Skapelseberättelsen lär oss att gemenskapen med Gud är inprogrammerad i skapelsen från början, skriver professorn Tryggve Mettinger i sin bok I begynnelsen - en forskare tolkar bibelns urberättelser och tar en promenad i astrofysikens universum. Jag ska ärligt säga att boken inte lockade mig som böcker kan göra. Men nu har jag ändå läst den och inte helt utan intresse. Boken består av fem kapitel. I det första kapitlet får vi veta att skapelseberättelserna vill förmedla några teologiska sanningar till oss. Den viktigaste är att Gud har skapat allt och att är skapat till gudstjänstgemenskap. Det hebreiska verbet bara förekommer ett 50-tal gånger i bibeln och varje gång har det Gud som subjekt. Ingenstans sägs det att Gud skapar av någonting. Gud skapar ur intet med andra ord. Detta är en poäng som kommer tillbaka i slutet av boken.
Det andra kapitlet handlar om "dag noll". Här visar Mettinger att urtillståndet inte är kaos. Kyrkans tidigaste teologer hävdade att skapelsen skedde ur intet, men det är inte självklart utifrån texterna. Mettinger visar ändå på ett övertygande sätt att de tidiga teologerna sannolikt hade rätt. Det stora problemet för många har varit och är lidandets problem. Varifrån kommer ondskan? Mettinger menar att detta knappt existerar i skapelseberättelserna som säger oss att "allt var gott". Redan Augustinus menade att "ondska är o-skapad". Mettinger öppnar för en annan förståelse. Gud skapar människan "av jord". Människan är en jordvarelse och ska åter bli till jord. Här används inte verbet bara utan bilden av en krukmakare som drejar ett kärl. Det hebreiska ordet för jord, apar, är besläktat med dödsriket. Bibelns berättelser säger inte mycket mer än så. De verkar närmast vara avsedda för att distanser sig från omkringliggande kulturers berättelser som talar om hur det ur kaoskampen kommer både gott och ont.
Men så kommer han till kapitel tre och vad vi kallar för syndafalls berättelsen. Den berättelsen kan uppfattas på två sätt. Antingen handlar den om människans mognadsprocess, det egna ansvaret. Eller så vill den visa oss att det inte går att förena kunskap och evigt liv. Här finns en linje som skiljer oss från Gud. Gud vill inte vid den här tiden att människan ska ha både kunskap på gott och ont och evigt liv. Här väljer människan olydnadens väg vilket får stora negativa följder. Prövningen av Adam och Eva återkommer i berättelsen om Abrahams offer av Isak och Jobs bekännelse.
Mettinger skriver inte att berättelsen om Eden ska förstås utan symboliskt. Ordet Eden kan översättas som "sällhetens plats". Vi kallar det paradiset. Det handlar om lyx och lycksalighet och talar främst om ett gudomligt tillstånd. Berättelsen om syndafallet och om att synd leder till död ska dels förstås som ett legitimerande av Lagen och dels som en förklaring till det onda. Här finner vi med andra ord ett inlägg i samtalet om det onda.
I det fjärde kapitlet kommer så Mettinger till Nya Testamentet och vad det säger om Kristus och skapelsen. Kristus är Guds Ord, begynnelsen och Guds vishet. Som Ordet medverkar han i skapelsens tillkomst.
Så kommer han då till det som jag uppfattar som Mettingers egen-intresse, skälet till boken. Han sätter sig in i astrofysiken. År 1927 lanserade prästen och astrofysikern Georges Lemaître tanken på uratomen och den stora ursmällen. Han hade räknat fram att om det är så att universum expanderar måste det ha haft en begynnelse, ett icke-materiellt tillstånd! Denna Big-Bang-teori har komplicerats något på grund av kvantfysikens framgångar, men inte omkullkastat teorin. Ännu en teori har sett dagens ljus, den så kallade multiversum-teorin. Den säger att det inte finns endast ett universum utan många. Hur det än är verkar det som att forskarna ändå menar att det finns en begynnelse. Den brittiske astrofysikern Martin Rees uttrycker det ofattbara:
Det kan tyckas strida mot sunda förnuftet att ett helt universum som har en utsträckning av tio miljarder ljusår (och förmodligen ännu längre bortom vår horisont) kan ha uppstått ur en punkt utan storlek.
Och en annan forskare lägger till "att tätheten i denna urpunkt är sådan att all den materia vi idag kan se i universum rymts inom en mindre volym än en kubikmillimeter."
Men det stannar inte där. Mettinger tar sedan upp vad som kallas naturkonstanterna, de fysikaliska grundvärden, som man antar är giltiga för hela universum. Det lär finnas mellan 15 och 30 sådana lagar som samspelar med varandra. Det är dessa som reglerar gravitationen, elektromagnetismen, kärnkraften med mera. Idealvärdet för de elektromagnetiska krafterna är 0, 007 av kärnkraften. Om, säger om, avvikelsen vore 0,001 skulle det få helt förödande konsekvenser. Inget liv skulle då finnas.
