Allehanda lästips

Sedan en månad är jag hemma på heltid. Det var bättre än jag trodde. Kallelserna har börjat komma in och jag förstår att jag inte kan tacka ja till alla. I och för sig är det skönt att få ägna sig åt det som är mitt kall, att predika och undervisa, men också ägna tid åt relationer i andra sammanhang. Inom en månad kommer jag att föra samtal med olika, företrädesvis ekumeniska sammanhang. Och inte blir jag mindre inspirerad när jag läser Peter Halldorfs bok Att älska sin nästas kyrka som sin egen. 

Den senaste veckan har jag annars läst kriminalromaner. Jag hade sparat några stycken för att ha under semestern. Jag nämnde tidigare om Leif GW:s bok Bombmannens kvinna, en tänkvärd bok om förräderi. Nu läser jag Keplers bok Playground. Och om den första var ruggig är det ingenting mot den andra som till stora delar utspelar sig i dödsriket.

Innan det blev kriminalromaner läste jag en alldeles nyutkommen bok skriven av Christie Eisner. Den heter Finding the Afikoman - encountering Jesus in the spring feasts. Israels högtider är omnämnda i 3 Mos 23. På våren firas Påsken, Det osyrade brödets högtid, Förstlingsfrukten och Pingsten. På hösten firas Nyårshögtiden, Försoningsdagen och Lövhyddohögtiden. Har jag nämnt om den tidigare? Eisner var agnostikern som gifte sig med en judisk man. Efter giftermålet blev både hon och henns man kristna och för att inte komma på kant med mannens judiska familj och tradition lärde känna de judiska högtiderna inifrån. Det ska komma en andra bok på samma tema 2017 som heter Finding the Afikoman - encountering Jesus in the fall feasts. Jag ser redan fram emot den. Dessa båda böcker kommer att fördjupa min förståelse av Guds frälsningshistoria.

Det är härligt att läsa. Det är härligt att ha tid till läsning. De ovan nämnda böckerna kan få vara lästips.

Efterföljelse i ett missionellt perspektiv

Det blir i kväll inget predikoutkast men väl den undervisning jag hade på Sigtuna folkhögskola förra veckan. Ämnet var "efterföljelse i ett missionellt perspektiv" och det kan det talas om ur olika perspektiv. Här kommer mitt utkast.

Matt 28:18-20. Vem är en lärjunge? Vad är det att göra lärjungar? Begreppet är i grund inte ett bibliskt begrepp. Det härstammar från antiken (3000 - 500 f Kr) Ordet, grekiska mathetes, sägs ursprungligen ha att göra med att ”följa planeternas gång”. Ur detta ord kommer också ordet matematik. Lärjungaskapet skedde i fyra faser. 

1. En ung man väljer en läromästare och blir en lärjunge
2.  Lärjungen följer mästaren dygnet runt och gör mästarens undervisning till sin egen norm
3. Lärjungen överger sin mästare för att bli sin egen läromästare.
4.  Den nye mästaren får inte dra ifrån eller lägga till det han ger vidare.

Israel: I Skriften förekommer begreppet lärjunge endast 3 ggr, i 1 Krön 25:8, Jes 8:16 och 54:13, se också Jes 50:4 där det talas om att lyssna på lärjungasätt. Men där finns också begreppet profetlärjungar, 12 ggr. Profeterna bildade skolor för blivande profeter, se 1 Kon 20:35, 2 Kon 2:3–15, 4:1, 38, 5:22,6:1, 9:1 och Am 7:14.  

Johannes döparen

Människor flockades runt Joh d och dennes radikala förkunnelse om "han som ska komma". Denne Messias ska befria, förvandla, upprätta och göra oss delaktiga av saligheten i det att han döper i Helig Ande. Simon och Andreas var lärjungar till Joh d. Matt 11:2f, Joh 1:35

Att följa Jesus: Skaror av människor valde att lyssna till Jesus och hans lära. Sannolikt försökte också många att göra som han lärde. Men det är annorlunda med Jesus. Han gjorde det riktigt svårt för människor att följa honom, se till exempel Matt 8:18-22, 10:34-39, 16:24-27 och 19:23-26.  

