Också inom Svenska kyrkan

Det blev en lång dag och den är inte riktigt slut ännu. Vi har hela dagen fört pastorala samtal här hemma. Ja, inte bara Kari och jag, inte ens Kari och jag. Samtalet har förts med några goda och välvilliga kollegor och andliga ledare. Det är reformation i luften. Gemenskapen med Kristus och med varandra kommer alltmer i centrum. Nya nätverk växer fram.

När vi för en vecka sedan deltog i konferensen i United,Malmö stod det ganska klart att många nu återvänder till Bibeln som en helig Skrift, som Guds Ord och tilltal till oss. Här samlades präster, pastorer och församlingsbyggare från Pingst, EFK, ELM, EFS, Equmenia, OAS, Missionsprovinsen, Trosrörelsen, Svenska kyrkan och från friare församlingsplanteringar. Det var stort att inte bara få möta varandra, "känna" gemenskapen, sjunga eller lyssna till undervisningen om Kyrkans sju kännetecken utan att få vara med om hur nya nätverk uppstår i syfte att återupptäcka bibliska sanningar och återerövra sådant vi har förlorat. Det är uppenbart att det blir en fortsättning på denna starka vilja att på nytt få se en reformation av kyrkan i Sverige.

För egen del tänker jag att reformationen på 1500-talet till stor del kan beskrivas som en lärans reformation. Sådant som fördunklade evangeliet skulle rensas ut och Guds röst sådan den ljuder i Skriften skulle höras på nytt. Den reformation svensk kristenhet behöver idag däremot handlar snarare om strukturerna. 

I morse försökte jag på nytt förstå vad Kyrkoordningen menar med ord som kyrka och församling och så som orden används som där och hos gemene man är de näst intill obegripliga. Kyrkan har blivit en institution. Församlingen har blivit ett territorium. Beskrivningar som är helt omöjliga att finna i Skriften. Jag vet att Bo Giertz i ett brev någon gång på 1980-talet skrev att vill vi se en reformation behöver vi återvända till Skriften. Vi kan lära från Skriften. Och det kan vi göra och behöver vi göra också när det gäller kyrkans organisation.

När jag har fördjupat mig i Korintierbreven särskilt och i Romarbrevet har det blivit solklart för mig att det inte fanns någon församling i Korint. Det fanns inte en församling i Rom. Det fanns många. Forskarna räknar med att det i Rom fanns mellan 10 och 15 husförsamlingar. Att de sedan i en mening utgjorde en församling är något annat. De var förenade genom tron på Jesus Kristus och genom dopet. I den meningen finns bara en kyrka och församling och det är den vi alla tillhör. Det är för övrigt samma kyrka som du läser om i Apostlagärningarna. Det är din kyrka! Detta behöver vi återupptäcka.

Det är så roligt att se hur nya gemenskaper växer fram i vårt land. Jag tänker då på större eller mindre husgrupper, på församlingsliknande gemenskaper och på koinonior av olika slag. Jag tänker inte på och längtar inte efter nya församlingar i kyrkorättslig mening. Vi behöver i stället gemenskaper, fler gemenskaper, olika gemenskaper och nya gemenskaper. På samma sätt som vi låter nya nya generationer och nya familjebildningar uppstå. Det är naturligt och borde vara naturligt också när det gäller oss kristna. Det är klart att nu uppstår nya frågor, men plötsligt börjar jag ana att det jag längtar efter kommer att hända också inom Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan kan reformeras

Det trodde jag inte var möjligt, men nu - kanske ändå. När jag läste om boken Kyrkan - Guds gåva? som jag skrev för nästan 30 år sedan upptäckte jag att den närmast var profetisk. Hur då profetisk undrar någon och det ska jag berätta nu.

Boken kom till mitt i brinnande väckelse. Jag insåg plötsligt att det inte bara är fantastiskt att människor kommer till tro, blir fyllda med den helige Ande och helbrägdagjorda, utan att också strukturerna måste vara tjänliga. Så som strukturerna ser ut inom Svenska kyrkan är de otjänliga. Det är kanske inte så konstigt om de konstruerades på 1600-talet. Kanske dags att se över ekklesiologin?!

Det är sant som jag skriver i inledningen av boken att om saltet mister sin sälta så är det inte längre tjänligt. Det gäller att inte kompromissa bort den kristna trosläran och det borde vara en självklarhet. Men lika självklart borde det vara att man inte slår nytt vin i gamla vinläglar. Hur Svenska kyrkan med strukturer från 1600-talet skulle kunna ta fram nya vinläglar var svårt för mig att förstå när boken skrevs 1989.

När jag kom till Hjälmseryd 1983 förfasades jag över att det i socknen fanns inte mindre än 19 missionshus. Vilken splittring, tänkte jag. Dessutom var 13 av dessa missionshus fortfarande i bruk. Men sex år senare och en väckelse rikare avslutade jag boken med frågan om nya församlingar. Jag läser:

Rubriken anger en frågeställning vi knappast lär komma undan. Idag är det infekterat och känsligt att tala om nya församlingar. Förmodligen t.o.m. rätt främmande för oss inom Svenska kyrkan. Är det ens teoretiskt tänkbart att "starta nya församlingar" inom Svenska kyrkan? ... Det kan inte vara fel, tvärtom önskvärt, att sådan församlingar (husförsamlingar, mitt förtydligande) hela tiden uppstår. Men se nu det stora sammanhanget. En sådan församling  är inte på kollisionskurs med den stora lokala församlingen eller den universella (idag skulle jag skrivit katolska) Kyrkan. Min tes är alltså denna: att om du med ny församling menar ny och annorlunda till innehåll, liv och lära, avgränsad mot andra kristna, mot den stora kyrkan, är det omöjligt att starta en ny församling. I sådana fall uppstår bara en förening, en sekt eller ett parti, vilket i och för sig kan ha sitt syfte och sin mening, Men om du med ny menar en ny sammansättning  av människor på en ny plats, kanske med nya verksamheter och med en ny musik o.d., fast innehållet är det klassiska, då bryts inte enheten med Kyrkan sönder, utan den består trots de ny-bildade församlingarna

Jag satte igång en utförsäljning på boken förra veckan. Du får den för 100;- inklusive porto.
Bara skicka mig ett mail med din adress.

Nu har det gått ytterligare 30 år och jag tror vi är där nu. Det är dags att omdefiniera ekklesiologin. Det är dags att bilda nya församlingar. Vi kan inte längre nöja oss med att församlingen är territoriell. Än mindre nu när församlingarna fråntas sitt självbestämmande och stordrift utan delegering införs.

Jag läser i avslutningen på boken följande ord:

Osökt kommer jag att tänka på Hjälmseryds socken kring sekelskiftet. Överallt samlade man för att läsa och be. Idag kan jag se och förstå Herrens väsen och vilja i det som skedde. Jag kan inte vara emot missionshusen. Må de på nytt bli samlingsplatser för bibelläsning och bön. Ingen skulle vara gladare än jag om det fick ske igen.

Såg också till min glädje att kollegan Torbjörn Lindahl talat väl om boken på sin blogg. Du hittar hans blogg genom att klicka här.

Undervisningsdag på Lidnäs

Bröder och systrar i Kristus –

Idag har jag börjat förberedelserna till Koinonians nästa undervisningsdag. Jag har en längre tid önskat att vi skulle få läsa några texter i Skriften om församlingen. De första kristna samlades som vi vet i hemmen och när ”vi” slutade med det, förlorade vi något viktigt som jag tror vi kan återta. Nu hinner vi inte med så mycket på en dag, men det kan bli fler tillfällen på temat. Strax blir det möjligt att anmäla sig via hemsidan www.Lidnäs.se men redan här får ni ett första utkast.

Inbjudan riktar sig i första hand till vännerna i Koinonian och de som engagerar sig i bönetjänsten ute på Lidnäs. Men eftersom jag lägger ut detta på bloggen blir det möjligt för andra att också komma med. Därför ...

DU inbjuds härmed hjärtligen till inspirations- och undervisningsdag

Tema: De höll troget fast vid ...

Tid: Lördagen i Pingstquatembern, den 10 juni 2017, kl 09.30-16.00

Plats: Lidnäs

Anmälan senast: onsdagen den 7 juni via Lidnäs hemsida eller till Kent & Lotta telefon 0709 66 82 15

09.30             mingel med kaffe för den som önskar

10.00             välkommen, lovsång och tillbedjan

10.15             Undervisning 1, Från qahal till ekklesia

11.15             Undervisning 2, Ett eskatologisk perspektiv

12.00             lunch till självkostnadspris

13.30             Undervisning 3, de höll troget fast vid …

15.00             Eukaristi       

                     

De höll troget fast vid … är rubriken på årets andra inspirationsdag.

Vi kommer att fördjupa oss i vad det innebär att tillhöra gemenskapen i Kristi Kyrka.

Hur ska vi förstå kyrkan i relation till synagogan? I vilken mening grundade Jesus en ny kyrka?

Vad innebär det att tillhöra denna kyrka? Hur mycket ”måste” man vara med på?

Dagen avslutas med en tacksägelsemässa i kapellet. Här finns möjlighet att skänka pengar till hyran, profetera eller få personlig förbön.

Vi tror bestämt att ett liv i gemenskap med Kristus och varandra är grunden för ett gott liv.

Dessa inspirationsdagar är liksom våra månadssamlingar öppna för var och en som önskar komma. Så bjud gärna med någon eller några av dina vänner.

Välkommen till en intressant och givande dag!

Hälsningar Kari och Håkan Sunnliden

Kort möte med stiftsjuristen

Det blev ett kort möte förra torsdagen med stiftsjuristen och domkapitelsledamoten. Det hela tog kanske en halvtimme. Det verkade som att det inte fanns så mycket att undersöka. Den blogg som ledde till anmälan hittar du genom att klicka här.

En av de första frågorna jag fick var: Vad menar du då med att skiva om häxor? Det gav mig anledning att påpeka att bloggen inte handlar om häxor utan om uppståndelsen från de döda. Sedan lade jag till att det är märkligt att ingen reagerar mot detta, brottet mot tron alltså. Däremot anmäler man mig. Det är naturligtvis biskopar och domkapitel som ska utöva tillsyn mot dem som förnekar Jesu uppståndelse från de döda och inte jag. Men från kyrkoledningen är det ofta tyst i lärofrågor.

Nu ville ledamoten veta mer och säger: Du skriver om dödsstraff och högförräderi? Då fick jag upprepa att jag inte begriper hur anmälaren kan få bloggen att handla om häxor eller om att jag skulle hota prästerna i Västerås stift med dödsstraff. Bloggen handlar om att man inom kyrkan inte tror på Jesu uppståndelse från de döda. Det är allvarligt. Jag står för det jag skrivit och tar inte det tillbaka. 

Vad menar du med att dessa aldrig lärt känna Jesus, löd nästa fråga och mitt svar närmast självklart. När man inte håller sig till kyrkans bekännelse genom att förneka själva fundamentet för kristen tro nämligen uppståndelsen från de döda då är det allvarligt.

Nästa fråga var mer intressant och kunde vara värd att hålla levande fortsättningsvis: Vad menar du med att det i kyrkan råder en tystnadens kultur? Då fick jag säga att det stora problemet är inte min blogg utan tystnaden och sekulariseringen inom Svenska kyrkan. Vi som i undersökningen kallas "formella" tystas och marginaliseras. Det finns präster, hävdar jag, som inte känner sig fria att säga vad de vill.

Avslutningsvis ville utredarna veta vad jag tycker domkapitlet ska göra med anmälan? Svaret var givet också denna gång. Jag tycker domkapitlet ska bortse från anmälan.

Men så fick jag ännu en uppmaning: Förklara begreppet ”syndens lön är döden” för oss som inte är teologer? Då kunde jag berätta att det är ett begrepp hämtat ur Nya testamentet. Hela skapelsen ligger under synden. Synden härskar över allting. Det är därför alla människor dör för att slutligen komma från synden. Och så kunde jag använda mig av juridiken: Alla människor är skyldiga till döden, men Gud frikänner dem som förlitar sig på Jesus Kristus.

Det blev ett kort möte hållet i god anda med vänliga jurister. Och jag kan nu inte begripa något annat än att Domkapitlet lägger ärendet till handlingarna. Men jag ser fram emot ett skriftligt erkännande. Vad jag förstod ska ärendet inte upp förrän i augustisammanträdet. Då har det gått nästan sex månader.

Mer religion till barnen

Söndagsmorgonen började bra. SvD damp ner i vanlig ordning och jag kunde påbörja läsningen. På sidan 6 var jag tvungen att läsa noggrant. Antje Jackelén har där skrivit en debattartikel och det visade sig vara en lysande sådan. Den handlar om barnens rätt till religion. Jag visste att Sverige har skrivit under FN:s Barnkonvention och att det talas om att ta in den i svensk lagstiftning. Märkligt att det ska behövas en särskild lag för barn, men så är det tydligen.

Jackeléns debattartikel, som du kan läsa genom att klicka här, bär rubriken: Barn och unga har rätt till andlig utveckling. Artikeln verka vara föranledd av att det skrivs upprörda ledare mot kristna friskolor. Där förs särskilt två argument fram. Först att barn inte bör utsättas för indoktrinering och sedan för det andra att barn inte kan tillgodogöra sig religion. Hur Svensson kan låta sig luras av detta är för mig obegripligt. Eller också är det så att Svensson inte bryr sig. Båda orsakerna verkar rimliga.

