Inte folk- eller frikyrka

Synen på kyrkan bestämmer i regel utformningen av verksamheten. I det vardagliga arbetet talas sällan om kyrkans väsen och verksamheterna är knappast teologiskt motiverade. Det är som om det mesta rullar på med ett och annat försök till så kallad förnyelse. Många nya verksamheter är inspirerade av vad som sker i samhället. Det är samhället som tänker att kyrkan främst ska vara nyttig, arbeta med jämlikhet och genusfrågor, flyktingar och caféer, sociala företag och arbetsmiljöfrågor, miljö och klimat. Inget av detta är fel i sig och därför är det svårt att ställa sig kritisk till sådant. Problemet är att dessa samhällsintressen är överordnade kyrkans egentliga uppdrag. Eller omvänt; mission utomlands eller i Sverige, bibelundervisning bland unga och gamla eller strategier för att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus är underordnade. I många församlingar lyser uppdraget helt med sin frånvaro. Det pratas inte ens om det.

Den stora utmaningen som jag ser det är nu att hjälpa människor till levande och verksam tro på Jesus Kristus. Det är naturligtvis endast Gud själv som kan förmå det, men är inte kyrkan Hans boning? Hans kropp? Hans mötesplats?

Den konstantinska modellen med en byggnad, några betalda arbetare och med inspiration från staten är inte den modell vi behöver. Den kan ha haft sin tid och sin betydelse men lär knappast ändra inriktningen på den utveckling vi ser idag.

Kyrkan är till sitt väsen Guds närvaro. Den är en social gemenskap av människor som tror på Jesus Kristus och det han välsignat oss med genom sin död och uppståndelse för att uttrycka det kort. När de samlas runt honom utgör de en församling i såväl bibel-teologisk som social mening. Det kan och bör finnas många sådana gemenskaper på en lokal plats som till exempel Värnamo. En sådan gemenskap kan gärna vara ekumenisk eftersom kyrkan till sitt väsen är ekumenisk, men inte gärna bestå av fler människor att de kan samlas i ett hus eller en lägenhet, sällan fler än 30-70 människor, vara stabil och leva med gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. En sådan gemenskap bör vara autonom, stå under biskoplig tillsyn och vara i gemenskap med andra liknande gemenskaper på trons och dopets grund.

Den nuvarande konstantinska modellen är lik en snittblomma avskuren från sina rötter och tjänar inte längre sitt syfte.

Nya gemenskaper kan i praktiken fungera så att en gemenskap på 30-70 människor kan vara ett hjärta och en själ i sin förståelse av Guds vision för dem. Tillsammans kan de mycket väl kämpa den goda kampen. Gemenskapen har inga anställda som gör jobbet åt dem. De är lekmän väl förankrade i sitt missionsfält, det svenska samhället.  De känner och lever med i kulturen. Deras gemenskap är kroppslig och precis som den mänskliga kroppen kan denna gemenskap känna glädje och sorg, vara i högtid och vardag, tacka Gud och berätta för andra om Jesus Kristus. Gemenskapen består av bröder och systrar som är särskilt uppmärksamma på människor som far illa. Bröderna och systrarna är inte beroende av byggnader, anställda,  godkända planeringar eller ekonomi. De kan tjäna överallt och när som helst. De utövar sin tjänst lika mycket i praktiken som teorin och stöds av dem som gått före. I det lilla sammanhanget söker de efter "fridens son", det vill säga dem som vill ta emot och leva av evangelium i tron att Guds Ande förberett mötet. Alla deras möten är informella vilket inte hindrar nya celler bildas.

Denna modell liknar inte folkkyrkan och inte frikyrkan och finns inte reglerad i Kyrkoordningen, men jag tror att den kommer att växa fram.

Tre välskrivna repliker

Det händer med jämna mellanrum att jag tröttnar på att kritisera Svenska kyrkan. Det kan kännas ensamt. Därför blir jag glad när jag som idag, i Kyrkans Tidning, nr 17/2016, läser tre välskrivna repliker till Biskop Åke Bonniers postmoderna och grumliga teologi. Det är svårt att förstå hur biskopar i Svenska kyrkan gång efter annan kan gå fria från det ena brottet efter det andra. Flera av dem borde varit avkragade för länge sedan. Men det är väl bara att inse hur makten ofta förblindar.

Biskop Bonnier är bekymrad över att det finns svart och vitt,  lögn och sanning. Sådana påståenden menar han komma ur rädsla. Det är att försöka kontrollera den helige Ande. Jesus sa visserligen att Anden blåser vart den vill, men inte att Anden blåser hur som helst som Bonnier tycks mena. Hur kommer det sig att man kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att ha koll på kyrkan bekännelse? Eller avvika från prästvigningslöftena utan att det får några konsekvenser?

Komministern i Ljungby Mikael Löwegren bekymrar sig också över Bonniers teologi och skriver:

Jag bekymrar mig också - över en teologi som inte skiljer mellan rätt och fel. Könsstympning, övergrepp mot barn, folkmord ... rätt eller fel? Eller spelar det ingen roll?  Jesus är Herre, Fadern har av evighet fött Sonen, Anden är Herren och livgivaren ... rätt eller fel, eller spelar det inte någon roll? 

När vi prästvigs avlägger vi löften. Vi gifter oss med Kyrkan och lovar henne trohet intill döden. I uppdraget ingår att förkunna evangelium rent, klart och innerligt, som biskop Giertz en gång sa, och att förvalta sakramenten rätt. Det är naturligtvis en livsuppgift som inte alltid är lätt att leva upp till,  men därifrån till att som biskop och då tänker jag inte bara på biskop Bonnier, bortse från Kyrkans tro och bekännelse borde vara omöjligt.

Prästen Helena Edlund skriver att biskop Bonnier målar upp en rädslans teologi som inte finns i verkligheten. Hon skriver:

Problemet är bara att denna rädslans teologi inte existerar. Ingen har någonsin påstått att alla ska tro på samma sätt. Som individer är vi fria att tro på exakt vad vi vill. Russin får plockas, religioner får väljas och kombineras eller väljas bort - men denna frihet gäller inte om man är prästvigd, och det var just det frågan handlade om.

Sådana sanningar som Helena Edlund skriver var förr fullständigt självklara. Det är hårresande att det i vår tid ens ska behöva sägas. Eller kanske inte. Det är nu det måste inte bara sägas utan ovkså efterlevas. Edlund drar ut följderna av vad som har skett ovh sker inom Svenska kyrkan under decennier:

biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.

Det finns, tror jag, många präster och lekmän som är allvarligt bekymrade över den väg Svenska kyrkan som institution går. Det är gott att se att allt fler reagerar genom att kritisera Svenska kyrkan. Stort tack till Kyrkans Tidning som än en gång vågat kritisera. Det kanske inte leder till kyrkans omvändelse, men det friar dem som kritiserar och kanske varnar andra. De som drabbas värst torde vara dem som vet men ändå tiger.

Tack för tre välskrivna repliker.

Svenska kyrkan en snittblomma?

Det är nog tyvärr så att det inte på sikt går att rädda Svenska kyrkan. Den väg kyrkan går leder knappast rätt. Det går att förstå och förklara varför det har blivit som det har blivit. Det går att läsa Socialdemokraternas partiprogram från början av 1900-talet och det går att visa hurrde gjorde. Om någon envisas med att tro gott om det program som först ville göra sig av med Svenska kyrkan och sedan, när det visade sig svårt, ville göra om och använda den till egen fördel, är det möjligt. Då använder man sig av fagert tal om folkkyrkan. Vi talar om folkets kyrka, den med låga trösklar, total öppenhet och vacker som en snittblomma.

Sekulariseringen gjorde att processen att tömma kyrkan på sitt innehåll gick lättare och fortare än man tänkt sig. Det var bara att tacka och ta emot.

