Hela Människan

Helgen 26-28 april har jag deltagit i Riksstämman för Hela Människan. Den hölls i Stockholm och det är alltid intressant att möta människor som arbetar inom Hela Människan. Jag kan inte låta bli att känna beundran inför dessa som står med båda fötterna på jorden och arbetar med båda händerna i praktisk diakoni. Det är klart att det blir en hel del skrivbordsbeslut på en stämma som denna. Det handlar om stadgar, ekonomi och val, men sådant är inte heller oviktigt när allt kommer omkring.

Vi förde en ingående diskussion omkring organisationen. Svårigheten är, som jag ser det, att de lokala enheterna fanns före riksorganisationen och nu ska riksorganisationen försöka bringa lite mer ordning och reda bland de lokala enheterna. Samtidigt "ägs" de lokala enheterna av kyrkor och samfund på orten, förutom att enheterna i sig är självständiga ideella föreningar. Nu ville advokaten att vi skulle lämna begreppet huvudman och enhet för att i stället låta det heta medlemskyrkor och medlemsorganisationer. Det skulle ha betydelse ur juridisk synvinkel, menade han. Trots det valde stämman att behålla de gamla begreppen. Så nu heter det att

Hela Människan är en ekumenisk organisation där kyrkor, samfund och dess ungdomsorganisationer eller andra kristna organisationer är medlemmar. Dessa huvudmän beslutar och står bakom Hela Människans målsättning och stadgar. Samverkan med lokala enheter sker och regleras genom särskilda stadgar och samarbetsavtal.

Nu hoppas vi att denna formulering är begriplig. Hela Människan arbetar inte bara på två nivåer utan tre, nationell, regional och lokal. Till detta kommer att det nu och framöver bildas nya enheter som arbetar tematiskt och använder sig av social ekonomi. Det kan handla om Second Hand eller varför inte om vård och omsorg? Problemet är då att vi lämnar det ideella och arbetar via upphandlingar och med ekonomisk vinst. Då har vi lämnat det ideella. Jag tror att vi kommer att hitta lösningar på detta. Ett socialt företagande kan ju ägas av en ideell förening till exempel.

Ett annat problem kan vara att vi kommer att konkurrera med oss själva om den lokala enheten, regionala och riks söker samma pengar. Eftersom de lokala enheterna är självständiga är det inte alltid självklart att vi undviker sådan konkurrens. Den tredje utmaningen jag tänker på togs upp av en av deltagarna nämligen hur vi bäst bistår den demokratiska processen. Om vi konkurrerar med oss själva krävs en bättre kommunikation för att undvika sådant och kanske en bättre demokrati. Som det är nu väljer de 91 enheterna två representanter som ska sitta med i riksstyrelsen. De flesta enheterna har inte varit aktiva i nomineringsförfarandet men om fler kvicknar till tycker jag bara det är bra.

Det finns med andra ord en stor frihet för de  lokala enheterna men de behöver skriva på ett samarbetsavtal med riks för att kunna använda vårt gemensamma varumärke Hela Människan med dess logotype och vill jag påstå goda rykte. Men jag vet att det har varit trögt att få in dessa samarbetsavtal. Nu görs det ett nytt försök så att inga lokala enheter ska behöva hamna utanför.

Så var det där med valen. Det blev många nyval till styrelsen. Plötsligt är jag den som har suttit längst med mina sex år. Sådant förpliktar vad gäller perspektivet på samtalet. Vår eminente ordförande kyrkoherden Olof Lönneborg slutade efter sex år och flera andra viktiga personer som Hakon Långström, Rolf Idesten med stora erfarenheter att hantera ekonomi, Ola Eckerdal och Krister Karlsson. Nu gäller det att försöka hålla ställningarna. Jag ser fram emot vad som förmodligen blir mina sista två år.

Stöd som du kan Hela Människan på din ort!

Socialdemokraterna och Mustafa

Det är förmodligen många av oss som har funderat kring Omar Mustafa-affären. Kanske försökt att bena i problemet. För egen del handlar det inte minst om förhållandet mellan politik och religion. Därför att det också till dels berör begreppet religionsdialog. När två olika religioner bestämmer sig för ett gemensamt mål som till exempel miljöansvar eller att arbeta mot drogmissbruk eller människohandel, - händer då något med den egna ståndpunkten?

I dagens SvD finns en mycket intressant analys gjord av docenten Kjell Magnusson, ett nytt namn för mig. Han inleder med att förminska tidigare analyser som handlar om socialdemokraternas

1. bristande omdöme
2. svekfulla beteende
3. bristfälliga kunskaper
4. inkompetens
5. opportunism
6. oförmåga att tala klarspråk
7. oförmåga att ta ansvar
8. ambivalenta förhållande till muslimer

Nå, vad är då det viktigare? Jo, frågan om den gemensamma värdegrunden och i vilken utsträckning det går att förena olika värderingar, om jag förstår honom rätt. Ungefär samma problematik som detta med religionsdialog.

Magnusson adresserar den svenska och särskilt den socialdemokratiska värdegrunden. Om de grundläggande principerna är jämlikhet, solidaritet, ekonomisk och social rättvisa så genomsyrar samma värderingar islam som sociokulturellt och religiöst system. MEN om livsstilsfrågor inkluderas blir det problem. Livsstilsfrågor är i Sverige närmast en privat angelägenhet och skiljer sig från allmän lagstiftning. Samhället tillåter oss att tycka olika - så länge vi följer lagen. Men tillåter socialdemokraterna oss att tycka vad vi själva vill? Magnusson ger ett exempel som jag enkelt kan identifiera mig med:

"Måste, till exempel, en praktiserande muslim inom sitt samfund argumentera för enkönade religiösa äktenskap? Eller räcker det med att han respekterar homosexuellas rättigheter sådana de är definierade i Sverige? Är det tillräckligt att följa svenska lagstiftning eller måste man dessutom anamma majoritetsbefolkningens kulturbetingade värderingar vad gäller familj, samlevnad eller uppfostran?"

Inom Svenska kyrkan, som styrs av socialdemokrater och centerpartister, har vi fått lära oss att det inte är tillåtet att ha vissa åsikter om vi uttalar dem eller handlar efter dem. Kan det vara så att Svenska kyrkan här går över gränsen? Kanske att det är orättfärdigt våld att stämpla någon som illojal därför att denne har skickat tillbaka det vigselförordnande som staten ger till dem som så önskar? Bara för att ta ett exempel.

Magnusson lyfter fram det faktum att socialdemokraterna vill ha religiösa samfund under uppsikt. Han skriver att det inte är någon "tillfällighet att man gillade statskyrkan eller att vi idag har en kyrka som formellt är skild ifrån staten men styrs av företrädare för politiska partier".

Peter Weiderud skrev i en artikel i DN 16 april att socialdemokraterna blockeras av "att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad" och Magnusson översätter det till vanlig svenska: "Ni är visserligen efterblivna, men vi ska hjälpa er att bli lika progressiva som vi". Det kan man tycka men rör vi oss inte här i ute i tassemarkerna? Han avslutar denna läsvärda artikel med att påminna om att "vanliga svenska knappast har samma grundläggande värderingar. Inget modernt samhälle är eller kan vara kulturellt homogent". Det är så sant som det är sagt. Och här har vi problemet, följden av globaliseringen. Globaliseringen har fört med sig mycket gott, men också nya frågeställningar. Nu är det verkligen dags att särskilt politiska partier, men också Svenska kyrkan, börjar redogöra för hur det tänks kring dessa gränsdragningar. Hur ser det sekulära samhällets grundvalar ut? Det håller inte att prata om att vi har gemensamma värderingar när vi inte har det. Eller prata om religionsdialog utan att redovisa grundläggande ställningstaganden. Än mindre att försöka tvinga enskilda människor att tycka på ett visst sätt.