Det är sant att barn inte kan värja sig mot indoktrinering, skriver Jackelén, men med vilken rätt låter vi dem då utsättas för reklam? På vilket sätt är en vistelse i ett köpcentrum mindre farligt än ett kyrkorum? Hon fortsätter med att påminna om att ideologier av olika slag är viktiga för ett barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. Vi människor behöver helt enkelt genomtänkta sammanhang samtidigt som vi naturligtvis behöver hjälp med att orientera oss i dem. Men att hålla barn och unga utanför religion är bara dumt.

Barnkonventionen, artikel 27, fastslår rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. (Kursiveringen är min). Ingen, säger ingen, skulle komma på tanken att dessa värden ska förpassas till den privata sfären.

Det andra argumentet som handlar om att barn och unga inte kan tillgodogöra sig religionen avfärdar Jackelén med kärleksargument. Ingen skulle komma på idén att hålla barn borta från kärlek till de blir vuxna och kan bestämma själva. Barn som inte får kärlek (och religion vill jag tillägga) utvecklas inte normalt. Religionen ingår i vår kultur och de två är omöjliga att skilja från varandra. Så har det varit i tusentals år och kommer också fortsättningsvis att vara så. Det är bara Socialdemokrater och liknande som tror att det är möjligt. Barn och unga behöver mer filosofi, religion och abstrakt tänkande för att utvecklas. Det är väl det som förstås med Barnkonventionen. Det räcker inte med välfärden. Vi behöver också den stora berättelsen! Man löser inte de utmaningar vi lever med genom att "skjuta till mer pengar" som politikerna brukar stoltsera med. Pengar är verkligen inte allt här i livet.

Med andra oroas också jag över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Den kristna tron, bönen och grundläggande förståelse av det heliga skulle hjälpa många en bra bot på vägen.

Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kyrkans erfarenhet. Här skulle jag kunna ge flera exempel på hur Jesus förklarar barns värde, i vissa avseenden gör han dem till och med till föredömen.

Sammantaget tycker jag att Antje Jackelén skrivit och framhållit något mycket viktigt. Jag hoppas att tankar som dessa kommer att höras i debatten om religiösa friskolor.

Dagen slutade inte så bra. Bajen fick stryk av Östersund som gjorde sitt segermål med hjälp av sista sparken. Hhm. Nu får jag gå över till Romarbrevet för imorgon är det dags för fortbildning. 

4 veckan efter Påsk

Joh 13:31-35 

Nu vänds blicken framåt. Vi är på väg …

Ordet förhärligad, grekiska endoxaste, är ett teologiskt ord. Det är, i GT, ett sätt att beskriva Gud. Han utstrålar härlighet, en ära som ofta beskrivs som en strålglans. Johannes använder ofta det ordet i sitt evangelium när han talar om Jesus som Guds Son eller som Paulus när han skriver ”Guds härlighet strålade fram i Jesu Kristi ansikte”, 2 Kor 4:6. I Hebr 1:3 talas om Jesus Kristus som Guds härlighets återsken. Fadern och Sonen hör samman som solen och dess strålar, det ljus vi får del

Fadern förhärligas i Sonen (Gud har förhärligats i honom)

a)      Fadern förhärligas när Gud blir människa. Då träder den osjälviske Sonen fram i tjänst för Fadern. Sonen sökte aldrig sin egen ära, Joh 8:49 f, 14:31.Vår text börjar med 13:31. Jesus förhärligar sin Fader i Getsemane och när han ger sig själv till Judas Iskariot.

b)      Han har gett sig själv till oss alla. Men många förstår inte det därför att Gud är så annorlunda. När Sonen kommer till oss så äras och förhärligas Fadern.

c)      Idag firar vi den heliga nattvarden och i den ger han sig till oss på ett sakramentalt sätt. I tacksägelse lovsjunger vi Fadern.

Sonen förhärligas i Fadern

a)      Sonen ska förhärligas. Som vi redan har sett börjar förhärligandet inte med uppståndelsen, utan med lidandet, Joh 12:23, 24 och 28. Lidandet och döden är hans ära, hans berömmelse. Men det finns ett framtida förhärligande; nämligen när Jesus återvänder till och tas emot av sin Fader.

b)      Sonens gemenskap med Fadern är också Sonens ära. Det är i gemenskapen med Fadern Sonen blir förhärligad. Kyrkan kommer också att en dag förhärligas nämligen i och genom gemenskapen Sonen och Fadern.  

c)      Så ska vi se på våra egna liv. De ingår i Gud. Vår vandring börjar med att vi går igenom en grind, Matt 7:13f och Joh 10:9, men fullbordas i förhärligandet.  

