Det ska erkännas att jag alltid varit skeptisk mot HBTQ-rörelsen i allmänhet och Pride-tåget i synnerhet även om jag aldrig skulle kalla mig själv för homofob. Det är det bara andra som gör.
Det kan finnas många skäl för en kristen att ställa sig kritisk till de friheter som brett ut sig under min tid, det vill säga från 1960-talet. Det starkaste skälet utifrån mitt kristna perspektiv är nog att människans lössläppthet i slutänden skadar henne. Det finns vad jag förstår ingen människa som är fri eller ens fri att göra som man själv vill. I stället är det en fråga om vem man tjänar eller vem man vill tjäna.
I dagens nummer av Världen idag har Per Ewert skrivit en upplysande ledare. Den handlar om hur verkligheten börjar komma i fatt rörelsen. Jag citerar från inledningen av den:
Årets Pridevecka har illustrerat hur arrangemanget krockar alltmer med det övriga samhällets intressen. På två områden, transfrågan och apkoppsviruset, går Pride helt tvärs mot vårdens behov och slutsatser.
Pride har förstås rätt att ställa sig utanför samhället, men det borde då rimligen få konsekvenser för hur politiker och myndigheter ställer sig till fenomenet.
Jag citerar inte mer än så utan den som vill läsa fortsättningen kan själv klicka här.
Även om jag måste vara lite försiktig med vad eller hur jag skriver, åsiktsfriheten är tämligen begränsad i mitt sammanhang, undrar jag om detta inte är en fråga för biskoparna. Är det inte olämpligt att aktivt stödja en rörelse som uppenbarligen leder människorna så fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar