Apg 4:13-22

4 ¹³ När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. ¹⁴ Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. ¹⁵ De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. ¹⁶ De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. ¹⁷ Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."

¹⁸ De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. ¹⁹ Men Petrus och Johannes svarade dem: "Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. ²⁰ Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört." ²¹ Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. ²² Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år.

V 13-17 Den här gången blir det inte någon omvändelse, men de förvånar sig över att dessa enkla och olärda män kan uppträda med en sådan frimodighet. Enligt gängse rabbinsk praxis överlägger de så med varandra innan de kallar in Petrus och Johannes och meddelar sin dom. Liberalteologer har emellanåt ironiserat över att Lukas inte kan veta vad de sagt eftersom överläggningarna skedde bakom slutna dörrar. Men faktum är att Saulus mycket väl kan ha varit närvarande, om inte så var säkert Gamaliel, Saulus lärare, närvarande.

V 18-19 Förbudet att vidare tala i Jesu namn är totalt. Detsamma gäller naturligtvis botandet av sjuka i Jesu namn. I och med detta beslut är kristendomen stämplad som en olaglig rörelse och grunden lagd för de kommande förföljelserna. 5:17 ff, 28.

V 20-22 Hur reagerar då apostlarna och den första kristna församlingen? De vägrar att lyda och hänvisar till högre instans. Är det verkligen Rådets mening att man inte ska lyda Gud? De första kristna måste vittna om vad de sett och hört, 1:22, 4:2, 20, 10:39 f. Det kan verka förvånande att Rådet i släpper dem trots denna oförsonlighet. Men dels hade de ännu inte begått någon ny överträdelse och dels var de ängsliga för att vara alltför provokativa eftersom de inte hade folket med sig. Och dessutom – mannen hade faktiskt blivit botad!