Också vi kan förhärliga Gud

a)      Av Joh 14:13 (16:14) förstår vi att det sker genom bönen. I vår text nämns den gudomliga kärlek vi fått del av som exempel. Här sägs det att det är ett nytt bud fastän det är ett gammalt bud. Det nya är att Gud själv iklätt sig detta bud och på så sätt fyllt det med sig själv. Det är inte vi som ska lyfta oss, utan vi ska ta emot honom, 1 Joh 4:10.

b)      Budet att älska varandra är ett verkligt bud (a commandment). Vi är kommenderade, inte rekommenderade, att älska varandra. Det är möjligt för oss att leva upp till vår kallelse när han uppenbarar sig i och genom oss.

c)      Men vi har tagit emot Uppståndelsens liv. När det heter att vi ska älska varandra betyder det att all privatkristendom upphör. Det handlar om vardagslivet. Det kristna livet är ett liv som vi lever, i tro och kärlek till Gud och till varandra. Det är praktisk gärning.

Nu vänds blicken framåt … Vi är på väg mot ett mål, men det är underliga är att vi i gemenskapen med Jesus Kristus samtidigt nått detta mål, därav Jesu ord i Joh 14:1-6.

Då ska världen förstå att Jesus har förhärligats och att vi är hans ära.

Ökenmässan firades i Värnamo

I går firades ökenmässan i Mariakyrkan, Värnamo. Det var en stor dag, en verklig högtid, vågar jag säga även att jag själv inte kunde närvara. Men nästa gång vill jag också fira. Tanken är att denna mässa tills vidare ska firas en gång i månaden. Vad är det då för märkvärdigt med denna mässa? Till exempel att Jesus Kristus, som instiftade mässan, är närvarande i bröd och vin. De som kommer till mässan närvarar när mysteriet blir synligt inför våra ögon. Men sker inte det i varje mässa? Svar; Jo, förhoppningsvis. Svaret på frågan kan också bero på vem du frågar. Men här finns inga tvivel. Här använd riktigt bröd, riktigt vin och en för ändamålet vigd präst. Samt och det är vad som skiljer denna mässa från andra liturgier: den firas till stora delar enligt Basileiosliturgin. Basileios av Caesarea i Kappadokien, inte i Israel, räknas som en av de viktiga kyrkofäderna, levde mellan åren 329-379 e Kr. Han föddes i Caesarea och studerade munklivet i Israel, Syrien, Egypten och Mesopotamien. Sedan skänkte han bort alla sina ägodelar och drog ut i öknen där han tillsammans med sin vän Gregorios av Nazans utarbetade de regler som kan att gälla för det österländska munkväsendet. År 370 e Kr blev han ärkebiskop i Caesarea varifrån han fick utkämpa dogmatiska strider med arianerna.

Han benämns också Basileios den store och bidrog bland annat till den slutliga formuleringen av Treenighetsläran tillsammans med sin bror Gregorios av Nyzza och vännen Gregorios av Nazans. De tre kalla för de kappadokiska fäderna. De var med andra ord tongivande i den odelade kyrkan. (Tänk att det har funnits en tid då kyrkan var en i bokstavlig mening!)

I de ortodoxa kyrkorna firas Basileios av Caesarea den 1 januari. I den Romerska firas han den 14 juni.

I samband med framväxten av klostren växte också den liturgi fram som Basileios fått ge namn till. Och nu firas den med glädje i Värnamo av alla ställen. Det säger väl något om kraften i liturgin. Jag skrev en blogg om den efter att ha deltagit i en mässa i Göteborg. Du finner den bloggen genom att klicka här.

På bilden syns några av deltagarna i den första ökenmässa som mig veterligt firats i Värnamo. Från vänster Håkan Palm, Kent Enoksson som hanterar rökelsekaret, celebranten Martin Fred, Anders Hallberg och Robert Tominc.

Det finns flera styrkor med denna liturgi som inte innehåller någon predikan, men väl fem textläsningar. En av styrkorna tror jag är den koncentration som krävs för att genomföra liturgin. Allting sker på altaret och alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som sker på altaret. Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Värnamo.