Katarinamässan

Ska det vara nödvändigt att man ser ut som att man har gått en boxningsmatch två dygn efter att man har varit hos tandläkaren? Överläppen är dubbelt så stor som i vanliga fall och ansiktet i sin helhet känns inget vidare måste jag säga. Men jag har sovit gott och har idag inte tagit några värktabletter så det går väl åt rätt håll.

Igår hade jag därför möjligheten att se Katarinamässan i sin helhet och det var verkligen tänkvärt. Att det inte var fråga om någon högmässa i vanlig mening stod strax klart. Och det finns ju som vi vet rätt gott om varianter, men det här följde knappast Kyrkohandboken någonstans. Ärligt talat uppfattade jag det hela som en show. Och fort tillägger jag i positiv mening, absolut inte i negativ. Det hela började med att Petra Mede höll ett välkomstanförande, ett inledningsord. Det gjorde hon mycket bra. Hon talade om skuld och förlåtelse i allmänna, men fina ord. Inget krångel med Jesus. Hon kändes ändå relevant och välkomnande och så bjöds på ett fint musik- och sångstycke. Text av Thomas Tranströmer och sång av Irma Schultz. Sedan följde ytterligare professionellt framförd musik och sång, läsning av evangeliet och så kom Olle Carlsson med budskapet jag skrev om i förra bloggen.

Nu har det gått ett dygn sedan jag såg reprisen och gudstjänsten smakar fortfarande bra. Det här är en annorlunda gudstjänst med en annorlunda publik, om uttrycket tillåts. Och varför inte? Frågan jag ställer mig om jag nu hade bott där och firat gudstjänst regelbundet är; Hade det funnits en mässa också för mig? Visst låter det märkligt. Mässan är verkligen inte individualistisk men detta sätt att att fira mässan avviker så mycket att frågan måste vara relevant. En mässa med sanctus, agnus dei, prefation, riktigt vin och riktigt bröd helt enligt Jesu anvisningar ... Jag vet inte om mässan alls firas så i Katarina kyrka.

Den här mässan är schemalagd på söndagarna kl 11 eller om det är 10. Den ligger på högmässans plats utan att vara högmässa. När jag studerade detta med cellkyrkorörelsen förstod jag att flera församlingar lagt sina gudstjänster på onsdagskvällarna och söndagen användes för att ta vara på traditionen att gå till kyrkan. Vanligt folk har i regel fortfarande lättare för att gå söndag än onsdag. På onsdagarna kan de mer initierade gå, resonerade man. Är detta något som kommer att bli vanligare i SvK? Det lär i varje fall inte stoppas av något Domkapitel. Det har ju så mycket annat väsentligt att ta tag i.

Jag vill också till mina reflektioner konstatera att folket i bänkarna verkligen var med i gudstjänsten. De sjöng och det var underbart att se hur de svarade med orden: "Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet."

Kanske är det riktigare att jämföra en gudstjänst som denna med gamla tiders väckelsemöte. Folkligt, modern musik och sång, enkelt budskap och stor glädje. Vem har sagt att vår tids väckelsemöten ska se ut som 1800-talet? Ingen kan förvänta sig det. Men är det detta vi ser istället? Kunde man tänka sig att utvidga den i Värnamo kyrka populära och uppskattade Lunchmusiken, utvidga med några kändisar, någon eller några allsånger kanske och ett enkelt budskap om Guds kärlek?

Som ni märker har Katarinamässan gjort något också med mig. Nya frågor snarare än nya svar. Ibland är faktiskt frågorna viktigare än svaren.

Nu går året mot sitt slut. Jag går och lägger mig och hoppas på en bättre början 2014 än slutet på 2013. Detsamma önskar jag alla er mina bloggläsare. Vi hörs och kanske ses nästa år!

Katarina kyrka

Det blev ingen högmässa idag för min del. Redan på fredagskvällen förstod jag att det var kört. Då hade jag haft början på tandvärk sedan ett par dagar och vi män tänker som så: "ah, det går över". Men det gör det inte alltid. På fredagen blev det att svälja värktabletter och så har det fortsatt intill nu. Men kan någon förklara för mig varför Folktandvården i Värnamo inte har någon jour? Det hela slutade med att jag fick åka till Jönköping och därifrån kom jag vid 15-tiden idag. Det var en äldre lagning i framtanden som släppt in bakterier så nu var tanden död. Och nästa gång blir det rotfyllning - i en framtand! Hur kul är det på en skala mellan 1 och 10, som ungarna skulle ha sagt. Jag ska bespara er från detaljerna.

Men det hade det goda med sig att jag kunde se högmässan från Katarina kyrka. Som ni vet har jag en stor del av mitt hjärta i Katarina eftersom det var där jag döptes och det var där jag hade min första prästtjänstgöring. Jag skulle mer än gärna flytta tillbaka dit. Jag tycker om kvarteren, människorna och fotbollslaget fast det numera mest är inflyttade som bor där.

Jag kom in i TV-sändningen lagom till att Olle Carlsson skulle börja predika. Han hade snappat upp (varifrån?) de tre utsagor svensken helst vill höra. Jag har hört om det förut men fick då aldrig någon källa. De utsagorna svensken vill höra är:

1. Jag älskar dig
2. Du är förlåten
3. Maten är klar

Det är inte svårt att göra en predikan över de orden. Jag avstår från att försöka återge vad han sa, men konstaterar att han har en lysande personlighet. Han berättade inledningsvis att han hörde till de få som har glädjen att ha två kyrkor i församlingen , som båda är fullsatta varje söndag! Hemligheten är, menade han, att vi praktiskt taget varje gång predikar över ämnet "Gud älskar dig." Han vände sig till alla dem som känner sig oälskade, som aldrig får någon uppmärksamhet eller som tvingas leva isolerade. Han vände sig till dem som bär sin egen skuld, lider av dåligt självförtroende eller plågas av psykisk sjukdom. Och de är många.

Maten är klar-uttrycket använde han för att tala om gästfrihet, måltidsgemenskap och självklart också om hur Gud dukar bordet för oss. Ja, det var faktiskt underbart att lyssna till honom och jag har inte svårt att förstå att människor kommer igen och igen.

Men det är klart, teolog som jag är och som en som brottas med dogmerna, liturgins utformning eller SvK:s prekära läge, funderar jag på allt det där som inte sades. Jag hör hur mina egna ord skorrar och inser att det finns mängder av längtande människor som vi präster vanligtvis aldrig når. Vi når de redan bärgade och kanske lever de med andra frågeställningar. Så inser jag hur väl vi alla behöver varandra. Vi har olika kallelser över våra liv och jag önskar att SvK kunde ta vara "på kompetenserna" som de säger på stiftet och förmodar jag i Kyrkans Hus. När jag i mina kretsar hör någonting åt det hållet brukar det heta att varje församling "ska ha sin profil". Men det räcker inte utan vi behöver få se vad Paulus skriver Kristi kropp, det vill säga se alla de troende samverka på ett bibliska och socialt sätt. Om Olle Carlsson är närmare det idealet än vi andra vet jag inte, men det verkar så.

Nej, nu får jag ta några värktabletter och gå och lägga mig igen. Vi hörs!

Då är livet som bäst

Idag kom Hans och Lotta Sundberg på lunch. De var på väg hem från Skåne där de firat jul och skulle nu tillbaka till Uppsala. Det var roligt att de tittade in. Vi fick en god stund tillsammans med mat, gott samtal och bön.

Det som eventuellt kan intressera någon bloggläsare är att nästa session i Nepal blir i februari. Det skulle ha varit en session i november-december men politisk oro gjorde att vi fick skjuta upp sessionen. Som planeringen ser ut nu kommer jag att resa till Nepal i maj månad för att göra en session i kyrkohistoria. Det ska verkligen bli spännande att se hur det blir. Jag har några frågor

• Kommer människor som befinner sig mitt i väckelsen att alls intressera sig för kyrkans historia?
• Hur relevant är västkyrkans dogmhistoria för en asiatisk kultur?
• Vilka lärofrågor kommer att vara kontroversiella i Nepal om tio år? 

Jag kan bara förbereda och ta med mig vad jag själv lärt, men inser strax att jag kommer att möta helt andra föreställningar än jag är van vid. Jungfrufödselns och Jesu gudom anser vi vara nödvändiga men är de svåra i en hinduisk miljö? I en miljö där än den ena än den andra guden stiger ner till människorna? Att Jesus är Gud utgör ingen större svårighet. Det finns tusentals gudar i Nepal och en mer eller mindre spelar ingen stor roll vad jag förstår? Hur är det med synen på människan? Människan är knappas intressant som individ i en nepalesisk miljö där en opersonlig själ antingen tar jordisk gestalt på ett nytt sätt eller i bästa fall återgår till anden. Ja, som ni förstår finns det ganska många frågor jag kommer att få brottas med. De mest närliggande frågorna i Nepal handlar annars om att människor blir befriade och helbrägdagjorda genom Jesu namn. Får väl återkomma när jag kommer lite längre i förberedelserna.

Sedan på kvällen var Kari och jag på storsamling med cellerna. Det blev en liten samling med ett knappt ett 20-tal. Flera var bortresta, andra hade gäster hos sig och ytterligare andra hade arbetat i helgen och var alltför trötta för att komma. Men det blev en god samling. Jag kunde berätta om att fler gemenskaper verkar växa fram, dels en ekumenisk sådan och dels en utifrån Mariakyrkan. Vidare kunde jag berätta att det planeras en större samling för dessa gemenskaper sista fredagen i februari. Vi ser redan fram emot denna.

Karis syster kommer från Norge till nyår och själv är jag predikoledig över nyårshelgen. Det ska bli skönt att få några dagar utan skyldigheter. Samtidigt finns det annat att fundera över. Jag ska skriva en artikel till nästa nummer av pastoratets tidning, hålla ett föredrag i ekumeniska anda i mitten av januari och skriva en artikel till SPT med mera. Så visst finns det att tänka på. Men så är det för många av oss. Det är gott att leva med Herren Jesus, bröder och systrar och att tjäna Herren i allt vi gör. Och då är livet som bäst.

Tro inte ...

Annandag Jul och jag hade lovat mig själv att ta upp detta med vår tids martyrer. Det gjorde jag också men inte så mycket jag först hade tänkt. Dagens evangelium från Matt 10:32-39 fordrade sin förklaring. Förklaringen blev att Matt 10, det andra av de fem tal kring vilka Matteus byggt sin berättelse, riktar sig till apostlarna. Det är apostlarna som får en förvarning om och förklaring av vad som väntar i form av motstånd och förföljelser. De varnas för att komma på fall.

1. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden ... Det var tydligen många som väntade sig en politisk fredsfurste och Jesus menar att det är ett missförstånd. Hans rike är inte av denna världen. Hans rike, den nya tidsålderns rike, kommer för att ersätta den gamla tidsålderns. Inte underligt att makthavare intar försvarsställning när Jesus och hans efterföljare talar om en ny ordning. När Herodes fick höra att ett barn fötts i Betlehem och som utpekats som kung sände han sina krigsmän för att döda alla gossebarn under två år. Makten var hotad.

2. Den som älskar far eller mor mer än mig ... Profeten Mika, se GT-texten, talar om hur familjemedlemmar vänder sig mot varandra. Så ska ske i den yttersta tiden. Jesus stryker under att den yttersta tiden kommit i sitt tal, den tid när hushållen hotas av upplösning.

Den som älskar mor eller far mer än Herren är inte värdig. Det lilla ordet värdig förekommer åtminstone sex gånger i kapitlet och står i sammanhanget för vår gemenskap med Herren. Den som tar emot Herren förklaras värdig. De som står emot honom är i sammanhanget ovärdiga.

Men säger inte det fjärde budet att vi ska hedra mor och far på det att det må gå oss väl? Förvisso, men lagen kan inte vara grundvalen för det nya livet. Jesus är ensam Herren och ingen kan jämföras med Honom. När vi älskar Herren mer kommer vi att få det andra också. Sök först Guds rike så ska det andra tillfalla er. Det gäller nu att få saker och ting i rätt ordning.

3. Den som mister sitt liv ... han skall finna det. Apostlarna mötte inte bara motstånd. De fick också ge sina liv som sedan tusentals och åter tusental efter dem har fått göra. Senast igår fick vi höra på nyheterna om de irakier som firat sin julmässa och som utsattes för bombanfall efter gudstjänstens slut. 40 döda. De andliga principerna har inte förändrats sedan apostlarna tid. Det gamla kan känna sig hotat av det nya. Det går att begripa. Det är svårare att förstå att att det nya ger liv åt det gamla, uppståndelseliv! Var därför inte rädd för att mista din egen vilja, din egenrättfärdighet, din synd och dö din död för Hans skull, ty när det sker blommar det nya livet.

Det folk som vandra i mörkret skall se ett stort ljus. Nu har Jesus fötts. Vi har hört och förstått att det blir motstånd, trakasserier och kanske till och med förföljelser och död, men också börjat ana det nya livets förverkligande. På söndag talas om att vi blir Guds barn. Jag kan knappt vänta.

God Jul

I går började julen. Den började med julbönen kl 17.00. Kyrkan var nästan fullsatt och Värnamo Vocalis, som är en kvartett, sjöng stämningsfullt. Julevangeliet lästes och så predikades. Den här gången försökte jag vidga perspektivet något. Det är inte bara det judiska folket som i århundraden väntat på Messias utan också de hedniska folken väntade. Jag berättade om hur kejsar Augustus redan vid sin födelse utpekades som frälsare (grekiska soter), om hur han byggde sitt fridsrike (pax romana) och gjorde anspråk på hela världen (oikoumene). Allt detta var på plats redan innan Jesu födelse. Det var mycket pompa och ståt omkring kejsar Augustus. Ingen hade kunnat räkna ut att Marias barn skulle bli det Augustus längtade efter att få vara.

När Adam och Eva nödgades lämna paradiset var det en som var kvar. Herren Gud hade vandrat med dem, men följde inte med i fallet. Kanske var Han den som var mest sorgsen när Han såg dem gå ut i mörkret. Men Han gav dem ett löfte. Eller det blev åtminstone ett löfte. Ordet var först riktat till ormen som fick höra att kvinnans säd/barn en dag skulle krossa ormens makt, men Adam och Eva hörde orden och glömde dem inte. Sedan dess är längtan efter det paradisiska tillståndet är en allmänmänsklig företeelse.

När Gud blir människa stannar det inte vid Jesus. Att han antar mänsklig gestalt betyder att han får ingång i alla människor. Såsom Adam fick inflytande över alla människor får också Jesus det. Det han är, blir, säger och gör kommer alla människor till del. Han blev människa för vår skull. Det räcker inte med att säga att han dog för oss. Vi måste börja med att han blev vår. Hans förkunnelse, undervisning och välgärningar gjorda han för vår skull liksom att han dog, uppstod, togs in i himmelen och utgöt den Helige Ande för vår skull.

Jesus är den  nya människan, sådan vi alla (?) vill vara. Han är vår möjlighet. Vi kan få en ny-start i det att vi blir hans lärjungar ...

