Vi bestämmer 40 % själva

I går eftermiddag läste jag ut boken Hopp - helande handling i en värld av oro och ångest. Boken är inte särskilt lättläst, men mycket tänkvärd. Den är svår inte bara på grund av alla konstiga ord utan också därför att den utgår från postmodernismen, det vill säga en annan världsbil än vad vi är vana vid. Själva utgångspunkten är dystopin, det vill säga att allt kommer att bli sämre. Det är den ångest som nu breder ut sig i västvärlden. Och jag tror författaren Ann Morisy har rätt. Det finns tillräckligt många undersökningar som talar om människors hopplöshet, självupptagenhet och besvikelser. Detta drabbar också kristna människor, kyrkan och församlingen. Vårt budskap om att Gud älskar alla människor, du kan bli frälst genom att tro på Jesus och så vidare tar inte längre. Det stannar vid ord och just därför är orden inte heller trovärdiga. Ju oftare vi använder oss av klichéer som att Jesus dog för dig eller Gud hör bön desto värre blir det. Människorna vänder sig till någon annan för att själva ta ansvar för sin andlighet.

Morisy använder sig av J-kurvan, den där kurvan som ser ut som ett J. Den talar om för oss att det måste bli värre, vi måste ner i botten innan det kan gå uppåt igen, om det går uppåt igen. Vi befinner oss i botten eller nästan i botten. Ingen kan direkt avgöra det. I denna situation måste vi visa på det performativa hoppet. Det betyder hopp i handling. Den mikrohandling vi gör därför att vi tror och som framkallar hopp hos andra. När du berättar om ditt liv och vad Jesus betyder för dig inger det hopp för dem som lyssnar. Om jag säger från predikstolen att vi kristna har ett levande hopp betyder det inget, men om jag i ett samtal säger att jag har ett levande hopp och visar det i handling fungerar det. Samtalet i sig kan vara ett bevis, men ännu bättre är det om jag kan visa det genom en handling, en handling som ger nåd och hopp till en annan människa.

Här menar Morisy att vi anställda måste reflektera och lägga om våra handlingar. Det är en utmaning som heter duga. Hur skänker vi nåd och hopp till andra? Många kristna befinner sig i den situationen att vi hellre tar emot nåderika och hoppingivande handlingar än ger bort dem. Vilka handlingar kan vi ge vidare? Hur då?

Nu gör Morisy något som jag gillar skarpt. Hon knyter an till den positiva psykologin, en psykologi som härstammar från den så kallade lyckoforskningen. Jag vet inte hur den hänger samman med Existensens psykologi som jag berättade om i tre tidigare bloggar, men kanske på något sätt. Den förra är mer praktisk och handlar om hur individer och samhällen utvecklar styrkor och personlighetsdrag. Morisy hänvisar till denna när hon påstår att våra gener bestämmer 50 % av vår personlighet. 10 % bestäms av våra omständigheter, men hela 40 % bestämmer vi själva. Vi bestämmer inte allt men har tydligen ett större utrymme än åtminstone jag tänkt mig tidigare. Detta ska jag återkomma till.