Ordet lärjunge förekommer 235 ggr i evangelierna. I Matt 73 ggr, i Mark 45 ggr, i Luk 36 ggr och i Joh 81 ggr. Vidare finns ordet 27 ggr i Apostlagärningarna. Paulus hade som ung varit lärjunge till Gamaliel, Apg 22:3, men han och övriga nytestamentliga författare använder själva aldrig ordet lärjunge. Jesu lärjungar var inte kristna i den meningen vi idag använder ordet. De var just lärjungar.  

Ofta har man i vår tid missförstått ordet lärjunge därhän, att man menat, att kristendomen skulle bestå däri, att en människa så gott hon kan söker lära av Jesus och efter förmåga söker efterfölja hans föredöme. Intet missförstånd kan vara svårare. ur Biblisk Uppslagsbok 1958.

Förändrad förståelse: När människor lärde känna Jesus förändrades deras förståelse av Honom, se Matt 16:16 och 27:54, och deras liv förvandlades. De förstod att de inte valt honom utan att han utvalt dem, Joh 15:16. Nu var det inte tal om att frigöra sig från mästaren utan tvärtom om att förenas med honom till evigt liv. Det kristna livet beskrivs därför bäst som ett tillstånd, en position eller en helig gemenskap. Vi har inte satts i söndagsskola. Vi är inte lärjungar hela livet, sådana som aldrig kommer fram till målet. Vi är kristna och identifierar oss med Jesu ord i till exempel Joh 5:24 och 17:3.

Människor började förstå att de var älskade, förlåtna och utvalda av Gud. Det är också så Paulus uppfattar oss kristna, se till exempel Ef 1:4 och 2 Thess 2:13. Paulus använder sig aldrig av ordet ”lärjunge”.

Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna, Apg 11:26, 26:28, Gal 1:22 och 1 Petr 4:16.

Gal 3:23–25, pedagogens uppgift upphör när vi kommer till Mästaren.

Rom 10:4, lärjungaskapet får sitt slut/mål eller fullbordan i Kristus.

Apg 19:1-6, lärjungarna blir kristna. När vi är i mål kommer lärjungaskapet i ett annat ljus.

Vi kan enligt Jesu befallning göra lärjungar till Jesus, men vi kan inte göra någon till en kristen, det vill säga föda någon på nytt, förklara någon för rättfärdig eller göra någon helig. Det kan bara Gud göra.

Leva nu

Om vi använder oss av ord som lärjungaskap skulle Paulus i stället tala om att "vandra efter Anden".  Men det är något annat.

Vi har två kallelser, en som vi delar med alla Apg 10:38 och en särskild som bara kyrkans folk kan utföra, Matt 28:18-20. Vi kan göra lärjungar genom att predika Guds Ord, men bara Gud själv kan föda på nytt.

Bombmakaren

Nu läser jag en deckarroman som jag sparat i min bokhylla en längre tid. Leif GW Perssons Bombmakaren och hans kvinna. Det är fantastiskt att en bok som kostar typ 269;- eller så och plötsligt kostar 69;- på ICA. Det gäller att ha is i magen.

Jag har inte läst ut boken, bara halva, men fastnat för en beskrivning jag vill återge. Skälet till det är att svensk massmedia och vad jag förstår politiker i allmänhet inte har någon koll på religion. Varför ska det vara så svårt för svenska att begripa religionens betydelse? Att det finns andra kulturer med andra värderingar? Att mänskliga rättigheter är en västerländsk idé som inte alls omfattas av flertalet människor?

Leif GW beskriver en terrorist och dennes förståelse på ett utmärkt sätt. Bokens huvudfigur polisen Lisa Mattei har spionerat på den misstänkt, men han ser så lugn och sansad ut där han sitter i trädgården och dricker thé. Han borde efter västerländsk modell vara stressad. Kollegan Martinez säger då:

Nej, sa Martinez. Det har han säkert inte heller. Han har ju sin tro. Han har redan kvalificerat sig för både paradiset och ett palats som är stort som halva Sörmland, en massa tjänare som fixar det praktiska åt honom och sjuttio jungfrur som han kan hoppa på när han inte har något bättre för sig. Han är inte som du och jag och alla andra kollegor.

