Mångfald i enhet

Nu har jag läst ut The Triumph of Christianity - how the Jesus movement became the world's largest religion, en bok på 500 sidor, skriven av religionssociologen Rodney Stark. Skönt, men också väldigt intressant. Kapitel 12 handlar om USA. Till USA invandrade många från Europa. Men i USA rotade sig aldrig några statskyrkor. Där ledde den nyfunna friheten till religiös pluralism. Kristna församlingar av allehanda slag växte upp överallt. År 1850 räknar forskarna med att drygt 30% tillhörde en kristen församling.

Nu har det under 1900-talet funnits sociologer som menat att denna mångfald inte kommer att kunna fortgå, att denna frihet i stället kommer att verka negativt. Den kände sociologen Peter Berger har hävdat att just friheten att välja församling är dömd att gå under. Innerst inne vet folk att de själva valt sin gud. De kommer framöver att tro mer på "ödet" eller något liknande eftersom vi måste tro på något större än oss själva. På grund av sekulariseringen kommer staten därför behöva stödja en framväxande civilreligion, en religion som kan hålla samman folket. Denna tes har visat sig felaktig. Idag tillhör 70% av amerikanarna en kristen församling.

En annan tes säger att den religiösa friheten kommer att leda till en urvattning av tron. Denna urvattning blir nödvändig eftersom folk vill att saker och ting ska vara lättillgängliga.
Ingen vill längre leva med krav, vara självuppoffrande eller tvingas ge tionde. Också detta visar sig vara fel. Sanningen är den motsatta. Det visar sig att människor är beredda "att betala" vad det är "värt". Vi är beredda att bära korset och hålla andra förmer än oss själva om vi vet vad vi får. The lazy monopoly, den liberala eller urvattnade kyrkan har inget eller litet att erbjuda varför vi inte heller fortsättningsvis är beredda att betala för det.

Stark redovisar i en tabell, s 361, hur samfundskyrkorna förlorar mark mellan åren 1960 - 2007. Det handlar om nedgångar av medlemmar på 50, 60 och 70%. Romerska katoliker och Southern Baptists ligget ungefär plus minus 0. Ser man sedan på sekter som Jehovas och mormonerna ökar de med 177% resp 138%. Tre olika pingstsamfund ökar med 242%, 260% och häpnadsväckande 743%. Och då finns inte nya evangelikala kyrkor med i undersökningen. De ökar mest! 34 amerikaner av 1000 är medlemmar i någon av dessa nya. Starks slutsats är uppenbar: Religiös mångfald leder inte till urvattning. Det är dessutom så att många olika församlingar balanserar varandra så att konflikter undviks.

Det finns fortfarande många sociologer som inte tror som Stark utan håller fast vid att sekularisering och modernism kommer att förtränga religionsutövning till samhällets periferi. Men en sådan ledande sociolog som Peter Berger har ändrat uppfattning.

Det har varit spännande att läsa boken. Jag stärks i uppfattningen att en kyrka som den Svenska kyrkan skulle vinna mycket på att gynna framväxten av nya gemenskaper. Mångfald i enhet.

The Lazy Monopoly

The Lazy Monopoly är en beteckning som verkligen fastnat hos mig när jag läser sociologen Rodney Stark. Inte bara för att det är underfundigt och lätt humoristiskt utan därför att det är så träffande och insiktsfullt. Det visar sig också, när jag läser vidare, att där en religion har monopolställning, där frodas lättjan och intoleransen på en och samma gång.

När kyrkan under romarrikets välde fick en privilegierad ställning tillsammans med den kvardröjande hedendomen rådde balans, ordning och reda. Makten var jämnt fördelad mellan stat och kyrka. Och nu gällde det att upprätthålla status quo. Det stora problemet blev i stället dem som "trodde för mycket", minoriteter som växte uppfattades ofta som hot. Ungefär som de båda blocken i svensk politik nu uppfattar Sverigedemokraterna. Självständiga,starka eller växande minoriteter måste tystas och hållas på plats. Det gäller särskilt om minoriteten är väl organiserad, har en vision och goda ledare.

Det är lätt att känna igen mönstret också i svensk historia. När kyrkan, det hette inte Svenska kyrkan på 1700-talet, hade monopol på kristen tro utgjorde dem som "trodde för mycket", det vill säga den framväxande pietistiska rörelsen, ett hot. I ett försök att hålla den kort infördes konventikelplakatet år 1726. Det innebar att det var förbjudet att samlas till organiserad bön i hemmen. Här var staten och kyrkan rörande överens om än av olika skäl. Båda var måna om att upprätthålla maktbalansen, att hålla samman folket med hjälp av en tro. Kyrkan fick hålla ordning på de sina medan staten ville gå i takt med tidsandan.

Vid tiden för konventikelplakatet växte den så kallade "upplysningen" fram. Den var från början starkt kristendomsfientlig. Vi har väl alla fått lära oss att den franske filosofen Voltaire (1694-1778) var deist. Han tänkte att Gud var skaparen men att Gud sedan lämnat skapelsen åt sitt öde. På ett liknande sätt var det med kollegan Rousseau (1713-1778). Han gjorde visserligen tvärtom genom att placera Gud i skapelsen. Den känslosamme Rousseau var romantikern som bröt både med påven och Calvin. Nu var det det egna valet och den egna upplevelsen som skulle gälla. 1700-talet är ett århundrade där kyrkan skjuts åt sidan, dess makt ifrågasätts och istället ges företräde åt den framväxande "vetenskapen". Det ansågs upplyst att underkänna kyrkans anspråk att leva sant. Ytterligare exempel på detta utgörs av den engelske historikern Edward Gibbon (1737-1794) som fortfarande präglar mycket av modern kyrkokritik. Exemplen kan mångfaldigas. Det är i den andan den svenska staten bejakar konventikelplakatet. Och kyrkan spelar med på grund av sin monopolistiska ställning. Där monopolet råder, råder också med nödvändighet lättja och intolerans.

Men har vi inte lämnat den så kallade Upplysningstiden bakom oss? Det hoppas jag verkligen samtidigt som jag är medveten om att Upplysningstiden eller den moderna tiden som den också kallas påverkar oss. Visst finns det sådant vi måste och ska ta med oss från gångna tider men knappast statskyrkan. Idag balanseras staten av religiös pluralism och allt annat är otänkbart. Svenska kyrkan har idag ingen monopolställning även om den fortfarande är en stark institution. Det påpekas numera regelbundet att den har störst antalet medlemmar, 6,5 miljoner. Den någotsånär klarsynte förstår ändå att Svenska kyrkans ställning är sådan att något nytt måste hända.

För mig får Svenska kyrkan gärna fortsätta att vara en territoriell kyrka, förvalta kyrkor och begravningsplatser, men den största uppgiften är att gagna framväxten av nya gemenskaper. Det är förlossningens tid. Den Svenska kyrkan i allmänhet och den Allmänneliga i synnerhet borde i dessa tider glädja sig över varje enskild kristen och varje koinonia som vill bli till för att bidra till Kyrkans liv. Vi lever ju en bra bit in på 2000-talet, en ny tid som låter ord som jämlikhet, mångfald och tolerans vara vägledande. Eller ...

Upplysningsvis kan sägas att Konventikelplakatet avskaffades år 1856 - för den som inte visste det.

Det är möjligt!

Är det möjligt att också fortsättningsvis bidra med liv inom Svenska kyrkan?  Det är den fråga jag måste besvara för mig själv. Det är möjligt, men det kommer att kosta. Det går knappast genom förnyelse. Här måste OAS-rörelsen, vad jag förstår, tänka om. Går det att förändra Svenska kyrkan? Tveksamt. I sådana fall bara genom politik. Här måste Frimodig kyrka vara uthållig och den opolitiska oppositionen bilda allians och hålla samman. Sedan återstår ändå utmaningen att reformera Svenska kyrkan så den åter kan bli reform-katolsk. Till detta ska sägas att organisationen redan har lösts upp i sina beståndsdelar. Det är en lång väg att gå med andra ord, men man ska aldrig säga aldrig.

Hur gör jag i min situation? Hur gör de lekmän och anställda som vill hålla fast vid Bibeln och Bekännelsen? Det självklara svaret måste vara att hålla sig nära Jesus Kristus. Vad det betyder i praktiken är inte ämnet för den här bloggen. Det mindre självklara måste också sägas nämligen att lekmännen måste organisera sig. Där befinner vi oss i Värnamo nu. Det är min bön att det ska ske. Livet i Jesus Kristus är ett liv i vardaglig gemenskap och det behöver inkarneras, gestaltas och förverkligas. Det är ett känt faktum att en förnyelse som inte knyter an till grupper, nya strukturer och förses med självständighet är ingen verklig förnyelse. Jesus ber oss att slå nytt vin i nya läglar och aposteln uppmanar oss att inte bedra oss själva. Om gemenskapen ska återspegla Kristi kropp ät det den Helige Andes verk.