Den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn skrev "för att förstöra ett helt folk måste man först skära av dess rötter." Nu är det svenska folket officiellt ett sekulärt folk, en sekulär stat, och Svenska kyrkan kan då inte vara något annat. När staten och Svenska kyrkan skilts från sina rötter är de inte längre rotade i de värderingar och system de vuxit fram ur. Det är detta jag menar när jag påstår att Svenska kyrkan är att likna vid en snittblomma. De nya värderingarna och systemen är demokratism, jämlikhet, tolerans och så vidare. I och för sig fina värderingar men de utgör inte Kyrkans rotsystem. Det är inte därifrån vi får försoning och nytt liv.

Mänskligt sett finns inte ens en teoretisk möjlighet för Svenska kyrkan att återställas, att återplanteras i Kristus. Och ändå är det det som måste ske. Kyrkan, församlingen och de kristtrogna behöver vara rotade i den nytestamentliga ekklesian. Om den svenska kyrkan och den västerländska kyrkan skilts från sina rötter är den en döende kyrka.

Kyrkopolitikerna försöker lösa problemet eller åtminstone skjuta på det genom att arbeta för stordriften. Det är mycket sällan jag hör något om att återvända till de gamla stigarna, de dolda källorna eller rötterna. Det finns en förhoppning hos profeten Jesaja som jag vill återkomma till i någon senare blogg. Profeten skriver att

ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam

men där är vi inte än. Stordriften verkar få sitt genomslag också i de så kallade frikyrkorna. Där slår man ihop församlingar och jag glömmer inte kommentaren från en god vän när jagffrågade honom om vad han tror om den metoden.  Han svarade: "Äsch. Om du tar två sjuka och lägger dem i samma säng så blir de inte friskare av det".

Det är risk för att de väckelsekristna använder sig av samna metod när de satsar på så kallade Megakyrkor, det vill säga på riktigt stora församlingar. Det finns några sådana redan. Jag tänker på Södermalmskyrkan, Livets ord och Hillsong Church. Jag tror att de kommer att bli fler. Pastorn Bill Beckham kallar dem för "the Vacuum Cleaner Church". Med det menar han att dessa församlingar suger upp de mindre i närområdet. Riskerna ör uppenbara:

1. Stordriften invaggar oss i en falsk trygghet
2. Stordriften byter måttstock. Det ska vara många, mycket och extra av allt
3. Stordriften förstärker det som redan är döende
4. Stordriften producerar konstgjord frukt
5. Stordriften medverkar till de små församlingarnas död

Profeten Jesaja vill skänka oss hopp när han talar om ett skott som ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam. Gud har aldrig helt övergivit sitt folk. I sin nåd och barmhärtighet har Han alltid låtit en kvarleva finnas kvar. Så tror och hoppas de kristtrogna än idag.

Svenska kyrkan är maktlös

Det finns skäl att vara observant på tidens tecken. Världen har förändrats mycket sedan mitten av 1960-talet på de flesta områdena av livet. Det är rimligt att tala om paradigmatiska förändringar. Jag lyssnade till vår Victor som numera är näringslivschef i Skövde kommun när han i veckan talade om generation y inför Försvarsmakten. Försvarsmakten har svårt att rekrytera och behålla dem som är födda på 1990-talet. Det tror jag det. De representerar olika världar.

Det är inte underligt att Svenska kyrkan också drabbas av förändringarna, men det får inte, menar jag, förändra budskapet om Jesus Kristus. Och när organisationen övergår till stordrift och de anställda underställs denna, då förändras också innehållet. Plötsligt använder vi en felaktig måttstock. Antal medlemmar blir viktigare än pastoralen, löneförhandlingar och tidsåtgång viktigare än uppdraget och prestationen viktigare än friden och glädjen för att ge några exempel. Därmed är vi på väg bort ifrån Gud. Gud är nära dem som har ett ödmjukt, det vill säga lydigt, hjärta och en förkrossad ande.

Nu vill jag ställa samman sju lärdomar jag gjort under senare år.

1. När jag försöker vara en duktig tjänsteman blir jag snabbt och obemärkt en löneslav. Organisationen får företräde och uppmuntrar stolthet, trygghet och anpassning. Det kan inte vara på annat sätt.

2. Det bibliska svarer på dilemmat är att i sitt inre dö i förhållande till organisationen. Det är sättet att få erfara Guds närvaro. Bara den som mister sitt liv kan vinna det. Jag märker att jag lider av att se hur Svenska kyrkans ledning marginaliserar för att göra sig av med meningsmotståndare. Jag lider inte bara med dessa utan också med Svenska kyrkan som går fel väg, använder sig av fel metodet och vilseleder.

3. Nu kommer det framöver för min del inte att handla så mycket om Svenska kyrkan utan om hur enskilda kristtrogna ska kunna överleva. Det lidande en kristtrogen erfar inom Svenska kyrkan kan bli hennes stora möjlighet att i sitt inre dö för att finna livet i den helige Ande. Varje prövning, varje fall, varje tår kan föra oss närmare Gud och varandra. Den kristna människans kallelse syftar till den stora vilan.

4. Svenska kyrkans stordrift har fördelar och nackdelar. Det är inte den i sig som "dödar". Det är arbetet för organisationen som "dödar". Att tjäna "bokstaven" är betungande och åstadkommer stress och ofrid. Till just sådana människor, och det är de flesta i vår tid, säger Jesus: "ta på er mitt ok och lär av mig. Mitt ok är milt och min börda är lätt."

5. Det går att vara anställd i Svenska kyrkan nämligen om jag är död i förhållande till organisationens krav. Det är ingen lätt väg att gå, men det finns människor som fått nåden att vara fria också inom Svenska kyrkan. Andra får sjukskriva sig, säga upp sig eller kanske konvertera. Det finns olika vägar men det finns definitivt ett pris att betala för den som troget vill leva med Jesus. Den som inte ser det utan tror sig vara rik är blind.

6. Den konstantinska modell vi nu lever med är otidsenlig och livsfarlig för den kristne. Svenska kyrkans grund och centrum ska inte bestå av särintressen som barnverksamhet, körverksamhet eller politiska utspel. Det räcker inte heller att tala om Jesus utan kallelsen är att leva med och att förmedla Honom till världen. Då måste pastoralen också vara sådan att identiteten med Jesus blir vägledande.

7. Det sägs med rätta att Svenska kyrkan är ockuperad. Den är ockuperad av makter som demokratism, humanism, sekularism, hedonism och andra allsköns hemskheter. Kyrkan har skurits av från sina rötter. Den får inte längre sin näring från de organiska rötterna och liknar därför en snittblomma. Den kan vara vacker, men kommer snart att vissna.

Jag tror inte att några makthavare kan ändra dessa fakta. De sociala och kyrkopolitiska strukturerna är maktlösa inför vad som nu sker. Den enda utväg jag kan se är att återvända till gemenskapen med Fadern, genom Sonen, i den helige Ande och därmed till gemenskapen med varandra. Då talar jag inte om arbetsgemenskap utan om livsgemenskap.

Rapport från Seminariet i Tirana

Dear brothers and sisters in Christ,

It is with great pleasure that we would like to inform you hereby about the seminar had with pastor Hakan Sunnliden and Kerstin Berggren in Tirana, organized in our church on April 15-17. This was the 6th seminar arranged, in the chain of seminars led by our pastor Jorgen Boytler and pastor Klas Lindberg, starting from year 2013.

Här är vi samlade till gruppfoto. Någon fattas men de flesta är med.

Friday evening we celebrated Holy Communion in a service that was really blessed, to be followed Saturday and Sunday by the seminar with leaders and potential leaders from the five different areas where we work: Bathore, Elbasan, Burrel, Pogradec and Tirana. 

Detta är Hadji, vår första kontakt i Bathore. Han var då muslim men har nu tagit emot Jesus som Herren och döptes i höstas. Det är första gången jag får ge honom av Sakramentet: "Kristi kropp för dig utgiven".

Teachings were led by Hakan Sunnliden; the main purpose was to know and understand how the Word of God builds fellowship and how we can be equipped with practices to be used in our groups in the long run. 

Detta är just när undervisningen börjar på lördag morgon. Guds Ord kom att göra starkt intryck på oss alla under dagens lopp. Det är Ordet som förändrar människors hjärtan. Ingenting annat.

Nu är studierna igång. Vad gör Jesus just nu? På Faderns högra sida?

