att lösa - om man vill.
Skicka en kommentar