Apg 4:23-31

Efter sitt frisläppande söker apostlarna upp de sina. När möter bröderna förenar de sig i bön.

4 ²³ När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. ²⁴ När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: "Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, ²⁵ du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare:

Varför rasar hednafolken, varför tänker folken tomma tankar? ²⁶ Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde.

²⁷ Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar ²⁸ för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt.²⁹ Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, ³⁰ genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." ³¹ När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.

Här är det inte fråga om bönerna i liturgisk mening, utan om ett spontant och enigt rop till Gud. Bönen som är hållen i gammaltestamentlig-judisk stil men med kristologiskt tillägg. Den påminner om bönen i 2 Kon 19:15-19 och Jes 37:16-20. Bönen är knappast ordagrann utan vittnar mer om att Lukas visste hur de brukade be. Bönen inleds med att de åkallar och ärar den Allsmäktige, alltings Skapare och Uppehållare, se även 2 Mos 20:11 och Ps 146:6.

Denna bön avslöjar samtidigt för oss vad de trodde om Gud. Vi får deras bild av Gud. De uttrycker vidare, i v 25, att Gud talat genom sin Ande i Ps 2. Ps 2 tolkades av judar i allmänhet som en messiansk psalm och de första kristna menade att Jesus är denne Messias. Kungarna representeras i bönen av Herodes och furstarna av Pontius Pilatus.

V 28-30 låter oss ännu en gång förstå att ”allt samverkar enligt Guds plan”, se 2:23 och 3:18. Bönen når sin kulmen i v 29-30 när de ber om fortsatt frimodighet att predika i Jesu namn och att Gud ska låta än fler under ske.

1. Vi ser att de bad enligt Skriften.
2. Vi ser att bönen och uppfyllelsen av den Helig Ande hör samman på ett särskilt sätt.
3. När de drabbas av svåra motgångar försöker de inte gå till rätta med Gud, utan de sätter sin tro till honom.
4. De ber aldrig om att få slippa kors och lidanden utan vet att det hör till det kristna livet på ett särskilt sätt.
5. Bönen började med att de åkallade himmelens och jordens Skapare och att Gud verkligen har all makt det bekräftas av den jordbävning som äger rum enligt v 31.

I det första summariet, 2:42–47, fann vi 12 kännetecken. Lukas stryker under ett av dem i inledningen av bönen när han skriver att de endräktigt ropade till Gud, v 24. I själva bönen urskiljer vi ett andra kännetecken när de ber att Gud ska fortsätta göra tecken och under genom församlingen.

På samma sätt som det första summariet, 2:42–47 föregicks av Pingstdagens andeuppfyllelse så föregås det andra summariet av andeuppfyllelse.  

Det andra summariet påminner om det första men betonar ett tredje kännetecken nämligen endräkten och egendomsgemenskapen mer än det första.