Ungefär så. Och budskapet fick bli detsamma till Midnattsmässan. Uppgifterna om kejsar Augustus fick jag från Josph Ratzingers bok Jesus från Nasaret, del III . barndomsberättelserna. Jag läste den under advent och tycker att den gav en hel del. Om du inte har läst del I, II eller III rekommenderar jag dem för den som är intresserad av bibelstudium. Böckerna är en genomgång av Jesu liv sådant det är återberättat i evangelierna. Och Ratzinger väjer inte för de svåra frågorna.

Idag Juldagen har vi tagit det lugnt. Det är skönt efter att ha kommit i säng vid 02-tiden på natten. Dottern Elisabet med familj har hälsat på, julklappar delades ut och nu råder full julstämning. Själv får jag nog ge mig på morgondagens predikan. Det börjar bli hög tid att förbereda Annandag Jul eller den helige Stefanus dag. Självklart kommer jag att tala om och lyfta fram vår tids martyrer. Det finns ett pris att betala för efterföljelsen. Det gäller för övrigt också för oss svenskar.

God Jul! 

Inget förtroende kvar?

Är det bara jag som har missat Kyrkbullen? I senaste numret av SPT citeras ett dråpligt inlägg från bloggen Kyrkbullen. Nu har jag letat upp bloggen och lagt till den på mina länkar. Är det någon som vet vem som ligger bakom? Är det samme man som ligger bakom Elof Sundin? Jag hörde talas om Elof när jag gick på Fjellstedtska och har förstått det som att han liksom jag är Fjellstedtare. Men han gick före mig. Det förklarar varfrö jag aldrig träffade honom. Det stämmer också att han senare bodde på Norrbyhus. När jag googlar Elof Sundin kan Wikipedia berätta följande:

Sundins närvaro började ta sin form på teologiska institutionen under 1960-talet. Man behövde på den tiden inte anmäla sig till kurserna i förväg, utan studenterna infann sig till undervisningen på utsatt tid och antecknade sina namn på en närvarolista. I undervisningen i Gamla testamentets exegetik hösten 1963 skrev någon på skämt in namnet Elof Sundin på listan. När vid de efterföljande tillfällena namnupprop skedde, var det någon som så småningom började svara "ja". När han började få frågor blev det tyst. Läraren frågade "Den där kandidat Sundin - är det igen som har sett honom?" Elof Sundins förmenta existens tog allt fastare former och hans namn började antecknas på olika närvarolistor också i andra ämnen och skrivningar inlämnades i hans namn. Det antecknades också på olika typer av namnlistor när tillfälle gavs. Sundinlegenden gör gällande att skrivningar i hans namn inlämnats i samtliga ämnen och att han faktiskt avlagt teologie kandidatexamen.

Nu står jag i tacksamhetsskuld till SPT som visade mig bloggen Kyrkbullen. Bloggen som citerades i SPT var från 20 november och där stod bland annat att läsa:

"Efter avslöjandet att Svenska kyrkan nu satsar på TV har programformaten strömmat in, erfar kyrkbullen. Tidigare var programformat som Bonde söker fru, Familjen Hedenhös och Så mycket bättre i princip klara. Men på Berling Media snurrar nu tankarna vilt. Bolaget ska nu jobba digitalt och med det innebär också ny teknik och nya format. Berling Media är det bolag som nu efter att ha knutit nära band med Uppsala får äran att producera. Kyrkbullen kan idag avslöja de idéer som finns;

Paradise hotel – Tretton diakoner, en från varje stift, åker till Mexikos slum för att där bo tillsammans och göra så många goda gärningar de hinner. Varje dag röstas den som gjort den sämsta gärningen ut. Gänget i Mexiko kan komma att få besök av tre pastorsadjunkter från Skara stift. ... 

Mästarnas mästare – biskopskollegiet flygs till en fjällstation. Där i furustugan kämpar de om att krysta fram så många populistiska frågor de kan för att sedan knyta dem till någon typ av teologi. Då biskop Ragnar inte är helt trygg med flygfordon tar hans länsbuss upp. Där finns en idé om ”en man och hans länsbuss”.

Idol – Här plockas musiken bort eftersom kyrklig musik förutsätter en som kan spela med både händer och fötter. Här blir det istället ikonmålning på tid. Programmet leds av Kristoffer Lignell som sin karesmatik till trots dunkar in fyra ikoner i minuten och är Svensk kyrklig mästare. Vinnaren får sin ikon välsignad av biskop Bonnier. ...

Robinson – Ett gäng kyrkoherdar samlas på en öde ö där det går ut på att göra så lite som möjligt och samtidigt medla i olika konflikter mellan komministrar och vaktmästare. Varje vecka köps en kyrkoherde ut."

Häromdagen kom också Kyrkans Tidning och i den finns bland annat en debattartikel skriven av komministern Björn Helgesson. Han far ut våldsamt mot superherdarnas löner. Han skräder inte orden och kräver att präster som tjänar 50-, 60- och kanske 70 tusen i månaden genast sänker sina löner. Artikeln är mycket läs- och tänkvärd varför jag länkar till den här.

Såväl Kyrkbullen som komministern Björn förstår jag som tidstecken. Respekten för den kyrkliga överheten är som bortblåst. Det finns praktiskt taget inget förtroende kvar för biskopar. Överheten inom SvK befinner sig på ett sluttande plan och nu börjar det gå fort. Det är svårt att förstå var det här ska sluta, men min förhoppning är att det inom SvK ska bildas en mängd nya gemenskaper och koinonior. 

Julgran?

I veckan var jag på cellmöte hemma hos ett par vi ganska nyligen lärt känna. En bit in på kvällen frågade Fredrik mig oim jag visste att det stod om julgranar i bibeln. Nej, det kunde jag inte påminna mig, så han letade upp stället i Jer 10. Det handlar enligt Folkbibeln om Gud och avgudarna. Jag återger de aktuella versarna här: 

10:3 Ett träd i skogen hugger man ner, 
och hantverkarens händer formar det med yxan. 
4 Med silver och guld pryder man det 
och fäster det med hammare och spik 
för att det inte skall falla omkull. 
5 Likt fågelskrämmor på ett gurkfält står de där 
och kan inte tala. Man måste bära dem, ty de kan inte gå. 
Var inte rädd för dem, ty de kan inte göra något ont, 
och att göra något gott förmår de inte heller.

Skolavslutning

På mindre än ett dygn har jag talat till mellan 1000 och 1500 personer - i kyrkan dessutom. Säga vad man vill om "Vi sjunger in julen" och skolavslutningarna, men det går inte att komma ifrån att det ger prästen unika möjligheter att sätta Kyrkans prägel på det hela.

Idag på morgonen var det terminsavslutning för Apladalsskolan i Värnamo. Det handlar om årskurserna 6-8 och programmet som de själva ställt samman var präglat av sång och musik. Till detta bad man prästen att ge en julhälsning någonstans i mitten. Avslutningen började med att kören sjöng Tänd ett ljus och fortsatte sedan med Gustaf Nordqvists Jul, jul strålande jul. Psalmen som sjöng innan min julhälsning var Nu tändas tusen juleljus. I den fick eleverna veta "född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud".

Jag kunde sedan fortsätta med att berätta att religion är ett allmänmänskligt fenomen som innebär att människor åkallar någon/något/några som ska hjälpa. Vår relation till religionen kan vara besvärlig och det verkar som att de som är främmande för religionen har det svårast med den.

Den kristna tron utmärker sig på det sättet att här är det Gud som intresserar sig för dig. Det är Gud som redan i paradiset kallar på människan och slutligen blir Han själv människa för att komma oss nära. Det tycker Kyrkan är värt att fira.

Vi är av begynnelsen alla skapade till Guds Avbild men tyvärr har det blivit så att det knappast märks mer än undantagsvis. Det är inte lätt att se Guds närvaro i andra människor. Det kräver övning. Men så synliggör Gud den sanna människan. Det börjar där med barnet i krubban och sedan följer vi Jesus i den stora berättelsen.

Det kan vara bra att känna till julens innersta eftersom den döljs av så mycket mat och dryck, tomtar och troll för att inte tala om julklappar. Så önskar jag er alla en god fortsättning på dagen och en välsignad jul!

Avslutningen fortsatte sedan med att skolkören sjöng ytterligare några julsånger och avslutningsvis att alla sjöng Dagen är kommen där refrängen lyder:

O, kom låt oss tillbedja
O, kom låt oss tillbedja
O, kom låt oss tillbedja vår Herre och Gud.

Jag tycker inte att jag gick över gränsen eftersom jag inte hade någon bön. Välsignelsen tog jag i form av orden "en välsignad jul", men det må väl vara tillåtet. Kanske att skolan själv möjligtvis gick över gränsen, men det störde inte mig. Hela skolavslutningen blev för mig en värdig gudstjänst. Må Gud välsigna dem alla!

Knutby

Skriver några rader i all hast eftersom jag just läst mina länkar och fastnade för vad Jacob Sunnliden hade skrivit om Knutby. Det verkar som att någon sorts diskussion (?) kommit upp till ytan igen. Men eftersom både Jacob och jag var i Knutby några år innan det tragiska hände är det intressant att följa något. Några år? Ja, det var nog tio år innan, men i alla fall. Kim Wincent var på plats. Han tog så väl hand om oss, en god broder.

När jag läste Jacobs blogg hänvisade han bland annat till Bengt Malmgren. Jag förstår inte varför jag inte har länkat till honom tidigare. Men han har skrivit en del om Knutby som jag tyvärr inte hinner läsa nu men senare. Jag ska nämligen till kyrkan för att leda "Vi sjunger in julen". Vad gör man inte för pengar? I och för sig brukar det vara en trevlig stund med mycket folk i kyrkan. Jag tar det som en sångövning inför julenes gudstjänster. Men jag hinner länka till Bengt så hinner du läsa före mig.

Våga hoppas

Idag har jag haft en härlig eftermiddag, ja förmiddag också för den delen. På förmiddagen har jag jobbat med verksamheten De Glömda Barnen. Styrelsen i Värnamo drar åt ett håll medan jag är övertygad om att vi borde dra åt ett annat håll. Tyvärr inte en helt ovanlig situation för mig. I det här fallet handlar det om nästa års budget men det är ingenting jag vill tynga dig med så vi lämnar det tills vidare. Det som har varit härligt är att jag har verkligen ansträngt mig för att sätta mig in ekonomiska frågor och efter ett antal telefonsamtal tycker jag mig få vatten på min kvarn. Vi får se hur det går.

Sedan har Kari och jag köpt ett nytt soffbord och idag kom det - till MIO alltså. Så jag var där och hämtade det. Det visades sig vara fel, tillbaka och så hem igen, men nu är det monterat och klart. Det är så fint och jag är mycket nöjd med mig själv som har skruvat ihop det hela.

Igår fick jag frågan om jag läst DAGEN. Nej, det hade jag inte så det har jag gjort nu. Det handlade om väckelsen i Nepal. Och jag länkar till den här. Håll tillgodo. Att kyrkan i Nepal växer snabbast i världen visste jag men det är underbart att få det bekräftat. Jag hade ingen aning om att EFK hade missionärer i Nepal. Det måste nog undersökas lite närmare. Ska försöka komma i kontakt med Ulla och Peder Eriksson eller åtminstone med EFK. Samordning är viktigt på missionsfältet och det arbete jag är bidrar till genom Värnamo församlings försorg samarbetar nära med Håkan Gabrielsson och hans organisation TOUCHING ASIA, en broder som verkat i Asien under decennier. Besök gärna hans hemsida. Håkan som sitter med i Pastor Rajus styrelse för Nepal är en dörröppnare. Han bjöd oss att arbeta i Nepal och vill nu att vi fortsätter den teologiska utbildningen i Orissa, Indien. I Orissa har det under ett antal år varit svåra förföljelser med många martyrer, men sedan förföljelserna upphört har väckelsen kommit i stället och tusentals hinduer kommer till tro på Kristus. Det talas om att "vårt" arbete kommer att sortera under TOUCHING ASIA och att Håkan vill börja arbetet i Indien redan i mars månad. Jag skulle gärna ge mer än jag har möjlighet till så länge jag är anställd i SvK, men, men ...

Håkan har också fått igång ett nytt projekt. Kanske inte helt nytt därför att arbetet bland de småflickor som säljs och köps i Nepal har pågått länge. Evangelisten Mikael Alfvén är en annan broder som också samarbetar med Håkan Gabrielsson och han har riktat in sig just på barnen i Nepal. Han gör en fantastisk insats där som du kan läsa om på hans hemsida Love Nepal genom att klicka här. Men nu har Håkan Gabrielsson  tagit nya steg och arbetar mer systematiskt mot trafficking. Den som vill kan nu besöka den nya hemsidan Out of Ashes där du kan få veta mer. Trafficking är ett område som kommer att kräva mer arbete. Det är klart och vida utbrett också i Sverige, men uppmärksammas knappt alls. Kanske beror det på att affärerna omsätter oerhörda pengar. Vi talar summor i samma klass som droghandeln och militären.

Apropå pensionering såg jag att Ulf Ekman nu går i pension, klicka här. Det tror jag är klokt. Han har slitit hårt under många år och på nytt börjat orientera sig mot vårt allmänkyrkliga arv. Nu kan han fortsätta att göra det. Men att han kommer att gå i sin sons fotspår tvivlar jag på, men, men igen ....

Och sedan kan jag inte låta bli att referera till Marcus Birros konstateranden också det i DAGEN. Jag har skrivit det förr. Det är fruktansvärt tyst i SvK om mycket. Birro som har rest under hela hösten inom svenska kristenhet menar att det är där, just där inom kristenheten sekulariseringen härjar. Den styrs av omedvetna kyrkopolitiker och sponsras av SvK. Du kan läsa hans inlägg genom att klicka här.

Men eftersom jag är på gott humör skriver jag: Låt oss hålla ut i bön, tro på Gud och våga hoppas på förändringar!

Jag hittade artikeln

Det börjar bli sent och det är dags att dra sig tillbaka. Just när jag skulle stänga av datorn kollade jag på några av mina länkar och fann då den där artikeln jag pratade om i nedanstående blogg. Om du klickar här kan du läsa den. Håll med om att det kan hända något inom socialdemokratin. Eller är jag alltför optimistisk?
Artikeln var underskriven av följande tre:


Gunnar Edqvist
ordförande i kyrkonämnden
i Vattholma kyrkliga samfällighet, diakon
Sören Ekström
tidigare kyrkorådsordförande
i Stockholms domkyrkoförsamling
och statssekreterare (S) för kyrkliga frågor
Mats O Karlsson
ordförande i stiftsfullmäktige
i Uppsala stift, tidigare landstingsråd (S)

Socialdemokratisk kyrkopolitik

Idag har vi firat högmässa. Det är tredje advent och Döparens budskap om att Guds rike ska bryta in är lika aktuellt nu som då. Med ett stort undantag förstås nämligen att grundvalen, Jesus Kristi verk på Golgata, himmelsfärden och den Helige Andes utgjutande, är på plats. Det är naturligtvis ingen liten skillnad och ändå är livsvillkoren för de flesta svenskar ungefär desamma som de var på Döparens tid. Därför behöver ropet om att göra sig beredd höras än idag.