Hur är det möjligt, säger Mattei och Martinez fortsätter:

Han lever i kraft av sin tro. Den är det enda som betyder något för honom. Han tjänar en god sak, han är en god och rättrogen människa, han är en lycklig människa. Och en lugn människa eftersom han inte har något att frukta. Ja, och så tänker han ta livet av så många som möjligt av oss andra, som inte är som han, för att visa hur god han är. Och eftersom det bara är en detalj för honom tänker han inte slarva med den biten.

Detta är en utmärkt beskrivning av terroristen. Så fungerar religionen. Frågan är bara om den är sann och det är samma fråga jag titt som tätt ställer mig själv. Har Jesu uppstått från de döda? Är det sant? Ja, jag tror det. Jag tror, till skillnad från liberalteologerna, att Bibeln är Guds sanna Ord. Och att den handlar om Guds kärlek till oss människor med en gåva som gör att vi i vår tur älskar andra människor.

Bibeln och traditionerna

Anders Gerdmars bok är väldigt bra. Så kan jag skriva även om jag inte är med honom i allt. Det beror särskilt av två skäl.

Det första skälet är att jag alltid tyckt och tänkt att Bibeln vilar i Kyrkan. Kyrkan är större än Bibeln på samma sätt som Gud är större än Bibeln.

Det andra skälet satte f Christian ord på då han hävdade att den Romersk-katolska kyrkans verkliga problem är jurisdiktionen, det vill säga det faktum att den rent kyrkorättsligt förklarar sina egna läror för de enda sanna och därmed blir o-ekumenisk. Som Gerdmar skriver: "Katolsk betyder egentligen att den sanna tron är gemensam för alla heliga och har ingen speciell koppling till den romersk-katolska kyrkan", sid 31.

Som om Gud själv ledde mig har jag börjat läsa om f Gunnars bok om den apostoliska tron och då särskilt den andra delen, den om Kyrkan. Jag ska nämligen återigen till Finland för att predika och undervisa om den stridande Kyrkan. Så jag behöver repetera ecclesiologin, läran om kyrkan. Så återvänder jag till Gerdmars bok och läser noggrant kapitel 1: "Varför jag aldrig valde att konvertera". Där förklarar Anders varför han "ändrats radikalt på femton år", sid 33.

Hans bakgrund är den jag fortfarande lever i och av, den högkyrkliga. Anders växte upp i den. Jag armbågade mig in i den. Skälet till att Anders övergivit den tycks mig vara att Bibeln står över och att han spelar ut Bibeln och traditionen mot varandra. Han skriver "vi behöver inget annat rättesnöre" (det vill säga än än Bibeln, HS)., s 28.

Sedan beskriver han högkyrkligheten så som han uppfattade den. Han skriver "högkyrkligheten i den form vi levde stod till det yttre nära romersk-katolska tron, men teologiskt ändå ganska långt ifrån". Sedan ger han exempel från nattvarden där också vi (högkyrkliga) tror på Jesu Kristi reella närvaro men drar olika slutsatser i tillämpningen. Högkyrkligheten använder bara ibland den sakramentshus, den röda lampan och aldrig monstransen. Han vittnar om Eva Spångbergs Maria-bilder, men noterade aldrig att vi bad till Maria, sid 29. Sedan exemplifierar han med min lärofader, f Gunnar, som aldrig kallade Maria för "Himmelens drottning", men väl för "Apostlarnas drottning", sid 30. Gerdmar noterar högmässans liturgiska utformning , men skriver att formen i sig "ändå inte var huvudsaken", sid 30. Men han saknar någonting och jag förstår precis vad han menar när han talar om att ha upptäckt det nya livet i den Helige Ande.

Men sedan börjar svårigheterna. Det "nya" tar överhanden. Gerdmar själv talar om två olika paradigm, två olika sätt att betrakta Kyrkan. Det tror jag han har rätt i om man spelar ut dem mot varandra. Själv tror jag mer på olika sätt att betrakta saken än på olika paradigm. För Gerdmars del kom det gamla paradigmet, det högkyrkliga, att vara så starkt att det tog överhand. Det gick inte att kombinera "det nya" och det som nu blivit "det gamla". Går det inte att var fri och samtidigt låta sig inordnas? Inte är väl frihet att göra som man själv vill? Inte menar väl Gerdmar det? Här, just här, tror jag vi måste stanna.

När den tid som kommer efter Bibelns tar över, till och med blir överordnad är fara å färde. Men varför ska den förnekas? Traditionen är ett faktum, men är inte och kommer aldrig att bli överordnad Bibeln. Traditionen är underordnad, men den finns. Och inte bara en Tradition med stort T utan många traditioner, mer eller mindre bibliska, men aldrig överordnade Bibeln. Det tror jag inte heller romarna menar även om det emellanåt blivit så. Traditioner kan utgå från Bibeln och vara bibliska utan att Bibeln upphör att vara vårt rättesnöre.

Kanske är det på sin plats att rangordna. Först kommer Bibeln som är Guds Ord. Sedan kommer Bekännelsen som tolkar Bibeln, först därefter talar Traditionen och slutligen Ämbetet. Det kan jag tro, men inte spela ut dem mot varandra.

Anders Gerdmar är en viktig person och hans bok är viktig. Jag lägger märke till att han utövar självkritik, sid 36, och att han ger sitt erkännande till dem som tror oavsett vilket samfund de tillhör. Han betonar att tron förenar samtidigt som han förstår att den skiljer samfunden åt, sid 37. Det är sanningsfrågan som gör att han måste skriva boken. Det är inte rätt att den Romersk-katolska kyrkan gör anspråk på att ensamt äga sanningen. Därför varnar han för konversioner.

När Kent och jag mötte f Christian hävdade denne att det är just den romerska kyrkans jurisdiktion som är det stora problemet, detta att de säger sig ensamt äga sanningen. När vi bekänner "en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka" är det inte den Romerska-katolska ensam som åsyftas. Man kan som Gerdmar skriver "vara 'katolsk' (allmännelig) utan att vara romersk-katolsk och man kan vara romersk-katolsk utan att vara 'katolsk'."

Problemet syns mig uppstå när den Romersk-katolska kyrkan övertolkar Bibeln, Traditionen och sin egen betydelse. Samtidigt är jag medveten om att alla kyrkor och samfund har sina egenheter. Ingen jordisk kyrka, allraminst Svenska kyrkan, sitter inne med ensamrätt. Den Romersk-katolska kyrkan har några obibliska läror i sin tradition, till exempel de om Jungfru Marias obefläckade avlelse, hennes syndfrihet eller den om Påvens ofelbarhet som ingår i deras tradition. Dessa läror är inte ekumeniska, omfattas inte av alla. Andra samfund som till exempel Svenska kyrkan har också sina o-ekumeniska läror som till exempel den om kvinnliga präster eller vigsel av samkönade. Så ser det ut och skälet tycks mig vara synden. Det är synden som gör att vi behöver jordisk "ordning och reda". Dessa ordningar ser olika ut i olika traditioner. Först Bibeln och sedan de oundvikliga traditionerna.

Mer om Anders Gerdmars bok

Som jag redan skrivit ett par gånger är Anders Gerdmars bok riktigt upplysande, saklig och ömsint. Han har redan i första kapitlet berättat om de nära konversionerna i den familj han kommer ifrån. Han berättar också vidare att han har avsagt sig sitt prästämbete och att han vill hålla sig till Bibeln och inget annat. Men jag lägger märke till att han i den där ömsinta tonen aldrig helt förkastar det han kallar efter-bibliska läror. Det kan ju finnas efter-bibliska läror som är rätta, riktiga och nödvändiga. Och det är här jag avviker från honom. Låt mig få ta upp några punkter eftersom Anders själv inte har något emot det och eftersom sakfrågan är oändligt mycket viktigare än polemiken. Faktum är att gamla medeltida ordstrider är helt ointressanta. Det är så mycket mer som står på spel i vår tid. Vi måste hitta varandra.

