I furstarnas knä

Det är en timme och en kvart kvar tills Högmässan börjar i Värnamo kyrka. Det är Jungfru Marie Bebådelsedag och det är min tur att celebrera. Det ser jag som vanligt fram emot. Men som sagt det är en dryg timme kvar så jag hinner skriva en blogg i väntan. Först tänkte jag skriva om SvD:s artikel om Roy och Håkan, men så såg jag att Dag Sandahl redan hunnit med det så jag rekommenderar mina läsare dit. Men jag kommer nog att skriva om det om några dagar, dels på grund av artiklarna och påhoppen i SvD och dels på grund av att jag nu förbereder en bibelförklaring om bland annat homosexualitet.

Istället ska jag i all hast skriva något om Martin Luther. Jag var på konvent häromdagen och av någon anledning kom vi in på Martin Luther. Jag tror att det hade att göra med Ulf Ekmans konversion. I samtalet påstod en kollega att Luthers största men kanske ofrånkomliga misstag var att sätta sig i knät på furstarna. Så har jag aldrig tidigare hört någon uttrycka sig, men visst är det sant. Luther var ingen dålig katolik. Tvärtom. Han var mer katolik än de flesta. Han ville reformera kyrkan, men välkomnades inte av påven eller dennes kardinaler som vi vet. Inte ville Luther heller bilda eget som Calvin och Zwingli gjorde, en grund som frikyrkorörelsen sedan byggde sin framtid på. Återstod för Luther att sätta sig i knät på furstarna och därmed fick den lutherska rörelsen bli en statskyrka redan från början! Och på den vägen är det. Nu är ändå statskyrkornas tid förbi och vi kan inte längre sitta i furstarnas knä. Vi är inte välkomna där heller!

Det som gjorde att jag snappade upp samtalet var också det faktum att jag för närvarande läser in mig på Romarbrevet och har haft tid att tänka över orden i 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Det var den sentensen som väckte Luther och gjorde att han kände sig pånyttfödd. Han skriver att han klev in i paradiset.  Det tackar vi Gud för. Problemet som uppstod i förlängningen tycks mig vara att efterföljarna lade sådan betoning på tron att v 17 till och med blev kriteriet, definitionen på en sann kristen. Det finns säkert många som tycker så än idag, men det var knappast Paulus avsikt. Paulus hade för det första inga problem med att försöka bli rättfärdig. Han led inte som Luther av någon ångest och behövde inte kämpa för att känna sig accepterad av Gud. Hans problem var att förklara för judarna att och hur hedningar kunde bli frälsta. Svaret var genom tron på Jesus Kristus. Tron är viktigt, men inte på det sättet som Luthers efterföljare kom att uppfatta den, närmast som en prestation.

Citatet i v 17 är hämtat från Hab 2:4, ett nyckelord i Skriften genom att det summerar vikten av att lyda lagen. Det är målet för laglydnaden. När profeten Habackuk uppträdde ca 600 f Kr var Israel ett skövlat land. Efter en tid av materiell välfärd hade folket vänt Gud ryggen. Landet hade råkat i krig. Gud var inte längre med dem. De kunde inte höra Hans röst. De var ensamma och övergivna. Jerusalem låg öde och templet var rivet. Situationen var omöjlig. Då talar Herren till profeten Habackuk och säger att den rättfärdige, den som lever i gemenskap med Gud, ska leva genom sin tro, genom att förlita sig på Guds trofasthet.

Det som är viktigt för oss är att fylla ordet med ett hebreiskt innehåll och inte med ett grekiskt. Tro i biblisk mening är att tro på Gud, inte tro på sig själv. Det hebreiska ordet är emunah eller aman. Det betyder snarast trofasthet, det vill säga att uthålligt hålla fast vid något stadigt och pålitligt. Gud har visat att han i trofasthet står fast vid sitt förbund och sina löften. Människan är ostadig och falsk, men Gud är trofast. Vi ska sätta vår lit till honom. I LXX från 200-talet f Kr översätts Hab 2:4 på följande sätt: "den rättfärdige skall leva genom (min) tro (-fasthet) därför att så förstods den versen.

Vi behöver en ständig reformation och nu tycks den vara akut i fråga om homosexualitet, i relationen till staten och till och med i fråga om rättfördiggörelsen. 

Nu drar det ihop sig till Högmässa. Kanske möts vi där även om du är på annan ort.