Gästblogg: Jacob Sunnliden

Jacob Sunnliden kommenterar idag följande på sin blogg:

Ingela Agardh, lärde mig för många år sedan att man kan ”provtycka”. Det går till på följande sätt. Man skaffar sig en åsikt, säger till sig själv att ”så här tycker jag”. Under en tid framöver provar man den här åsikten mot andra människor, i olika situation osv. Håller den så fortsätter man tycka på det sättet. Men om den inte håller, och det är här tjusningen kommer in, så ändrar man sig. Ja, precis. Ni läste rätt. Man ändrar sig! Svårare än så är det inte. Jag har testat flera gånger och det är riktigt kul. Finns dock en ”provtyckning” jag inte är färdig med. Det gäller att vara för eller emot dödsstraffet.

Den kristna tidningen Dagen skriver om pingstkyrkan i Eskilstuna som blivit inbjudna till att ha en bowlinggudsstjänst. Kort handlar det om att den lokala näringsidgaren hr. Johan Rundgren behöver hitta nya sätt att göra sin bowlinghall känd på. Han har således bjudit in pingstkyrkan och erbjudit dem att fira gudstjänst i hans hall. Så långt inget uppseendeväckande.

Dagen skriver att pastor Marcus Ardenfors säger ” - Förfrågan från bowlingklubben blev ett bönesvar eftersom vi som församling länge längtat efter att bli en mer naturlig del av staden.” Stopp här! Vad har man för syn på sig själv om man inte tycker att en församling och ens församlingsmedlemmar redan är en naturlig del av staden. De är således onaturliga och försöker på något sätt anpassa sig till normala människor genom att bowla?!

Vidare säger pastor Marcus ”På det här sättet har vi lyckats hitta en lite annorlunda gudstjänstform för att nå folk som annars inte kommer till kyrkan”. Underförstått ”Vi lurar hit människor genom en verksamhet och sedan hoppas vi att de inte ska se igenom vårt egentliga motiv och att det på något sätt ska bli kristna så att min församling kan växa”

Det är märkligt. Dock tror jag inte de är ensamma i sin syn. De blir så till sig att någon vill ha med dem att göra, så de bowlar.

Men det är nu jag ska provtycka. Är det så att vi kristna (frikyrkovänner?!) alltid väntar på att saker ska falla i knät på oss?! Kan det vara så att vi är så sönderkristnade att vi inte ens kan se oss själva som naturliga varelser och att vi är en del av samhället? Att vi inte kan ta oss för något, för att vi har en sådan sne bild av oss själva? Och när något frågar oss om vi vill vara med, förlorar vi all sans?