The seminar was blessed; people felt engaged, motivated and encouraged to go back to their working areas and share what they have learned with their children, youth and adults. We shared meals together in the church and had the opportunity to have informal talks during the breaks.

 

Detta är ledare och blivande ifrån Bathore. Fr v Hadji, Mariana, (?) och skymd Edmonda och s Kerstin.
Be särskilt för Mariana. Hon kommer från en strängt muslimsk familj, är inte döpt men strålar av Jesus.

Before leaving, Hakan and Kerstin had a meeting in Bathore, which is where our poorest community lives. 

We as staff and leaders would like to express hereby special thanks to Hakan Sunnliden and Kerstin Berggren for the time spent with us and for their big heart for the work in Albania.

In the love and peace of Christ,

Staff and leaders

Måndag i Värnamo

Det är visserligen tisdag i dag, men det var sent i går vi kom hem, syster Kerstin och jag.  Det var en tröttande resa och det är skönt att vara hemma igen. Bäst i dag är förstås att Kari är hemma igen.  Hon kom från Nepal i söndags och nu har vi mycket att berätta för varandra. Men det får nog bli allt eftersom då varje dag har sina bestyr.

Nu har jag läst igenom ett antal tidningar och kan konstatera att Mehmed Kaplan tvingats avgå. Jo, det kunde man gissa sig till efter det i och för sig berättigade mediadrevet. Men här ser vi nu resultatet av globalisering,  mångkulturalism och identitetspolitik, vår tids nya och mycket svåra utmaning. Nationsgränserna får allt mindre betydelse även om svenskarna nu försöker stoppa flyktingar från att komma hit. Men även om flyktingarna hindras att komma i fysisk mening kommer de fortsätta att komma hit via media.

Om vi nu har ett slag av västerländsk humanitär demokrati varför ska då inte muslimerna inklusive de mer radikala få rösta in någon representant? Spelar det ur demokratisk synvinjel någon roll om vederbörande kommer från en annan kultur och har andra värderingar än vi?

Både Kari och jag har i veckan som gått mött människor med helt annan bakgrund än vi själva, från Nepal och Albanien. Underbara människor som visar oss respekt och tolerans, ja, jag vågar säga kärlek. Vi har genom flera besök i Nepal och Albanien fått vännet för livet. Och som jag själv är så medveten om; det var hinduer som räddade mitt liv. I grund är vi alla människor.  Men vi lever i olika kulturer, har därför olika värderingar och uppfattar världen på olika sätt. Nu kommer detta in i Sverige och inga gränsvakter i världen kan hindra det. Och alla batonger, pistoler, stängsel och handfängsel tjänar ingenting till.

Det är på något sätt fortfarande måndag i Värnamo.

Söndag i Tirana

Det är söndag morgon och syster Kerstin och jag ska strax ge oss iväg till våra potentiella ledare.  Denna förmiddag ska jag undervisa om 1. Vad Jesus gör nu 2. Hur vi utrustas för tjänsten  och 3 avsluta med att Skriften är av kyrkan kanonicerad.

Det är inte så lätt att skriva på mobilen så j jag stannar här. Ha en bra  dag!

En befriad kyrka

Befinner mig just nu i Tirana för att försöka nå och undervisa potentiella ledare. I kväll har vi firat mässa på danskt-albanskt vis. Vi var 52 personer.  22 från  Bathore. Många unga. Kommer hem sent måndag kväll. 

En ockuperad kyrka

Eftersom Svenska kyrkan kan vara en livsfarlig organisation behöver prästen,  kyrkopolitiker, anställda och lekmän tänka igenom sin identitet och tillhörighet. Jag ska förklara.

Om organisationen blivit överordnad,  bytt den bibliska måttstocken mot en tidsanpassad, riskerar den som inte är vaken att följa med och förändras utan att protestera. Om anpassningen "lyckas" följer löneökning, beröm och felaktig glädje. Jag tror att det enda sättet att överleva är att "dö bort" ifrån organisationen. Det gäller för övrigt inte bara organisationen utan allt "i denna världen". Jag upptäckte att min kallelse inte var något annat än att "ivrigt sträva efter att komma in i hans (Guds) vila", se Hebr 4. Endast så kan jag vara effektiv i den tjänst han kallat oss till. Jag måste "arbeta hårt" för att komma dit. Jag stannar inte vid detta nu utan fortsätter. På denna punkt vill jag inte bli missförstådd. Det är inte organisationen som har uppgiften att hjälpa mig in "i vilan" . Bara Jesus.  Hans ok är milt och hans börda lätt. Utmaningen finns hos mig. Om jag kommer in i vilan kan jag arbeta var som helst, också i Svenska kyrkan.

Ur ett bibliskt perspektiv är det viktigt för den kristne att komma rätt. Är den kristne beredd att betala efterföljelsens pris? Orkar hon protestera? Att gå emot strömmen? Att flyta med strömmen kan också en död hund göra, sa min klasskamrat en gång i tiden. Jag minns det bestämt.

Om inte kejsar Konstantin slutat förfölja de kristna och gjort kyrkan till statskyrka hade de kristna med sin av Gud givna organisation ändå överlevt. Men med Konstantin antog kyrkan en ny modell,  en ny organisation. Kyrkan vann genom att kompromissa.  Inget ont i det. Men den nya modellen var inte gjord för att stå emot staten eller för att överleva förföljelser. Den var gjord för samarbete. Resultatet av föreningen med stat och kyrka var bådas seger, men smågrupper och biblisk organisation var inte längre intressanta. Men jag tror att den konstantinska modellen nått sitt slut och att den bibliska har blivit intressant på nytt eftersom politikerna  nu kontrollerar organismen.

Om inte kyrkan reformeras eller till och med radikaliseras kommer hon att likna en snittblomma.  Hon kan vara vacker men sakna rötter. Då är det bara en tidsfråga innan hon vissnar. Den nya tidens kyrka kan innehålla organismen utan att ge upp den konstantinska modellen men organismen riskerar på sikt sitt liv.

Svenska kyrkan befinner sig i ett sekulärt och mångkulturellt samhälle. Svenska kyrkan har inga möjligheter vad jag förstår att stå emot tidens tand. Humanism, sekularism, materialism och hedendom har i vår tid allt att vinna men inget att förlora. Vidskepelsen är på väg tillbaka. Svenska kyrkan ockuperas av främmande och obibliska makter. Jag tror inte att några välmenande kyrkopolitiker kan stå emot.

Jag tror inte uppriktigt sagt  att Svenska kyrkan är intresserad av några förändringar. Protesterna är närmast obefintliga. Demokratiska, sociala och politiska intressen dominerar. F Gunnar skrev för decennier sedan att Svenska kyrkan blivit ockuperad av världsliga makter. Jag undrar om han blivit förskräckt över dagens kyrka. Förmodligen inte eftersom det knappast kunnat gå på måhot annat sätt. Vad gör vi då? Det räcker inte att kverulera.

Svenska kyrkan - en livsfarlig organisation?

Många präster och pastorer går i tjänst med förhoppningen att tjäna Gud. De menar sig ha blivit kallade till helig tjänst. Det gällde praktiskt taget alla förr i tiden,  kanske inte lika självklart i dag. När det sedan gått några år verkar verkligheten komma ifatt idealisterna. Det prästerna och pastorerna predikar om, ber om och längtar efter händer inte i verkligheten. Denna spänning går att hantera på olika sätt. Men det jag just nu bloggar om är att den konstantinska modellen inte längre gagnar organismen. Jag tror att den modellen i sig kan vara nog för att bli utbränd.

Den präst eller pastor som är ur biblisk-kyrkligt perspektiv  seriös kommer att uppleva sig själv som otillräcklig, frustrerad och i värsta fall som en dålig människa. Det paradoxala är att "de bästa" drabbas av detta. Det är ofta ärliga och ambitiösa människor som inte kommer till sin rätt. De lider av sin svaghet, kämpar, bli missförstådda, beskylls för samarbetssvårigheter och i värsta fall när de felar ska de rensas ut. Men tänk om det inte är dessa människor det är fel på utan organisationen?

