Så kan jag ställa ännu en bok i bokhyllan. Den här gången heter den Brev om hopp i en uppbruten tid, skriven av biskop Biörn Fjärstedt. Liksom i boken Brev till unga präster och pastorer i Kristi kyrka tar biskopen sin utgångspunkt i den förfallna Svenska kyrkan och visar hur det kristna flödet ändå strömmar från källan Kristus Jesus. Den här gången visar han på tre källflöden. För det första evangeliernas berättelser. För det andra gudstjänstens ordning, på latin ordo och för det tredje kyrkoåret med alla sina dagar.
Dessa tre källflöden är fortfarande tillgängliga. Men i en brydsam tid behöver vi på nytt få glödpunkter, punkter där kristna kommer samman för att fira Kristus och vi behöver få se ett förtätat kristenliv. Jag tycker mycket om de uttrycken; glödpunkter och förtätat liv. Och det finns sådana, också i Europa, som till exempel Taize, Valamo, Iona och klostret Artos som nu hyser 2000 munkar.
Biskop Fjärstedt framstår som en sann ekumen. Till den sanna ekumeniken hör att vi inte låter oss begränsas av organisationen, av kulturen eller nationen. Kyrkan är internationell och vi behöver varandra. De här meningarna uppmuntrar mig mycket eftersom 1 Korintierbrevet särskilt visar på just detta; i Kristus är vi förenade. Nu kan någon tänka att detta är farligt. Vem vet var rörelserna tar vägen? Sant i och för sig, men just därför är vårt katolska arv så viktigt och avgörande. Det finns faktiskt en, helig och allmännelig kyrka även om Svenska kyrkans ledning gör vad den kan för att förringa eller förstöra det. Men jag har en känsla av att många ibland oss behöver göra upp med sina fördomar, det vill säga sin syn på församlingen. Den som vill tränga in i detta kan gärna läsa Brev om hopp till uppbruten tid.
Efter att ha läst boken är det framför allt tre uttryck som jag bär med mig från Jesus och evangeliet. Det är kerygmat (själva budskapet), regula fidei (trons regel) och det är depositum fidei (trons arv). Dessa tre kan sägas gå in i varandra samtidigt som det finns en utvidgning från det första till det tredje.
Jo, det finns ett uttryck till som kommer igen och det är uttrycket den åttonde dagen. Det är beteckningen på den första veckodagen som ju också är den första dagen på den nya skapelsen. De första kristna väntade som bekant mer eller mindre dagligen på Kristi återkomst och många historisk-kritiska forskare har varit snabba med att påpeka att Jesus inte har kommit tillbaka än. Fjärstedt formulerar sig på följande sätt på ett ställe:
För de som är i Kristus fanns ingen gräns mellan den innevarande tidsåldern och den kommande, den var genombruten.
Och så är det. Vi lever himlen på jorden!
I slutet av boken berättar biskopen om hur evangeliet spridit sig genom årtusenden. Inte minst hur det ser ut idag med den enorma tillväxt som ägt rum framför allt i Afrika och Asien. Men den som vill läsa lite mer om det ska läsa hans tidigare bok Evangeliet på andra marker än i väst. Brev om hopp till en uppbruten tid består bara av 120 sidor men ändå hinner biskopen med att gå från den lilla sammankomsten, glödpunkten till ett globalt perspektiv för att inte säga ett himmelskt.
Dessa tre källflöden är fortfarande tillgängliga. Men i en brydsam tid behöver vi på nytt få glödpunkter, punkter där kristna kommer samman för att fira Kristus och vi behöver få se ett förtätat kristenliv. Jag tycker mycket om de uttrycken; glödpunkter och förtätat liv. Och det finns sådana, också i Europa, som till exempel Taize, Valamo, Iona och klostret Artos som nu hyser 2000 munkar.
Biskop Fjärstedt framstår som en sann ekumen. Till den sanna ekumeniken hör att vi inte låter oss begränsas av organisationen, av kulturen eller nationen. Kyrkan är internationell och vi behöver varandra. De här meningarna uppmuntrar mig mycket eftersom 1 Korintierbrevet särskilt visar på just detta; i Kristus är vi förenade. Nu kan någon tänka att detta är farligt. Vem vet var rörelserna tar vägen? Sant i och för sig, men just därför är vårt katolska arv så viktigt och avgörande. Det finns faktiskt en, helig och allmännelig kyrka även om Svenska kyrkans ledning gör vad den kan för att förringa eller förstöra det. Men jag har en känsla av att många ibland oss behöver göra upp med sina fördomar, det vill säga sin syn på församlingen. Den som vill tränga in i detta kan gärna läsa Brev om hopp till uppbruten tid.
Efter att ha läst boken är det framför allt tre uttryck som jag bär med mig från Jesus och evangeliet. Det är kerygmat (själva budskapet), regula fidei (trons regel) och det är depositum fidei (trons arv). Dessa tre kan sägas gå in i varandra samtidigt som det finns en utvidgning från det första till det tredje.
Jo, det finns ett uttryck till som kommer igen och det är uttrycket den åttonde dagen. Det är beteckningen på den första veckodagen som ju också är den första dagen på den nya skapelsen. De första kristna väntade som bekant mer eller mindre dagligen på Kristi återkomst och många historisk-kritiska forskare har varit snabba med att påpeka att Jesus inte har kommit tillbaka än. Fjärstedt formulerar sig på följande sätt på ett ställe:
För de som är i Kristus fanns ingen gräns mellan den innevarande tidsåldern och den kommande, den var genombruten.
Och så är det. Vi lever himlen på jorden!
I slutet av boken berättar biskopen om hur evangeliet spridit sig genom årtusenden. Inte minst hur det ser ut idag med den enorma tillväxt som ägt rum framför allt i Afrika och Asien. Men den som vill läsa lite mer om det ska läsa hans tidigare bok Evangeliet på andra marker än i väst. Brev om hopp till en uppbruten tid består bara av 120 sidor men ändå hinner biskopen med att gå från den lilla sammankomsten, glödpunkten till ett globalt perspektiv för att inte säga ett himmelskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar