Förskalv på Livets Ord

Nu skakar Gud om svensk kristenhet, åtminstone en del av den. Det handlar om Benny Hinns möte på Livets Ords Europakonferens i lördags, 24 juli 2010. Förkunnelsen innehöll ett antal gnostiska inslag. Jag tror jag hoppar över att redovisa dem alla, men Ulf Ekman har kommenterat denna förkunnelse på sin blogg,
Ulf Ekman och om du är det minsta intresserad ska du absolut läsa den. När jag läste den för en timme sedan hade det redan kommit in 49 kommentarer, också dem var läsvärda. Till detta kommer att Stefan Swärd var närvarande på mötet och skrev en blogg några timmar innan Ulf utan att kommentera vad Benny Hinn sa på mötet, se Stefan Swärd Han hade 45 kommentarer på sin blogg, de flesta mycket kritiska. Upplagt för stor diskussion med andra ord. Vad handlar det då om?

För det första naturligtvis om "klassisk kristen tro" eller hellre "rätt lära". Detta är en fråga som redan är viktig men kommer att bli oändligt mycket viktigare framöver. Kanske inte så mycket beroende på Benny Hinn som på de svenska biskoparna men i alla fall. Tänk om vi kunde få ett samtal kring väsentligheter inom svensk kristenhet. Nu när den "rätta läran" inte längre är självklar.

För det andra visar det som skett att Ulf Ekman faktiskt ändrat sig eftersom han själv tidigare till dels undervisat på samma sätt, särskilt när det gäller antropologin, det vill säga läran om människan. Nu gick han emot detta med kraft, dock inte under själva mötet utan efteråt. Klokt tycker jag, men andra menar att Ulf skulle avbrutit mötet. Frågan är hur vi ska leda karismatiska möten fortsättningsvis. Ytterligare andra menar och det är mer intressant att Ulf som är internationellt erkänd borde nu gå ut med sin öppna kritik internationellt. Det vore något. Vi får se vad som sker. Detta kommer knappast att stanna inom Sverige gränser hur som.

För det tredje, det som ingen ännu har tagit upp, menar jag att vi måste få lekmännen att ta eget ansvar. Du och ingen annan är ansvarig för vad du släpper in i ditt hjärta. Den som är född av Gud och är av Sanningen måste lära sig att urskilja vad som sägs från våra predikstolar. Det är fullt möjligt för varje lekman att skaffa sig grundläggande kunskaper om dogmhistorien. Jag menar att det närmast är en plikt, en del av det kristna livet. Ingen lekman ska nöja sig med att vara konsument. Må den tiden vara förbi! Jag har länge tänkt att skriva "en dogmatik för lekmän", men dem som jag berättat det för ler överinseende. Inge vill väl köpa en sådan bok. Nej, kanske inte, men den kommer att bli av nöden. För övrigt har väl Ulf Ekman skrivit en? Läs den i sådanafall!

Hebréerbrevets författare skriver i kap 12 att Gud när han gav Moses lagen en gång skakade jorden, men att Gud i ändens tid ännu en gång ska skaka inte bara jorden utan också himlen, det vill säga de himmelska makterna. Jag tror vi nyss varit med om ett förskalv.

Är SvD ideologisk?

Jag har nyss läst SvD, en tidning jag följt under många år och sannolikt kommer fortsätta att följa. Jag har reagerat på en del osann kritik av kyrkan, men tänkt att journalisterna är väl bara okunniga. Tyvärr kan det vara värre än så. SvD kan tillsammans med andra dagstidningar misstänkas för att driva ideologi, det vill säga drivas av en åskådning som man vill pådyvla sina läsare. Förr talade vi om propaganda och censur, men det här är beteydligt mer sofistikerat.

Först brydde jag mig inte om att tidningen innehöll flera stora reportage och artiklar om homosexualitet. Det är ju Pride-festival och då har vi fått lära oss att stå ut med det. Alltså, läste jag först en artikel, sedan en till, och en till, längre fram en till och sedan en liten notis om att homosexuella vill adoptera och så en till, men sedan kom jag till en kolumn om bibelforskning och då kände jag att nu måste jag få skriva något även om många uppfattar det som otillåtet. Jane Svennungsson, erkänd doktor och lektor i systematisk teologi skriver svårt och jag får läsa kolumnen tre gånger. Sammanfattningsvis handlar den om ett bibelhäfte som försöker göra rättvisa åt HBT-frågorna. Men så kritiserar hon queerforskaren Peter Forsberg (det kan väl inte vara hockeyspelaren?)för att han har ett subjektivt perspektiv. Hhm. Tanken är att det får man inte ha eller måste man vara mer medveten om. Det gäller att få fram vad texten säger inte vad man själv vill att den ska säga. Bra skrivet, men någonstans känner jag på mig att hon menar att att "avvikande" sexualitet är naturlig och behöver inte förklaras.

Sedan bläddrar jag tillbaka och läser under Brännpunkt: Heteronormen angår oss alla. Där har Elin Grelsson (vem är det?) fått stort utrymme. Hon skriver luddigt och svepande. Vad vill hon? Jo, efter noggrann läsning förstår jag att HBT-rörelsens nästa mål måste vara att ifrågasätta heteronormen. Varför det? Jo, därför att HBT-frågorna fortfarande anses vara avvikande. Hetero anses vara normal sexualitet och detta är ett problem. Så fortsättningsvis får vi räkna med att vi är onormala allihop eller rättare sagt att alla avvikelser av vilket slag det vara må är normalt beteende. Detta, mina kära läsare kan ta vägen vart som helst. Det är en sak att homosexualitet kommer att att betraktas som normalt, men ni ska veta att också pedofili under antiken ansågs vara mycket normalt. Det finns ingenting som är så normalt, sött och fint som små pojkar.

Hur kommer det sig att SvD skriver sju-åtta artiklar som alla pekar åt det här hållet? Är SvD på väg att bli ideologisk. Då tycker jag man ska redovisa det.

Vi bestämmer 40 % själva

I går eftermiddag läste jag ut boken Hopp - helande handling i en värld av oro och ångest. Boken är inte särskilt lättläst, men mycket tänkvärd. Den är svår inte bara på grund av alla konstiga ord utan också därför att den utgår från postmodernismen, det vill säga en annan världsbil än vad vi är vana vid. Själva utgångspunkten är dystopin, det vill säga att allt kommer att bli sämre. Det är den ångest som nu breder ut sig i västvärlden. Och jag tror författaren Ann Morisy har rätt. Det finns tillräckligt många undersökningar som talar om människors hopplöshet, självupptagenhet och besvikelser. Detta drabbar också kristna människor, kyrkan och församlingen. Vårt budskap om att Gud älskar alla människor, du kan bli frälst genom att tro på Jesus och så vidare tar inte längre. Det stannar vid ord och just därför är orden inte heller trovärdiga. Ju oftare vi använder oss av klichéer som att Jesus dog för dig eller Gud hör bön desto värre blir det. Människorna vänder sig till någon annan för att själva ta ansvar för sin andlighet.

Morisy använder sig av J-kurvan, den där kurvan som ser ut som ett J. Den talar om för oss att det måste bli värre, vi måste ner i botten innan det kan gå uppåt igen, om det går uppåt igen. Vi befinner oss i botten eller nästan i botten. Ingen kan direkt avgöra det. I denna situation måste vi visa på det performativa hoppet. Det betyder hopp i handling. Den mikrohandling vi gör därför att vi tror och som framkallar hopp hos andra. När du berättar om ditt liv och vad Jesus betyder för dig inger det hopp för dem som lyssnar. Om jag säger från predikstolen att vi kristna har ett levande hopp betyder det inget, men om jag i ett samtal säger att jag har ett levande hopp och visar det i handling fungerar det. Samtalet i sig kan vara ett bevis, men ännu bättre är det om jag kan visa det genom en handling, en handling som ger nåd och hopp till en annan människa.

Här menar Morisy att vi anställda måste reflektera och lägga om våra handlingar. Det är en utmaning som heter duga. Hur skänker vi nåd och hopp till andra? Många kristna befinner sig i den situationen att vi hellre tar emot nåderika och hoppingivande handlingar än ger bort dem. Vilka handlingar kan vi ge vidare? Hur då?

Nu gör Morisy något som jag gillar skarpt. Hon knyter an till den positiva psykologin, en psykologi som härstammar från den så kallade lyckoforskningen. Jag vet inte hur den hänger samman med Existensens psykologi som jag berättade om i tre tidigare bloggar, men kanske på något sätt. Den förra är mer praktisk och handlar om hur individer och samhällen utvecklar styrkor och personlighetsdrag. Morisy hänvisar till denna när hon påstår att våra gener bestämmer 50 % av vår personlighet. 10 % bestäms av våra omständigheter, men hela 40 % bestämmer vi själva. Vi bestämmer inte allt men har tydligen ett större utrymme än åtminstone jag tänkt mig tidigare. Detta ska jag återkomma till.

"Vi firade den gudomliga liturgin"

Både katoliker och ortodoxa utgår från att Kyrkan avspeglar den Treenige Guden. Kyrkan och särskilt hennes gudstjänst kan sägas var himlen på jorden. Kyrkan är både himmelsk och jordisk på en och samma gång. Svenska kyrkan och frikyrkorna utgår sällan eller aldrig från himlen, utan från att vi människor har vissa gemensamma föreställningar om församlingen eller bildat en förening. Märker du redan här vilken enorm skillnad! Vi ska utgå från himlen, inte från jorden!

När vi utgår från Bibeln är det framförallt tre realiteter som alla tre utgår från Treenigheten som står fram. Vi är Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel. Vi utgör en gemenskap som är en, helig, allmännelig och apostolisk. Denna gemenskap är först en gåva, sedan en uppgift.

Den osynliga Kyrkan blir synlig på jorden genom gudstjänsten i vilken Jesus är närvarande och som därför är mötesplatsen mellan himmel och jord. Denna gudstjänst kan ske på alla nivåer, på alla platser och vid vilken tidpunkt som helst. Det viktiga för det ortodoxa är att alla gudstjänster främjar den gemensamm gudstjänsten, det vill säga enheten i Kristus.

Låt mig få citera från boken Tro-liv-enhet:

När man efter den svåra perioden av förföljelse i det ateistiska Sovjetunionen frågade en rysk-ortodox biskop hur Kyrkan överhuvudtaget lyckades överleva, förväntade man sig kanske berättelser om konkreta överlevnadsstrategier, kamp mot regimen och hemlig underjordisk verksamhet. Svaret blev dock överraskande kort och enkelt: "Vi firade den Gudomliga liturgin."

Den kristna gemenskapen lever aldrig isolerad utan i en organisk gemenskap som sträcker sig över tid och rum. Kroppen kan aldrig skiljas från Huvudet. Inte heller kan de kristna gemenskaperna skiljas från Kristus. Vi är alla förenade i Kristus och kallade att konkret bejaka detta. Betoningen ligger med andra ord på vad vi är, inte på vad vi tycker, tänker eller gör. Det kan aldrig finnas någon splittring i kroppen. Däremot är det möjligt att skiljas från kroppen.

Märker du hur väl detta sätt att tänka stämmer överens med att cellerna är Kyrkan i miniformat, har gemenskap med andra celler och bejakar alla andra i kroppen. Här har jag nästan otillåtet hastigt målat bilden, men se hur enkelt allt är. Vi behöver inte åstadkomma någonting annat än att bejaka Kyrkan i stort. Vad det innebär får vi skriva om en annan gång.

Nu jobbar vi vidare med Kyrka, församling och cell

Den kanske viktigaste frågan vi har att arbeta med nu är frågan om församlingens väsen, funktion och uppdrag, det vill sgäa ekklesiologin. Synen på yrkan och församlingen kan först verka ganska enkel, men det finns många komplikationer. En av dessa är att vi idag lever i ett mångkulturellt samhäller. En annan att sekulariseringen gått hårt åt det svenska folket. En tredje är Svenska kyrkans nedgång och fall. Jag tänker inte på det låga antalet gudstjänstbesökare eller ens någon dogm som till exempel den om äktenskapet i första hand. Dessa fakta är förskräckande nog. Vad värre är att Svenska kyrkans syn på sig själv förändrats i grund genom ämbetsfrågan och genom skiljandet mellan kyrka och stat. Idag är situationen mycket svår, något som jag kommer att få bekräftat med råge när jag för för första gången kommer att delta i det så kallade kyrkomötet.

