söndag, mars 30, 2014

Mina prästvigningslöften

I dessa dagar finns det många skäl att memorera sina prästvigningslöften. För mig är dessa heliga och självklart livslånga. Därför är det betänkligt att jag har fått en erinran för att ha brutit ett av dem. Eller har jag verkligen det? Är det inte Svenska kyrkan som har ändrat sig sig? Har vi alls något prästämbete idag? Hur ska det beskrivas i sådana fall? Är Ulf Ekman prästvigd? Blir de som prästvigs idag verkligen ämbetsbärare? Knappas i den gamla meningen väl? Blir de inte snarare vigda till ett uppdrag? Frågorna hopar sig när jag läser mina prästvigningslöften. Ta bara det främsta löftet om att förkunna Guds ord rent och klart. Är det inte så att om jag skulle hålla det andra löftet om att rent och klart förkunna Guds ord riskerar jag en erinran till?
Om nu Svenska kyrkan har ändrat sig så i grund hur ska jag då förhålla mig? Så här lyder de löften jag gav biskop Bertil:

Inför Gud och denna församling frågar jag eder:

1. Viljen I, i Guds, den Treeniges, namn, åtaga eder det heliga prästämbetet och vinnlägga eder därom, att det må av eder i alla stycken varda förvaltat Gud till ära och själar till salighet?

2. Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

3. Viljen I bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst, genom att förmana till gudaktighetens övningar, bära kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa och, efter den nåd Gud förlänar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan?

4. Viljen I ock troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad eder varder ålagt?

5. Viljen I desslikes så ställa edert leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt?

Löftena kommer i en särskild ordning förmodligen därför att deras tyngd väger något olika. Det börjar med att jag ska förvalta ämbetet Gud till ära. Det är viktigast och det kommer därför först. Sedan handlar det om att betrakta och hålla sig till Bibeln som Helig Skrift såsom Bekännelseskrifterna vittnar. Det tredje löftet är att jag ska förmana till gudaktighetens övningar, bära kristlig omvårdnad om fattiga, sjuka och värnlösa efter den nåd Gud förlänar. Här kan vi präster vara olika benådade. Slutligen lovar jag att efterleva kyrkans lag och ordning, min a förmän, och att leva ett "nyktert" liv.

Jag är rädd för att Svenska kyrkan sviker sina egna löften, att den inte har något ämbete, inte rent och klart förkunnar Guds ord, diakonin som finns i löfte tre har däremot vuxit sig starkare bara det inte har skett på bekostnad av löfte ett och två. Sedan funderar jag om inte Svenska kyrkan har börjat vända på löftenas ordningsföljd. Löfte fyra och fem verkar bli de viktigaste. Nästan alla prästärenden i Domkapitlet handlar om någon präst som gjort bort sig eller som i mitt fall varit illojal. Har det alls hänt att någon präst har brutit de två eller tre första löftena? 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant spekulation. Det går ju bra att vända på saken också och säga att de då avlagda löftena är avlagda i en kyrkoorganisation med staten som garant varför man lika gärna skulle kunna sätta i fråga, rent teoretiskt, om du är prästvigd, så som du funderar över de som i dag vigs. Naturligtvis påstår jag inte det utan vänder bara på ditt resonemang och frågar: har du funderat på den saken? Till det skulle kunna tillfogas vad löftena då, betyder i relation till gällande lag för statliga tjänstemän, och som belysande exempel kan ju tas striden om kollekterna, och då fråga sig om din tes håller? / Magnus Olsson

Anonym sa...

Magnus. Skulle staten vara Guds vikarie i fråga om sakrala löften? Kan man lova något inför en organisation som i sig själv avviker från det man avkräver i löftena?
Svenska kyrkan har problem, inte minst bland dem som försvarar henne.

Håkan Sunnliden sa...

Det är förvisso så att jag inte hade blivit prästvigd idag. Skälet är just att Svenska kyrkan har ändrat sig. Svenska kyrkan måste naturligtvis ändras över tid, men hur då? Det är frågan. Som du vet anser jag att det ur ett kristet perspektiv går alldeles åt fel håll. Om däremot medlemmarna, läs folket, får bestämma kanske utvecklingen är önskvärd. Det som stör mig mest är biskoparnas och prästernas flathet.