Mina prästvigningslöften

I dessa dagar finns det många skäl att memorera sina prästvigningslöften. För mig är dessa heliga och självklart livslånga. Därför är det betänkligt att jag har fått en erinran för att ha brutit ett av dem. Eller har jag verkligen det? Är det inte Svenska kyrkan som har ändrat sig sig? Har vi alls något prästämbete idag? Hur ska det beskrivas i sådana fall? Är Ulf Ekman prästvigd? Blir de som prästvigs idag verkligen ämbetsbärare? Knappas i den gamla meningen väl? Blir de inte snarare vigda till ett uppdrag? Frågorna hopar sig när jag läser mina prästvigningslöften. Ta bara det främsta löftet om att förkunna Guds ord rent och klart. Är det inte så att om jag skulle hålla det andra löftet om att rent och klart förkunna Guds ord riskerar jag en erinran till?
Om nu Svenska kyrkan har ändrat sig så i grund hur ska jag då förhålla mig? Så här lyder de löften jag gav biskop Bertil:

Inför Gud och denna församling frågar jag eder:

1. Viljen I, i Guds, den Treeniges, namn, åtaga eder det heliga prästämbetet och vinnlägga eder därom, att det må av eder i alla stycken varda förvaltat Gud till ära och själar till salighet?

2. Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

3. Viljen I bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst, genom att förmana till gudaktighetens övningar, bära kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa och, efter den nåd Gud förlänar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan?

4. Viljen I ock troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad eder varder ålagt?

5. Viljen I desslikes så ställa edert leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt?

Löftena kommer i en särskild ordning förmodligen därför att deras tyngd väger något olika. Det börjar med att jag ska förvalta ämbetet Gud till ära. Det är viktigast och det kommer därför först. Sedan handlar det om att betrakta och hålla sig till Bibeln som Helig Skrift såsom Bekännelseskrifterna vittnar. Det tredje löftet är att jag ska förmana till gudaktighetens övningar, bära kristlig omvårdnad om fattiga, sjuka och värnlösa efter den nåd Gud förlänar. Här kan vi präster vara olika benådade. Slutligen lovar jag att efterleva kyrkans lag och ordning, min a förmän, och att leva ett "nyktert" liv.

Jag är rädd för att Svenska kyrkan sviker sina egna löften, att den inte har något ämbete, inte rent och klart förkunnar Guds ord, diakonin som finns i löfte tre har däremot vuxit sig starkare bara det inte har skett på bekostnad av löfte ett och två. Sedan funderar jag om inte Svenska kyrkan har börjat vända på löftenas ordningsföljd. Löfte fyra och fem verkar bli de viktigaste. Nästan alla prästärenden i Domkapitlet handlar om någon präst som gjort bort sig eller som i mitt fall varit illojal. Har det alls hänt att någon präst har brutit de två eller tre första löftena? 

I furstarnas knä

Det är en timme och en kvart kvar tills Högmässan börjar i Värnamo kyrka. Det är Jungfru Marie Bebådelsedag och det är min tur att celebrera. Det ser jag som vanligt fram emot. Men som sagt det är en dryg timme kvar så jag hinner skriva en blogg i väntan. Först tänkte jag skriva om SvD:s artikel om Roy och Håkan, men så såg jag att Dag Sandahl redan hunnit med det så jag rekommenderar mina läsare dit. Men jag kommer nog att skriva om det om några dagar, dels på grund av artiklarna och påhoppen i SvD och dels på grund av att jag nu förbereder en bibelförklaring om bland annat homosexualitet.

Istället ska jag i all hast skriva något om Martin Luther. Jag var på konvent häromdagen och av någon anledning kom vi in på Martin Luther. Jag tror att det hade att göra med Ulf Ekmans konversion. I samtalet påstod en kollega att Luthers största men kanske ofrånkomliga misstag var att sätta sig i knät på furstarna. Så har jag aldrig tidigare hört någon uttrycka sig, men visst är det sant. Luther var ingen dålig katolik. Tvärtom. Han var mer katolik än de flesta. Han ville reformera kyrkan, men välkomnades inte av påven eller dennes kardinaler som vi vet. Inte ville Luther heller bilda eget som Calvin och Zwingli gjorde, en grund som frikyrkorörelsen sedan byggde sin framtid på. Återstod för Luther att sätta sig i knät på furstarna och därmed fick den lutherska rörelsen bli en statskyrka redan från början! Och på den vägen är det. Nu är ändå statskyrkornas tid förbi och vi kan inte längre sitta i furstarnas knä. Vi är inte välkomna där heller!