Det finns flera liknande exempel som talar för att vi inte kan ha att göra med en slump. Vore så fallet handlar det om en "monstruös sekvens av tillfälligheter". Med dessa insikter (och naturligtvis många fler än jag kunnat redogöra för) läser Mettinger skapelseberättelsen på nytt och ser inga motsättningar.
Det andra kapitlet handlar om "dag noll". Här visar Mettinger att urtillståndet inte är kaos. Kyrkans tidigaste teologer hävdade att skapelsen skedde ur intet, men det är inte självklart utifrån texterna. Mettinger visar ändå på ett övertygande sätt att de tidiga teologerna sannolikt hade rätt. Det stora problemet för många har varit och är lidandets problem. Varifrån kommer ondskan? Mettinger menar att detta knappt existerar i skapelseberättelserna som säger oss att "allt var gott". Redan Augustinus menade att "ondska är o-skapad". Mettinger öppnar för en annan förståelse. Gud skapar människan "av jord". Människan är en jordvarelse och ska åter bli till jord. Här används inte verbet bara utan bilden av en krukmakare som drejar ett kärl. Det hebreiska ordet för jord, apar, är besläktat med dödsriket. Bibelns berättelser säger inte mycket mer än så. De verkar närmast vara avsedda för att distanser sig från omkringliggande kulturers berättelser som talar om hur det ur kaoskampen kommer både gott och ont.
Men så kommer han till kapitel tre och vad vi kallar för syndafalls berättelsen. Den berättelsen kan uppfattas på två sätt. Antingen handlar den om människans mognadsprocess, det egna ansvaret. Eller så vill den visa oss att det inte går att förena kunskap och evigt liv. Här finns en linje som skiljer oss från Gud. Gud vill inte vid den här tiden att människan ska ha både kunskap på gott och ont och evigt liv. Här väljer människan olydnadens väg vilket får stora negativa följder. Prövningen av Adam och Eva återkommer i berättelsen om Abrahams offer av Isak och Jobs bekännelse.
Mettinger skriver inte att berättelsen om Eden ska förstås utan symboliskt. Ordet Eden kan översättas som "sällhetens plats". Vi kallar det paradiset. Det handlar om lyx och lycksalighet och talar främst om ett gudomligt tillstånd. Berättelsen om syndafallet och om att synd leder till död ska dels förstås som ett legitimerande av Lagen och dels som en förklaring till det onda. Här finner vi med andra ord ett inlägg i samtalet om det onda.
I det fjärde kapitlet kommer så Mettinger till Nya Testamentet och vad det säger om Kristus och skapelsen. Kristus är Guds Ord, begynnelsen och Guds vishet. Som Ordet medverkar han i skapelsens tillkomst.
Så kommer han då till det som jag uppfattar som Mettingers egen-intresse, skälet till boken. Han sätter sig in i astrofysiken. År 1927 lanserade prästen och astrofysikern Georges Lemaître tanken på uratomen och den stora ursmällen. Han hade räknat fram att om det är så att universum expanderar måste det ha haft en begynnelse, ett icke-materiellt tillstånd! Denna Big-Bang-teori har komplicerats något på grund av kvantfysikens framgångar, men inte omkullkastat teorin. Ännu en teori har sett dagens ljus, den så kallade multiversum-teorin. Den säger att det inte finns endast ett universum utan många. Hur det än är verkar det som att forskarna ändå menar att det finns en begynnelse. Den brittiske astrofysikern Martin Rees uttrycker det ofattbara:
Det kan tyckas strida mot sunda förnuftet att ett helt universum som har en utsträckning av tio miljarder ljusår (och förmodligen ännu längre bortom vår horisont) kan ha uppstått ur en punkt utan storlek.
Och en annan forskare lägger till "att tätheten i denna urpunkt är sådan att all den materia vi idag kan se i universum rymts inom en mindre volym än en kubikmillimeter."
Men det stannar inte där. Mettinger tar sedan upp vad som kallas naturkonstanterna, de fysikaliska grundvärden, som man antar är giltiga för hela universum. Det lär finnas mellan 15 och 30 sådana lagar som samspelar med varandra. Det är dessa som reglerar gravitationen, elektromagnetismen, kärnkraften med mera. Idealvärdet för de elektromagnetiska krafterna är 0, 007 av kärnkraften. Om, säger om, avvikelsen vore 0,001 skulle det få helt förödande konsekvenser. Inget liv skulle då finnas.
Det finns flera liknande exempel som talar för att vi inte kan ha att göra med en slump. Vore så fallet handlar det om en "monstruös sekvens av tillfälligheter". Med dessa insikter (och naturligtvis många fler än jag kunnat redogöra för) läser Mettinger skapelseberättelsen på nytt och ser inga motsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar