Är gemenskapen ett hinder för personlig utveckling?

Bo Jacobsen är verksam vid universitetet i Köpenhamn och han har skrivit en introduktion till den existentiella psykologin. Det kan låta torrt eller abstrakt. Boken är ganska trögläst, men en av de mest spännande böckerna jag läst inom psykologin. Kapitel 5 handlar om gemenskap. Det är allom bekant att vi är ensamma i våra livskriser, men att vi i dessa kriser kan komma att växa och utvecklas. Men vad betyder då gemenskapen?

Först något mer om ensamheten. Människans liv delas ofta in i faser. Psykologen Charlotte Bühler (1893-1974) talar om följande fem faser i ditt och mitt liv:

1. 0-15 år, perioden innan vi fattar livsavgörande beslut
2. 15- 25 år, perioden då vi experimenterar och fattar preliminära beslut
3. 25-50 år, perioden då vi livsmålen blir specifika och definitiva
4. 50-65 år, perioden med utvärdering och nyorientering
5. 65år - , perioden då vi betygsätter oss själv och ofta resignerar

Det finns andra teorier, men den poäng jag vill lyfta fram är att individer utvecklas. Frågan är hur påverkas vi då av till exempel de heligas gemenskap? Sociologerna Peter Berger (1929- ) och Thomas Luckmann (1927- ) utgår fran att familjer, grannskap, arbetsplatser och gemenskaper består av sociala band. Vad vi gör eller inte gör i dessa relationer bestäms oftast av de roller, mönster, normer och vanor som är gällande just i den gemenskapen. Ju längre relationen består, desto mer fastlagda blir dessa relationer, även om de i princip kan förändras. Vanorna och rollerna är socialt tvingande och fastlåsande till sin karaktär. De kan verka hämmande på den personliga utvecklingen. De kan leda till att en del människor måste anstränga sig för att bryta upp. Vad betyder det då att vara inlemmad i de heligas gemenskap, frågar jag mig.

Det betyder att det är både fördelar och nackdelar att ingå i en gemenskap. Hur ska vi förstå och hantera detta? Vi måste lära oss att skilja mellan autentisk och icke-autentisk samvaro, menar de existentiella filosoferna och psykologerna. (Vill du veta mer om detta så läsa förra bloggen.) De icke-autentiska relationerna förtrycker, avhumaniserar och avpersonaliserar människan. Om en människa vill leva i varaktiga och förpliktande relationer och samtidigt förbli levande och utvecklas, måste samvaron vara autentisk. Hon måste våga visa alla sidor av sig själv. (Här har jag själv en del frågetecken, men jag sparar dem tills vidare.)

Det kanske viktigaste jag kan göra som individ är att eftersträva ett liv i balans. En balans mellan vad då? Inom den existentiella psykologin talar man gärna om fyra olika livsvärldar, det vill säga ett balanserat liv. De fyra världarna är 1) naturvärlden, det vill säga ditt förhållande till omgivningen 2) den sociala världen, det vill säga relationen till människor runtomkring dig 3) den privata världen, det vill säga hur du uppfattar dig själv och livet i allmänhet och 4) idévärlden, det vill säga ditt förhållande till religion, ideologi etc. Dessa världar förhåller sig till varandra; om du ligger på minus i en av dessa världar påverkar det ditt förhållande till de andra. Och omvänt; om du ligger på plus påverkar det ditt förhållande till de andra posititvt.

Vi bör intressera oss för hur vi förhåller oss till var och en av dessa världar. Det är genom denna balans eller brist på balans vi kan bli varse om vår självbild, hur vi tänker, skapar, älskar... Hur det går till? Vad hjärtat är fullt av talar munnen! Existensen blir synlig genom språket.

Detta var kapitel 5 i denna spännande bok. Nu har jag läst kap 6 och det är ännu mer intressant. Det handlar om den fria vilja. Vad kan och kan vi inte själva åstadkomma i våra liv? Men det är en annan historia.