Det som gjorde att jag snappade upp samtalet var också det faktum att jag för närvarande läser in mig på Romarbrevet och har haft tid att tänka över orden i 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Det var den sentensen som väckte Luther och gjorde att han kände sig pånyttfödd. Han skriver att han klev in i paradiset.  Det tackar vi Gud för. Problemet som uppstod i förlängningen tycks mig vara att efterföljarna lade sådan betoning på tron att v 17 till och med blev kriteriet, definitionen på en sann kristen. Det finns säkert många som tycker så än idag, men det var knappast Paulus avsikt. Paulus hade för det första inga problem med att försöka bli rättfärdig. Han led inte som Luther av någon ångest och behövde inte kämpa för att känna sig accepterad av Gud. Hans problem var att förklara för judarna att och hur hedningar kunde bli frälsta. Svaret var genom tron på Jesus Kristus. Tron är viktigt, men inte på det sättet som Luthers efterföljare kom att uppfatta den, närmast som en prestation.

Citatet i v 17 är hämtat från Hab 2:4, ett nyckelord i Skriften genom att det summerar vikten av att lyda lagen. Det är målet för laglydnaden. När profeten Habackuk uppträdde ca 600 f Kr var Israel ett skövlat land. Efter en tid av materiell välfärd hade folket vänt Gud ryggen. Landet hade råkat i krig. Gud var inte längre med dem. De kunde inte höra Hans röst. De var ensamma och övergivna. Jerusalem låg öde och templet var rivet. Situationen var omöjlig. Då talar Herren till profeten Habackuk och säger att den rättfärdige, den som lever i gemenskap med Gud, ska leva genom sin tro, genom att förlita sig på Guds trofasthet.

Det som är viktigt för oss är att fylla ordet med ett hebreiskt innehåll och inte med ett grekiskt. Tro i biblisk mening är att tro på Gud, inte tro på sig själv. Det hebreiska ordet är emunah eller aman. Det betyder snarast trofasthet, det vill säga att uthålligt hålla fast vid något stadigt och pålitligt. Gud har visat att han i trofasthet står fast vid sitt förbund och sina löften. Människan är ostadig och falsk, men Gud är trofast. Vi ska sätta vår lit till honom. I LXX från 200-talet f Kr översätts Hab 2:4 på följande sätt: "den rättfärdige skall leva genom (min) tro (-fasthet) därför att så förstods den versen.

Vi behöver en ständig reformation och nu tycks den vara akut i fråga om homosexualitet, i relationen till staten och till och med i fråga om rättfördiggörelsen. 

Nu drar det ihop sig till Högmässa. Kanske möts vi där även om du är på annan ort.

Judar och kristna

Det har varit en god helg på mer än ett sätt. I går var biskop Jan-Olof här i Värnamo och celebrerade Högmässan. Alla präster och diakoner bistod honom så det var riktigt festligt. Efter kyrklunchen höll biskopen ett föredrag om lärjungaskap utifrån vårt koncept Till Tro.

I lördagskväll höll jag själv ett föredrag när föreningen Shalom, Värnamo hade sitt årsmöte. Jag hade själv fått välja ämne utifrån egna funderingar. Under åren har jag lyssnat till Israelvänner över hela vårt land och ofta handlar det om att judarna är Guds utvalda folk, landet tillhör Israel, ändens tid och så vidare och ofta ställs frågan; Måste judarna tro på Jesus för att bli frälsta? Ska vi missionera bland judarna? Räcker det med det förbund Gud ingått med Israel? Finns det två förbund? Det gamla och det nya? Kanske till och med två frälsningsvägar? Men aldrig tror jag att jag har hört någon ge klara svar på i och för sig riktiga frågor. Därför tänkte jag att jag skulle fördjupa mig i och undervisa om det nya förbundet - ur ett judiskt perspektiv. Vilket jag också gjorde.

Det här till saken att jag nu har börjat fördjupa mig i Romarbrevet eftersom jag ska gå igenom det vers för vers under de närmaste åren. Då visar det sig ganska snart att det som förr var självklart; nämligen att brevet handlar om rättfärdiggörelsen genom tron (allena), inte längre är så självklart. Men så har Romarbrevet lästs och tolkats under ungefär 500 år. Men nu är det annorlunda eftersom just kapitlen 9-11, dessa som handlar om Israels utkorelse i allt större utsträckning blivit brevets centrum. Jag är fascinerad av vad jag läser och kommer sannolikt att ansluta mig till forskare som Sanders, Dunn och Fitzmeyer med flera. Men redan i lördags  kunde jag hålla ett inledande studium,

I Jer 31:31ff talas om ett nytt förbund. Det ska för det första ingås med Israel och inga andra. För det andra är det här förbundet nytt så till vida att det gamla var defekt. Det kunde brytas eller rättare sagt inte uppfyllas, men det nya förbundet är annorlunda. Det är inte defekt utan ett verk av Gud själv. För det tredje var detta stundande förbund omtalat redan i 5 Mos 30:6 där det står att Gud ska omskära deras hjärtan! Profeterna Hesekiel och Jeremia bekräftar detta genom att tala om att Gud ska ta ut stenhjärtat och skriva in evangeliet i människornas hjärtan och så göra att de vandrar efter Herrens lag. För det fjärde ska Herren sluta ett nytt förbund i meningen slutföra eller fullborda det gamla. Här tycker jag vi behöver nyöversätta vers 33.

När Jesus kommer förmedlar han Guds rike (läs: det nya förbundet). Han var utsänd till de förlorade fåren av Israels hus för att förmedla det nya. Han förkunnar att vår rättfärdighet ska övergå de skriftlärdas, att han har kommit för att fullborda förbundet. Han gör det genom sin död, uppståndelse och himmelsfärd. När han bryter brödet och delar kalken säger han, fortfarande vänd mot Israels hus, detta är det nya förbundet.

För att inte trötta er läsare stannar jag här med att skriva att detta ska förkunnas för Israel enligt Jes 40. Om vi ska missionera? Nja, vi ska trösta Israel, säga att dess vedermöda är slut och berätta om vad Herren Jesus har gjort.

Paulus hade aldrig, skriver aldrig, någon annan förståelse av det nya förbundet. Det nya förbundet tillhör inte de kristna i första hand utan judarna! Att vi som kristna får vara med är nåd utöver nåd. Gemenskapen är "i Kristus", i honom som är judarnas Konung. Det nya förbundet är en eskatologisk gemenskap.

Det finns mycket mer att skriva i ämnet, men jag kan väl återkomma.

Väckelsekristendom

Skönt att vara lite ledig som jag är idag. Kari och jag har gått en rejäl promenad och i eftermiddag blir det att läsa lite och skriva något. Ikväll börjar Bibelförklaringarna igen. Den här gången ska vi ge oss på Romarbrevet. Det ska bli spännande inte minst med tanke på att jag den här gången kommer att läsa brevet i ett något annat ljus än tidigare. Det har nämligen visat sig att de tidigare svåra kapitlen 9-11 om Israels utkorelse och plats i frälsningshistorien kan vara en nyckel till en bättre förståelse av Romarbrevet. På lördag ska jag hålla ett föredrag på årsmötet för Shalom, Värnamo och då får jag tillfälle att testa undervisningen. Mitt ämne är där Det nya Förbundet.

Väl hemkommen från promenaden kunde jag ändra presentationerna av mig själv här på bloggen från engelska till svenska. Skälet till att de har varit på engelska är att när jag började blogga hade jag en hel del internationella kontakter dels på grund av arbete med Cellkyrkan som modell och dels på grund av det begynnande missionsarbetet i Albanien. Det är inte längre lika aktuellt.

Vidare har jag lagt till min gode vän Hans Sundbergs blogg bland mina länkar. Det ska bli intressant att se vad han skriver framöver. Han har gott om internationella kontakter från sina år som ledare för Vineyard, men även från det missionsarbete han bedriver i Nepal och Indien. Sedan ser jag fram emot att läsa hur han kommenterar Ulf Ekmans konversion. Jag är inte säker på att han tycker som jag. Apropå sådana som inte tycker som jag kom jag att läsa Hans Marklunds blogg. Jag länkar den här som ett bra exempel på vad jag inte tycker. Han har rubriken Ulf Ekman kommer ur garderoben. Hans Marklund, som ofta syns i Kanal 10, är intressant så till vida att han ogenerat visar upp fördomarna om katolicismen, för underströmmen av splittring inom svensk kristenhet till ytan och därför också om än ofrivilligt väcker viktiga teologiska frågeställningar till liv.

De kommentarer jag tagit del av vad gäller Ulf Ekmans konversion hittills visar på hur låsta vi kristna kan vara vid våra kyrkor och samfund. Jag minns när pastor Sven Nilsson i Katarina kyrka för övrigt redan 1978 (?) talade om samfundsväsendet. Han hävdade att vi skulle bekänna det som synd ... Det är mer än 30 år sedan. Har vi inte kommit längre? Jag menar inte att teologin är oviktig, men jag menar att var och som är kristen på riktigt är inlemmad i Kristi enda kropp och att vi i våra dagar börjar upptäcka det. Kanske blir Ulf Ekman en föregångare också i detta? Är det inte så att vi bekänner en, helig, allmännelig kyrka? Hur kan då några spela ut bröder och systrar från Livets Ord mot andra i S:t Lars församling? Om jag skriver att församlingstillhörigheten inte är viktig hindrar det inte att jag anser att vissa sammanhang på ett bättre sätt återspeglar den allmänneliga kyrkan än andra. Men här måste var och en hitta sin plats.

Åren i Hjälmseryd öppnade definitivt mina ögon för väckelsekristendomen även om jag inte var helt blind dessförinnan heller, rotad som jag var i f Gunnars katolska arv. Jag tycker om att se hur människor ger sig hän till Gud, lovsjunger och prisar honom som är värd all tillbedjan och ivrar för mission och evangelisation. Men det är just där den allmänneliga tron behöver förklaras. För övrigt skulle vi inom Svenska kyrkan behöva mycket av det liv som finns bland de väckelsekristna och framför allt; det är dumt att spela ut kyrkliga och frikyrkliga mot varandra. Vem det än är som ägnar sig åt sådant. Särskilt nu när Svenska kyrkan är skild från staten. Men det är det inte alla som fattat - ännu.

Ulf Ekmans konversion

Det kanske inte är så konstigt att det har blivit ett sådant tjoande över Ulf Ekmans konverterande. Jag tycker naturligtvis det är bra eftersom det tvingar dem som är seriösa att reflektera över Kyrkans tro och sitt eget förhållande till Kyrkan. Paulus undervisar tydligt om Kyrkan i bland annat 1 Kor eller än mer och något mer kontroversiellt i Romarbrevet. "Några håller sig till Apollos", "några håller sig till Kefas" och andra "till Paulus". Paulus tyckte aldrig om att ha sådana efterföljare. Jag tror inte heller att Ulf tycker om att ha sådana efterföljare, lika litet som jag själv. Och Jesus ville absolut inte ha det. Det finns väl ingen som har gjort det så svårt för sina efterföljare som Jesus. "Om inte er rättfärdighet övergår de skriftlärdes och fariséernas kan ni inte komma in i himmelriket", sa Jesus. Vid ett tillfälle förklarade en man att han ville följa Jesus så fort han begravt sin far. "Nej, det går inte", säger Jesus. Till en annan sa han att han först måste  sälja allt han äger och sedan följa Jesus. Och så vidare ...

Kristen tro och kristet liv handlar om att hålla sig till Jesus, att bygga på Honom, aldrig på någon människa, inte ens något helgon. Ska det vara så svårt? Jo, det är det. Det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en människa att ta sig in i himmelriket. Omöjligt med andra ord ... men för Gud är allt möjligt. Gud kan ta in alla människor i sitt rike om människan själv bara vill. Priset är betalt.

Det är fantastiskt  att se hur Gud sållar agnarna från vetet i vår tid. Det är en sak att tillhöra en kyrkoorganisation eller ett samfund. Men det är något annat att tillhöra Kristus. För alla oss som tillhör Svenska kyrkan har det blivit alltmer uppenbart. Svenska kyrkan och Kristi kyrka har kanske aldrig varit ett och detsamma, men nu har de två glidit isär att alla vi som tillhör Svenska kyrkan måste reflektera över förändringarna. Och självklart förvissa oss om att vi är rotade i Kristus. Denna prövning behöver medlemmarna i Livets Ord göra. Stiftelsen Livets Ord är inte detsamma som Kristi kyrka även om de till stor del överlappar varandra. Kan det vara så att vissa medlemmar inte kan särskilja stiftelsen och dess verksamhet från Kristi kyrka? Kan det vara så att Ulf Ekman kan det?

Vi har redan sett hur hela samfund löses upp och / eller slås samman. Vi ser hur nya församlingar bildas överallt och EFS har det till och med som målsättning. Det borde för övrigt Svenska kyrkan också ha under rubriken Mission i Sverige. Vi lever i ett sekulariserat land med kyrkor och samfund som ryckts upp med rötterna. Snart finns bara den Allmänneliga kyrkan kvar och den är representerad i alla kyrkor och samfund, mer eller mindre. Mer i vissa sammanhang och mindre i andra. Det är inte konstigt om människor väljer att ansluta sig till sammanhang som där den Allmänneliga kyrkan är mer representerad.

Vilken dag!

Vilken innehållsrik! Det är Första söndagen i Fastan, prövningens stund, och jag har i vanlig ordning börjat dagen med Högmässa. Men så var det också det att jag drar mig till minnes att det idag är exakt 62 år sedan jag döptes till Herren Jesus Kristus och hans död. Det var prästen Per-David Eby som döpte mig den 9 mars i Katarina kyrka. Det var också han som konfirmerade mig 13 år senare. Det är märkligt hur livet gestaltar sig i backspegeln. Förmodligen svårt att förstå för dem som är yngre och svårt att först hur det kan ha varit för någon annan än mig själv. Jag vet att många är kallade, ja, att alla är kallade till gemenskap med Gud och inte desto mindre känner jag mig idag älskad och utvald.

När Kari och jag kom hem från Högmässan kunde jag ta del av nyheten att Birgitta och Ulf Ekman konverterat och jag fylls med glädje. Så underbart att Ulf har fått komma hem till den allmänneliga Kyrkan igen. Ulf prästvigdes, som jag, av biskop Bertil Gärtner. Vi arbetade ihop under åren jag var anställd i SESG och fick gör en del goda erfarenheter tillsammans. Ulf fick aldrig någon anställning i Svenska kyrkan, men eftersom han  hjälpte så många människor till tro på Kristus fick han en egen församling som han försökte ta hand om på bästa sätt, - inte helt utan framgång. Jo, jag är glad för att Birgitta och han har hittat hem. Vi är många som har känt Ulf "från begynnelsen" och vi vet att han alltid har haft och har ett uppriktigt hjärta att leva med Gud. Det känns nu som om han kommit till "den stora vilan". Må Gud välsigna dem båda. Sedan får vi se om jag och andra får följa med när vi gjort färdigt vår slavtjänst i Svenska kyrkan. Det kan inte var så många år kvar.

Men dagen är inte slut än. På väg till årsmöte med Hela Människan / LP får jag veta att Degerfors har tagit ledningen mot Hammarby med 1-0 på hörna. Det ryktas att det var självmål. Nåja, det är många minuter kvar än tänker jag om än något fundersam. När jag sitter på årsmötet kan jag inte låta bli att ge mig ut på nätet i all stillhet. Till min glädje ser jag att Bajen vänder på matchen och vinner med 3-1. Nu vet vi var skåpet ska stå. Det är en kvar match kvar (minst) i Svenska cupen. På lördag spelar vi borta mot svenska mästarna Malmö FF, en match som vi självklart ska förlora, men, men ... bollen är rund.

Vid 18-tiden kom jag hem igen och tänkte jag ska kolla kvällstidningarna. De lär visst ha något om Birgitta och Ulf. Jo, det har dem, men det är en annan Ulf som fångar mitt intresse. Ulf Lundell har gift sig! 63 år gammal med fotografen Sofia Möller, 37 år gammal. Man gratulerar! Jag lyssnar mer än gärna till Ulf Lundell. Hans musik och jag läser gärna hans böcker även om jag har läst bättre. Men som en företeelse i tiden har det varit spännande att läsa hans böcker, alltifrån Jack, Saknaden, Friheten, Värmen och Sömnen. Jag har dem i bokhyllan. Men kanske mest intressant Varg söker sin flock. Undrar hur det gick med tron efter besvikelsen på en av Svenska kyrkans präster?

Hann inte mer än att ta in informationen förrän Kari frågade om jag läst Jakobs blogg. Nej, det hade jag inte. Men nu har jag gjort det. Han berättar om hur han kom till Makedonien, om mötet med henne som kom att bli hans fru Marija och om hur krigsplanen dundrade över Skopje just vid den här tiden på året. Och än en gång förundras jag över hur livet gestaltar sig för oss. 

Glödpunkter

Så kan jag ställa ännu en bok i bokhyllan. Den här gången heter den Brev om hopp i en uppbruten tid, skriven av biskop Biörn Fjärstedt. Liksom i boken Brev till unga präster och pastorer i Kristi kyrka tar biskopen sin utgångspunkt i den förfallna Svenska kyrkan och visar hur det kristna flödet ändå strömmar från källan Kristus Jesus. Den här gången visar han på tre källflöden. För det första evangeliernas berättelser. För det andra gudstjänstens ordning, på latin ordo och för det tredje kyrkoåret med alla sina dagar.

Dessa tre källflöden är fortfarande tillgängliga. Men i en brydsam tid behöver vi på nytt få glödpunkter, punkter där kristna kommer samman för att fira Kristus och vi behöver få se ett förtätat kristenliv. Jag tycker mycket om de uttrycken; glödpunkter och förtätat liv. Och det finns sådana, också i Europa, som till exempel Taize, Valamo, Iona och klostret Artos som nu hyser 2000 munkar.

Biskop Fjärstedt framstår som en sann ekumen. Till den sanna ekumeniken hör att vi inte låter oss begränsas av organisationen, av kulturen eller nationen. Kyrkan är internationell och vi behöver varandra. De här meningarna uppmuntrar mig mycket eftersom 1 Korintierbrevet särskilt visar på just detta; i Kristus är vi förenade. Nu kan någon tänka att detta är farligt. Vem vet var rörelserna tar vägen? Sant i och för sig, men just därför är vårt katolska arv så viktigt och avgörande. Det finns faktiskt en, helig och allmännelig kyrka även om Svenska kyrkans ledning gör vad den kan för att förringa eller förstöra det. Men jag har en känsla av att många ibland oss behöver göra upp med sina fördomar, det vill säga sin syn på församlingen. Den som vill tränga in i detta kan gärna läsa Brev om hopp till uppbruten tid.

Efter att ha läst boken är det framför allt tre uttryck som jag bär med mig från Jesus och evangeliet. Det är kerygmat (själva budskapet), regula fidei (trons regel) och det är depositum fidei (trons arv). Dessa tre kan sägas gå in i varandra samtidigt som det finns en utvidgning från det första till det tredje.

Jo, det finns ett uttryck till som kommer igen och det är uttrycket den åttonde dagen. Det är beteckningen på den första veckodagen som ju också är den första dagen på den nya skapelsen. De första kristna väntade som bekant mer eller mindre dagligen på Kristi återkomst och många historisk-kritiska forskare har varit snabba med att påpeka att Jesus inte har kommit tillbaka än. Fjärstedt formulerar sig på följande sätt på ett ställe:

För de som är i Kristus fanns ingen gräns mellan den innevarande tidsåldern och den kommande, den var genombruten.

Och så är det. Vi lever himlen på jorden!

I slutet av boken berättar biskopen om hur evangeliet spridit sig genom årtusenden. Inte minst hur det ser ut idag med den enorma tillväxt som ägt rum framför allt i Afrika och Asien. Men den som vill läsa lite mer om det ska läsa hans tidigare bok Evangeliet på andra marker än i väst. Brev om hopp till en uppbruten tid består bara av 120 sidor men ändå hinner biskopen med att gå från den lilla sammankomsten, glödpunkten till ett globalt perspektiv för att inte säga ett himmelskt.  

Skapelseberättelsen

Skapelseberättelsen lär oss att gemenskapen med Gud är inprogrammerad i skapelsen från början, skriver professorn Tryggve Mettinger i sin bok I begynnelsen - en forskare tolkar bibelns urberättelser och tar en promenad i astrofysikens universum. Jag ska ärligt säga att boken inte lockade mig som böcker kan göra. Men nu har jag ändå läst den och inte helt utan intresse. Boken består av fem kapitel. I det första kapitlet får vi veta att skapelseberättelserna vill förmedla några teologiska sanningar till oss. Den viktigaste är att Gud har skapat allt och att är skapat till gudstjänstgemenskap. Det hebreiska verbet bara förekommer ett 50-tal gånger i bibeln och varje gång har det Gud som subjekt. Ingenstans sägs det att Gud skapar av någonting. Gud skapar ur intet med andra ord. Detta är en poäng som kommer tillbaka i slutet av boken.