Församlingsdag

Det har varit en liten regel för mig att inte blogga om vad som händer i Värnamo församling. Vi befinner oss i en utvecklingsfas och i en folkkyrka som vår måste det vara känsligt. Och om jag som församlingens präst hör, ser, har åsikter och bloggar om det är det inte säkert att det blir bra. MEN nu måste jag berätta om att vi har haft några offentliga timmar med anställda, kyrkorådsrepresentanter, en stiftsarbetare och ett antal lekmän, sammanlagt ett 60-tal. Vi talade om "levande gemenskaper". Eftermiddagen innehöll tre kanske ska jag säga fyra moment. Först höll kyrkoherden ett föredrag i ämnet levande gemenskap, sedan samtalades det fritt i sex olika grupper, därefter följde ett panelsamtal med sju deltagare och avslutningsvis reflekterade stiftsarbetaren.

Kyrkoherden inledde med ett föredrag som jag hoppas kommer att publiceras någonstans. Det fanns upptryckt och måste betraktas som tungt i sammanhanget. Kanske lägger han ut det på sin egen blogg. Han talade om våra verksamheter men hävdade att gemenskap "i sin rätta bemärkelse, står att finna först bortom de yttre omständigheterna". Han menade att vi har mycket av god gemenskap i församlingen men att vi kanske inte lägger märke till den eftersom vi är så upptagna med verksamheten.

Han fortsatte med att tala om hur gemenskapen uttrycks i den stora gemenskapen, den lilla och i den personliga. Med den personliga åsyftade han den gemenskap vi vanligen kallar för den privata sfären om jag förstod det rätt. De olika gemenskaperna kompletterar varandra.

Vidare gav han exempel från Skriften. Han lyfte fram hushållets gemenskap som står att finna på skapelsens plan, men påpekade att någon i hushållet kan komma att flytta över sitt hjärta till Guds hushåll. Det betyder inte att man lämnar sitt hushåll. I vår tid kan det var vanligt att här uppstår en spänning när någon  kommer till tro på Herren Jesus. Nästa bild var bilden av familjen, Guds familj där Kyrkan är vår moder och andra kristna våra syskon. Det var därför särskilt passande att en broder från EFK deltog i panelen. Kyrkoherden talade också om nödvändigheten av att bära frukt för att inte gemenskapen ska kunna betraktas som död.

Sedan kommenterade han konceptet Till tro eller snarare den engelska förlagan Living Faith. Han citerade vad den hemsidan har att säga om levande gemenskap där det talas om "shaping communities of grace".

Det holistska perspektivet, som enligt min mening är så viktigt, lyftes också fram. Helheten finns i delarna och delarna ingår i helheten. Helheten är genom alla sina effekter mer eller större än delarna. Avslutningsvis talade han om de attityder vi lever med och har mot varandra. Här blev Franciskus en förebild när han kysser den spetälske. Vi behöver se och vårda varandras sår. Han kom också in på den personliga insatsen, det egna bidraget till gemenskapen. Och allra sist påpekade han att gemenskapen inte är form utan liv.

Det var en mycket god eftermiddag och säger något om vad som händer i Värnamo församling. Om jag hade fått önska något mer av föredraget hade det varit att den personliga insatsen omfattar fritiden, något svårsmält för många anställda, så det var kanske bra att det inte uttalades. Likaså är det min övertygelse, som kanske framgått av mina tidigare bloggar, att vi inte ska underskatta formen. Det är tveksamt om det går att skilja mellan form och liv.

Grupperna samtalade en dryg halvtimme och så följde panelsamtalet. Det är svårare att återge det men det hölls i en god ton och i en god anda. När Ola Isacsson från stiftet sedan sammanfattade sina intryck verkade han mycket glad för vad han har fått vara med om, men sa också att hans intryck var att vi behövde tala mer om sammanhanget mellan den stora gemenskapen och den lilla. Och där slog han huvudet på spiken utan att han visste om det. Vi har ju en historia i Värnamo vad gäller cellkyrkan som tydligen har satt spår på gott och ont beroende på vem man talar med. Men det ska jag inte skriva om här utan på bloggen Till Tro för det har jag lova Linda. Om någon dag finns den att hitta här. 

Dags att återupptäcka uppdraget

Stiftsstyrelsen i Växjö stift har beslutat, enligt en motion från Frimodig kyrka, att stiftsfullmäktige föreslår bland annat att

• Stiftet tar kontakt med den sk missionsakademin inom stiftet för att arbeta vidare med frågor kring hur mission kan synliggöras lokalt och globalt.

• stiftskansliet att att tillsätta en arbetsgrupp som får i uppdrag att arbeta med frågan om hur vi skapar nya modeller för levande församlingsgemenskaper i en tid av stora strukturomvandlingar inom Svenska kyrkan

Nu återstår naturligtvis att se vad det blir av detta, men visst är det ett steg i rätt riktning? Det ligger nära till hands för oss att ta intryck från anglikanska kyrkan. Den ligger gissningsvis ungefär tio eller femton år före oss i utvecklingen, kanske beroende på hur stiftet hanterar ett uppdrag som detta. 

Redan 1994 talades i England om att plantera nya församlingar. Jag har min egen tolkning av detta. Den går ut på att det arbete som sedan ledde fram till Fresh Expressions of Church "tvingades" fram av den andliga utvecklingen. Det var nämligen så att redan vid den tiden påverkade rörelser som husförsamlingsrörelsen, Vineyard, New Wine och cellkyrkorörelsen några år senare den engelska kyrkogeografin kraftigt. Saken var den att överallt samlades kristna på klubbar, caféer, i hemmen, arbetsplatser och skolor, - överallt utom i kyrkbyggnaden. Så såg det ut och frågan var vad anglikanska kyrkan skulle göra åt detta.

Anglikanska kyrkan erkände vad de såg som ett tecken från Gud. Tyvärr tror jag att Svenska kyrkan inte ens  har noterat vad som sker i vårt land genom Hillsong, Bjärka Säby, United och så vidare och om man har gjort det så bryr man sig knappast mer än undantagsvis.Anglikanska kyrkan gjorde justeringar i sin ekklesiologi i det att man övergav enhetstänkandet och bejakade mångfalden.I rapporten Mission-shaped Church, 2004, skrev man "Church planting should not be church centered ... It is to be an expression of the mission of God." Jag tror inte någon skulle komma på tanken ens att tala om splittring eller sekterism vilket är det första man tänker inom Svenska kyrkan.

Det är hög tid att avsluta konventikel plakatens kultur. Inse att enhetskyrkans tid är förbi och att vi lever i en tid av individualism och mångfald oavsett om vi tycker om det eller inte. Men vad gör vi i en sådan tid? och vem gör det?

Motionen till Växjö stiftsfullmäktige pekar ut en riktning. Nu återstår att definiera vad vi menar med mission, att hitta nya arbetssätt, bejaka mångfalden och uppmuntra och hjälpa dem som vill vara Jesu lärjungar. Jag är inte alldeles övertygad om att Svenska kyrkan klarar detta men det är lovande att Växjö stift vågar tänka tanken. Kanske är Svenska kyrkan alltför institutionaliserad för att den ska vara intressant för nya generationer. Det finns andra och bättre sätt att vara kyrka på men åtminstone tre argument kan jag inte gå förbi. De håller mig kvar inom Svenska kyrkan, inte alltid till min glädje.

För det första finns i Svenska kyrkan sådana som vill följa Jesus också i sin vardag, som vill leva ett eukaristiskt liv. Där hittar vi den andliga makten.

För det andra har Svenska kyrkan sedan århundraden tillbaka en kallelse från Gud att räcka evangelium till folket. Folket har också till dels en sådan förväntan. Det gäller för Svenska kyrkan och särskilt för dess biskopar att återupptäcka uppdraget.

För det tredje ska vi aldrig glömma att missionen är Guds. Ingenting är omöjligt för Gud. Vi får vara dem som profeterar, men Gud är den som sänder Anden och ger liv åt det döda.

Herren bygger sin församling, del 2

Här följer så fortsättningen av föredraget jag höll i lördags. Håll till godo.

_____________


Det är vedertagen sociologi att säga att vi har den perfekta organisationen för att uppnå just det resultat vi för närvarande ser. Svenska kyrkans organisation har formats under en mycket lång tid och det är inte enkelt att ändra de grundläggande strukturerna. Kanske är det rent av omöjligt, men det kan uppstå nya strukturer också inom Svenska kyrkan!

Överallt där människor finner varandra organiserar de sig med nödvändighet. Det sker i regel spontant. När människor vill träffas bestämmer de när och var. Är det flera kommer man medvetet eller undermedvetet överens om spelreglerna. Varför ska det vara så besvärligt när kristna människor ska träffas? Varför är vi så snabba att tala om splittring? Varför mumlas det om sekterism? Varför är de kristna så rädda? Problemet har sannolikt en historisk förklaring. Vi lever inte längre i ett enhetssamhälle men Svenska kyrkans självbild tycks vara som gjuten i betong.

I ett samhälle som vårt borde det inte var svårt att förstå och att bejaka mångfalden. Den stora utmaningen för oss som kristna är att se hur vi alla hör ihop i Kristus.

Vi kristna ska förvisso förvalta traditionen, Ord och Sakrament. Vi får inte förvanska traditionen genom att lägga till eller dra ifrån väsentliga delar. Men vi ska inte bara bevara gårdagen. Vi ska också gestalta framtiden. Vi är ett eskatologiskt folk och vi får vår andliga näring från himlen. Det är inget mindre än den himmelska församlingen som ska vara förebilden för oss, som vi ska försöka gestalta med frid, rättfärdighet och glädje. Redan Moses hade sin förebild i himmelen när han lät bygga tabernaklet. Naturligtvis finns den en spänning mellan verkligheten och idealet, men ingenstans får vi veta att vi är kallade att anpassa oss till verkligheten, snarare är vi kallade att förändra verkligheten. Vår Gud kommer än idag för att bygga sin församling och Paulus berättar till dels för oss hur det går till i Ef 4. Gud ger oss till varandra som gåvor. Alla bidrar på sitt sätt men särskilt nämner Paulus apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

De förra, apostlar, profeter och evangelister, leder församlingen i fortsatt mission. De senare vårdar och undervisar. Alla tjänsterna är viktiga för att församlingen ska växa och mogna för fortsatt mission. Mission är inte en församlingens verksamhet utan Guds egen gärning. Så älskade Gud världen att han sände sin Son … Församlingen är Guds redskap för mission. Det är en hemsk tanke att just församlingen skulle vara den som hindrar att Guds verk går vidare. De kristna, både i det större som i det mindre sammanhanget, ska utgöra ett nätverk med vilket Gud kan fiska. Det var ingen slump att de första som fick kallelsen var fiskare även om de som Guds apostlar fick lära sig att fiska på ett annat sätt än de var vana vid.

Så kan jag för mitt inre se hur de små gemenskaperna lever och verkar såväl i en vertikal som i en horisontal linje. Den vertikala linjen går från Gud till den lokala församlingen, den lilla gemenskapen och djupt ner i hjärtat hos individen. Den horisontala linjen binder samman gemenskaperna på ett sociologiskt och organisatoriskt sätt.

Profeten Hesekiel såg de döda benen ligga utspridda på slätten men fick uppdraget att profetera liv in i dem. Och när han gjorde det kom Anden in i dem och Herren fäste senor vid dem och lät kött växa ut på dem och övertäckte dem med hud. Paulus har denna profetia i åtanke när han talar om det apostoliska uppdraget i Ef 4.

Så byggdes Kristi kropp, så göts Anden över den och de kristna gjordes skickliga att utföra sitt uppdrag. När Jesus blev Herren fick de i gemenskap med honom makten över besluten, makten över framtiden och sina egna strukturer.

Herren bygger sin församling, del 1

I lördags fick jag glädjen att dela lite framtidstankar i ett sammanhang. Det var en glädje därför att jag tror jag har något att dela och blir glad när jag får göra det. Idag har jag renskrivit en del av det och publicerar det här och i nästa blogg. Håll till godo!

_____________

Det är nu mer än 30 år sedan den karismatiska väckelsen nådde vårt land. Då bildades bönegrupper över hela vårt land i hundratals, kanske tusentals. Men en sak var strängt förbjudet och det var att bilda nya församlingar. Jag minns debatten som igår, men idag ser jag den i ett annat ljus. Svenska kyrkan har alltid haft stora problem, inte med dem som inte tror, men med dem som tror. De troende avviker från enhetskyrkan just genom sin tro. Visserligen är konventikelplakatet upphöjt sedan länge men så sent som för 30 år sedan plakatet fortfarande en del av den förhärskande kulturen. Och så hände det som inte fick hända ändå; 1983 bildades Livets Ord.

Idag tror jag läget är annorlunda. Svenska kyrkan kan inte utan vidare ge sig på människor som tror, mer än undantagsvis. Och de troende behöver inte bilda nya församlingar i opposition. De kan göra det ändå. Den nya situationen öppnar för att troende kan organisera sig åtminstone i hemmen. De kan fortsätta att delta i de lokala gudstjänsterna, bidra och bli utrustade för vardagens mission. Och de etablerade samfunden behöver inte surna till utan kan istället glädja sig över att människor inte bara kommer till kyrkan utan också fortsätter att utöva kyrkans mission i vardagen.

Vi kan lära mycket av de första kristna. I Apg kan vi, kapitel efter kapitel, läsa om hur Paulus och andra förkunnade Ordet, se till exempel Apg 12:24, 13:2, 5, 44f eller 49. Evangeliet kom att spridas i hela Romarriket. Överallt där människor tog emot evangeliet förändrades de. Och omgivningen påverkades starkt när de såg och hörde vad som hänt. En ny kultur hade satts, en annan världsbild där Jesus var i centrum och ingenting var längre omöjligt. Syndernas förlåtelse och den Helige Andes gåva var början på något alldeles nytt. Tron var inte privat utan delades av många. Lukas talar om att de levde enligt apostlarnas undervisning, i gemenskap med varandra, de bad dagligen och bröd brödet enligt Jesu instiftelse. Det ovan sagda kännetecknade de första kristna. Hur ser det ut idag?

Biskop Thidevall skrev sin avhandling om folkkyrkan. Han redogör för hur Svenska kyrkan tänkte sig att nå ut till svenska folket och om biskoparnas evangelisationsprogram. Det som behandlades på biskopsmötet 1929. Var skulle betoningen läggas på folket eller på kyrkan? Det blev en kamp som fortfarande utkämpas. Visserligen kan man hävda att folket, läs kyrkopolitikerna, har vunnit slaget, men i gengäld kan också sägas att de troende nu behöver nyorientera sig och att slaget ännu inte är över. Thidevall menar att kampen utkämpas på tre områden. Det handlar om makten över besluten, makten över framtiden och makten över kyrkans strukturer. Och kyrkomötets beslut om nya strukturer till trots kan man påstå att om än den formella makten nu ligger hos kyrkopolitikerna, ligger den andliga makten hos de troende. De senare har gjorts myndiga av Herren Jesus själv genom kraften i evangeliet. Tänk om de troende kunde ta sitt ansvar genom att hålla sig till apostlarnas undervisning, låta nya gemenskaper uppstå, be och regelbundet delta i nattvardsfirandet. Jag är övertygad om att detta vore den bästa medicinen för Svenska kyrkan. Söndagens gemenskap behöver kompletteras med vardagens gemenskap. 

Prisca och Aquila kan vara lekmännens föredömen. De ledde husförsamlingen i Rom men tvingades fly till Korint när kejsar Claudius visade ut alla judar år 49. I Korint tog de först emot Paulus och sedan hans arbetslag i sitt hem. De följde med Paulus till Efesus när denne var på väg hem från den andra missionsresan. Paulus lämnade dem där men återvände senare på den tredje missionsresan. I Efesus ledde de en husförsamling och de undervisade bland andra aposteln Apollos. När Paulus några år senare reste norrut sände han dem tillbaka till Rom. Prisca och Aquila var till stor välsignelse för Paulus och på samma sätt kan vår tids troende som samlas i hemmen vara till stor välsignelse för anställda till exempel inom Svenska kyrkan.

Tidigare tänkte exegeterna att splittringen i Korint var det stora problemet. Några höll sig till Cefas. Några till Paulus och andra till Apollos. Idag ser vi annorlunda på problemen i Korint. Det djupare problemet var inte att de olika grupperna existerade utan att de inte såg hur de hörde ihop! De förstod inte att de var inlemmade i en och samma kropp, att kyrkan är en enda. Då, och idag, behövs många församlingar eller kanske är det bättre att säga många gemenskaper, men de behöver också förstå hur de hör samman. Det torde vara lättare för de troende att finna varandra i vardagen, i hemmen, på skolor och på arbetsplatser.

För inte så länge sedan försökte en kollega trösta mig med orden: "Håkan, om du vill bygga gemenskap måste du nog göra det på fritiden". Det ligger mer i orden än jag först förstod. Det är naturligtvis Herren själv som bygger sin församling, men han gör det genom de troende. Och det begränsar sig inte till de anställdas arbetsschema. 

Domkapitlet i nytt ljus!

Underbart att se hur Kyrkans Tidning (KT) ifrågasätter kyrkopolitiken om än i försiktiga ordalag. Men jag börjar med debattartikeln adresserad med bild och allt till biskoparna. Det ska bli ytterst intressant att se hur de hanterar denna seriösa fråga. Det är naturligtvis främst Stockholms stift och Seglora Smedja som ställs till ansvar. Påhoppen mot Dag Sandahl och Frimodig kyrka är alltför grova för att komma från prästkollegor. Dessa prästkollegor, Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz står under tillsyn av Stockholms Domkapitel. Men varför reagerar inte Domkapitlet? Därför att Domkapitlet framstår som jävigt. De sponsrar ju smedjan ekonomiskt med ganska mycket pengar.

Det är två sakfrågor. Först varför ingriper inte Domkapitlet i Stockholm disciplinärt? Och sedan varför står Domkapitlet bakom smedjan? Jag har tills vidare två kommentarer till detta.

För det första är Domkapitlen verkningslösa. Vi behöver dem helt enkelt inte längre. Mats Jonnsons insändare i KT innehåller ännu ett grundskott mot Domkapitlen när han avslöjar de olika metoder det använder sig av.

För det andra är det dags att ifrågasätta inte bara Domkapitlen utan Svenska kyrkan i sin helhet. Och tänk det gör ledaren i KT. Barbro Matzols undrar om det inte är "dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen?" Hon tycks mena att den yttre sekulariseringen (läs kyrkopolitiken) påverkar kyrkan för mycket liksom den inre. Med inre sekularisering menas att de anställda inte längre lever kyrkans liv.

Det kanske är så att (S) och (C) nu börjar få kalla fötter. För det är ju dem som ska ta besluten om alla de kyrkbyggnader som ska rivas eller säljas till högstbjudande. Det är dem som ska ta ekumeniskt, det vill säga internationellt, ansvar för att Kyrkans liv och lära förvanskas. Först inför våra ortodoxa och katolska vänner, men sedan också inför Gud själv. Eller tänker de försöka skjuta över ansvaret för detta på Frimodig kyrka? Det tror jag inte.

Den där debattartikeln gör ändå att jag måste fundera ett varv till. Johanna Andersson, Annika Borg, Bengt Holmberg, Yngve Kalin, Hanna Lönneborg, Ulrika Carlström Nordkvist och Per Wahlström - en helt osannolik och underbar - skara människor ställer frågan till biskoparna genom att representera olika bekymrade traditioner. Men de skriver "För oss är kyrkan det ... rum där människor förenas i tron på Jesus Kristus". Detta är naturligtvis sant, men är det Svenska kyrkan? Är inte själva utgångspunkten för artikeln felaktig? Har inte (S) och (C) lyckats göra om Svenska kyrkan till en organisation lika mycket för civil religion? Och är inte Stockholms stifts och Segloras trakasserier av oliktänkande ett tecken just på detta? Om så kommer också Domkapitlet i nytt ljus.

Läs Dag Sandahls blogg med rubriken Dokumentation. Bloggen är ett hyperintressant brev ställt till Domkapitlet i Stockholm där han målar in Domkapitlet i ett hörn. Det är ju ekonomiskt delaktigt i Segloras mobbning av kollegor. Det påminner mig om ett annat exempel där en domkapitelsledamot förgripit sig på någon men slapp undan av samma skäl. De var ju alla plötsligt jäviga. Domkapitlet i nytt ljus! Avskaffa det eller åtminstone - reformera det i stället för att i rädsla motarbeta alla goda förslag.

Frimodig Kyrka

Nu är arbetsdagen slut och det är snart dags att gå till vespern. Då passar jag på att läsa några bloggar och som så ofta står Dag Sandahl för frimodigheten.

Jag upptäckte just att han fått informationen om kyrkoherden som vill avskeda assistenten som själv vill välja när han går till nattvardsbordet. Om du inte har läst bloggen så gör gärna det. Läs den i synnerhet med tanke på några av kommentarerna där man menar att samma beteende pågår på våra pastoralinstitut. Det är ju fruktansvärt. Jag tycker att Dags uppmaning; Anmäl kyrkoherden för Domkapitlet! ska tas som en god och omsorgsfull uppmaning. Nu blir det inte så eftersom jag råkar veta att det hela har rett ut sig, men det är möjligt att det inte är sista gången Svenska kyrkans överhet försöker tvinga någon att gå till nattvarden. Jag var själv med om detta när jag gick prakten 1978 men trodde att det som var den tidens stora strid var övergånget nu. Men tydligen inte. Mannen (för det var en man) blev sedan biskop!

Frimodig kyrka har verkligen stått i fokus under veckan. Det tycker jag passar bra med tanke på Påskveckan. Gruppen i Växjö stift skrev två motioner till Stiftsfullmäktige och båda gick igenom med framgång. I den första föreslogs att ett antal punkter med syfte till förnyelse och förändring skulle utredas och så blir det. Jag återkommer gärna till dessa punkter. Och i den andra föreslogs att stiftet skulle ta initiativ till och utreda hur det gamla DDR lurade oss under senare delen av 1900-talet, fram till dess fall. Så nu blir det en vetenskaplig konferens i ämnet i november månad. Så då lär vi återkomma med mer information.

Jag kan också berätta att Frimodig kyrka redan har lämnat in sina fyra första motioner till kyrkomötet. Kanske är det rent av fråga om motion nr 1, 2, 3 och 4 om ingen annan har hunnit lämna in andra än tidigare. Motionerna handlar i tur och ordning om gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. När vi var samlade i Rättvik lyckades vi prestera en hel kyrkoordning. Nu lämnar vi inte in den men vi har underlag för en hel del och som sagt motionerna 1-4 är just att börja i rätt ände! Och alla 13 ledamöterna, från skilda traditioner, har skrivit under dem.

Sedan visade det sig också att Dagens Seglora uppmärksammat Frimodig kyrka. Det var inte oväntat att det skulle ske i formen av ett påhopp. Dagens Seglora har tidigare visat vad den går för och det har inte varit några uppmuntrande tillrop vare sig mot Annika Borg och Kristen opinion eller Dag Sandahl och Frimodig kyrka. Hur kan det komma sig att Stockholms stift håller Dagens Seglora under armarna. Har de betalt för att skriva bloggar?

Händelserna ovan relaterar inte till varandra men annars kan man undra om valrörelsen har satt igång. I sådana fall rösta på Frimodig kyrka!