Igår kunde jag ägna praktiskt taget hela dagen åt att fortsätta mina studier i 2 Korintierbrevet. Det är en fantastisk förmån att på arbetstid kunna studera Guds ord. Jag har avslutat Paulus försvarstal och ska snart ge mig på avslutningen där Paulus andas framtidstro. Och hur skulle han kunna annat trots allt elände när Herren Jesus har uppstått och så märkbart bistår sin och hedningarnas apostel.

Jag var i Stockholm under hela torsdagen eftersom jag sitter med ännu en omgång i Hela Människans styrelse. Det är gott att se hur enheterna, de är ungefär 90 stycken i landet, inom Hela Människan kämpar på. Tyvärr är det också i dessa sammanhang många som arbetar i egen kraft, hårt pressade av ekonomiska ramar. Jag skulle naturligtvis önska att vi också där kunde arbeta mer i den Helige Andes kraft. Då skulle den kraft Paulus levde av också vara vår och vi behöver inte bli så trötta. Fast det är svårt att säga sådant i ideella sammanhang även om jag ändå skulle önska att vi talade mer om Guds tillgängliga kraft.

På tåget hade jag det tvivelaktiga nöjet att läsa boken Socialdemokratins och Kyrkans första möte. Ja, titeln stavar faktiskt kyrkan med stor K. Boken är skriven av prästen och läraren Hans Wahlbom och kom ut 1999. Den verkar inte vara tillgänglig på Ad Libris,utgiven som den är på Carlssons bokförlag men finns att fjärrlåna på biblioteket. Jag har tidigare läst

Nytt vin i gamla läglar :
socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 

av Daniel Alvunger

 

Den finns däremot att köpa på Ad Libris och rekommenderas för den intresserade. Men Wahlboms bok omfattar tiden före 1944. Ja, den går tillbaka till rötterna. Och den som vill veta Socialdemokratins hållning till kyrkan (obs med litet k) kan gärna läsa den. Wahlbom tar oss med till Tyskland därför att det var där rörelsen startade. 

Wahlbom berättar att det enade tyska socialdemokratiska partiet bildades 1875. Det skedde genom en sammanslagning av Allmänna tyska arbetarföreningen, grundad i Leipzig 1863 med Ferdinand Lasalle (1825-1864) som färgstark ledare och en sammanslutning av olika socialdemokratiska föreningar bildad 1869. Deras politiska tänkande gick oftast i marxistiska banor. 

Den förra hade därför inte alls religionen på sitt program. Det ansågs självklart att inte religionen skulle ha plats. Men ändå när Lasalle dog endast 40 år gammal uppstod ganska snart en kult färgad av religionen kring honom. Lasalle kallades arbetar-frälsare, den tidens messias eller det 1900-århundradets kristus. Man talade om hur han levt och dött för arbetarna och om hur man nu skulle följa hans läror.

Den senare, sammanslutningen, hade däremot religionen på sitt program. I det krävdes en åtskillnad mellan kyrka och stat, ett gammalt krav från 1600-talet som nu hade vuxit sig starkt. Nu var det dags för ett skiljande. Men där drevs också en annan fråga. Eftersom det fortfarande fanns många kristna skulle man i stället infiltrera kyrkan. Därmed förelåg inte några hinder för socialdemokrater som ville engagera sig i kyrkan. 

När de båda enheterna slogs samman 1875 enades man om att reducera religionen till den privata sfären. Det var också ett sätt att slippa onödiga strider. Ingen ville se en intern splittring inom partiet på grund av religiösa frågor.

Den tyska socialdemokratin utgör bakgrunden för det svenska Socialdemokratiska partiet som bildades 1889. Den kongressen öppnades på gudstjänsttid, Långfredagen 1889, vilket naturligtvis ska uppfattas som en trumpetsignal. Partiet intog samma ställning till religionen som tyskarna hade gjort. Här lämnar jag boken.

Min bild av socialdemokratin måste nu justeras något och kanske kan ett nytt hopp födas. Bilden av en socialdemokrat som till sitt väsen är antikristlig kan inte förändras. Tvärtom den har stärkts. Men min förståelse av att det faktiskt finns kristna socialdemokrater har ökat. Det har det tydligen funnits redan från början. Kanske inte så konstigt att det finns kristna överallt i och för sig, men att de utgjort en hyfsat stor del av partiet är tänkvärt. Nu har visserligen Broderskaparna bytt namn. Den heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det skedde 2011 och nu har "rörelsen" blivit mer allmän religiös, men i alla fall. Det finns kristna socialdemokrater i Värnamo. Jag känner några av dem och jag ifrågasätter inte deras kristna tro, men det är klart jag undrar hur de ska orka. Gud välsigne dem.

För några dagar sedan (eller var det veckor sedan?) skrev tre högt uppsatta socialdemokrater att det är dags att dra sig ur svensk kyrkopolitik. Jag har letat efter artikeln i SvD men kan inte hitta den och kan inte minnas vilka det var som skrev den. Var inte Sören Ekström en av dem? Det intressanta är naturligtvis om religionsfrågan på nytt ska blåsa in i partiet. Har Stefan Löfvén råd med en sådan strid? Kommer det socialdemokratiska partiet att splittras på grund av att de kristna i Sverige nu alltmer måste framstå som bekännare? Det sak bli spännande att följa socialdemokratisk kyrkopolitik de närmaste, ska vi säga, 10 åren? Det är mitt hopp att de så snart som möjligt drar sig ur Svenska kyrkan.

Efter folkkyrkan

Har varit borta ett par dagar den här veckan men nu måste jag försöka avsluta några tankar kring Patrik Hagmans bok Efter Folkkyrkan. Det är någon vecka sedan jag läste ut den. Den var lite svårläst, lite tråkig, men intrycket från den växer allteftersom. Här finns dagsaktuella och grundläggande ekklesiologiska idéer. Det sista kapitlet bär rubriken Kyrka i praktiken och här följer några av dessa färgade av mig själv och det sammanhang jag tjänar i här i Värnamo.

Det första gäller både mig som enskild kristen och den kristna gemenskapen som sådan; nämligen självbilden. Jag blir alltmer övertygad om att självbilden väger tyngre än olika tankar och idéer. När Paulus skriver om kroppen (bilden är hämtad från det antika samhällets gemenskap) till korintierna för han in det eskatologiska perspektivet. Den segrande Kyrkan i vilken vi är inlemmade är redan närvarande ibland oss. Är det så vi ser på gemenskapen? Att den är himlen på jorden? Det kan faktiskt få vara, ja måste få vara, utgångspunkten för oss. Hagman formulerar det som så att det inte är tillräckligt att vi fått höra berättelsen. Den måste också förkroppsligas. Det är inte en teoretisk uppgift utan en praktisk.

Det finns en mängd föreställningar vi brottas med som vi behöver få släppa. Dit hör den ofta missförstådda tvåregementsläran och dit hör talet om en osynlig och synlig kyrka. Kyrkan i den här världen kan bara vara synlig annars finns den inte. Ofta har det varnats för den "rena" församlingen men församlingen i den här världen är "på en gång syndig och rättfärdig". Tillsammans ska vi också leva som sådana.

För det andra stryker Hagman under, med hjälp av Hauerwas, att gudstjänsten måste få vara i centrum. Han tar det så långt att alla verksamheter måste vara organiskt förbundna med gudstjänsten för att inte stå utanför. Detsamma gäller för alla gemenskaper. Det må vara Församlingskåren, syföreningen, barntimmarna, konfirmandarbetet, husförsamlingarna ... de måste alla leva i organiska gemenskap med kroppen, den synlig kroppen som äter och dricker med Herren. Det som kännetecknar en sekt, i teologisk mening, är att den inte hör till kroppen. Om den hör till kroppen är den inte en sekt utan en helig gemenskap. Hagman menar därför att vi ska satsa mer på att förklara, leva med i och ta följderna av liturgin. Vi som regelbundet firar Högmässan vet hur rik den är på sitt innehåll. I den finns allt vad vi behöver, syndabekännelse och förlåtelse, läsningen av Guds ord som ger oss evangelium och så måltiden som ger oss hela berättelsen. Måltiden är en åminnelse, en realpresens och en eskatologisk erfarenhet på en och samma gång. I Högmässan finns moment, rörelser, sång och musik, olika perspektiv och erfarenheter så det räcker för hela jordelivet. Människor behöver få hjälp att förstå det.

För det tredje finnes det en diakonal rörelse från centrum till periferin. Ur det med andra gemensamma livet med Kristus Jesus växer en kristen livsstil fram. Det är djupast sett bara den församling som lever de heligas gemenskap som kan tala med kraft i till exempel etiska och sociala frågor. Det är bara denna församling som kan visa världen vem Gud är och som kan tala om vad Gud vill göra för hela skapelsen. Allt det Gud har gjort för oss vill Han göra för alla människor.

Det fjärde handlar med andra ord om gemenskapen. Tyvärr uppstår inte en kristen gemenskap bara för att församlingarna är välorganiserade, har god ekonomi eller många anställda som i Värnamo. Där kan förvisso den goda arbetsgemenskapen finnas eller de förtroendevaldas, men den heliga gemenskapen skiljer sig på flera punkter. Låt mig få påminna om två som blivit särskilt viktiga för mig. Dels är den heliga gemenskapen gåvobaserad. Varje människa har ett kall att leva för och en uppgift given av Gud att sköta. Det gäller för oss att upptäcka och utrusta vad Gud har gjort och vill göra genom oss tillsammans. Och dels har jag lärt mig att den gemenskapen är maktlös. Gud är hennes makt. Vårt uppdrag är givet; gör alla folk till lärjungar, predika frihet för de fångna, syn för de blinda ... Men uppgiften kan bara göras i den Helige Andes kraft. Guds barn är helt beroende av Gud själv. Det är Gud som gör jobbet. Vi är hans redskap.

Till sist vill jag bara ha med det att den här boken faktiskt presenterar ett underlag för det nya paradigmets kyrka. Jag skriver underlag därför att det behöver byggas på utifrån de lokala förutsättningarna. Jag citerar Hagman:

Det som krävs är kanske snarare ett nytt sätt att betrakta det som kyrkan redan gör, och den gemenskap som redan finns.

Det är extra spännande att tänka sig att förnyelsen kan ske inom SvK genom ett förändrat synsätt. I tiden efter folkkyrkan, i det efterkristna samhället. Ja, det är kanske först där det kan ske.

En radikal kyrka

Det är söndag och vilodag. De två råkar sammanfalla den här gången. Det är inte alltid. Självklart har jag varit i högmässan och det är alltid gott att efteråt växla några ord med vännerna. Jag upplever verkligen att här finns en, ja, faktiskt flera gemenskaper. Jag ska gärna berätta mer om dem, men först måste jag avsluta boken Efter Folkkyrkan som har många bra poänger.

Vi har kommit så långt i återgivningen att vi kan konstarea att kyrka-stat frågan nu är en icke-fråga. Vill vi fortsättningsvis leva och organisera oss som kristna gemenskaper ska vi först glömma relationen till staten och kyrkopolitikerna. Det är en icke-fråga eftersom Jesus är Herren och därmed också vår utgångspunkt, vårt liv och vårt mål. Vi lever visserligen i historien, men av himmelen. Det är från Honom vi får liv. 

Patrik Hagman ställer inte frågan var kyrkan är. Inte heller vem kyrkan är, utan när är kyrkan. Han menar att Kyrkan är Kyrkan, men när blir den synlig? Vilka handlingar avslöjar henne? Svaret borde vara givet för oss. Det är Ordet och Sakramenten. Hagman citerar Hauerwas som skriver:

Genom dopet lär vi oss inte bara berättelsen, utan vi blir del av den berättelsen.

Vi tas upp i Guds familj, inlemmas i Kristi kropp och delaktiga i den goda kampen. Detta gör att vi behöver omvärdera ett och annat. Hagman nämner tre viktiga punkter, något tillrättalagda av mig:

1. Vi behöver få en ny syn på de anställda.

2. Vi behöver tala tydligare om Kyrkans särart.

3. Vi behöver ifrågasätta församlingens praxis.

Hagman skriver vidare att det är fundamentalt att de som uttalar sig på kyrkans vägnar också själva lever kyrkans liv. Det finns många bibelforskare och teologer som inte själva är bekännande kristna. Vi kan lyssna och lära av dem, men deras trovärdighet vad gäller kyrkans liv är noll om de inte själva är en del av kyrkan. Jag tycker om sådana tydligheter. 

Det finns en annan fråga som i vår tid blir en icke-fråga, menar Hagman. Det har tidigare diskuterats mycket om den osynliga och/eller den synlig kyrkan och hur dessa förhåller sig till varandra. Vår tids fråga är en annan: Det finns bara en kyrka, men är den trogen sin Herre? Hauerwas är inte alltför kritisk. Det finns många trogna församlingar, men det gäller för oss att upptäcka dem. Plötsligt befinner jag mig i 1 Kor igen. Problemet i Korint var inte i grund att några höll sig till Apollos och andra till Cefas utan att de inte kände igen varandra! En sådan förståelse av kyrkan går utöver våra kategorier av "liberal" eller "konservativ". Vi måste ställa nya frågor! Är kyrkan trogen sin Herre? Det är frågan. Känner vi igen den kyrka som är eskatologisk till sin natur? 

Förutom Ordet och dopet är nattvarden ett kännetecken. När vi talar om Kristi kropp kan vi syfta på tre olika enheter, nämligen den historiske Jesu Kristi kropp, med Paulus på församlingen och senare på det välsignade brödet och vinet. Genom århundraden har här skett en förskjutning medan man i urkyrkan höll samman de tre. Vi behöver få komma tillbaka till erfarenheten att gemenskapen som har Jesus som den närvarande Herren firar den eskatologiska måltiden på jorden. Vi ska hålla samman de tre eftersom Kristus är en. 

Hagman skriver att "Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap". Den som har levt eller lever i en liten kristen gemenskap förstår vad han talar om. Jag slutar denna blogg med ett annat citat från Hagman:

Drömmen om en radikal kyrka som klart avbildar Gudsriket måste alltså inte börja i ett uppbrott, i ännu ett försök att från början skapa en "ren" kristen gemenskap. Det som krävs är kanske snarare ett nytt sätt att betrakta det som kyrkan redan gör, och den gemenskap som redan finns".

Nu blev jag ändå inte riktigt klar med Hagmans bok, men det kommer förhoppningsvis en morgondag.

Superherdar

Det är lördagskväll och Zlatan har just gjort mål för PSG. Denna afton spelade han fram till två eller var det tre (?) mål och avslutade med att själv göra ytterligare två mål. 5-0 till PSG med andra ord!

Annars har Kari och jag varit i Stockholm för att planera ett antal bibelseminarier i Albanien. Det får jag återkomma till. Det var en spännande bilfärd hem igår från Stockholm till Värnamo i stormen Sven. Det är möjligt att den var värre på eftermiddagen annars tycker jag nog TV överdriver sin rapportering. I vart fall letar de upp de värsta exemplen de kan hitta och sedan kör de på det temat. Tänk om de kunde göra det när det gäller det kyrkliga också. När vi kom hem läste jag Kyrkans Tidning (KT) och det är två artiklar jag vill lyfta i denna blogg.

För det första talas det om superherdar trots att kyrkomötet har bestämt att vad titelaturen beträffar ska kyrkostyrelsen utreda detta. Nu har vi mer eller mindre satt superherdar, kyrkoherdar, arbetsledande komministrar, komministrar och pastoratsadjunkter (heter det så förresten?). De är ordnade i en hierarki och lönerna sätts därefter. KT berättar att det finns 14 superherdar. Den lägst redovisade lönen har superherden i Umeå med 57 000;- i månaden. Den högst redovisade är Anders Ekhem i Malmö med 69 000;- i månaden. Av de 14 redovisade är det endast tre som har under 60 000;- i månaden. Om jag sedan lägger till de sociala avgifterna förstår vanliga lönetagare att det rör sig om väldigt mycket pengar, väldigt många medlemsavgifter. Är de inte värda det då? Superherden Christina Eriksson i Gävle som tjänar 60 000;- i månaden motiverar sin lön bland annat med orden: "Jag är präst i allt jag gör. När jag lägger budget är det en högst pastoral fråga." Ursäkta mig när jag säger att detta är kvalificerat skitsnack! Men det är kanske det de har betalt för? Jag menar inte att vi ska skilja mellan andligt och världsligt, men tror du att Jesus la någon budget? Om han gjorde det höll han sig i sådana fall inom budgetramarna? Lärde han sina lärjungar att göra en budget? Du behöver inte vara kristen än mindre prästvigd för att lägga en budget! Du kan inte i ett pastoralt sammanhang låta dig styras av en budget! Guds nåd är för övrigt i ett ekonomiskt perspektiv gratis. Jag tänkte länka till artikeln men kan inte se att den finns på nätet.

Samtidig handlar ledaren om påven Franciskus som vill göra upp med kapitalismen. Kanske är lönerna ännu ett argument att konvertera. Nu ska KT visst göra en fortsättning på temat nästa torsdag. Kanske får jag anledning att återkomma.

För det andra finns ett uppslag om Fresh Expressions of Church. Det gläder mig mycket. Visserligen kunde denna artikel publicerats för drygt tio år sedan när Fresh Expressions var som hetast, men bättre sent än aldrig. Jag har många gånger med sorg konstaterat att SvK ligger oftast 20 år efter sin tid samt att vi nästan aldrig får några rapporter från sammanhang där kristen tro verkligen går framåt. Jag tänker förstås på Nepal där ungefär 1 miljon blivit kristna de senaste 20 åren eller varför inte på församlingen i Budapest som samlar 10 000-tals kristna till gudstjänst varje söndag! Och då finns det faktiskt andra församlingar i Europa som samlar än fler. Men om detta tigs. Men nu har Fresh Expressions nått KT. Prästen Anna Torbrant har skrivit sitt examensarbete om Fresh Expressions. Det publicerades visserligen 2009 och är därmed redan för gammalt men inte alls onödigt. Församlingen i Skövde har tydligen tagit sig an utmaningen på något sätt och därför har jag lagt till denna hemsida under mina hemsidor. Klicka därför här för att läsa mer. Arbetet i Skövde har fått namnet På nya vägar. Det ska bli spännande att följa utvecklingen.

Jag uppfattade situationen i England som så att det bildades en mängd nya gemenskaper på 1970-, 80- och 90- talen utan direkta anknytningar till Church of England. Dessa nya gemenskaper betraktade inte sig själv vare sig som bönegrupper eller församlingar, utan just som gemenskaper, ofta intressegemenskaper, men också identitetsgemenskaper. Det bildades så många och på ett sådant sätt att det inte gick att bortse från dem. I det läget tillsatte Church of England en arbetsgrupp för att utreda och lära. Arbetet mynnade ut i att dessa gemenskaper i stort bejakas som kyrkan i miniformat. Till denna rörelse får man räkna Cellkyrkan som jag levt med i både teoretiskt och praktiskt under 20 års tid. Och kommer att leva med så länge jag lever kvar i den här världen. Och kommer att försöka hitta vägar för inom SvK.

Om jag förstår Anna rätt efter att ha läst hennes arbete kommer Church of England att avsluta "projektet" Fresh Expressions nästa år 2014 eftersom de räknar med att det då fått genomslag och acceptans inom Church of England. Det kommer med andra ord inte att upphöra men gå vidare i sina lokala sammanhang. Är detta något för Skövde? Kan så vara. Är det något för SvK i stort? Tveksamt av flera skäl. Först och främst därför att SvK är en "kyrka" som har öron som inte hör och ögon som inte ser. Men också just därför behöver börja leva lokalt. Om det finns någon kraft kvar i det lokala sammanhanget behöver det sammanhanget hitta sin egen väg. Den kan knappast ta över vare sig Cellkyrka eller Fresh Expression. Men det kan lära av dessa och liknande sammanhang.

Ska försöka avsluta mina tankar kring boken Efter Folkkyrkan i nästa blogg.

Kyrkan bär på minnet

De ifrågasättanden Antje Jackelén utsätts för har i viss utsträckning att göra med vår syn på kyrkan, ämbetet och vårt gemensamma uppdrag. I snart sagt alla sammanhang hänger frågan om kyrkans och församlingens identitet i luften. Vilka är vi? Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det? För vem? och så vidare. Det är bra att dessa frågor inte bara väcks utan leder till goda samtal. En av dem som skrivit är Patrik Hagman som med sin bok Efter Folkkyrkan försöker förnya teologin om Kyrkan. Han tar hjälp av andra teologer som Yoder och Hauerwas, se förra bloggen. Men det perspektiv som är aktuellt i denna blogg är det eskatologiska och här tar Hagman hjälp av Bonhoeffer och Yoder än en gång.

Bonhoeffer påbörjade en bok med titeln Ethik. Den blev aldrig färdig, men handlar som titeln antyder om Kyrkans praktik i denna världen. Han talar om vad vi brukar kalla för redan / ännu inte med termerna det-näst-yttersta och det yttersta. Det näst-yttersta är vad vi kallar för skapelsen. Bonhoeffer vill tala om det naturliga, om skapelsen och världen utan att falla tillbaka på talet om en naturlig lag eller på en smal skapelseteologi. Han vill tala om allt som skapat och försonat av Gud. Gud vill återupprätta sin skapelse. Det Gud börjat göra i den historiska kyrkan vill han fortsätta med ut i världen tills allt är upprättat. Det yttersta är Guds frälsande ord, rättfärdiggörelsen som en eskatologisk händelse utan att denna ska förstås som en "framtida" sådan. Idag är frälsningens dag. Det yttersta har brutit in i det näst-yttersta som också det tillhör Gud. Hagman citerar ur Ethik:

Det finns en tid då Gud tillåter, väntar och förbereder, och det finns en yttersta tid som avbryter och fäller domen över det näst-yttersta. Luther måste gå genom klostret, och Paulus genom sin lagfromhet; till och med tjuven "måste" gå igenom skulden på korset: endast så kunde de höra det sista ordet.