Slaget om kyrkan i Sverige handlar om kyrkans överlevnad. Själv tror jag att det i hög utsräckning utkämpas i vardagens miljö, i hemmet, skolan och på arbetslplatserna. Det handlar om hur vi lever tillsammans i vår vardag. Hur gestaltar vi Kristi gemenskap? Det är nog så att jag avviker från många i vårt land när jag hävdar att församlingen uppträder på olika nivåer, universellt, lokalt och i hemmen. Det är kanske inte kontroversiellt i sig. Det är bibliskt, men få har tänkt igenom följderna av ett sådant tänkande. Det var därför med viss förtjusning jag idag läste boken Tro - liv - enhet, om kyrkans identitet och uppgift i Sverige. Denna bok är den andra som 251 ledamöter av kyrkomötet fått sig tillsända. I den förklarar ett antal kyrkor och samfund sin syn på kyrkan och församlingen. Jag visste det till dels, men inte så utförligt att min syn närmast är identisk med de ortodoxa kyrkornas. Nu kan jag bygga vidare på Bibeln och den östliga kyrkotraditionen. Dennsa sammanfaller till stor del med den västliga Romersk-katolska kyrkans förståelse, men när jag kommer till Svenska kyrkans självförståelse blir jag lätt nedslagen. Men låt mig nu glädja mig för att jag är ortodox och katolsk i min tro!

Varför publicerar SvD denna artikel?

I morse läste jag första kapitlet i Ann Morisy´s bok Hopp. Det första kapitlet bär rubriken "Dystopi ... slutet för en hoppfull framtid." Ända sedan Andra världskriget tog slut har västvärlden varit optimistisk inför framtiden. Allting, åtminstone det med materiellt värde, blev bara bättre och bättre. Vi kallade det för utvecklingsoptimism och studenterna sjöng: "Och den ljusnande framtid är vår!" Men nu är det år 2010 och detta hopp finns inte längre kvar på samma sätt. Det är vad första kapitlet handlar om. Morisy ger det ena exemplet efter det andra, men jag fastnar vid det som rör religionen. Det är religionen, menar "man", som är boven i dramat. De stora religionerna är missionerande, krockar med varandra och den lilla människan kommer i kläm. Religionen reser anspråk på den sanna världsbilden och menar sig förstå allt. Endast den egna tron är riktig. Den egna tron reser anspråk på att kunna styra framtiden. Därför måste vi vara mot all religion, är slutsatsen.

Problemet är att människor inte längre är optimistiska på samma sätt som under 1900-talets andra hälft. I stället präglas samhället av en dystopi, det vill säga en negativ framtidstro. I denna kommer människornas ångest upp till ytan och den måste kanaliseras på något sätt. Ett sätt för makten är att vända den kollektiva ångesten mot till exempel religionen. Redskapet för denna attack mot religionen är ofta journalister. Nu ska de religiösa tvingas att kompromissa med sin tro, ställa in sig i ledet eller om möjligt förneka sin tro.

Jag hann inte mer än att läsa första kapitlet förrän jag såg dagens rubrik i SvD: Kvinnliga präster likställs med pedofiler. Jag förstod naturligtvis direkt att okunniga jornalister återigen skrivit ner Kyrkan och hennes tro. Jag läste noggrannt. Katolska kyrkan brukar alltid publicera något eller några dokument innan semestern. Denna gång förutom de skärpta reglerna mot pedofili också om dem som illegalt prästviger kvinnor inom Romersk-katolska kyrkan. Artikeln är skriven av Sofia Ström (vem är det?) och den backas upp av chefsteologen inom SvK Christina Grenholm och två ledare inom Katolska Vision, ett nätverk som arbetar mot Katolska kyrkan och som biskop Anders A tagit ställning mot. Kan du se vinklingen?

Dessutom är det så att inom den Romersk-katolska kyrkan är prästvigningen ett sakrament. Att försöka förändra det på det sätt som nu sker betraktas närmast som hädelse. Det är som det heter "ett av de allvarligaste brotten". Något som de inblandade inte framhåller. Artikeln svartmålar istället den Romersk-katolska kyrkan med hjälp av Svk:s chefsteolog och reducerar detta "brott" till en fråga om kön och sexualitet. Det var just så man gjorde när politikerna införde kvinnliga präster inom Svenska kyrkan. Mönstret går igen.