Vill den Helige Ande på nytt och på nytt bygga bygga ett tempel av levande stenar? Det tror jag. Aposteln uppmanar oss: "Låt er fogas in som levande stenar ..."  Målet för en sådan gemenskap är att vara

• En
• Helig
• Allmännelig
• Apostolisk

Är det möjligt att få se detta lokalt? Ja, just där till en början. Det krävs bara - vad jag förstår - en ny förståelse av den lokala församlingen. Jag tycker att den territoriella församlingen är en bra utgångspunkt. Den riktar sig till alla människor. Den är öppen och inkluderande. Jag tror på Svenska kyrkan sådan den är enligt sin bekännelse. Jag tror att Svenska kyrkan också fortsättningsvis kan vara en generös folkkyrka. Skulle inte en koinonia rymmas inom en sådan syn? Det är bara ett krux nämligen, att Jesus Kristus ska vara i centrum. Den gamla frågeställningen om  folket är objekt eller subjekt finner jag fullständigt irrelevant. Jesus Kristus är ensam vårt centrum. Ur en kristen synvinkel är det inte för mycket begärt. Men om de förtroendevalda eller de anställda är i centrum har vi problem, stor problem. Det går inte att använda sig av evangeliet för att behålla eller få fler som betalar kyrkoavgift. Herren Jesus är inte efter sin uppståndelse från de döda ett medel för mänskliga intressen. Han är Herren som sitter på Faderns högra sida.

För närvarande läser jag kyrkohistoria ur sociologisk synvinkel. Mycket intressant.  Boken, The Triumph of Christianity, är skriven av professorn i religionssociologi Rodney Stark (1934-). Han beskriver bland annat hur och varför den romerska staten var livrädd för att människor skulle organisera sig. Staten förbjöd människor att organisera sig. Men människor har alltid haft olika grader av religiöst engagemang. Han beskriver statskyrkan som The lazy Monopoly och menar att överlåtna kristna krävde mer än vad The lazy Monopoly önskade. R Stark skriver att det alltid funnits två kyrkor, The Church of Power och The Church of Piety. Det är inte svårt att känna igen sig. Men varför inte acceptera båda? Särskilt om vi i ett sekulariserat samhälle levet med religiös pluralism.

Det ät helt orimligt att dröja kvar i Svenska kyrkan som hade den monopol på kristen tro. Däremot tror jag vi kan tänka oss fristående gemenskaper inom Svenska kyrkan. Skulle det dessutom falla sig så att dessa vill vara allmänkyrkliga och fira mässan enligt Den Svenska Kyrkohandboken borde biskoparna jubla. Folkkyrkor som den Anglikanska eller den Norske Kirke har bejakat detta för långe sedan. Men inom den Svenska kyrkan är det fortfarande känsligt.

Jag tror det är möjligt med självständiga gemenskaper inom Svenska kyrkan. Allt annat vore mycket märkligt.

Är det möjligt?

Det är förunderligt att inse att jag har ägnat nästan 40 år åt att försöka bidra till Svenska kyrkans liv. Det var i och för sig ovälkommet från början men i alla fall. De första åren fick jag fördjupa mig i den kristna tron såsom den framgår av Bibeln och vår kyrkas Bekännelseskrifter. Jag menade att det var viktigt. Eftersom jag började som skolpräst i Stockholm som redan då var sekulariserat lärde jag något om apologetik och evangelisation. Som församlingspräst i Katarina ägnade jag mig mer åt hantverket, gudstänster, kyrkliga handlingar och själavård. Jag trivdes bra men Stockholms biskopen Lars Carlzon förklarade klart att han inte ville se sådana som mig i sitt stift.

När vi flyttade till Värnamo ville kyrkoherden framförallt att jag skulle fortsätta verka bland ungdomar. Under den korta första tiden i Värnamo märkte jag hur undervisningen om Guds Ord och Andens verksamhet möttes av stort intresse. Under närmare 12 år verkade jag som kyrkoherde i Hjälmseryd och om jag skulle berätta om de åren bleve det många bloggar. Under dess år växte OAS-rörelsen fram och även om det hände att jag medverkade hade jag mer än nog med förnyelsen i Hjälmseryd. Förnyelsen gick så långt att jag såg mig nödgad att också göra förändringar. Det visade sig att det inte var möjligt. Motståndet synliggjordes och beslutandemakten låg inte i mina händer efter en pastoratsreglering. Det var bara att ge upp.