Bonhoeffer vill inte att vi stannar vid sola gratia eller sola fidei eftersom orden får oss att undvika att tala om livet i världen. Bonhoeffer varnar för två extremer. Den ena är den radikala linjen som får oss att bryta med skapelsen för att ägna oss åt det himmelska. Den andra är kompromissen med världen som gör att vi inte använder de redskap himmelen skänker oss. Vi måste lära oss att hålla ihop det näst-yttersta och det yttersta. Vi behöver, skriver Hagman, en teologi som i lika hög grad betonar inkarnation, korsfästelse och uppståndelse.

Kyrkan måste betrakta det näst-yttersta som en förberedelse för det yttersta. Här träffar teologin mig med kraft. Jag upptäckte (har jag skrivit om det?) att vi som kristna inte är lärjungar i den gamla bemärkelsen. Vi är inlemmade i Kristus och utgör hans kropp i världen. Att vara lärjunge är ett förberedelsestadium innan vi blir lemmar. Herren vill att vi ska gå ut och göra lärjungar det vill säga föra ut evangeliet i världen så att människor kan bli lärjungar. Det Gud gjort för oss vill han göra med alla. Här måste jag få hoppa fram till Yoder.

Yoder, som är mennoit, har inte funderat över kyrkans förhållande till staten men till denna världens makter. Jesus Kristus är Herren över alla makter. Jesus Kristus har avväpnat dem alla eftersom deras styrka och kontroll av mänskligheten bygger på illusionen att det är de som ytterst styr världen. Det är en lögn. Denna lögn avslöjas när Jesus Kristus uppstår från de döda. Han är Herren. Jag citerar Hagman:

Det betyder att kyrkans roll blir helt avgörande. Det är kyrkan som bär på minnet av detta avslöjande och som fortsätter att påminna om det. Utan kyrkan skulle makterna kunna återgå till att regera genom illusionen, men kyrkan tillåter dem inte att göra det. Kyrkan är alltså ett tecken på att makternas egenmäktiga styre har nått sitt slut.

I förlängningen av dessa tankar blir det avgörande att kyrkan "gör det" den är satt att göra, det vill säga uppträder liturgiskt och diakonalt som om Herren Jesus själv handlade. Det är ungefär så jag menar när jag i en  kommentar till förra bloggen skrev att Kyrkan är eskatologisk till sitt väsen men får nerslag i och genom historien, om än ett bristfälligt sådant. Denna kallelse får ingen biskop svika i vart fall inte utan motstånd.

Antje Jackeléns försvarstal

Nu börjar vi på ett nytt kyrkoår med bönen att få lära känna Jesus Kristus allt bättre. Härligt att få fira 1 advent tillsammans med vännerna i kyrkan. Jag hade tänkt fortsätta tänka omkring Patrik Hagmans bok Efter Folkkyrkan, men så kom biskop Antje Jackeléns försvarstal i DN emellan. Och det bara måste jag få kommentera.

Som vanligt förmodar jag är det journalisterna som sätter rubriken så den får vi inte lägga henne till last. Våg av näthat mot nya ärkebiskopen, heter det. Det är självklart sorgligt att det finns dem som hatar Antje Jackelén och som dessutom skriver det. Den typen av påhopp säger mer om den som kritiserar. Men som sagt är det journalisternas rubrik. Det går snabbt är göra folk till hjältar, martyrer eller offer i media. Jackelén har faktiskt inte ens börjat sin tjänst som ärkebiskop än så redan där blev det fel i rubriken. Nej, artikeln är snarare ett personligt försvarstal.

När jag letade efter artikeln som du kan läsa genom att klicka här så fann jag den tidigare Jackelénska utsagan om att vi inte kan vara säkra på jungfrufödsel. (Den hittar du här.) Det är självklart och riktigt att den typen av utsagor ska få möta motstånd. Jag ska kommentera.

1. Hennes huvudförsvar för sin otydlighet tycks vara att "polariseringen spelar extrema krafter i händerna". Därför är det med andra ord bäst att inte vara för tydlig. Det här är ett uttryck för den så kallade anpassningslinjen. SvK anpassar sig till omgivningen för att inte väcka anstöt. Gud är alltid större, säger Jackelén mycket riktigt. Den tesen är inte ny inom teologin utan närmast en självklarhet, men att den ska ligga till grund för anpassningslinjen är både nytt och främmande för Kyrkan. Socialdemokraterna har i årtionden använt sig av anpassningslinjen och nu ska Jackelén fortsätta den linjen också internationellt med hjälp av teologiska argument. Hon lyckades bra i kyrkomötet 2012 då mötet bestämde att ett nytt kapitel ska in i Kyrkoordningen, ett om ekumenik. Jackelén lyckades få kyrkomötet att med ekumenik också avse religionsdialog.

Religionsdialog är jag för. Den är viktig, men förutsätter naturligtvis att företrädare för andra religioner respekterar Kyrkans tro. Men då måste tron vara tydlig och inte anpasslig. Anpassligheten gynnar bara förakt Jackelén inte vill ha. "Om saltet mister sin sälta ..."

2. Jackelén skriver vidare att det är "teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet". Det är förvisso också sant, men att ta det till inteckning för att ifrågasätta och/eller tolka på egen hand är också något nytt. Det sägs emellanåt från företrädare inom SvK att Luther tolkade och reformerade och att det därför är ett kännetecken för SvK, att i hans fotspår fortsätta tolka och reformera. Det är möjligt att argumentet går hem bland allmänheten men varje seriös kristen vet att vi inte äger rätt att förändra det budskap som faktiskt leder till frälsning. Bibeltolkning är för övrigt något som jag ägnar mycket tid åt och det är förbluffande hur samstämmiga exegeterna är, säger förbluffande samstämmighet. Nu är vi så samstämmiga att evangelisk-lutherska och romersk-katolska teologer är överens om rättfärdiggörelsen. Den överenskommelsen ingår till och med som ett tillägg till våra bekännelseskrifter! Den som vill kan hitta fram till detta dokument genom att klicka här.

3. Som tredje punkt vill jag fästa uppmärksamheten på följande mening i Jackeléns försvarstal: "Jag kan vara tydlig med min tro på Jesus Kristus och samtidigt respektera andras tro." Också en självklarhet, men problemet är att Jackelén inte är tydlig. Och hennes otydlighet blir nästintill gigantisk i hennes påstående. För det första vet vi inte vad hon menar med Kristus. I vår tid och särskilt inom New Age-rörelsen finns det många kristus-ar. I Växjö stift kallade man för några år sedan samman stiftets konfirmander till en konsert i domkyrkan där popikonen Thomas di Leva fick dem alla att sjunga: "Everyone is Jesus".  För det andra skriver hon: "Jag ... min tro", men nu är det faktiskt så att "tron är inte var mans". Tron är Kyrkans tro och biskop blir man för att representera och företräda Kyrkans tro, inte för att göra om den. Vi har nu hört att biskoparna svävar på målet i både den ena och andra dogmatiska frågan. Vi har sett hur de försöker anpassa sig till den politiska majoriteten, men jag tänker göra motstånd mot sådana utspel trots hot om repressalier. Biskoparna har inte rätt att göra om den kristna tron eller göra den till sin egen lekplats. Ursäkta bilden, men såväl Jesus som Paulus använder sig av lekplatsen som en bild om sin tids religiösa ledare. För det tredje skriver hon att hon "kan vara tydlig". Ja,men så var det då så vi alla vet vem du representerar. Det räcker inte med mitra på huvudet och biskopsstav i handen.

Sammantaget, vid en ganska snabb genomläsning av hennes försvarstal, tillför hon just ingenting förutom självklarheter. Som präst förväntas jag vara lojal mot SvK för att inte bestraffas. Är det då för mycket begärt att SvK genom sina biskopar står fast vid tron, beskyddar mig i mitt kall och hjälper mig att vägleda församlingen? Jag tycker inte.