Denna artikel är ännu ett bottennapp från okunniga journalister. När det inte längre finns någon framtid måste vi tydligen hitta syndabockar. Varför publicerar SvD denna artikel? Den ger ju inte ens fakta i målet.

Jag röstar på Dag Sandahl som biskop

Denna blogg blir ganska begränsad. Den riktar sig framför allt till dem som ska rösta i valet av biskop i Växjö stift, den 30 augusti. Många läsare av denna blogg ska inte rösta på honom. Men kanske kan bloggen ändå inspirera till ett nytt tänkande. Många tänker nämligen att vi inte kan rösta på Dag av det skälet att han inte kommer att bli vald. Jo, det är förvisso sant. Men varför blir han inte vald?

Dag blir inte vald därför att han protesterar mot den avveckling vi ser av Svenska kyrkan. Det är inte bra. I Svenska kyrkan ska vi välja dem som de politiska partierna, det vill säga främst Socialdemokrater och Centerpartister, har bestämt. Bara det är ett skäl att ur kristen synvinkel rösta på någon annan.

Dag blir inte vald därför att ingen vill rösta på en förlorare. Men vad säger detta om dig själv? Har du ingen egen åsikt eller vågar du inte stå för en sådan? Den som röstar är faktiskt ansvarig för avvecklingen. Att rösta fram en biskop i Växjö stift är inte en politiskt uppgift. Det handlar om Guds vilja.

Varför vill då jag ha Dag som biskop - om jag får välja? Dag är bäst kvalificerad helt enkelt. Det finns ingen av de övriga kandidaterna som har hans kvalifikationer. Ingen har det akademiskt, ingen har det erfarenhetsmässigt och framför allt ingen har det om vi talar om kärlek till Svenska kyrkan, som Dag. Han har i nästan 40 år inte bara kritiserat Svenska kyrkan utan också älskat Svenska kyrkan. Om någon skulle kunna förstå, bistå och hjälpa oss som kämpar för att hjälpa Svenska kyrkan in i framtiden är det han. Jag är Dags ersättare i Stiftstyrelsen (det högst beslutande organet inom Svenska kyrkan i Växjö stift) och kan vittna om Dags stora betydelse.

Finns det då ingenting som skiljer Dag och mig åt? Är jag en menlös eftersägare? Jag tror inte det. Det finns en sak som skiljer oss åt och som är till Dags fördel. Dag tror på Svenska kyrkan. Det gör knappast jag. Dag tror att det går att förändra Svenska kyrkan på riks- och stiftsnivå. Jag tror att vi måste rikta in oss på lokal nivå. Det är cellerna, zonerna och distrikten sonm är vårt hopp. Om vi kan stärka den kristna gemenskapen på gräsrotsnivå kommer vi att marginalisera kyrkopolitikerna. Vi bryr oss inte om ifall de beslutar att Jesus inte har uppstått från de döda. Vi tror det i alla fall och agerar därefter. Dag verkar i mina ögon vara en obotlig optimist. Därför röstar jag på Dag Sandahl som biskop för Växjö stift.

Nästa blogg - rösta på KD?

Usch, nu har jag tänkt flera gånger om att skriva en ny blogg, men det har inte blivit av. Det finns flera viktiga ämnen att blogga om. För det första har jag läst boken Uppdrag Ärkebiskop och den måste väl åtminstone föranleda en kommentar. I synnerhet eftersom den har skickats ut till 251 ledamöter av kyrkomötet. Någon har slängt den i papperskorgen, men jag hör till dem som omedelbart har läst den. Förutom att jag undrar varför den skickades ut till alla ledamöter har jag en hel del frågor över innehållet. Boken har många förtjänster. Den är lätt att läsa och gör mig välvillig och förstående. Sedan går det några dagar innan min analytiska förmåga sätts på prov. Jag ställer med andra ord frågan; vad är detta?