Biskop Jan-Arvid ville använda mig som resande evangelist inom Svenska kyrkan eftersom jag nu reste 150 dagar om året. Men systemet tillät inte detta. Jag fick resa själv, upptäckte
cell-strukturen och såg den som en möjlig modell. När vi flyttade till Värnamo en andra gång sjösatte jag den och fick än en gång se människor komma till tro och omvändelse. Tyvärr växte arbetet mig över huvudet och jag lärde mig att ensam är inte stark. Om en gemenskap ska kunna växa och må bra behövs flera tjänster och autonoma strukturer. Detta ligger inte i Svenska kyrkans intresse.

Vid det här laget borde jag ha gett upp Svenska kyrkan och i en mening är det så. I ett mer bibliskt perspektiv återstår emellertid en hel del. Jag fyller 63 år om några månader och skulle kunna sluta min anställning när som helst nu. Men präst förblir jag enligt den syn jag har på Kyrkans ämbete, till min död. Kanske blir det många år ytterligare om Gud vill. Och jag tänker fortsätta utöva vad jag vigts till och lovat enligt prästvigningslöftena. Domkapitlet har förklarat mig illojal men jag ska visa dem motsatsen också efter att min anställning upphört. Därför ägnar jag nu mycket tid åt att fråga mig själv hur tjänsten kommer att se ut efter pensioneringen. Och visst kan jag fundera. Är det möjligt att arbeta för en, helig, allmännelig och apostolisk gemenskap inom Svenska kyrkan?  Jag har väldigt svårt att se jur det ska gå att förnya den. Och än svårare att se hur den ska förändras så cementerat systemet nu har blivit. Går det att komma loss ur det järngrepp vi nu hålls i? Vad krävs nu och framöver i sådana fall av oss Jesu Kristi tjänare?

Ser jag från tiden jag prästvigdes till pensionerades en utveckling som kan beskrivas med de tre orden:

Förnyelse - Förändring - Förlossning

Det är dags för det senare.

Osynlig men synlig

Det har alltid sagts mig att vi aldrig, som många av de frikyrkliga har trott,  kan få uppleva en "ren" församling.  Det är en vanföreställning som leder till en felaktig syn på medlemmarna, slutna nattvardsbord och lagisk församlingstukt. Följaktligen har det aldrig varit något att ens ägna en tanke åt. Möjligen kan jag ha lekt med tanken på den osynliga kyrkan då som skild från den synliga. Den synliga delen av kyrkan som består av levande människor av kött och blod kommer alltid att vara fläckad av synden, omöjlig och onödig att spåra. Själva tankekonstruktionen syns vara riktig och tillämpad på Svenska kyrkan och dess församlingar och ett enastående försvar för öppenhet och inklusivitet. Ja,  det senare ordet togs i bruk först på senare tid men har nu blivit ett kärnord. Riktigt vad det betyder i sammanhanget tror jag ingen vet, kanske "alla får vara med".

Denna till intet förpliktande syn på kyrkan och den lokala församlingen, ofta kallad folkkyrkan, håller inte måttet för en prövning, allra minst för en biblisk sådan. Men är det verkligen möjligt att alls lära sig något av Bibeln? Går det att använda sig av bibliska tankefigurer? Är det rimligt att tala om församlingen som ett vinträd, som en fårhjord eller ett tempel? Är det ens möjligt att använda dessa bilder som symboler? Hur ska man förstå församlingen som Kristi kropp på jorden? Finns det flera Kristi kroppar på den lokala orten?Det är inte lätt att sortera de bibliska bilderna, att använda dem eller försöka tillämpa dem.

De kristtrogna behöver inte bara samtala om det grekiska begreppet ekklesia utan också försöka förstå vad det innebär att samtidigt vara medlem i Svenska kyrkan eller något annat trossamfund. Att vara medlem betyder knappast allt är frid och fröjd, att jag är inkluderad i Guds stora, till intet  förpliktade, Guds familj.