Det andra kapitlet handlar om "dag noll". Här visar Mettinger att urtillståndet inte är kaos. Kyrkans tidigaste teologer hävdade att skapelsen skedde ur intet, men det är inte självklart utifrån texterna. Mettinger visar ändå på ett övertygande sätt att de tidiga teologerna sannolikt hade rätt. Det stora problemet för många har varit och är lidandets problem. Varifrån kommer ondskan? Mettinger menar att detta knappt existerar i skapelseberättelserna som säger oss att "allt var gott". Redan Augustinus menade att "ondska är o-skapad". Mettinger öppnar för en annan förståelse. Gud skapar människan "av jord". Människan är en jordvarelse och ska åter bli till jord. Här används inte verbet bara utan bilden av en krukmakare som drejar ett kärl. Det hebreiska ordet för jord, apar, är besläktat med dödsriket. Bibelns berättelser säger inte mycket mer än så. De verkar närmast vara avsedda för att distanser sig från omkringliggande kulturers berättelser som talar om hur det ur kaoskampen kommer både gott och ont.

Men så kommer han till kapitel tre och vad vi kallar för syndafalls berättelsen. Den berättelsen kan uppfattas på två sätt. Antingen handlar den om människans mognadsprocess, det egna ansvaret. Eller så vill den visa oss att det inte går att förena kunskap och evigt liv. Här finns en linje som skiljer oss från Gud. Gud vill inte vid den här tiden att människan ska ha både kunskap på gott och ont och evigt liv. Här väljer människan olydnadens väg vilket får stora negativa följder. Prövningen av Adam och Eva återkommer i berättelsen om Abrahams offer av Isak och Jobs bekännelse.

Mettinger skriver inte att berättelsen om Eden ska förstås utan symboliskt. Ordet Eden kan översättas som "sällhetens plats". Vi kallar det paradiset. Det handlar om lyx och lycksalighet och talar främst om ett gudomligt tillstånd. Berättelsen om syndafallet och om att synd leder till död ska dels förstås som ett legitimerande av Lagen och dels som en förklaring till det onda. Här finner vi med andra ord ett inlägg i samtalet om det onda.

I det fjärde kapitlet kommer så Mettinger till Nya Testamentet och vad det säger om Kristus och skapelsen. Kristus är Guds Ord, begynnelsen och Guds vishet. Som Ordet medverkar han i skapelsens tillkomst.

Så kommer han då till det som jag uppfattar som Mettingers egen-intresse, skälet till boken. Han sätter sig in i astrofysiken. År 1927 lanserade prästen och astrofysikern Georges Lemaître tanken på uratomen och den stora ursmällen. Han hade räknat fram att om det är så att universum expanderar måste det ha haft en begynnelse, ett icke-materiellt tillstånd! Denna Big-Bang-teori har komplicerats något på grund av kvantfysikens framgångar, men inte omkullkastat teorin. Ännu en teori har sett dagens ljus, den så kallade multiversum-teorin. Den säger att det inte finns endast ett universum utan många. Hur det än är verkar det som att forskarna ändå menar att det finns en begynnelse. Den brittiske astrofysikern Martin Rees uttrycker det ofattbara:

Det kan tyckas strida mot sunda förnuftet att ett helt universum som har en utsträckning av tio miljarder ljusår (och förmodligen ännu längre bortom vår horisont) kan ha uppstått ur en punkt utan storlek.

Och en annan forskare lägger till "att tätheten i denna urpunkt är sådan att all den materia vi idag kan se i universum rymts inom en mindre volym än en kubikmillimeter."

Men det stannar inte där. Mettinger tar sedan upp vad som kallas naturkonstanterna, de fysikaliska grundvärden, som man antar är giltiga för hela universum. Det lär finnas mellan 15 och 30 sådana lagar som samspelar med varandra. Det är dessa som reglerar gravitationen, elektromagnetismen, kärnkraften med mera. Idealvärdet för de elektromagnetiska krafterna är 0, 007 av kärnkraften. Om, säger om, avvikelsen vore 0,001 skulle det få helt förödande konsekvenser. Inget liv skulle då finnas.

Det finns flera liknande exempel som talar för att vi inte kan ha att göra med en slump. Vore så fallet handlar det om en "monstruös sekvens av tillfälligheter". Med dessa insikter (och naturligtvis många fler än jag kunnat redogöra för) läser Mettinger skapelseberättelsen på nytt och ser inga motsättningar.