Såsom Svenska kyrkan har utvecklats med sin organiserade stordrift har också dess måttstock förändrats. Nu är det effektivitet, popularitet och mängd som gäller. Om de anställda lyckas leva upp till sådana förväntningar betrakas arbetet som lyckat, berömligt och framgångsrikt. Men den nytestamentliga måttstocken är en annan. Hur mycket nåd och barmhärtighet finns där? Hur mycket kärlek?  Präglas församlingen av frid, rättfärdighet och glädje i den helige Ande?

En kristlig organisation ska främja Guds rikets värderingar och spridning. De andliga krafterna ska kunna ta sig fram lätt och enkelt. Med den utveckling som nu har ägt rum och äger rum inom Svenska kyrkan förändrar inte bara formen utan också innehållet. Allt färre präster och pastorer talar om sin kallelse. I stället talar de om sitt jobb, ett jobb som regleras av lagar, förordningar och en framväxande praxis.

Gud är nära dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Han är nära dem som är fattiga, som sörjer, hungrar och törstar efter rättfärdighet och står emot de starka och självgoda. Ju starkare vi blir, ju fler, populärare och bättre vi är desto mer fjärmar vi oss från Gud. En organisation med felaktig målsättning och felaktigt måttstock är livsfarlig för livet tillsammans med Jesus. Det gäller inte bara präster eller pastorer utan varje seriös kristen.

Den rätta balansen mellan organism och organisation anses vara en delförklaing till att kyrkan växte så fenomenalt under de första århundraden. Då försökte de första kristna leva som Jesus lärt dem. Organisationen blev synlig i de nära relationerna. 2-3 kom överens i bön, i hemmens måltider var Jesus hedersgäst och i bröd och vin gav Han dem nytt liv. De 70 sändes ut och de 120 var organiserade på samma sätt. Så hade Jesus gjort och så var de första kristna organiserade.

När kejsar Konstantin påbjöd krusten tro ändrades organisationen. Han såg till att centralisera den expansiva rörelsen. Så uppfördes byggnader i vilka de kristna skulle samlas. Ämbetsmän utbildades,  tillsattes och avlönades. Strukturen ändrades från "gå ut" till "kom till oss". Det upprättades kontor och anställdes administratörer. De kristna fick betala. En ny, för de kristna främmande,  måttstock användes. Många blev viktigt och politiker ville kontrollera och använda sig av kyrkan. Jag är väl medveten om att de kristna hade fördelar. Förföljelserna upphörde, staten garanterade beskydd och garanterade ekonomin. Jag är också medveten om att jag målar svart och vitt men menar att här gäller det att vara tydlig. Konstantins modell som fortfarande gäller ändrade den grundläggande strukturen, förändrade organisationen och fick oss att byta måttstock. Livsfaran för de kristna blev och blir när organisationen blir överordnad organismen. Jag menar att så har skett inom Svenska kyrkan och att det är en delförklaring till att präster, pastorer och lekmän far illa, lämnar, bildar eget och konverterar.

Jag läste om en amerikansk undersökning som kunde berätta att 1500 präster och pastorer lämnar sin anställning varje månad. 61 % av församlingarna har underkänt och avskedat någon präst eller pastor. 85 % av prästernas eller pastorernas livskamrater önskar att deras make/maka slutar sin tjänst. 50 % av dem skulle göra det om de kunde finna ett annat sätt att försörja sig.

Varje organism har en struktur. Den kommer till uttryck i någon form av organisation. Men som det idag ser ut inom Svenska kyrkan urholkar organisationen själen. En reformation av organisationen är absolut nödvändig.

Det går att dra några kristliga slutsatser av detta, men det tänker jag göra i nästa blogg. Sedan kanske vi kan fortsätta fundera på den nödvändiga reformationen.

Organisationen blev överordnad

Det känns nu helt nödvändigt att skriva något om organisation eller rättare sagt något om organism och organisation. Jag har flera gånger fått höra att jag grubblar och sysslar för mycket med organisation. Det hände när vi började med och utvecklade Cellkyrkan som modell och beklagandet har fortsatt. Saken är den att organisation är betydligt viktigare än de flesta tror. Då tänker jag inte att stora och komplicerade organisationer är viktiga och bra. Det kanske de kan, men när det gäller kristet liv och arbete är det snarast tvärtom. Det är små, enkla och rörliga organisationer som är bäst.

Eftersom jag frekvent har beklagat mig över Svenska kyrkan är det rimligt att fråga sig hur det skulle ha varit i stället.

Historiker har alltid förundrats över den enorma tillväxt, numerära tillväxt, som skedde hos de första kristna. Det finns mycket skrivet om detta och jag tror att mycket mer kommer att skrivas om den. En numera växande insikt är att organisationen hör till hemligheten. Om jag får lämna det faktum att Jesus har uppstått från de döda och att det brann en eld i hjärtat hos de första kristna åt sidan tills vidare. Om jag tills vidare får bortse från att ett gudomligt liv verkade, en levande organism var verksam så är Kyrkans organisation en avgörande faktor i hemligheten. Organisationen tjänade organismen. Den var enkel, hade korta beslutsvägar, var rörlig och helt anpassad till uppdraget.

1500-talets reformation var en reformation av läran. Men Luther bidrog inte alls till organisationens reformation. Han försökte till en början men insåg att det inte var möjligt att ge sig på organisationen. Därför är vi fortfarande kvar i den modell kejsar Konstantin succsesivt införde på 300-talet. Den modell som Gustav Wasa la beslag på och utnyttjade till sin fördel. Där sitter vi fast, men nu vittrar den söndet. Den ruttnar inifrån eller som fisken, uppifrån och ner. Dess tid är över. Den reformation vi nu har framför oss gäller organisationen.

Även om cellkyrkan som modell inte är svaret för svenskarna har den åtskilligt att lära oss. Jag är oändligt tacksam över att ha fått lära känna den såväl i teori som praktik. De principer jag lärt, att ha Jesus i centrum, vara missionell till sitt väsen, göra lärjungar och verka för det goda samhället tror jag kommer att vara vägledande och bärande för den reformerade organisationen. Jag minns med vilken glädje jag läste biskop Sven Thidevalls ord i hans doktorsavhandling:

Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet, mellan idé och struktur, som en förändrad dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkrera människor,  grupper och strukturer. 

Den pågående och framtida reformationen av organisationen sker genom människor, underifrån, aldrig ovanifrån. Hegemonin där uppe, makthavarna vaktar och vårdar det befintliga. Det är deras uppdrag och ligger i deras eget intresse. De uppmuntrar varandra och förklarar avvikanden för illojala. I värsta fall företar man utrensningsaktioner. Men så småningom blir trycket nerifrån, från verkligheten alltför starkt. Verkligheten hittar nya vägar. De första kristna hittade nya vägar eller återupptäckte de gamla stigarna för att tala med profeten Jesaja och jag tror det sker i vår tid.

Det går att lappa och laga på institutionen Svenska kyrkan än en tid. Det går att utbilda folk för uppdraget och betala dem väl, men det ger inga bestående resultat. Här måste jag göra en åtskillnad mellan Svenska kyrkan sådan hon är enligt sin bekännelse och Svenska kyrkan sådan den är som religiös institution. Med den åtskillnaden kan jag säga att jag älskar Svenska kyrkan. Och jag kan säga att jag hatar Svenska kyrkan. Båda är lika sanna.

Men, något mer behöver sägas om faran att älska den religiösa institutionen eller mildare uttryckt att vara lojal mot den. Vår kärlek till organisationer leder oss nämligen in på farliga vägar. Den förleder oss att investera tid och kraft på det näst bästa. Den får oss att att försöka bemästra andliga krafter. Här krävs urskiljningsförmåga. Paulus talar om detta i 2 Korintierbrevet när han går tilltätta med de falska apostlarna. De falska apostlarna är inte onda, tvärtom kan de vara goda, men de är tjänare åt bokstaven. Det är i det sammanhanget Paulus skriver de välkända men ofta missförstådda orden:

Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor  3:6)

Det problem Paulus adresserar är att bokstaven, det vill säga organisationen, har blivit överordnad Anden, det vill sägs organismen. Det är just detta som är förödande. Det nya förbundet hämtar nämligen sitt beskydd och sin vägledning från ovan för att uttrycka sig paulinskt.  Den kristne lever av "allt det som utgår från Guds mun". Numera uppfattas det felaktigt av många präster och pastorer som naivt och felaktigt.