En möjlig infallsvinkel är att ta sin utgångspunkt i Guds folk, det folk med vilket Gud har ingått förbund. När jag läser min Bibel ser jag att Gud ingått förbund med Abraham och hans säd/barn. Det förbundet förnyas sedan genom Moses och David. När Gud förnyar förbundet med David antar det eskatologiska dimensioner. Förbundet ska bli evigt och det ska fullbordas genom Davids Son. Profeten Jeremia säger att det är ett nytt förbund. Det finns en hel del skrivet i Bibeln om detta nya förbund. Det nya förbundet begränsas inte till det judiska folket utan Gud vill inkludera alla i det och som bekännande kristna menar vi att
det sker när vi åkallar Herren Jesus Kristus. Då får vi del av Honom och hans förtjänst eller omvänt vi lemmas in i honom. Lägg märke till det lilla ordet "vi" eftersom vi är många. Detta är denna gemenskap som är kyrkan och den lokala församlingen. Är den då osynlig eller synlig? Den är vad jag förstår både osynlig och synlig.

Det går inte att se det Gud gjort i en människa,  hur Han har omskurit hennes hjärta,  fött henne på nytt, placerat henne i Kristus och klätt henne i rättfärdighet. Men det går att se hur en människa tar emot och sätter sin lit till evangelium. Det går att höra hur hon bekänner sig till Herren Jesus Kristus och hans förtjänst. Det går att följa henne till dopet och nattvarden och höra henne sjunga den nya sången. Det är dessa människor som utgör Guds ekklesia. Dessa "nya" människor finns inom praktiskt taget alla kristna kyrkor och samfund, osynliga men synliga. De utgör en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka i såväl det stora som det lilla sammanhanget.

Är det möjligt att förstå och se denna församling tydligare i Värnamo och på andra orter? Jag tror det men det får bli nästa blogg.

Lekmännens ansvar

Det kan inte vara lätt för min arbetsgivare för tillfället. Det är inte bara det att jag är långtidssjukskrivning. Jag får ju dessutom massor av tid till bön och reflektion. Det hör inte till vanligheterna. Alla dessa bloggar om hur en lokal vision kan/ska se ut är ett resultat av bön och reflektion.

Nu har jag länge funderat på en blogg skriven av Dag Sandahl. Du hittar den genom att klicka här.  Den bär rubriken "Jag tänkte fel". Redan rubriken är uppseendeväckande.  Om jag förstår Dag rätt är tankegången följande: det är viktigt för kyrkan att låta evangeliet knyta an till den kultur eller miljö vi är en del  av. Svenska kyrkan, inte minst, har lagt ner mycket möda på just det och som det synes i förstone lyckats väl. Det har funnits fokus på människors goda vilja,  integritet, respekt, tolerans, allas lika värde och rättigheter liksom på rättvisa strukturer,  klimat och miljö och så vidare. "Våra" ord, som förlåtelse, rättfärdighet, nåd, barmhärtighet, kärlek och så vidare har landat i det förra. De har tagits emot, anpassats och omtolkats. Idag så till den grad att anställda inom Svenska kyrkan kan sägas administrera en civilreligion snarare än förvalta Kyrkans tro.

Hoppas nu att jag återgett Dags tankar rätt. Annars lär han väl höra av sig.

Varje samhälle behöver ett religiöst system av något slag. Civilreligionen erbjuder en enkel tro oftast på en gud och några enkla dogmer, typ alla kommer till himlen. Civilreligionen hämtar sina symboler från den egna traditionen. I Sverige skulle det kunna vara julgranen, midsommarstången eller lite tomtar och troll. Men också änglar och Jesusbarn, ett "vanligt" barn förstås, men med möjlighet att förlåta.

Nu går mina tankar till hur det var när den kristna tron spred sig inom Romarriket. På den tiden rådde inte religiös mångfald, möjligen med undantag av Rom. Därför att även om det fanns många gudar med många tempel hölls de samman av staten som garanterade hela systemet. Omvänt kan man säga att gudarnas och templens uppgift var att förse staten med lugn och ro. Därför var det också så att prästerna eller prästinnorna, för sådana fanns också, var satta att tjäna i templen så att kulten kunde fungera som staten ville. Dessa gudar, präster och tempel var rena serviceinstitutioner. Det fanns inga församlingar. Människor gick till templet, individuellt, för att be eller offra.

I anslutning till templen låg i regel också restaurangen. De fungerade mer eller mindre som mat-klubbar. När djuren offrats, guden och prästen fått sitt, serverades resten på restaurangen. Hit gick människor för att fira födelsedagar,  utnämningar, vigslar eller dylikt. Sammanfattningsvis kan sägas att människorna gick till templet men de tillhörde aldrig templet. Som jag skrev; församlingar existerade inte. Rodney Stark, vars bok, The Triumph of Chrisianity, jag ska återkomma till förklarar delvis gudarnas popularitet med deras mänsklighet. De var ofullkomliga, känsliga, svartsjuka, trolösa, opålitliga och förljugna.  De var lätta att identifiera sig med andra ord. De var som "vanliga människor", som man idag också kan säga om prästen.

Det går att förfasa sig över religionens betydelse och förskräckas över jämförelsen med Svenska kyrkan. Det går nämligen ganska lätt att se likheter. Men det går också att klarsynt urskilja för att sedan tala om vad som bör göras. Och hur det ska göras. Här faller enligt min mening ansvaret tungt på utövarna, det vill säga lekmännen.

"Vanliga" arbetsplatser

Alldeles för en stund sedan kom jag "från jobbet". Nu är jag i sådant skick att jag kan promenera dit, dricka kaffe och sedan promenera hem igen. Jag var nog borta tre timmar.  Rekord!  Nu gäller det att fortsätta på den inslagna vägen. Kanske skulle jag börja gå ner till middagsbönen eller vespern. Jag behöver ju träna både den yttre och den inre människan.

Vi hade ett relativt långt samtal om arbetsmiljön i Värnamo pastorat. Jag försökte säga vad jag skrev på förra bloggen. Om det föll i god jord vet jag inte. Väl hemkommen blir jag påmind om senaste numret av Kyrkans Tidning. Där fanns några sidor om arbetsplatsen och vad jag förstår har jag där fått stort stöd för min tes av beteendevetaren Lars-Erik Warg, docent i psykologi vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag citerar:

Enligt Lars-Erik Warg fungerar arbetsmiljön bättre inom de församlingar som ser sig själva som vanliga arbetsplatser och har ett systematiskt arbetsmiljöarbete.  De som i stället präglas av en förväntad snällhetskultur (sic! läs kristen, HS) har svårare att hantera konflikter. 
- Man ska inte ha förbön som främsta instrument för att lösa konflikter,  säger han.

Här träffar docenten huvudet på spiken. Församlingen som vanlig arbetsplats?! Teologiskt är resonemanget helt uppåt väggarna,  men det är samtidigt en väldigt bra beskrivning. Problemet med dålig arbetsmiljö uppstår naturligtvis när någon med vigningstjänst blandar samman de två enheterna. För all del kan också lekmän och förtroendevalda göra detsamma.

Tyvärr tror jag att denna sammanblandning är mycket vanlig hos dem som önskar leva efter sin kristna trosövertygelse. Det torde vara en tidsfråga innan de, ofta som bitter erfarenhet,  upptäcker att vi faktiskt talar om två enheter.

Men låt oss inte vara alltför snabba med våra slutsatser. Om vi kan lära oss något av kyrkohistorien kunde det kanske vara att inte bilda nya församlingar. Dessa har ofta svårt att på sikt överleva. Men vi kan omdefiniera vad vi menar med församling. Men det förutsätter också att vi kan lämna den eller de gamla definitionerna. Varför är det så svårt? Vid närmare eftertanke begripet väl alla att en församling inte kan vara synonymt med en tjänstemannaorganisation? Ett företag? En förening? Ett territorium?

Det betyder mycket för mig att efter decenniers kamp äntligen komma fram till att församlingen samtidigt kan vara ett territorium, en folkkyrka och vardaglig gemenskap, läs koinonia.  Det går att på en och samma gång hålla isär och hålla ihop. Men det går definitivt inte att blanda samman. Det gick (?) på 1900-talet,  men inte nu. Och det går definitivt inte att låta territoriet eller arbetsplatsen vara överordnade.

Nu är det dags att bilda autonoma gemenskaper som av fritt och eget val väljer att efter förmåga fira gudstjänst tillsammans och att vara salt och ljus i folkkyrkan åtminstone inom ett bestämt territorium. Tänk om de anställda kunde förstå och verka därefter? Om de kunde förstå vad de ska producera och hur! Vilken härlig uppgift!  Vilken arbetsmiljö och vilken glädje kunde vi inte få då?!

Det går inte att begränsa sitt liv eller sin tjänst till en arbetsplats. Det går inte att bygga församling endast på arbetstid för att sedan vara ledig. Än mindre om arbetsplatsen har religiösa anspråk. I bästa fall kan pastoratet med sina anställda tjäna som ett serviceorgan för församlingen. Men vägen dit verkar för närvarande ganska lång.