Själva det pedagogiska greppet att utgår från vår gemensamma kanon, vår Bibel är bra. Bibeln, och där håller jag helt med, måste vara överordnad och normgivande i allt vad vi förespråkar. När vi låter Bibeln vara helig Skrift finner vi varandra oavsett vilket samfund vi tillhör. Och även om vi tolkar olika förenar texten. Tolkningar är nödvändiga och jag tackar Gud för att det finns människor som viger sina liv åt bibelforskning inom kyrkans ram. För det är där Bibeln hör hemma.

Nu kan man uppfatta Gerdmar som att han bortser från traditionen. Både den som föregår Bibelns kanonisering och den som fortgår. Nu tror jag inte att han gör det men det är lätt att få det intrycket. Bibeln är Guds inspirerade ord från den stund orden skrevs ner men det utesluter inte ett historiskt skeende. Skulle så vara har man blivit fundamentalist i ordets dåliga mening. Man styrs då snarare av en föreställning, en ideologi som tolkar Bibeln på ett ohistoriskt sätt. Som sagt tror jag inte Gerdmar menar det men hur uppfattar läsaren saken?

Kent och jag hade ett fint samtal med f Christian Braw och jag bad honom kommentera Romersk-katolsk teologi. Eftertänksamt som alltid svarar han: "Den Romersk-katolska kyrkans stora problem är jurisdiktionen". Om jag förstår honom rätt är det just det faktum att romarna fastslår efterbibliska läror som "de juridiskt enda rätta" och genast får vi ekumeniska problem som vi borde få slippa. Gerdmar tar upp ett antal sådana läror, till exempel om påvens ofelbarhet, Maria när hon snarast framställs som ett himmelskt väsen än en vanlig människa, om missbruk i samband med nattvardsfirande, om skärseld och avlat. Gerdmar gör det på ett mycket fint sätt. Han framställer inte dessa läror enbart som efterbibliska utan också som obibliska. Men, menar jag, till nästa upplaga, för en sådan tror jag det blir, kunde han gärna för mig lägga betoningen mer på jurisdiktionen än på bibeltroheten. Jag ska ge ett exempel.

I kapitel 6 gör Gerdmar upp med tanken på ett läroämbete och apostoliska succesion när han visar att dessa läror är efterbibliska. Men saknar de stöd i Skriften? Det är frågan. Vi vet att Jesus tillsatte apostlar och senare profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi vet att församlingarna leddes av biskopar, präster och diakoner och vi vet att det så kallade monarkiska episkopatet är på plats redan bland andra generationens kristna. Tron på hierarkin, att det finns en ordning inom kyrkan där biskopen är ett "slags överhuvud" är grundläggande inom alla historiska kyrkor. Inte bara Romersk-katolska kyrkan utan också i de ortodoxa, den anglikanska och till och med i Svenska kyrkan. Här är inte platsen att lägga ut texten, men jag lägger märke till två punkter. För det första avfärdar Gerdmar detta genom att hänvisa till Bibeln som enda norm. I Bibeln har varje enskild troende direkt tillgång till Fadern. det behövs inga "mellanhänder". Det har han rätt i, men hur är det med synden? Hur är det med alla dessa ofullkomliga församlingar, alla splittringar, sekter och samfund? Hade det inte varit bra om den helige Ande hjälpt oss med lite kyrkliga ordningar? Självklart. Jag är en anhängare av det ämbete Gerdmar tog avstånd i från.

Men ... återigen jurisdiktionen. Har inte Romersk-katolska kyrkan gått för långt när den hävdar att just deras förståelse av kyrkan och ämbetet är den enda rätta? Det är kanske inte deras syn på kyrkan och ämbetet som är problemet. Ser inte det olika ut i olika kyrkor och samfund? Är inte problemet snarare självgodheten? Detta att Romersk-katolska kyrkan i juridisk mening hävdar att de är de enda som har förstått saken? Att de slagit fast detta som allmännelig lära? Tänk om de har fel? Kommer det någonsin bli möjligt att erkänna andra traditioner än den egna?

Det finns mycket mer att skriva om detta. Jag gör det bara lite översiktligt, lite ytligt men jag tror att mina läsare, särskilt de som inte läst teologi, kan "drabbas" av kommande diskussioner och då är den där ödmjukheten som Gerdmar äger så viktig. Tack Anders för boken! Helst skulle jag vilja kommentera något om den apostoliska succesionen och något om nattvarden också, men det ryms inte här och nu.