Organisationen blev helt enkelt överordnad,  viktigare än Gud själv.

Victor och Kari i Nepal

Victor och Kristian på plats i Nepal. Kari fotar och sänder bilderna

Idag flög de från Kathmandu till till Pokhara

Pokhara ligger nära Himalaya

På väg till hotellet

Men Kari bor hos Miram som arbetat där i mer än 20 år

Utsikt från Mirjams hus

3 veckan i Påsk

Det är viktigt att förstå den tid vi lever i och hur den påverkar Svenska kyrkan. I morgon fortsätter jag skriva om detta, men idag på den gode Herdens söndag vill jag publicera ett predikoutkast om än från första årgången. Söndagen handlar om Jesus, men också om de som tjänstgör i hans ställe. Vi har hört många predikningar om denne herde så därför tänkte jag i stället försöka se det hela ur fårens perspektiv. Fårfållan var ett inhägnat område av t. ex sten eller taggigt ris. Fåren som kunde ha olika ägare samlades i fållan till kvällen och en vakt sattes ut vid den enda grinden. När en herde kommer öppnar vakten grinden och herden lockar på sina får. Fåren känner igen just sin herdes röst och herden känner igen fåren. Så kan fåren samlas ihop och herden leder dem ut på bete.

1. Den som går in genom grinden är fårens herde

a) Jesus är den gode herden, men han är också grinden så att hans underherdar måste gå genom honom. Fårahjorden tillhör Herden och underherdarna måste ha särskilt tillstånd för att nå hjorden.

b) Varje människa behöver identitet och tillhörighet. I. Varje kristen behöver förstå att hon ägs av Jesus. Det är hos honom hon har sin identitet. Det är han ensam som äger fåren. II. Tyvärr finns det många andra som vill lägga beslag på dig och din röst. Jesus kallar dem för tjuvar för att de försöker lägga beslag på dig. De kommer för att stjäla, slakta och slutligen förgöra. III. Många människor lever onödigt som ”får utan herde”.

c) Den judiske sociologen Aaron Antonovski talade om KASAM. Vi behöver vara delaktiga i ett större sammanhang där vi kan växa och utvecklas. Det är din uppgift att urskilja, inte bara vem som är din herre utan också vilket sammanhang (fårfålla) du faktiskt lever i och av.

2. Fåren följer herden därför att de känner igen hans röst

a) Varje människa behöver lära känna Jesus som Herren. Fåren känner igen hans röst därför att de tillhör och älskar varandra. De hör samman ungefär som barn hör samman med sina föräldrar. Var för sig är barnen fria individer, men där finns ändå en tillhörighet. Föräldrarna ska inte och behöver inte binda barnen till sig. Tvärtom uppmuntra dem ta eget ansvar, gå ut i tjänst och bilda nya familjer. Och ändå hör de nära samman. Barnen känner inte bara igen föräldrarnas röst utan känner också deras vilja.

b) Ungefär så behöver människan få lära känna Jesus. Tyvärr är det alltför många som inte känner Herren, helt enkelt därför att de inte tillhör honom. Den gode Herden känner sina får, men fåren behöver också få lära känna honom.

c) Som kristna förstår vi att Jesus ensam är den gode Herden som alltid är hos oss, alltid visar oss uppmärksamhet och omsorg, alltid vill oss allt gott. Han känner oss sådana vi är. Han kom villkorslöst till oss och vi tog emot honom och lärde känna honom.  

3. Han ska gå in och han ska gå ut, och han ska finna bete

a) Det var den gode Herdens sak att leda fåren i enlighet med Ps 23, se veckans psaltarpsalm. Men vad betyder det i praktiken?

b) Varje människa behöver inte bara ett sammanhang utan också vård, föda och vägledning. Den gode Herden skänker dig allt detta i fullt mått. Vi har särskilt under passionstiden hört om hur Jesus led för orättfärdiga, men efter Påsken öppnades våra ögon. Jesus gav sitt liv för oss. All förkunnelse … allt gjorde han för oss och allt skrevs ner för vår skull.

c) När vi firar HHN, hans åminnelse får vi del av hans goda. Du får inte alltid det du vill, men du får det du bäst behöver. Värnamo kyrka ska vara som en fårfålla. Här ska vi finna det vi behöver. Härifrån ska vi gå ut mättade av hans goda, följa Jesus och tjäna honom med glädje.

Skrämmande utveckling

Innan jag går vidare med min lilla mini-serie om varför jag är kritisk mot Svenska kyrkan måste jag referera till en mycket belysande tidningsartikel. Den handlar om det jag försöker uttrycka och belyser också det jag vill säga.

Det var i torsdags, 7 april, som Kyrkans Tidning publicerade en artikel där bakgrunden till och risken för Svenska kyrkans organisation debatterades. Eftersom jag själv fördjupat mig i kyrkans organisation och tror mig förstå att den är olämplig för dagens kyrka läste jag den med stort intresse. Och artikeln ger mig än mer vatten på min kvarn.

Författarna påminner om att kyrkan och militären är de storheter som först och mest tvingats tänka igenom och arbeta med organisationsfrågor. Vad jag förstår talar vi om 15-, 16- och 1700-tal. Men de båda storheterna har helt olika syften med sina organisationer och behöver därför organiseras olika. Militären har inte utrymme för olika åsikter eller tolkningar. "Här handlar det om att lyda order och träna positioner för att på effektivast möjliga sätt oskadliggöra en uttalad fiende."

Lärdomen från det militära påminner mig om prästen Christian Braw som hävdat att de bäst organiserade är miltären och fotbollslagen därför att de har tydliga mål. Jag tror han gjorde det i sin ledarskapsbok. De med minst uttalade mål som till exempel museer eller som i min diskussion om Svenska kyrkan, är de som är lösligast organiserade och de som har mest arbetsmiljöproblem.

Artikelförfattarna i Kyrkans Tidning, prästen Niklas Lång och organisationsteoretikerns Kjell Lindström, skriver att kyrkan var decentraliserad och lokal för att bäst kunna bära ut förkunnelsen och sprida Guds rike. "Det är på gräsrotsnivå som kyrkan är kyrka". Kyrkan blir inte till i sammanträdesrum. Paulus menade redan på sin tid att apostlarnas uppgift var att göra de heliga skickliga, att utrusta dem så att de kunde utföra sin kallelse i vardagen att vittna om Herren Jesus. Kyrkan innan kejsar Konstantin införde sin modell var organiserad på gräsrotsnivå och Svenska kyrkan borde nu få samma inriktning och om-organiseras. Om det är möjligt? Plötsligt identifierar jag mig med aposteln Thomas. Jag tror det när jag ser det.

Lång och Lindström kommer så till 1800-talet och skriver att nu blir det militära sättet att tänka organisation förhärskande. Kyrkans verksamheter som skolor och sjukhus omformas till stora, centraldirigerade system. Och Svenska kyrkan själv hamnar i ett spänningsfält. Men eftersom kyrkan idag vill "ha högt till tak", vara öppen för alla och ge utrymme för olika tolkningar skulle man kunna tänka sig att kyrkan fjärmar sig från fet militära tänkandet och återgår till gräsrötterna. Men som jag upplevt utvecklingen har den snarast närmast sig det militära genom den nu genomförda stordriften, genom starkare styrning och genom, som författarna skriver, genom datatekniken. Nu finns verktyg för kontroll av aldrig tidigare skådat slag, skriver författarna. Det känns som att det nu är en tidsfråga innan vi anställda måste logga in och ut när vi kommer till eller lämnar arbetsplatsen. Ryktena går.

Vad Svenska kyrkan, som nu tar till sig managementindustrin, inte tycks vara medveten om är att management baserar sina teorier på det militära. Eller, min elaka kommentar, är det just det man är. Författarna skriver: "När kyrkan så oreflekterat anammar organisationsmodeller med en annan logik, påverkar det både kyrkoherdar, mellanchefer och medarbetare. Kyrkan hamnar omedvetet i en utveckling som riskerar att leda till likriktning och maktmissbruk." Vidare längre ner:

"Det som händer när man gör det (anammar organisationsmodeller med en annan logik, min anm.) är att man riskerar att tappa kreativiteten och den lokala anpassningsförmågan. Likriktningen tar över och syftet med verksamheten blir mer att uppfylla de administrativa kraven än att förverkliga organisationens ideal."

Det författarna hävdar är sant och skrämmande. Svenska kyrkan är på fel väg. Som det ser ut idag utbildas kyrkoherdar enligt detta nya ideal och betalas höga löner för att göra det de blivit lärda. Jag behöver inte gå långt för att se problemet.

Det är möjligt att återfinna de gamla stigarna. Jag vill tala, skriva, be, tro och hoppas att Guds befriade folk hittar tillbaka. Jag är positiv och förhoppningsfull. Men ska vi komma dit behöver vi se problemet. Som de säger i det militära: "Gör om! Gör rätt!" 

Varför kritisera Svenska kyrkan?

Min tanke med några av de närmaste bloggarna är att försöka precisera mångas kritik av Svenska kyrkan. Självklart är jag medveten om att inte alla uppskattar detta, men jag anser att de grovt tar miste när de inte vill lyssna eller förstå. På det sättet kommer de som inte vill lyssna att utgöra en del av problemet snarare än av lösningen. Om vi älskar Svenska kyrkan måste vi, menar jag,  kritisera organisationen och arbeta med att förändra.

Det borde vara ett känt faktum att kyrkan ständigt behöver reformeras. Inte läran. Kyrkan behöver inte och får inte ändra i det budskap den är satt att förvalta. Men den behöver anpassa sina metoder och sannolikt effektivisera sin administration i teknikens tidevarv. Men med det följer, och det vill jag skriva om, också förändringar i strukturer och organisation. Det är det senare som nu står på tur och då tänker jag inte på den stordrift som nu genomförs. (Just när jag ska lägga ut den här texten publicerar Kyrkans Tidning, nr14/2016 en träffande debattartikel med rubriken Militär logik tynger kyrkans organisation. Artikeln är skriven av Niklas Lång, präst och Kjell Lindström, organisationsteoretiker. Jag återkommer till den. )

Historien visar att varje gång politiska makthavare vill stärka greppet över kyrkan centraliserar och kontrollerar dessa kyrkan. Och varje gång som reformation och förnyelse sker äger den rum i människornas hjärtan och hem.

Cellkyrkorörelsen har till stor del fått inspiration från 1950-talets Kina. När Mao Zedong tog makten i Kina och inledde kulturrevolutionen skulle kyrkan vara hans redskap. Det började med att kyrkan skulle registreras och staten skulle få ha sina representanter i kyrkan. Statens intention var att kontrollera kyrkbyggnader, nära följa kyrkans förehavanden och övervaka kyrkans ledare. På det sättet kunde kyrkan få fortsätta sin verksamhet. Men många församlingar satte sig på tvären. De var illojala och deras byggnader stängdes, gjordes om till muséer eller användes som lagerbyggnader. Ledare förföljdes och fängslades. Jag har på nära håll följt likartade berättelser när jag varit i Albanien.

När byggnaderna stängdes möttes de kristtrogna i hemmen. Deras gemenskap med Kristus och med varandra fördjupades. De gick under jorden och gick inte längre att kontrollera. Strukturerna liknade de bibliska, dem som Herren redan tidigt hade instruerat Mose om, grupper om 10, 50, 100 och 1000. När jag läser om hur Jesus byggde sin församling är siffrorna något modifierade. De var 12, 70, 120 och 3000, men det förändrar ingenting i sak.Det som däremot var helt annorlunda var att det gamla förbundet fullbordades i det nya. Det blev personligt och förverkligades när människan fick ett nytt hjärta. Det nya livet i Kristus levdes i koinonia,  i gemenskap med Gud och andra kristtrogna så att de komma att utgöra förlängningen av Kristi kropp.  Tillväxten var numerärt sett enorm. Den nära gemenskapen fortsatte därför att de fortsatte att vara organiserade enligt de instruktioner Gud hade gett Moses. Organisationen tjänade organismen, som handsken tjänar handen.

Men när "kristendomen" blev förstatligad och påbjuden ändrade kejsar Konstantin organisationen. Vi fick vad vi kan kalla "den konstantinska modellen". Den har en byggnad, en anställd ledare och bedriver en "kom-till-oss" verksamhet och den är organiserad därefter. Den modellen har tjänat kyrkan väl på många sätt, men eftersom inte allt är himmel här på jorden har den också varit till förfång för kyrkan.

Hur som är jag övertygad om att den konstantinska eran går mot ett hastigt slut, kanske redan nått sitt slut. Statskyrka och folkkyrka har haft sin tid. Det hjälper inte att klamra sig fast vid den konstantinska modellen. Något nytt måste komma. Idag är det många kristtrogna som lider i sitt sammanhang,  Svenska kyrkan men också frikyrkan som också organiserats eftet den konstantinska modellen. Några far riktigt illa och vet inte var de ska göra av sig. De vill inte kverulera,  vara illojala eller splittra. I stället blir de fångar. Det är dessa som behöver förstå att det inte är något fel på dem. Det är systemet som är otidsenligt. Därför måste Svenska kyrkan kritiseras nationellt och lokalt. Vill du bidra? Vill du, lika gärna, bidra i sökandet efter de ny-gamla stigarna? Det är på en gång en fråga och en bön.

Intervju i Kyrka & Folk, nr 11/2016

Som en inledning på min lilla mini-serie där jag försöker förklara varför vi ska vara kritiska mot Svenska kyrkan och arbeta för en reformation återger jag en intervju som Kyrka  & Folk gjorde för några veckor sedan. Jag tycker dessutom att detta är viktigt, väl medveten om att "överheten" är ointresserad. Men nu är jag mer än en anställd. Jag är en människa som vill följa mitt samvete.

Jag publicerar intervjun i sin helhet men egentligen är det slutet av intervjun som är början på min mini-serie. Här kommer texten.

Håkan Sunnliden är komminister i Värnamo och den som tog det man kallar cellkyrkan till Sverige. Han är född i Stockholm, men uppvuxen i Katrineholm. Som trettonåring fick Håkan en personlig relation med Jesus och ville då bli bibellärare.

  – Jesus visade mig att jag i min tur skulle visa människor en väg och berätta för dem om den vägen. Det har alltid varit drivkraften för mig.

När Håkan gick på gymnasiet blev det en väckelse där och många gymnasieelever kom till tro. Håkan fick där kontakt med den karismatiska rörelsen som har satt djupa avtryck hos Håkan. Flera av hans vänner lät döpa om sig och anslöt sig till någon församling. Håkan delade inte deras dopsyn och gick en annan väg. Han ville tillägna sig teologi och började noggrant läsa det fader Gunnar skrivit. Genom de studierna fick Håkan också en högkyrklig skolning och ser sig idag primärt som högkyrklig. Efter teologistudierna prästvigdes han 1978 av biskop Bertil Gärtner och fick sin första tjänst i Katarina församling i Stockholm.

Där stannade han till 1981 då han började i Värnamo församling i Växjö stift. Efter två år, 1983, blev Håkan kyrkoherde i Hjälmseryds församling som ligger i samma stift. Under de 11 år som Håkan var i Hjälmseryd var det väckelse där och människor kom till tro. Håkan upplevde att han hade stöd och att han gavs full frihet i sitt arbete. Håkan drevs av en stark önskan att fler skulle nås av evangeliet och att de kristna som kom till gudstjänst också skulle få höra Guds ord. Han upplevde däremot inte någon sådan önskan från Svenska kyrkan i stort. Under många år hade Håkan förhoppningen att det inom Svenska kyrkans ramar skulle vara möjligt att påverka och med tiden ändra Svenska kyrkans syn på sitt uppdrag - att förkunna evangelium så att människor kommer till tro på Jesus. Till slut förlorade han tron på att en sådan förändring skulle vara möjlig. Trots den stora friheten i tjänsten, trots att han trivdes och trots att han fick vara med om en väckelse i Hjälmseryd, lämnade han 1994 sin tjänst. Han upplevde att Svenska kyrkans system såsom det är utformat inte främjar andlig växt utan snarare begränsar den. Han säger:

  – Andligt hände det mycket i Hjälmseryd men det var tydligt att det inte gick att göra något åt själva systemet. Det som hände var inte tack vare Svenska kyrkan och dess system utan det var snarare trots systemet som det hände. Och då avslutade jag min anställning.

 Kringresande bibellärare

Efter åren i Hjälmseryd var Håkan kringresande bibellärare i 6 år. Han besökte många länder och fick också se hur mission bedrevs på olika platser. Han fick ett erbjudande om att följa med till ett missionsfält på Kolahalvön i Ryssland. Han hade hört många uppmuntrande och spännande saker om arbetet där. Ett sådant exempel var att de lyckats samla en stor skara på en idrottsarena. Där hade de predikat Guds ord och 5000 personer kommit till tro. Håkans egen önskan om att människor skulle nås av evangeliet gjorde att detta väckte hans intresse och han följde med till Kolahalvön. När Håkan väl kom till dit såg verkligheten inte ut som han förväntat sig. Det fanns endast 500 kristna kvar i området. Av de 5000 personerna hade 90% ganska snart lämnat den kristna tron. När Håkan började söka efter en förklaring till varför endast 500 kristna fanns kvar såg han att detta inte var något unikt: Jag såg med statistik att detta stämmer. När det är stora megamöten där människor kommer till tro brukar endast 10% bli bevarade.

På sina resor kom han också i kontakt med de som arbetade på ett helt annat sätt. Istället för att samla stora skaror på idrottsarenor samlades de i små grupper i hemmet. Ett missionsarbete kring de egna hemmen, bland släktingar och vänner och grannar. De små grupperna försökte leva i en organisk, levande, gemenskap där de delade Guds ord med varandra. Att starta en sådan gemenskap, en sådan cell, kräver mycket lite av organisation och struktur. Det enda som behövs är att två eller tre samlas kring Guds ord. Håkan fastnade för idén med cellgrupper och började också förespråka denna modell när han reste runt som bibellärare. Håkan blev ofta inbjuden till olika frikyrkor för att tala om idén med cellkyrkan. Inte sällan blev han kallad till samma församling upprepade gånger men det skedde ingen förändring i de församlingarna oavsett hur många gånger han kom. Han började själv uppleva det som att han underhöll församlingarna genom att tala om ett intressant ämne men de omsatte det inte i praktiken.

 Cellkyrkor

Håkan var ändå övertygad om att det skulle vara möjligt att nå ut till människor genom de små gemenskaperna. Detta inte minst med tanke på att så många svenskar lever ensamma. De stora grupperna når man inte. Det kan till och med vara svårt att samla familjer eftersom 50% av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll. Detta ledde fram till en punkt där Håkan själv började praktisera det han så ivrigt förespråkade. Han säger: En cell började växa fram kring mitt eget hem. Jag menade att jag inte kunde resa runt och prata om cellkyrkor utan att själv praktisera det jag pratade så varmt om.

 Åter till Värnamo

Efter 6 år som bibellärare gick Håkan på nytt in i tjänst i Värnamo och där har han nu varit i 17 år. Det var ett stort steg att gå in i en ny tjänst och det tog tid innan han tog det steget. Det började med några kortare vikariat för att till sist bli en anställning. Arbetet med cellkyrkan fortsatte och antalet cellgrupper ökade. När arbetet blev för omfattande och cellgrupperna för många engagerades ytterligare en präst i arbetet. Men med tiden började en spänning att byggas upp mellan de som var med i cellgrupperna och de övriga i pastoratet. Från kyrkans sida framfördes kritik. De menade att arbetet inte hade stöd i kyrkoordningen och att det därför borde arbeta på ett annat sätt. Hur de skulle arbeta för att nå människor gav de dock inget svar på. Håkan berättar att biskopen ställt sig positiv till de gemenskaper som hade bildats men att arbetet tydligt måste ställas under kyrkoherden.

  – Problemet är att dessa gemenskaper inte regleras av kyrkoordningen. Vi får därför inte fira Gudstjänst. Kyrkoordningen är det som styr och det blir inget liv av det. Man kontrollerar också sakramenten genom organisationen. Man anser att man har monopol på religionen, men det har man inte. Man har till och med sagt att man har ämbetet till låns av kyrkan, läs Svenska kyrkan, säger Håkan.

 Kyrkoordningen i Svenska kyrkan

Håkan anser att kyrkoordningen har blivit bokstaven som dödar Svenska kyrkan och att det är brist på Anden som ger liv. Han säger: I Svenska kyrkan är bokstaven överordnad Anden. Man säger att man är rik men man är fattig. Det är för folkkyrkan som för Laodicea. Håkan ser ändå med tillförsikt på framtiden. Svenska kyrkan har cirka 6.3 miljoner medlemmar och han tror att allt fler människor kommer att önska en förändring. Fler små grupper kommer att börja samlas men inte utan problem.

  – Bland alla dessa 6.3 miljoner kommer saker att hända, säger han. Men risken är att organisationen kommer att bemäktiga sig dessa gemenskaper. Inom folkkyrkan är alla inom församlingens territorium en del av församlingen. Men de som vill samlas till gudstjänst ses som sekteriska. Jag befinner mig i spänningsfältet här, vilket är jobbigt.

 Framtiden

Drivkraften som Håkan haft alltsedan han var 13 år har inte avtagit när han mött motstånd.  Han har snarast blivit ännu mer motiverad till att arbeta för att Guds folk ska kunna samlas till gudstjänst. Hur det ska ske eller vilka metoder eller strategier som ska användas är han inte helt säker på. Det som går att göra är att stå till Guds förfogande och be och arbeta för att Herren ska ge växt. Håkan har alltid trivts med sina tjänster och anser egentligen inte att han har något att klaga på. Detta trots att han nu börjar känna att det är trångt och att hans frihet nu är begränsad. Idag samlar Håkan resterna från de tidigare cellgrupperna i en grupp. De kallar sig inte längre cellgrupp utan koinonia. Den är fristående och har ingen formell struktur. Det är cirka 35 personer som regelbundet samlas och nu börjar det av utrymmesskäl vara svårt att samlas i hemmen. Håkan skulle vilja lägga mera tid på koinonian men så länge han är kvar i sin tjänst är både tiden och utrymmet inom befintligt system begränsat.

  – Jag tror därför att det är nödvändigt att börja bygga nya gemenskaper också utanför systemet. Jag trodde att det skulle gå att få arbetet hållbart inom Svenska kyrkan men underskattade motkrafterna. Nu inser jag att Svenska kyrkan inte vill att detta ska ske. Konventiklarnas attityd finns kvar. Jag har på flera sätt bemötts på ett vänligt sätt. Men har ändå fått känna av att det finns motstånd. Jag kommer om inte allt för lång tid att gå i pension och då blir jag friare. Det bästa ligger framför oss, inte minst i himlen, avslutar Håkan.

Gabriel Skilling

Munkavle?

Ida har jag läst först Dag Sandahls blogg och sedan vidare Helene Edlunds blogg. Jag blir inte förvånad men ledsen.  Det handlar om kyrkoledningens strävanden att tysta dem som  kritiserar Svenska kyrkan ellet uttrycker "olämpliga åsikter".

Det verkar som att kyrkoledningen eller i mitt fall arbetsgivaren vill och försöker likrikta de åsikter som finns. Det handlar inte längre bara om teologiska åsikter typ ämbetsfrågan eller vigselfrågan utan nu också om till exempel flyktingfrågan. Jag konstaterar utvecklingen.

