Processioner och symboler är viktiga inslag i all liturgi

Det är nu ett par veckor sedan prästen och kolumnisten i Kyrkans Tidning Annika Borg skrev och protesterade mot att kronprinsessan planerar gå med kungen fram till altaret i Storkyrkan. Det är en gammal, fin anglosaxisk sed. Vi talar om mer än 1 000 år. När Kari och jag gifte oss gjorde vi på samma sätt. Vi gifte oss i Norge och det är så de gör i Norge. Maria och Jakob gjorde också så. Det har ingenting att göra med Hollywood. Jag tycker att det är märkligt att de är så dåligt pålästa på Aktuellt-redaktionen att de låter miljontals TV-tittare tro att det har med Hollywood att göra.

Nu driver stridbara feministpräster frågan vidare fick vi veta. Nio Lundapräster skriver till kronprinsessan och hävdar att seden strider mot jämlikheten, att kvinnnan går som en ägodel från en man till en annan och att det inte är svensk tradition. Jag tror inte att Kari, Maria eller kronprinsessan valde denna sed för att visa underdånighet. Och om dem gjorde det så gjorde de det frivilligt, kanske för att ära Gud. Kanske har kritikerna rätt såtillvida att de genom denna symbolhandling faktiskt visar på något stort. Hursomhelst har feministerna nu väckt ett samtal och fyllt denna växande sed med innehåll. Vi bugar och tackar.

Det förvånar mig annars att dem som mer eller mindre med våld drivit igenom en ändrad äktenskapslagstiftning nu åberopar svensk tradition som helig. Hur kan de alls använda sådana argument? De värnade inte om svensk tradition när de ville viga samkönade? Man använder argumenten som det passar de egna syftena. Än en gång har vi fått se att militanta feminister inte strider med blanka vapen. Jag är van vid det. Och tyvärr börjar jag också bli van vid att massmedia har noll koll och ändå sprider villfarelserna bland vårt folk.

Detta kunde ärkebiskopen har rett ut! Om han gjorde det? Gissa!