Har jag inte bloggat om detta tidigare? Jo, vid en sökning på apostolisk succesion fann jag 16 bloggar och när jag sökte på Biörn Fjärstedt, klicka här, fann jag 11 bloggar. Vill du läsa mer kan du också söka.

På predikoresa

Skönt. Nu känns det som att jag har landat. Det är alltid gott att komma hem efter några dagars bortovaro. Så jag har läst igenom ett antal SvD, kollat posten, fixat lite ekonomi och inte minst läst e-post. Det är egentligen där det intressanta händer kan jag tycka. Nya kallelser, lite diskussioner, några frågor att besvara och möten att bestämma. Men, - inte minst - har jag om än i repris sett Bajen slå Gävle borta med 2-0. Så underbart! Nu tror jag det kan vända. Är faktiskt sugen på att åka till Stockholm för att se Bajens match mot Kalmar på söndag. Får se hur det blir med den saken.

Kent och jag reste förra onsdagen först till OAS-mötet i Jönköping för att träffa Anders Gerdmar och höra om hans nya bok Guds Ord räcker - evangelisk tro kontra Romersk-katolsk. Vi kom någon timme innan och gick in för att se oss omkring i Idrottens Hus. Bra lokaler för den här typen av konferenser måste jag säga. Vi mötte en del Värnamobor, hälsade glatt och sökte oss vidare in bland människorna som var på väg ut efter mötet. Det dröjde inte länge förrän en man hälsade igenkännande. Först kopplade jag inte, men det visade sig vara Motti Toledano från Israel! Han som tog emot oss och guidade oss när vi var nere med en grupp från Israel för några år sedan. Jag minns inte vilket år. Och det var Motti som hade skickat mig ett paket med underbara dadlar när jag efter olyckan hade kommit från Värnamo sjukhus. Jag kunde inte fatta att han kom ihåg mig och att han hade vänligheten att göra så. Han ville naturligtvis att vi skulle komma ner igen - snart. Vad jag förstod gjorde han reklam tillsammans med Åke Danielsson som förestår resebolaget King Tours och som jag tidigare rest med. Nu tycke Åke att det var dags igen. Vi får se hur det blir med den saken men det är aldrig fel att resa till Israel!

Sedan sökte vi oss in i Pingstkyrkan där Anders skulle presentera sin bok. Vi var lite tidiga så vi slog oss ner och pratade med f Christian Braw och hans kära hustru. Det visade sig bli ett kärt återseende. Han är en del på Gamla Hjelmseryd. f Christian påminde mig om att jag lovat celebrera Mässan lördagen den 17 september. Hjelmserydsstiftelsen anordnar där och då en missionsdag, Du kan här klicka dig fram till programmet. Men vi hade också ett givande samtal om konversioner. Sedan anlände Anders. Jag köpte ett par exemplar av boken, fick dem dedikerade och sedan fortsatte vi till Sigtuna Folkhögskola för att möta än fler vänner i Kristus.

Hans Sundberg som ledde samlingen i Sigtuna fick ett exemplar av boken och själv kunde jag inte låta den ligga utan läste på lediga stunder. Det gjorde jag också efter att vi kommit till Finland så hemkommen har jag faktiskt läst boken. Hur den var?

Boken är åtminstone för en teolog och intresserad lättläst. Författarens intention är att vara saklig, ödmjuk och själavårdande. Och han har lyckats med det. Boken är skriven med en mycket fin ton samtidigt som den är glasklar i sin analys. Men här måste jag tillägga; utifrån sin analys som evangelisk kristen. Det går inte att ta miste på perspektivet och det är väl i och för sig bra?! Ämnet om konversion till Romersk-katolska kyrkan är högaktuellt. Många, jag menar många, har konverterat från Svenska kyrkan till Rom och nu när vattnet runnit ner ändå till Värnamo är det också aktuellt här med konversioner så därför tror jag boken kommer i rätt tid.

Just nu är det inte tid att skriva mer om den men jag tror jag ska återkomma av flera skäl.

På fredagen reste vi så vidare till Finland, via Helsingfors till Vasa och gården Klippan som verkligen låg just på Klippan. Och kan jag tillägga med en verksamhet byggd på Klippan, inte på klippan Petrus men på Klippan Kristus. Det är Svenska Lutherska Evangelieföreningen som äger gården och driver verksamheten. Evangelieföreningen är en av de ganska många missionsorganisationer som finns inom Finska kyrkan. Jag ska återkomma med något av min undervisning på denna blogg.

I kväll samlas Värnamo koinonia och den behöver jag förbereda något. Det blir mycket nu. Vi hörs i morgon.

10 veckan efter Trefaldighet

Eftersom Kent och jag kom hem sent i natt, vid 02.00, och eftersom jag inte verkar ha någon predikan denna vecka för andra årgången får det bli ett utkast från första årgången. Denna vecka är den tionde efter Trefaldighet och då vill Herren tala till oss om sina gåvor. Huvudtexten är den om Jesus som det sanna vinträdet. Här kommer utkastet så återkommer jag något senare med en liten rapport från prediko- och undervisningsresan.

Joh 15:1-9

Var gren som bär frukt ansar han så att den bär mer frukt. Det är nyckelordet för denna betraktelse. Vi kan också använda oss av Evangeliebokens rubrik Nådens gåvor. Det är nåd att:

1. Vi är inympade i den sanna vinträdet

a)      I Jes 5 och Jes 27 finner vi bakgrunden till vår text. Bland Guds utvalda folk finns både goda och onda, det vill säga troende och icke troende. Herren har gjort allt för att den härliga vingården inte ska bära vilddruvor. Trots det gör den det.

b)      Bilden är tillämplig också om Kyrkan, jämför liknelsen om vetet och ogräset. Men med bilden i Joh 15 är det annorlunda. Där är alla grenarna inympade i Jesus. Bilden berättar om vad det innebär att leva i det nya livssammanhanget – i Jesus Kristus.

c)      Vi tillsammans är kallade att bära frukt, att kämpa den goda kampen, att göra goda gärningar. Varje uppriktig kristen gör det, eftersom hon lärt sig att ta sin tillflykt till Herren, till apostlarnas undervisning, till gemenskapen, till bönerna och brödsbrytelsen. Men vi behöver också ansas, vilket också det i hör grad sker i gemenskap med andra.

2. Vi ansas för att bära mer frukt

a)      Gud bryr sig om sin härliga vingård, både i GT, i NT och idag. Det uttrycker Jesus genom att tala om Gud Fadern som vingårdsmannen.

b)      Jesus låter oss förstå att Gud Fader har det yttersta ansvaret för oss. Hur hanterar han kniven? De som inte lärt känna Honom har svårt för den delen av bilden. Men också den ska förstås evangeliskt. Han skär bort det onda för att det goda bättre ska komma till synes.

c)      Det finns ingen kristen som inte vet att det onda är en verklighet. Vi upplever det inom oss och vi lider. Men Gud ska skära bort det onda allteftersom det är lämpligt, i rätt situation, rätt tid och lagom mycket. Ändå blir vi aldrig fullkomliga här i tiden och därför är det nåd …

3. Vi får trots allt får förbli i Honom

a)      Tio gånger, i nio verser, heter det att vi ska förbli i honom. Det är med andra ord starkt betonat. Vi ska förbli i Hans Ord och lyda Hans befallningar.

b)      Detta uppfattar många som strängt och lagiskt. Måste vi göra som han säger. Och vad händer om vi inte klarar det? När det heter att vi ska förbli betyder det att vi ska förbli i evangelium. Bli kvar i mig. Bli kvar i mitt Ord. Bli kvar i min kärlek.

c)      När vi genom decennier förblir i honom upphör vi inte att förvåna oss över livets villkor. Livet ska förverkligas på daglig basis, det är något vi blir. 

  

Idag ska vi få vara med om något av det bästa vi kan vara med om. En helig måltid där Herren bjuder på sig själv. Den Uppståndne ger sig till oss genom bröd och vin. Vi förblir i honom.