Helen Edlund, präst i Svenska kyrkan hafe under en tid en tid en egen blogg, men vad jag förstår råkade hon i onåd och lämnade sin tjänst. Jag känner inga detaljer, men nu är hon skribent på Kristen Opinion. Jag har i min länklista Annika Borg men det borde läggas till "med flera" för där ingår som sagt Helene Edlund och Johanna Andersson. De är alla präster i Svenska kyrkan och jag måste säga att jag gläder mig över deras mod eftersom det finns ett pris att betala för drn frimodighet de visar. Men vill jag tillägga också en belöning. Läs gärna vad Helene berättar på Kristen Opinion.

Jag har vid upprepade tillfällen fått höra att man ska vara lojal mot sin arbetsgivare. Det tycker jag är riktigt. Men nu är saken den att Svenska kyrkan är mer än en arbetsplats, eller ... Prästen som är eller borde vara garanten för att det kristna budskapet och den kristna etiken lever vidare får inte beläggas med munkavle eller tystas. Inte ens när det gäller arbetsmiljöfrågor. Man ska lyssna på prästen. Det hindrar inte förtroendefulla samtal.

Det sades förr i tiden att predikstolen skulle vara en fredad plats och så citerades till exempel Paulus som sa att "Guds ord bär inte bojor". Men Göteborgs domkapitel, för att anföra ett exempel, har ändrat på den saken. Jag tänker på Olle Fogelkvist som berört Paulusordet om kvinnan som ska tiga i församlingen i en predikan. Han blev avkragad för det tilltaget. Svenska kyrkan verkar sätta en tämligen snäv gräns för vad den tolererar.  Det är tidens tand.

Då är det viktigt att det finns människor som både avslöjar och påtalar vad som sker och vågar säga ifrån även om det finns ett pris att betala.

Det verkar som att det nya brottet är "illojalitet". Riktigt vad det innebär vet jag inte förutom att gränserna tydligen dras olika av arbetsgivare och arbetstagare, av kyrkopolitiker/tjänstemän och präster/anställda. Det är sorgligt att se, skriver en som har blivit prickad av Växjö domkapitel för att ha handlat illojalt.

Imorgon ska jag påbörja min lilla mini-serie om varför dagens Svenska kyrka måste kritiseras.

2 veckan i Påsk

Inledning: Den här veckan låter oss förstå att Jesus fortsätter att verka ibland oss även efter sin uppståndelse, men nu på ett nytt sätt. Profeten Jeremia fick lära sig detta nya sätt genom att gå till krukmakaren. Krukmakeriet anses vara en av världens äldsta konsthantverk. Det finns lämningar av krukor från 4400 f Kr. När Gud skapade människan ”formade” han henne ”av stoft från jorden” till sin avbild, 1 Mos 2:7. Människan är med andra ord formad på Guds krukmakarskiva och Gud kontrollerar och regerar sin skapelse. Bilden visar Guds allmakt, herravälde och frihet, se Jer 18:3-6, Jes 64:8. Gud formar och använder leret som han vill och leret kan inte protestera. Gud formar, helgar och använder människor. Människor kan protestera, men då börjar Gud om med henne. Gud inte ger upp det. I evangelietexten får Simon Petrus vara det där lerkärlet. Texten börjar med en fråga:

1. Simon Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?
a) I Luk 5:4–10 kallas Petrus att bli människofiskare. Han skulle predika för andra, men allt hade blivit fel. I Matt 16:22 försöker han hindra Jesus att gå till Jerusalem. I Joh 13:8 vill han inte att Jesus ska tvätta hans fötter och i v 36-38 säger han att han vill ge sitt liv för Herren Jesus, men på Kajafas gård förnekar han sin gemenskap med Jesus tre gånger, Matt 26:74. Nu blir han påmind om det.
b) Vi har alla protesterat och satt oss på tvären. Vi vet att vi gör fel, att vi inte räcker till. Vi undrar vad våra liv vittnar om. Grundfelet är att vi utgår från oss själva och då får vi alltid allt i fel ordning. Därför behöver vi lära känna evangelium, bli benådade på samma sätt som Petrus.
c) Det är inte vi som ger våra liv för Kristus, utan han ger sitt liv till försoning för våra synder, 1 Joh 4:10. Vi behöver förstå att vad det betyder att vara älskade av Kristus. Han har först älskat oss. Det är grundvalen för det nya livet och den nya tjänsten.

2. För mina lamm på bete. Var en herde för mina får och för mina får på bete.
a) Kanske stannar vi till och rannsakar oss själva när vi ser att Jesus frågar Simon Petrus tre gånger. Älskar jag min Herre tillräckligt? Det verkar lite underligt att Jesus frågar tre gånger eftersom Jesus vet att Simon Petrus älskar honom. Men låt oss nu i stället rikta blicken på Jesus. Tre gånger bekräftar han den kallelse han tidigare gett Simon Petrus. Jesus säger: Eftersom du älskar mig (mer än dig själv) så vårda mina lamm/får (inte dig själv). Nu uppmanas lerkärlet Simon Petrus att inte se på sig själv utan på Herrens bröder och systrar. Den som älskar Fadern, älskar också hans barn, 1 Joh 5:1 b, hörde vi i episteln.
b) Simon Petrus hade en särskild kallelse, men principen gäller oss alla. Se på dina bröder och systrar och på den som Gud låter komma i din väg. De tillhör Jesus och till dem har du en särskild kallelse. Hur just din kallelse ser ut kan du få veta genom Ordet och Anden. Det är att vara kristen i vardagen.
c) Jesus hade tagit brödet, tackat, brutit det och gett åt dem, Joh 21:1-14. På ett djupare plan gav han inte bara bröd, utan han gav sig själv. Idag gör han det igen. Vid nattvardsbordet delar vi brödet med varandra på ett särskilt sätt. I honom finns allt vad vi behöver, till ande, själ och kropp, för att vi i vår tur ska kunna vara till för andra.

3. Sedan sade han till honom: Följ mig!

a) Petrus hade sagt att han ville ge sitt liv för Kristus, men det visade sig att han inte klarade det. Han svek sin Herre flera gånger och av det ska vi lära oss att inte heller vi, i egen kraft, klarar att följa Jesus som han vill.
b) Vi säger att vi älskar bröderna, vi vill ha Andens glädje, vi vill att Guds frid ska regera inom oss, vi vill vara fyllda med tålamod och vänlighet och så vidare, men i egen kraft klarar vi det inte. Vi blir arga, ledsna, ofördragsamma och självupptagna. Vi vill inte att Guds Ande ska visa oss hurudana vi egentligen är och vi förstår inte att Gud vill använda oss på sitt sätt.
c) När Jesus nu återigen säger sitt: Följ mig, gör han det på en annan grund än tidigare. Vi ska följa honom på försoningens grund, ”i honom”, i kärlek till, tro på och lydnad för honom. Innan var det den egna viljan att följa Jesus som gällde, men nu är det Guds vilja som gäller. Så är vi som lerkärl i Guds hand, formade av honom att vara påskens vittnen. 

Bibelförklaringar

Bibelförklaringar i Värnamo kyrka

Bibelförklaringarna hålls i Andreaskapellet tisdagar mellan klockan 18.30–19.30. Under våren och sommaren 2016 hålls dessa över Romarbrevet 7- 11.

 5 april

12 april

19april

26april

3 maj

---

24 maj

31maj

7 juni

14juni

21juni

28juni

5 juli

Bibelförklaringarna kräver inga förkunskaper även om det handlar om fördjupning. Därför hälsas såväl gamla som nya deltagare välkomna!

Välkomna  /  Håkan Sunnliden 

Fide - en ny blogg

Det är sent och jag har just avslutat morgondagens predikoförberedelser. Men det är nu så länge sedan jag skrev någon blogg så jag skriver dessa rader.

Erik Wiberg har börjat skriva blogg. Erik som är en god vän beskriver sig själv som konservativ. Han är lärare i klassiska språk men även teolog. Nu har jag länkat i min högerspalt länkat till hans blogg. Gör gärna ett besök, i synnerhet om du är humanist!

Själv lägger jag i morgon ut predikan för veckan som kommer och vidare några bloggar om koinonian inom Svenska kyrkan, den angelägenhet jag bär på sedan länge.