Det dröjer inte särskilt länge förrän jag konstaterar att ordet "otydlighet" är ärkebiskopens ledstjärna och honnörsord. Ärkebiskopen är SÅ otydlig i praktiskt taget alla frågor han berör så jag häpnar. Jag inser att de som eventuellt läser denna blogg misstänkliggör mig, men då säger jag; läs boken själv och visa mig att jag har fel!

Det finns fördelar med att vara otydlig. Den första är att jag inte behöver stå till svars för någonting. Helt enkelt ingenting. Jag står ju inte för någonting. Den andra fördelen är att jag kan alltid ändra mig om opinionen blåser åt ett annat håll än jag räknat med. Smart va´? Mitt yrke borde vara ärkebiskopens. Fast nu tror ju inte jag att detta att vara ärkebiskop är ett yrke vilket som helst. Det är ett kall. Så jag menar att ärkebiskop Wejryd är kallad att vara ärkebiskop? Ja, det gör jag. Svenska kyrkan får en sådan ärkebiskop hon förtjänar. Det menar jag absolut.

Jag hade tänkt att min nästa blogg skulle handla om detta, men så blev det inte. jag dröjde. Dessutom skrev Svenska Dagbladet (SvD) igår att Göran Hägglund inte ville komma till Pride-festivalen. Då tänkte jag omedelbart skriva om det. Men det blev inte av. Tyvärr. Jag menar att Göran Hägglund för det första måste få vara fri att tacka ja och att tacka nej. Allt annat vore en katastrof. Men SvD menade annorlunda. De menade att han måstekomma. De vidhöll det i dagens SvD. Hur kan jag stå ut med journalisterna?

För det andra menar Göran Hägglund och därmed KD (?) att vi måste minska politikernas makt, eller omvänt öka medborgarnas frihet. Det innebär att folk får väl själva välja vilken livsstil de vill ha. HBT-frågor är med andra ord inte en politisk fråga. Det är en personlig fråga. Detta är lysande! Hur ska du och jag kunna förmedla detta vidare till alla andra? Rösta på KD i detta avseende!

Existensens psykologi, - liv och över nog

Jag hade sett fram mycket mot att läsa sista kapitlet om Existensens psykologi, det om livsmod, livskraft och autencitet. Men jag blev lite besviken. Jag vet inte riktigt varför. Sedan gick det en dag eller två så kom glädjen tillbaka. jag såg det som inte stod skrivet. Det är väl en fråga som alla människor lever med; Vad är livet till sitt innersta väsen?

I boken Existensens psykologi används orden livsenergi, livskraft och vitalitet synonymt. Orden är funktionella och tillhör organismen. Lite krångligt kanske, men ändå. vad är då liv? Själva livet kan betraktas som en dubbelprocess bestående av organismens livskraft i växelverkan med det förbundna medvetet upplevda livsmodet. Denna process - som hela tiden samspelar med omgivningen - utgör det pulserande, vibrerande och dyrbara livet. Kanske var det utifrån den här definitionen besvikelsen kom? Men vad sägs i den egentligen?

Jo, detsamma som Guds Ord lär oss, nämligen att livet består av materia och ande, kropp och själ/ande, hjärna och hjärta. Plus ett tillägg: Detta samspelar hela tiden med omgivningen.

Existensens psykologi säger med andra ord att det inte längre går att betrakta människan enbart som en biologisk massa. Det kanske förvånar någon, men det är faktiskt vad jag fick lära mig i skolan på 60-talet. Och det är den definition man fortfarande använder om det ofödda barnet. Skrämmande. Förutom att existensens psykologi närmar sig Guds Ord har den lagt till vad jag tror de flesta sociologer nu är överens om; nämligen omgivningens nödvändighet. Du formar och formas av din omgivning. Men var finns det specifikt kristna?

Det kristna ligger i orden "det förbundna medvetet upplevda livsmodet". Vi kallar det för själen, men måste då erinra oss att själen är synonymt med anden och/eller hjärtat, de tre. Detta livsmod innefattar relationen inte bara relationen till medmänniskan utan också relationen till Gud. När vi lär känna Jesus och därmed också hans Fader införs en ny kvalitet i våra liv. Ljuset från Honom lyser upp både mig själv och min omgivning. Jag ser från denna stund allt genom Honom. Detta kan inte läggas till definitionen men den nya födelsen ger liv utöver liv. Det får livsmodet att flöda över och jag blir fullkomnad i Kristus. Detta stod inte i boken. Det går utöver. Men ingenting i bopken motsäger den kristna förståelse. jag är enormt tacksam för den här boken och kommer att bära med mig den framöver.

Är gemenskapen ett hinder för personlig utveckling?

Bo Jacobsen är verksam vid universitetet i Köpenhamn och han har skrivit en introduktion till den existentiella psykologin. Det kan låta torrt eller abstrakt. Boken är ganska trögläst, men en av de mest spännande böckerna jag läst inom psykologin. Kapitel 5 handlar om gemenskap. Det är allom bekant att vi är ensamma i våra livskriser, men att vi i dessa kriser kan komma att växa och utvecklas. Men vad betyder då gemenskapen?

Först något mer om ensamheten. Människans liv delas ofta in i faser. Psykologen Charlotte Bühler (1893-1974) talar om följande fem faser i ditt och mitt liv:

1. 0-15 år, perioden innan vi fattar livsavgörande beslut
2. 15- 25 år, perioden då vi experimenterar och fattar preliminära beslut
3. 25-50 år, perioden då vi livsmålen blir specifika och definitiva
4. 50-65 år, perioden med utvärdering och nyorientering
5. 65år - , perioden då vi betygsätter oss själv och ofta resignerar

Det finns andra teorier, men den poäng jag vill lyfta fram är att individer utvecklas. Frågan är hur påverkas vi då av till exempel de heligas gemenskap? Sociologerna Peter Berger (1929- ) och Thomas Luckmann (1927- ) utgår fran att familjer, grannskap, arbetsplatser och gemenskaper består av sociala band. Vad vi gör eller inte gör i dessa relationer bestäms oftast av de roller, mönster, normer och vanor som är gällande just i den gemenskapen. Ju längre relationen består, desto mer fastlagda blir dessa relationer, även om de i princip kan förändras. Vanorna och rollerna är socialt tvingande och fastlåsande till sin karaktär. De kan verka hämmande på den personliga utvecklingen. De kan leda till att en del människor måste anstränga sig för att bryta upp. Vad betyder det då att vara inlemmad i de heligas gemenskap, frågar jag mig.

Det betyder att det är både fördelar och nackdelar att ingå i en gemenskap. Hur ska vi förstå och hantera detta? Vi måste lära oss att skilja mellan autentisk och icke-autentisk samvaro, menar de existentiella filosoferna och psykologerna. (Vill du veta mer om detta så läsa förra bloggen.) De icke-autentiska relationerna förtrycker, avhumaniserar och avpersonaliserar människan. Om en människa vill leva i varaktiga och förpliktande relationer och samtidigt förbli levande och utvecklas, måste samvaron vara autentisk. Hon måste våga visa alla sidor av sig själv. (Här har jag själv en del frågetecken, men jag sparar dem tills vidare.)

Det kanske viktigaste jag kan göra som individ är att eftersträva ett liv i balans. En balans mellan vad då? Inom den existentiella psykologin talar man gärna om fyra olika livsvärldar, det vill säga ett balanserat liv. De fyra världarna är 1) naturvärlden, det vill säga ditt förhållande till omgivningen 2) den sociala världen, det vill säga relationen till människor runtomkring dig 3) den privata världen, det vill säga hur du uppfattar dig själv och livet i allmänhet och 4) idévärlden, det vill säga ditt förhållande till religion, ideologi etc. Dessa världar förhåller sig till varandra; om du ligger på minus i en av dessa världar påverkar det ditt förhållande till de andra. Och omvänt; om du ligger på plus påverkar det ditt förhållande till de andra posititvt.

Vi bör intressera oss för hur vi förhåller oss till var och en av dessa världar. Det är genom denna balans eller brist på balans vi kan bli varse om vår självbild, hur vi tänker, skapar, älskar... Hur det går till? Vad hjärtat är fullt av talar munnen! Existensen blir synlig genom språket.

Detta var kapitel 5 i denna spännande bok. Nu har jag läst kap 6 och det är ännu mer intressant. Det handlar om den fria vilja. Vad kan och kan vi inte själva åstadkomma i våra liv? Men det är en annan historia.